Gillar Jimmy Carter, r&r-presidenten

 Jimmy Carter, musikälskande president 

 Såg teve-dokumentären i lördags om Jimmy Carter, som rubricerades som rock-n-rollpresidenten. Har alltid gillat honom. Men inte precis för att han var en rock-vän. Det hade jag inte kläm på då. 
 Möjligen  p g a att jag inte hade mycket tid att hänga med i världspolitiken de år han var president och åren där omkring. 

Han verkade sympatisk och trevlig. En bra kontrast till watergatefifflaren Nixon (repl) och dennes efterträdare Gerald Ford (var det väl?), som hade svårt att gå nedför trappan från flygplanen och verkade sååå försiktig att göra något. 
   Men Jimmy Carter var en frisk fläkt i förhållande till dessa män. Demokrat, mänsklig, icke det minsta rasist - tvärtom. Inte en proffspolitiker (men varit guvernör), jordnötsfarmare, utan förmögenhet, men bred utbildning. Och han gillade musik i största allmänhet, som jag minns det. Men hade problem med Iran - det s k gisslandramat, Ayatollorna. 

Filmen visade nu att han gillade Dylan, och han var uppvuxen med gospel,  och folkmusik  Och jazzusik.  Och föraktade inte heller rockmusik Allen Brothers m fl. Och Elvis. Och musikerna gillade honom, och han dem. De ställde upp för honom i valkampanjen, vilket också innebar att han fick in pengar till reklam och andra kampanjkostnader. 

Han jobbade hårt som president, och med gott stöd av sin hustru Rosalyn.
Men han hade en egenhet. Hans rådgivare sa att det-och-det förslaget, ställningstagandet skulle vara bra för honom  politiskt, se bra ut... Men det var inte det viktiga för Jimmy Carter, som faktiskt också varit militär (trots sin jordnära religisotet och förkärlek för  jazz- och gopel och rock (musiker som inte alltid var så "rena"). 
Nej, det viktiga var om saken, förslaget, lösningen var RIKTIGT, rätt - moraliskt och socialt.  Inte om det bara såg bra ut politiskt-taktiskt. 

OK. 
Och Iran-krisen där Ayatollorna, den islamska elit som tagit makten och tagit USA-gisslan (för att få tillbaka den avsatte och sjuke Shahen, för att avrätta honom)  det gick inte bra. Carter ville inte tillgripa våld, starta ett krig, utan försökte förhandla med ayatollväldet. Lönlöst, och han  fick åtskillig kritik för sin "vekhet" av  aktivister, hökar som ville se hårda tag. Men en militär aktion skulle innebära gisslans död, och många andras på båda sidor. 
Hans popularitet gick ner, bensinen steg liksom inflationen. Och republikanen Ronald Regan vann valet. 
DOCK, Carter lyckades till slut få loss gisslan, utan blodsutgjutelse. Men bara en kort tid före det att Regan tillträdde som ny president. 
Och Carter avgick utan större åthävor. Återvände till Planes. Men tämligen snabbt aktiverade han sig i olika wellfarefrågor. Bekämpade sjukdomar, t ex aids,  drev fredsfrågor, som "ambassdör" för fred och försoning (med eller utan officiellt stöd). Till slut uppmärksammades det av Nobelpriskommittén så att han fick Nobels fredspris 2002.  Vad jag minns var det ingen som ifrågasatte den utnämningen...  
Nu är Jimmy Carter 98 år, och vidhåller att musiken är en välgörande, samarbetsskapande kraft. Och vid god vigör när filmen spelades in 2018.
Redan som president bjöd han ofta in musiker till Vita huset. Sådana som Dizzy Gillespie (som fick Carter att sjunga i bop-klassikern "Salt peanuts"!) och Charles Mingus med många fler.  
Tyckte mig se Dexter Gordon, ts, också i en glimt.

Verkligen synd att han inte omvaldes för ytterligare mandatperiod, rock n rollpresidenten Jimmy Carter. 

  

Edda M med NBB i Piteå

Så liten, kort och blek hon var, såg blyg och smått ängslig ut, Edda Magnason, när hon skulle utfrågas lite inför söndagens konsert i Black Box på Accusticum i Piteå. Hur ska detta gå, undrade jag så smått.

Men det var ingen fara. På scenen, inför fullsatt sal, så var hon helt annorlunda. Nåja, lika kort och lika blek, men säker både i uppträdande och som sångerska och pianist. Första numret öppnade Norrbotten Big Bands trumpetsektion vasst och högt, som om de ville väcka publiken. När det var gjort lugnade NBB ner sig lite, och vi fick höra Edda. Ingen klen, blyg tonårsröst inte, nej full av kraft, fullvuxen och med brett register. En härlig röst. Inte vad man skulle kalla jazzröst och än mindre en bluesröst, men bra.


Trots att det är hennes insatser i filmen om Monica Zetterlund som gjort henne känd (välförtjänt) så var det inte Monicakopian som sjöng utan Edda, med egen profil och med egen repertoar och egna låtar. Låtar av skriftande karaktär, från nästan finstämd, men "modern" musik som skulle ge nordisk vinterstämning, till lekfulla och/eller mera popliknande alster. Nej, pop är nog fel ord. Och  varje komposition var innehållsrik och skiftande, om än oftast inom ett spektra av medium och högsta kraft och volym. Det var ingen diskret musik att ha i bakgrunden till andra aktiviteter.

Så, vad slags musik var det? Ja, inte helt lätt att säga. Visst fanns bitvis element som hör hemma inom jazzen, men i stort sett så saknades det sväng (swing) som får anses som en av jazzens viktigaste särtecken. För mig var det därför inte jazz. Om än både Edda och solisterna i NBB stundtals fick till något slags sväng. Rytmsektionen producerade rytm, inte swing. Men det var bra ändå, på sitt sätt. Jag vill inte heller kalla det pop, som ofta sätts ihop med rock,  i den idag vedertagna meningen. Möjligen kan man kalla det för populärmusik, ett bredare begrepp som för mig i vart fall är mera kvalitativt än pop eller rockpop. Dock möjligen smalare rent publikt, eller i vart fall vänder sig till en mera vuxen publik än den enklare "babypopen".

Att som sångerska/kompositör framträda med ett storband, med jazzkaraktär dessutom, det är något extra på flera sätt, och dyrare. Så det vill till att locka en stor publik med mera moget musikintresse. Det lyckades dock för Edda och NBB. Både hon och orkestern verkade trivas förträffligt med varandra. Också med de genomarbetade och delvis rätt okonventionella arrangemangen som största delen Håkan Broström, bandledare och saxofonist, stod för.

Jag ska inte rabbla orkestermedlemmarna namn, inte ens alla solister men vill ändå nämna just Håkan Broström bl a på sopransax, Robert Nordmark, också sax, och Danne Johansson på flygelhorn. Johan Lindström hade dels ett gitarrsolo som gled iväg åt rockblueshållet, men också ett solo på ett instrument som klangmässigt lät som en (el-förstärkt) zittra och en steelgitarr, som t ex en del gospelgrupper (amerikanska) använt.

Av detta förstår läsaren att jag var nöjd med konserten (2 tim musik plus paus). Trots att det inte var en vanlig jazzkonsert, så var den  bra ändå. Det var en bra mix där både Edda Magnason visade sin bredd inom sin profil både som fullvuxen sångerska och kompositör, och NBB visade sin enastående tekniska kapacitet inkluderande en fin anpassning till Eddas musik.

Och, ja, vi fick ett extranummer också. Men inte en endaste låt ur Monica Zetterlunds repertoar. Vilket i och för sig var helt OK, även om nog en och annan lyssnare hade förväntat sig det.

Apollo Theater - att minnas i en bedrövlig tid och värld

 Man får söka tröst.
INTRO
   Det är lätt att bli deppig av världsläget. Över en värld och tid som verkar helt galen. En värld som inte verkar ha tagit någon lärdom av varken kommunismen eller nazismen, hur våld och elände uppstår genom ideologisk eller religiös fanatism, fattigdom och ojämlikhet, djupa klyftor och brist på medmänsklighet och kärlek.
Oroshärdarna är närmast oräkneliga. Och så en galen syn på ekonomi. Som nu när Grekland tror sig kunna slippa betala sin ofinansierade välfärd, där folket tröttnat på att svälta. Helt förståeligt. Men där politikers överbud glatt anammats, då och nu. Där som på andra håll, liksom i Sverige.
   Ekonomi som styrs av girighet. När, som idag, när Ericson för stryk på börsen för att det inte "går" riktigt så överdådigt bra som "finansanalytikerna" hoppats. Ett bolag som höjer utdelningen, och säljer bra på de flesta marknader, med undantag för Nordamerika. Numera räcker det alltså inte att företag går bra, ger goda vinster och kan dela ut av vinsten. Nej, att företag går runt och ger en bra avkastning, det är inte nog. De ska gå väldigt bra. Svinaktigt bra, då blir dess direktörer inkomster svinaktigt höga - och finansmarknaden tillfreds. Och börsen kan stiga. Då, men först då.
   Oro för egen hälsa och ekonomi (som hårdbeskattad fattigpensionär) är inte heller något som höjer humöret.

TRÖSTEN
I det läget är det skönt att råka titta i en bok som ger viss lindring. Som praktverket om Apolloteatern i New York, som kom härom året.
"Ain´t Nothing Like the Real Thing", hur Apolloteatern skapade den amerikanska underhållningen. En stor, tung, bildrik bok av högsta kvalitet, insiktsfulla texter,  ingen trist liten pocket detta. På engelska, förstås. Jag minns inte hur mycket det kostade, men speciellt dyr var den inte. Utgiven av  Smithsonian Books, Washington, DC.  Jag köpte den genom Adlibris. Fraktfritt.

Apolloteatern har en hundraårig historia, vilken boken beskriver mycket väl. På det sätt som gjort den berömd är den något yngre, säg ca 80 år, där de första var mycket av vaudeville och "burleque" men som eftersom alltmer var mera modern underhållning, i framkant med tiden. Med storband som Ellington, Basie och Lionel Hampton, där sångerskor som Ella Fitzgerald och Pearl Bailey liksom Billie Holiday upptäcktes och vann stora framgångar. Där unga talanger kom fram, och senare uppträdde flitigt. Där storstjärnor ibland kunde göra både dåliga och fantastiska framträdanden, dock inte alltid till såpass stor publik att det gav någon vinst. Vilka som spelade och sjöng där? Omöjligt nämna ens en bråkdel, "alla" började där eller i vart fall framträdde där! Ofta väldigt ofta även som stora namn. Charlie Parker förstås, liksom Louis Armstrong, Steve Wonder, Aretha Franklin, Gladys Knight, Sam Cooke, The Supremes, Etta James, Tina Turner, massor av bluessångare, mängder av gospelsångare och grupper, Bessie Smith, Sarah Vaughan, Dina Washington, John Coltrane, Miles Davis, Dizzy Gillespie. James Brown, B B King, John Lennon, Earl Hines, Art Blakey, Monk, Chuck Berry, Smokey Robinson.... ja, det var några få exempel. Och stand-upkomker, med flera.
Alla dessa presenteras och kommenteras mer eller mindre utförligt, med mängder av härliga och oftast unika bilder. Bilder som gör mig glad.

Många skribenter och infallsvinklar, som både livfullt beskriver de olika epokerna och de olika artisterna, musikerna, sångarna och orkestrarna. Visar att medborgarrättsrörelsen var med.  Och mycket annat.  Liksom intressanta inblickar i hur "affärerna" gick, genom kopierade artistkort, där både attraktionernas musikaliska framträdanden "betygssätts", liksom vilket gage de fick - och om de drog stor eller liten publik. Och om publiken var nöjd eller inte.
Och jag måste nämna bilder än en gång. Fina, konstnärliga bilder med både liv och stämning.

Det sprakar av liv och musik av både text och bild.
Blues, gospel, jazz, dans, sång, underhållning av klass.
En bok som visar att allt inte alltid varit mörker, inte ens under mörka tider i övrigt.
Att musik kan vara den helande kraften för universum.

Kustbandet, tidig swing av klass

Kustbandet, känner ni till den orkestern? Fyllde 50 år i fjol. Jag fixade några konserter åt dem på det sena 60-talet. Jazzmusik i tidig swingstil. Flera av de då aktiva är fortfarande still going strong. 
Lyssnar just nu på en inspelning jag gjorde från en konsert med orkestern i februari 1968 i biblioteket i Ljusne i Hälsingland. 
På rullband och med mycket enkla mikrofoner. 

På den tiden, 60-talet och en tid till, var Gösta Hägglöf manager och fixare åt orkestern. Hägglöf var min företrädare som ordförande i Svenska Jazzriksförbunder (SJR). Publikt var det dåliga tider för jazzen i Sverige under 60-talet. Hägglöf var mera intresserad av skivor, Louis Armstrong (han var redan expert betr denne, och blev det än mera med tiden) - och Kustbandet. Så han ville mest lägga ner SJR, eller i vart fall göra det till litet skivsamlarsällskap, något som inte krävde spec mycket administrativt arbete. 
Nå, det är en annan historia. SJR fick i vart fall en nystart, har fortlevt och har sedan något år döpt om sig till Svensk Jazz. 

Glatt överraskad över att min gamla Tandbergspelare gick igång. Och att bandet inte gått av. 45 år gamla rullband kan vara sköra. Det tog tid att värma upp bandspelaren, oj så trög den var. Men väl i gång gick det bra. Till och med min anslutning till extra högtalare funkade! Ett par högtalare som var det enda som inte tjuvarna stal när de var inne i min lägenhet och tog själva stereon, plus kassetter och lite annan smått och gott. 

Med på denna konsertinspelning 1968 var bl a än idag verksamma Ola Pålson cornet och Jens "Jesse" Lindgren trombon. Kustbandets stil kan man säga var pre-swing, bl a tidig Ellington. Och det är det ännu, plus att de lagt till en del karibiska rytmer. Vilket passar utmärkt.

Bilden är dock från modern tid ;)