Brott, straff och inspiration till lynchningsbeteende.

FarmorGun tar, som vanligt, upp ett intressant ämne under rubriken: Studio Etts dom - Internet är boven. Hon inleder med att, mycket svalt och utan djupare övertygelse, notera Beatrice Asks s.k. pudel i skampålefrågan (färgglada kuvert till misstänkta). Hon går sedan snabbt över till frågan om vilket ansvar för samhällsklimatet, som ligger hos olika makthavares närmaste omgivning.

Ask visade i sina famösa uttalanden att hon står långt ifrån den moderna synen på brott och straff som under årtionden faktiskt dominerat svensk rätts- och kriminalpolitik, i vart fall i teorin. I praktiken har det måhända varit si och så med tillämpningen, det tillstås.

Ask ser, vilket hon inte på något sätt förnekar i sin "dvärgpudel", straff som samhällets hämnd på brottslingen. Hon bortser helt från strävan att återföra en brottsling till ett lagligt liv. Och straff kan gärna vara medeltida i form av skampåle, att utsättas för omgivningens fördömanden, att spottas på, att få familjeliv ödelagt etc. Men inte bara det, de facto, trots de manus hon ålagts att följa så här i efterhand, syns det som att hon inte kan skilja på misstänkt och dömd. Blotta misstanken, hur svag den än är, ska kunna leda till straff i en eller annan form, på ett sätt som gör livet svårt att uthärda för den som en gång fått en - även avvisad - misstanke på sig.

Därmed är hon inte bara eftergiven för de tendenser till mobbning, förtal och lynchingsbeteende som finns latent, ännu i dessa dagar och inte minst i mindre samhällen. Till och från underblåst av kvällspressen. Och som till och med internet beskylldes för, i SR:s Studio Ett. Nu är detta som sagt inget nytt, och det verkar närmast löjligt att beskylla internet för något som i grunden beror på den allmänna attityden till brott och straff.

Det är lätt för politiker, som inte har en gedigen grund att stå på vad gäller rättssäkerhet, att spela på en lynchbenägen opinion. Än värre är att ge inspiration till sådant rättsvidrigt beteende. En politikers uppgift, inte minst för de som sysslar med rättsfrågor, medborgarrätt, rättssäkerhet etc, borde vara att arbeta för och bilda opinion för rättssäkerhet, för allas rätt att inte dömas utan bevis, och rätten till lagar som skyddar individens integritet!

Där har Beatrice Ask nu en trist "meritlista" av negativt slag. Något som för länge sedan borde ha föranlett hennes avgång.

Tyvärr är hon inte ensam, det förefaller som att hennes främste inspiratör är folkpartiets rättspolitiske (!) talesman Johan Pehrson. Om honom som person vet jag föga. Men hans inställning är i långa stycken hämnarens, övervakarens, kontrollörens, förespråkaren för hårda tag ("batonger") gärna i kombination med krav på lägre (!) bevisföring, att inte skilja på barn och vuxna etc etc.
För den som vill se Johan Batongs meritlista så rekommenderar jag Svensk Myndighetskontrolls genomgång av Johans egen blogg, vilken visar vad denne man står för! Skrämmande, och glöm inte att det är Johan Pehrsons egna ord som citeras! Dock saknas nog i den genomgången några av hr Pehrsons senaste klavertramp.
Allt typiskt för en lychningsmentalitet, som är så långt från en liberal och rättssäker rättspolitik som man kan komma. Däremot är den (f.n.) i allt väsentligt folkpartiets... Om inte t ex Jan Björklund omgående tar avstånd från Pehrsons ställningstaganden!!!

Låt oss därför inte förtröttas i kraven på Bea Asks avgång. Men låt oss inte heller glömma inspiratören som lurar i buskarna, Johan Pehrson! Han är inte bara en olycka för folkpartiet eller för Alliansen.
Pehrson är en fara för hela det svenska rättssamhället, hans tankar leder tillbaka till medeltiden. Eller än värre.

PS. Ser nu att Liberati också uppmärksammar detta. DS.