Ideella arvoden

Det var väl sådär ett halvt eller ett år sedan som det aktualiserades med de höga lönerna och arvodena i några av de ideella hjälporganisationerna, ex-vis Röda korset, Rädda barnen m fl. Tyvärr blåste det förbi rätt så snabbt. Jag tyckte det var märkligt att både ordföranden och generalsekreterare, som chefstjänstemännen brukar kallas, har löner/arvoden som ligger snubblande nära de i storföretagen.

Jag tror att detta faktiskt beror på att just storföretagens lönesättning utgör en referensram för alltfler. Man sneglar dit och tycker sig vara värd lika mycket. Det avspeglar sig i politiken (för heltidarna där, inte för fotfolket), men också i det offentliga livet i övrigt. Liksom även i en del ideella organisationer.

Smittan kommer alltså från storföretagen och inte minst från bankerna. Man kan ju mena att bolag kan sätta de löner de själva vill. Men riktigt så enkelt är det inte. Pengarna kommer ju då från oss konsumenter/bankkunder pga för höga priser - och bristande konkurrens. Smittan driver upp löner som inte borde vara lika höga, och samtidigt driver det upp prisnivån. Och så håller det på. Därmed försämras konkurrenskraften gentemot utlandet. Samtidigt som löneklyftorna, och än mer inkomstklyftorna, ökar.

När nu Roger Akelius, finansmannen, skänker 100 milj på ett bräde till SOS barnbyar på Haiti så passar han på att säga att han valt en organisation som är effektiv med låga kostnader, och ger en känga till Röda korset. RK har ju dels råkat ut för en förskingrande topptjänsteman, dels har både dess ordförande och generalsekreterare väl tilltagna ersättningar. Så Akelius har slutat ge bidrag till Röda korset.

Nu har givetvis inte Bengt Westerberg själv satt nivån på sitt arvode. Men runt 800.000 per år är mycket pengar. Och chefstjänstemannen Christer Zettergren har ännu mera. Också för mycket. Rent känslomässigt borde både förtroendeuppdrag som ordförande och i vart fall vissa tjänster i ideella organisationer som denna antingen vara ideella eller mycket mera modest arvoderade.

De ska inte jämföras med näringslivet. Jag menar att även om man självfallet vill ha kvalificerat folk som ska sköta hjälporganisationer, så bör deras engagemang faktiskt visa sig också i att de inte har för höga löner.
Folks vilja att arbeta ideellt på basplanet, liksom givmildheten skadas allvarligt om man ser att en del får för bra betalt eller att inte pengarna helt går till det ändamål som de samlats in till.

Hjälporganisationernas styrelser måste inse detta. Givetvis kan det ibland vara befogat med smärre arvoden, liksom omkostnadsersättningar, när det rör sig om mycket stora arbetsinsatser.
Om inte annat så finns det mängder av f.d. direktörer med utomordentligt goda pensioner som borde kunna ställa upp ideellt, utan att kräva arvoden.

SOS barnbyar och några till klarar sig uppenbarligen bra med ideellt arbetande styrelser, det borde alla kunna göra. Och hitta bra topptjänstemän som inte kräver fantasilöner.

Det är faktiskt de helt ideella tanterna som bär upp de flesta hjälporganisationer. De har inga arvoden och skulle aldrig drömma om att ta emot något. De ger, för de har hjärta även om deras pensioner är ytterst blygsamma.