25 augusti 2018

Invandringen kostar - men skattefusket kostar ännu mer

Att invandringen kostar, det vet vi ju. Hur mycket kan man tvista om, beror på hur man räknar, kortsiktigt eller långsiktigt. Och om man blundar för de positiva effekterna den också har.
Men här hittar jag i DN en jämförelse som är intressant.
Jag citerar rakt av:

"Invandringen kostar mindre än skattefusket"

DN DEBATT 21/8. Den utomeuropeiska invandringen pekas ut som främsta orsak till dagens problem. Moderaterna uppskattar kostnaden för invandringen till 40 miljarder i år. Men överklassens undangömda förmögenheter kostar samhället mer än så i förlorade skatteintäkter. I en ny bok ser vi tio viktiga förklaringar till ­dagens politiska situation, skriver Daniel Suhonen och Göran Therborn. 
I debatten målas nu de senaste årens utomeuropeiska invandring ut som den främsta orsaken till Sveriges problem. I boken ”Kapitalet, överheten och alla vi andra” som utkommer i dagarna menar vi att det finns andra viktigare förklaringar till dagens politiska situation.
Här sammanfattar vi de tio viktigaste:
1
Sverige vänder mot ojämlikhet 1980. Omkring 1980 skedde en historisk vändning i en lång svensk samhällsutveckling som började på 1860-talet med ståndssamhällets avskaffande. Den fortsatte med folkrörelsernas genombrott, den allmänna rösträttens införande för 100 år sedan och med reformpolitiken från 1930-tal till 1970-tal. Riktningen var under cirka hundratjugo år minskat fåvälde, minskad ojämlikhet och utvidgade sociala rättigheter. Från 1980-talet, med tilltagande hastighet från 1990-talet till i dag, har samhället styrts i motsatt riktning. Mellan 1930–1980 skedde en utjämning av inkomsterna. Sedan vänder kurvan, för att under 2000-talet vara tillbaka på det tidiga 1940-talets nivå. Ett halvt sekels inkomstutjämning var utplånad.

2
En ny överhet. Efter det demokratiska genombrottet försvann stegvis det gamla Överhetssverige. Politiken och staten demokratiserades men den nyliberala motreformationen från 1980 som skulle närma staten till ”kunderna”, skapade i stället en ny politisk överhet. Politik förvandlades från förtroendeuppdrag till karriär vilket lett till en växande sammansmältning av politik, byråkrati och näringsliv och ett växande avstånd till vanliga medborgare. Det viktigaste målet för politiker och ämbetsmän, verkar numera vara att berika sig. I kölvattnet av denna utveckling och en rad korruptionsskandaler har förtroendet för demokratin urholkats.
3
Nya geografiska klyftor. Det skiljer 23–24 procent mellan det län som har högst respektive lägst medianinkomst, men det skiljer omkring 60 procent mellan de rikaste och fattigaste kommunerna. I Danderyd är antalet barn i hushåll som lever i varaktig fattigdom 2 procent, i Malmö femton gånger större. Skillnaderna i medellivslängd är åtta år för män (mellan Danderyd och Överkalix) och sex år för kvinnor (mellan Lidingö och Åsele). Avståndet i livslängd inom vårt land är därmed ungefär lika stort som mellan Sverige och Thailand.
4
Välfärdsstaten en kassako för kapitalet. Enligt SCB var medianvärdet av avkastningen på eget kapital 2015 för företag inom skola, vård och omsorg 32 procent. Inom hela tjänstesektorn var avkastningen bara 23 procent. År 2015 levererade skattebetalarna 133 miljarder kronor till vård- och skolkapitalet. Men ingenting tyder på att välfärden blivit bättre, medan klasskillnaderna i sjukvård, medellivslängd och skolresultat fortsätter att öka.
5
Finanskapitalets dominans. Avregleringen av bankerna i mitten av 1980-talet ledde till en enorm kreditexpansion, i fast penningvärde en fördubbling mellan 1985 och 1990. Börsvärdet steg från 12 procent av BNP 1980 till 68 procent 1989 och upp till maximinivån 181 procent före den senaste finanskraschen, för att sedan gå ner något. Det är mer än i USA och Storbritannien, som gått i spetsen för ideologin om ”aktieägarvärde”.
6Arbetsmarknaden polariseras allt mer. Såväl höglönejobben som låglönejobben blev fler till antalet, medan medelinkomstjobben blev färre eller ökade långsammare. Antalet högre tjänstemän ökade åren 2000–2015 med 122 procent och antalet lägre tjänstemän med 44 procent, medan antalet tjänstemän på mellannivå minskade med 7 procent. De tillsvidareanställda utgör 75 procent av de sysselsatta medan de tidsbegränsat anställd eller egenanställda utgör 15 procent av arbetskraften som tillsammans med de 6 procenten arbetslösa bildar ett återskapat svenskt prekariat.
7
Fördelningspolitikens borttynande. Mellan 1981 och 2016 har den rikaste hundradelen av befolkningen mer än tredubblat sin andel av hushållens disponibla inkomster, från 2,5 till 9,0 procent. Värdet av det samlade ojämlikhetsmåttet, Ginikoefficienten, växte med 60 procent, från 0,20 till 0,32. Sedan krisen 1991–1993 har andelen fattiga ökat från 7,3 till 14,4 procent år 2016 och andelen välbeställda från 3,5 till 6,9 procent.
Avståndet mellan medelklass och överklass har ökat kraftigt. Den rikaste tusendelen har 38 gånger högre disponibel inkomst än medianmedborgaren. Dagens svenska inkomstfördelning kan i vissa avseenden mäta sig med Englands 1688. Två tredjedelar av inkomstklyftornas fördjupning har skapats av den förda politiken.
8
Europas ojämlikaste land. Finans­kapitalets kapning av folkhemmet har lett till en enorm anhopning av rikedom hos ett litet fåtal. På 2000-talet har förmögenhetsfördelningen i Sverige skilt ut sig från resten av Europa och Norden och blivit lika snedfördelad som i USA, Brasilien och Sydafrika. Mellan 1983 och 1997 ökade den rikaste hundradelens förmögenhet med 81 procent, medan den minskade med 129 procent för de fattigaste 40 procenten av befolkningen. Dessa skuldsatte sig i stället för att hålla konsumtionen uppe. År 2012 hade de minst förmögna 60 procenten av den vuxna befolkningen tillsammans ingen nettoförmöghet alls, utan skulderna övervägde.
Sedan år 2002 har den rikaste hundradelens andel av förmögenheterna ökat från 18 procent till 42 procent, och den rikaste tiondelens andel från 59 procent till 78. Inte på drygt tvåhundra år, sedan 1810, på tröskeln till industrikapitalismens uppkomst i Sverige, har de privata förmögenheterna varit så stora i förhållande till nationalinkomsten som nu, 465 procent.
9
Invandringen kostar mindre än skattefusket.Integration verkar bli det viktigaste slagordet i årets val. Men integration 2018 handlar inte om solidaritet och jämlikhet utan om att få de fattigaste och mest långväga invandrarna att hitta till låglönejobben. Om vi vågar tro Moderaterna kostar invandringen i år 40 miljarder kronor netto. Det är 0,9 procent av Sveriges nationalinkomst. Den svenska överklassens undangömda förmögenhet utomlands uppskattas av Sveriges ledande förmögenhetsforskare till omkring 500 miljarder kronor eller omkring 10 procent av nationalinkomsten. I samband med den så kallade Paradisläckan beräknades att 43 miljarder kronor varje år undandras i skatt. 

Inga kommentarer: