Piratpartiet och Liberati, sakfrågor eller organisation

Hittade via Anna Trobergs blogg en intressant text hos Jerry Silfwer som handlade om piratpartiets framtid och utveckling liksom likheter mellan pp och Alexander Bards nätverk Liberati. Jag finner det vara en intressant analys som dessutom har en kommentar av Bard och att Anna Troberg rubricerar sin bloggpost om detta med att man inte dör av samarbete, det är lika intressant. Jag rekommenderar allt detta till läsning.

Som gammal socialliberal (och därför inte längre folkpartist, som jag brukar skriva) och stark sympatisör till pp så ser jag också likheter och samarbetsmöjligheter. Både nu och framöver. Jag har varit lite skeptisk till Alexander Bard även jag, men när jag kollat upp Liberati mera noga på senare tid känner jag att det kan komma något positivt ut ur det hela.

Nu ska ju först detta val klaras av, och jag hoppas att pp kommer in. Samtidigt har jag upprepade gånger sökt stimulera pp till en vidgning av sitt program, givetvis i (social-)liberal riktning, i fler frågor. Detta då det är det liberala inslaget som är tydligast i pps politik, även om medlemmarna kan ha högst varierande bakgrund. Jag har ju också funnit att det kan finnas samstämmighet med och intressanta människor oavsett vilka partietiketter de kan ha. Det är, eller borde vara, lätt att samarbeta i frågor där man i sak är helt överens, trots olika bakgrund.
Det är olyckligt om samarbete ses som något negativt. Jag blir olycklig när jag ser partiegoistiska inlägg från piratpartister. Att isolera sig lär inte föra piratpartiets frågor framåt. Och jag minns mycket väl hur piratpartiet sade att det var sakfrågorna som var det viktiga, inte organisationen.
I de frågor man inte är överens, eller klar över vad man anser, bör och kan man diskutera sig fram för att se om det finns möjlighet att finna gemensamma ståndpunkter och framgångsvägar.
För en tid sedan lade jag in Liberati i min bloggroll (se vänsterspalten). Nu kommer jag att lägga dit Jerry Silfwers blogg också.

Det kokar nu... Har byråkraterna kidnappat alliansens toppskikt?

Så kom myglet runt FRA-lagarna upp till ytan igen. Det är bra. Öppenhet hör hemma i en demokrati, FRA och dess supporters verkar inte trivas i ett öppet klimat, trots att de då och då låtsas genom att läcka ut uppgifter. Då ska de inte heller få chansen att vara demokratins dödgrävare.

Oppositionen har jag svårt att lita på, med deras bakgrund. Förtroendet för Alliansregeringen är lika lågt. Kan inte någon väcka någon ledande politiker inom Alliansen? Är de döva? Eller har de kidnappats av FRA-kramarna?

Vi har sökt föra en dialog, belevat och verserat, men ingen lyssnar. De interna FRA-kritikerna förs bakom ljuset och hyssjas ner. En del FRA-kramare hör oss, men utan att lyssna. Det blir ingen dialog. Ingen prövning av fakta och sakskäl.
Än den gång - vart tog demokratin vägen?

Jag ser att även Johan Westerholm har svårt att hålla en hovsam ton längre i sina senaste inlägg. Politikerna abdikerar, skriver Mark Klamberg, fortfarande med juristens analytiska formuleringar, men med en alltmer kännbar underliggande vrede .
Byråkrater och tjänstemän sitter i förarsätet, menar Hans Lindblad i sina artiklar på min blogg.
Det värsta är att vissa politiker till och med verkar trivas med att slippa hålla i ratten, de säger att nog håller byråkraterna trafikreglerna.
Pyttsan. Demokratins trafikregler verkar de inte ha en aning om. Och har de det, bryr de sig inte. Det räcker för dem att hålla i ratten.
Alliansens moderata första-femma har ju gett dem både ratten och startnycklarna.

Läste i Dagens svenskbladet, http://www.svenskbladet.se/politik/index.php?alias=fra_lagen_i_ny_forbattrad_version.html
Tänkte först att det var en lysande satir.
Så blev jag fundersam. Det är ju verklighet! Verkligheten överträffar som alltid dikten. Och jag ryser, fryser trots att det kokar inombords. Jag har inte tid med detta, men kan inte släppa det. Farmorgun i Norrtälje har som vanligt grepp om diskussionerna, och visar samma djupa oro... för att ta ett milt uttryck.

Och pajasen Alexander Bard lyckas med att förvirra med sina underliga uttalanden. Han skulle rädda fps integritetsprofil efter FRA-fiaskot, men gör bara saken värre. Jag gissar att Camilla Lindberg mår illa. Den trogna moderaten Mary i Minamoderatakarameller får allt svårare att behärska sig när FRA-lagarnas hantering kommer på tal. Dessutom har hon hoppat av Bards Liberati efter hans diktatoriska anspråk.

Med det senaste i FRA-frågan i åtanke så ska vi bara glömma Bard. Han är bara pinsam.

Det kokar nu...