Julläsning, med politisk knorr (om Per Albin Hansson)

Julläsning med en stimulerande politisk knorr. Hans Lindblad recenserar och diskuterar Niklas Ekdals bok om Per Albin Hansson.



Per Albin, folkhemmet och kriget


SVERIGES STATSMINISTRAR UNDER 100 ÅR
NIKLAS EKDAL – Per Albin Hansson
Albert Bonniers förlag

Som samlande gestalt under andra världskrigets svenska beredskapsår blev Per Albin Hansson (1885-1946) den mest avhållne svenske stats­ministern någonsin, långt utanför sitt eget parti.
Han ledde samlingsregeringen där också högern, folkpartiet och bondeförbundet ingick. Per Albin blev ”landsfader”, i total kontrast mot Hjalmar Hammarskjöld som blev den mest impopuläre regeringschefen någonsin, genom att han personligen under första världskriget förvärrade matbristen.

Per Albin är ende statsminister där de flesta bara använt förnamnen. Med sin sävliga trygga skånska ingav han förtroende i en mycket svår tid. 1939-40 anfölls våra grannar ­Polen, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Danmark och Norge av Hitler eller Stalin, förenade i en pakt. Att Hanssons regering strax innan samlingsregeringens tillkomst var närmast handlingsförlamad till följd av svåra inre motsättning kände de flesta inte till.

Han var mer praktiker än intellektuell. Sprit, röka och bridge långt in på nätterna slet på hälsan men var kanske också ett slags avkoppling från krigsårens dagliga ansvar. Efter Brantings död blev Per Albin partiledare 1925 och regeringschef efter valet 1932, vilket inledde en socialdemokratisk maktperiod på i praktiken 44 år.

På både faderns och moderns sida hade det mest funnits drängar och pigor. Efter fyra års folkskola blev Per Albin springpojke och sedan bodbiträde i en kooperativ förening. De övriga av de fyra första ledarna var akademiker, Branting och Palme ur överklassfamiljer medan Erlander var folkskollärarson.

Per Albin blev 1905 ungdomsförbundets förste anställde funktionär. Men när förbundet bröt med partiet 1917 i vad som sedan blev det svenska kommunistpartiet valde Per Albin och Gustav Möller att försvara Branting.

I Bonniers serie om 22 statsministrar är boken om Per Albin skriven av Niklas Ekdal, tidigare politisk redaktör för Dagens Nyheter. Den nog mest genomarbetade politiska biografin i Sverige, ”Per Albin” i fyra band, skrevs av den i januari 2009 bortgångne Anders Isaksson.

Den tidigare så radikale Per Albin modererade, enligt Ekdal, partiet och omvandlade Sverige till en välfärdsstat. Ekdal hävdar att Per Albin spelade huvudrollen i den moderna svenska historien. Knappast, eftersom den längsta och bittraste striden gällde demokratin, med Karl Staaff och Hjalmar Branting som folkstyrets portalfigurer.

Däremot kan jag godta omdömet att Per Albin var ”en osannolikt framgångsrik politiker, kanske den skickligaste Sverige någonsin haft.” ”Kompromisser, pragmatism, konsensus, rationalitet, återhållsamhet, jämlikhet, fred, sociala framsteg – alla de politiska begrepp som är så positivt laddade i vårt land tog kropp i honom. Han var nästan alltid före sin tid, nästan alltid på den sansade och upplysta sidan i tidens bataljer.” Ekdal skriver att Per Albin ”var en produkt av Sverige, och Sverige blev en produkt av honom”.
”Han var en tuff maktspelare som ofta definierade det ideologiskt riktiga utifrån vad som gynnade honom själv, och han svek sina demokratiska ideal genom samlingsregeringens eftergifter åt nazisterna”.

Jag vill närmare kommentera Per Albins familjer, ”folkhemmet” och beredskapsåren.

Per Albins familjer
Efter Per Albins plötsliga död 1946 såg regeringen till att den kvinna han längst och livet ut levt tillsammans med, Sigrid Vestdahl, skulle kompenseras för att hon inte fick någon änkepension. Tidigt hade Per Albin förklarat att de skulle älska rent och ädelt, ”och i vår helgedom skall ingen svart prästsatan komma och ohelga.”
Men samma principfasthet visade han inte när han gifte sig med nästa kvinna han också fick barn med, Lisa.
Inga dåtida tidningar berättade att statsministern hade dubbla familjer. Lika litet som de skrev att prins Bertil höll sig med vad som kungligt väl brukar kallas mätress för att slippa att som syskonen förlora titel och apanage till följd av äktenskap.
Per Albin sade att en del kallade honom mormon, men den vanliga beskyllningen att han var bigamist är fel. Något tvegifte var det inte ­eftersom han och Sigrid inte gifte sig.
Att män har barn med flera kvinnor är inte en kunglig specialitet utan inträffar i de flesta miljöer. (Fru Branting blev mäkta upprörd när Hjalmar på uppmaning av ­August Strindberg berättade om en liten son han hade med ett frisör­biträde i grannskapet.)
Per Albin älskade sina barn och fortsatte också att älska deras mödrar. Tvärtom är väl värre. När jag satt i riksdagens biografikommitté ogillade jag att vi inte fick ange att biskop Bergqvist i Luleå, mångårig högerman i första kammaren, var far också till författarinnan Stina Aronson. Men tydligen räknar bis­kopar bara sina inomäktenskapliga avkommor.


Folkhemmet
Det finns en inarbetad bild i många sammanhang att socialpolitiken i Sverige startade 1932 med ”Folkhemmet” när Gustav Möller blev socialminister i Per Albins regering.
När Gabriel Romanus 1979 som socialminister i Ullstens regering skulle lämna riksdagen propositionen om den nya socialtjänstlagen bad han mig korrigera det historiska avsnittet. Departementets tjänste­män, de flesta kvar från sosser­egeringar, ansåg av gammal vana att svensk socialpolitik startade med Gustav Möller 1932 (trots att han varit socialminister också tidigare).
Socialdemokratiska partiet bildades 1889. Var det utan socialpolitik de första 43 åren? De svenska socialförsäkringarna kan sägas ha sitt ursprung i liberalen Adolf Hedins stora motion 1884 om pensioner och arbetarskydd.
Centralförbundet för socialt arbete (CSA) bildades 1903 med liberalerna Ernst Beckman, G. H. von Koch (också angiven som kooperationens introduktör i Sverige genom artiklar i Gefle Dagblad 1898) och Emilia Broomé (mentor till Kerstin Hesselgren) i ledande funktioner. På senare år har ett halvdussin akademiska skrifter kommit om detta skede. Den förs­te socialdemokratiske socialministern Berhard Eriksson från Dalarna tänkte i CSA:s anda.
Per Albin förknippas hos de flesta med begreppet ”Folkhemmet”. Inom partiet kritiserades han främst av sin antagonist, hälsingen Arthur Engberg, som påpekade att ordet kom från den ytterst reaktionäre nationalisten Rudolf Kjellén. Ett problem med begreppet var att det också lätt blev exkluderande, typ rastänkande, tvångssteriliseringar och vägran att släppa in förföljda judar.

För mig är det uppenbart att han hade ett agitatoriskt skäl att betona ­socialpolitiken mer. Han ville komma bort från socialiseringsfrågan som ända sedan partiets start diskuterats mest. Partisprängningen 1917 gällde i mycket just socialiseringen.
Det var också den frågan som 1920 låg bakom att de unga socialdemokraterna, inklusive Per Albin, tvingade Branting att bryta sam­arbetet i Edéns reformregering. Brantings första egna regering tillsatte en socialiseringsutredning med Rickard Sandler som ordförande. Men både han och utredningens legendariske sekreterare Nils Karlby (med boken ”Socialismen inför verkligheten”) fann att förstatligande av näringslivet inte var någon bra väg.

Per Albin tog mycket starkt intryck av valförlusten i ”Kosackvalet” 1928, då partiet förlorade stort på att samarbeta med kommunisterna. Den lärdomen satt sedan kvar i drygt 80 år, innan partiet mot Mona Sahlins önskan förklarade sig vilja bilda regering ihop med Lars Ohly.
På partikongressen inför valet 1932 spelade Rickard Sandler en avgörande roll för att hindra att kongressen gick på socialiseringslinjen. I annat fall hade Per Albin förmodligen inte återvunnit så mycket 1932 att han kunnat bilda regering.
Det stora nytänkandet i den nya regeringen gällde inte socialpolitiken utan konjunktur- och arbetsmarknadspolitiken där Ernst Wigforss tagit intryck av de nya teorier som växte fram hos Keynes i England och ”Stockholmsskolan” med Bertil Ohlin, Gunnar Myrdal och ett par till.
”Folkhemmet” lanserades för att rikta blickarna mot något annat än socialiseringsfrågan. (Att den väcktes till liv igen i efterkrigsprogrammet 1944 var Per Albin negativ till.)
Apropå Gustav Möller och socialpolitiken nämner partiet numera sällan att han ville se socialförsäkringar som ”grundskydd”, en tanke som Miljöpartiet och Centern hävdat in i sen tid.
Socialdemokraterna har bytt till ”inkomstbortfallsprincipen” som liberalerna utan att använda ordet kom fram till redan i början av 1900-talet. Helt enkelt för att de ville basera socialförsäkringar på avgifter hellre än skatter.


Beredskapsåren
Per Albin såg fram mot att kunna genomföra många reformer. Genom nazismen och andra världskriget tvingades han i stället attsatsa enorma belopp på upprustning och beredskap. Försvarsministern från nedrustningsbeslutet 1925 blev nu i stället flera seklers största upprustare.
Regeringen gjorde i början av kriget en rad eftergifter mot Tyskland, i strid mot folkrättens neutralitetsregler. Det påverkade moral och motståndsvilja negativt. Flertalet folkrörelsemänniskor, inte minst socialdemokrater, hade långt mer västsympatier än som återfanns i regeringspolitiken. Fackliga central i Göteborg tog parti för Torgny Segerstedt, vilket rörde honom mycket.

Regeringen borde ha avvisat tyska krav på ingrepp mot svenska tidningar med hänvisning till grundlagen. Trots sin bakgrund som journalist visade sig Per Albin ha svag känsla för pressfriheten.
I de flesta demokratier i kamp mot Hitler tappade Sverige anseende och förtroende genom eftergifterna. De svenska åtgärderna skadade särskilt Norge, genom tyska soldattransporter på svenska järnvägar. I slutet av kriget sökte regeringen göra avsteg i motsatt riktning genom att låta USA basera flygförband i Luleå för operationer över Nordnorge.

Mycket hade blivit annorlunda, åt rätt håll, om Sverige till exempel i början av 1944 upphävt neut­ralitetsförklaringen och i stor skala upplåtit baser i södra Sverige till amerikanska och brittiska flygförband som då fått minskade förluster genom kortare anfallsvägar till viktiga mål i Tyskland. Det hade förutsatt också allierat jaktflyg då våra egna förband var omoderna. Sverige skulle ha kunnat göra sin uppslutning bakom de allierade beroende av att Sovjet tidigare än som nu skedde gått med på vapenvila mot Finland, vilket skulle frigöra trupp för insats mot Hitler.
1944 var Nazityskland på reträtt och dess flygvapen var på väg att braka ihop. Berlin hade inte längre resurser att anfalla Sverige, eftersom alla försök i den riktningen skulle försvaga övriga krigsavsnitt.

Så kallad kontrafaktisk historieskrivning är omdiskuterad. Det jag kan konstatera är att om Sverige gått med på demokratiernas sida i kriget så skulle miljoner svenskar kunnat räta på ryggarna före och efter krigsslutet. Sveriges förtroende i demokratier världen över skulle ha ökat. Förmodligen hade det haft positiv inverkan på den fortsatta utrikespolitiken. Att det officiella Sverige haft så förtvivlat svårt att mentalt ta till sig det europeiska samarbetet kan nog ses som fantomsmärtor efter agerandet under andra världskriget.

Per Albin Hansson, som ändå upplevt en stor del av första världskriget som journalist i London, kom senare inte att agera som europeisk politiker utan bara som svensk. Det är i detta avseende en väldig skillnad mellan honom och Hjalmar Branting som alltid var internationalist och särskilt under sina sista år betraktades som en av sin tids främsta européer, ännu utan efterföljare i det egna partiet.

Hans Lindblad