Sverigeamerikanerna och religionen, inkl min fars emigration

Allt för Sverige i söndags (23 jan 2022) teve-programmet där ett antal ättlingar till svenskar som under 1800-talet och en bit in på 1900-talet utvandrat till USA (Nordamerika), uppehöll sig vid religionen och dess betydelse för utvandringen. Märkligt nog är det, vad jag minns, första gången som det behandlats mer än ytterst marginellt.  Detta som just religionen spelat och fortfarande spelar en stor roll i USA, i amerikanernas liv, söndagar som vardagar. 
Jag har sett att en del som kommenterat programmet var överdrivet, att  den viktigaste orsaken var fattigdom. 
Jag menar nog att deltagarnas reaktioner visar att religionen inte bara spelat en stor roll, utan fortfarande gör det - i USA.  (På gott och ont, kan sägas, men det får jag behandla en annan gång.)

   Så absolut, bristen på religionsfrihet var för väldigt många emigranter det största och tyngsta skälet för att lämna SVERIGE. Konventikelplakatet, som gjorde det olagligt att hålla gudstjänst annorstädes än i den statliga kyrkan!!! Visserligen avskaffades konventikelplakatet i ett par etapper 1858 och 1868, men de frikyrkliga rörelserna, läsarna, sågs ändå inte på med blida ögon av myndigheterna och statskyrkan under lång tid även därefter. 

Det var det tyngsta skälet också för min far, som ändå reste ut så sent som 1913. Sen var det även svårt att få jobb den tiden, trots hans långa, gedigna utbildning som målare. Och inte ville han göra värnplikt heller. Men i USA fick han göra militärtjänst -utbildning, och skulle precis skeppas över till Europa för att bli kanonmat i WW1, när det blev vapenstillestånd. 

Ett par år senare återvände han till Sverige, i samband med sin fars sjukdom/bortgång (min farfar, som var sågverksarbetare, flottningsförman OCH facklig förtroendeman OCH frisinnad(dvs socialliberal!), pappa fick sen sitta i burken 30 dgr som straff för att han värnpliktsvägrat, for till Amerika och  fick sedan göra värnplikt i Sverige också. Hans gick in i missionsförsamlingen i Robertsfors, flyttade efter ngt år till Boliden där guldgruvan öppnades o gruvsamhället byggdes upp.  Han målade Boliden och har berättat om hårda debatter på byggena med såväl kommunister som nazister.  Gick med i den nybildade missionsförsamlingen, blev en av de ledande i församlingen, byggde och ledde arbetet med Missionskyrkan där. Vid den tiden hade Konventikelplakatet sedan länge  avskaffats i Sverige. Men fullständig religionsfrihet blev det inte förrän under 1950-talet, om jag minns rätt.

Under lång tid så fick vi i Sverige, förutom i viss mån i "Sista brevet till Sverige" (jfr  V Mobergs sista del av hans Utvandrarserie), mest berättelser om framgångar för svenskamerikanerna i sitt nya hemland.  Men de som haft direktkontakt med sina anförvanter, eller haft återvändare i släkten har en bredare bild om hur det var. Och att det inte alltid gick så  bra, det kan man också läsa i Ola Larsmos roman "Swede Hollow", som kom härom året (2016).

PS. Min far grävde inte guld i USA (även om hans militärutbildning gjordes  i Californien, utanför San Fransisco),  se ovan om varför han återvände. Hans ankomst till Nord-Amerika började i Canada, där han arbetade på både farmer och rancher (han gillade hästar) och som målare innan han kom till British Columbia som skogsarbetare. Låg i "kojor" där björnar kunde ramla ner genom taket... Gick över gränsen (dvs tjuvåkte tåg) till USA. Och började att odla upp en bit jord, som skulle bli hans om han gjorde det under fem år , vilket gick i stöpet när han inkallades till militärutbildning, och därefter div vanliga tunga jobb, där han träffade både färgade och indianer. innan han fick brev från Sverige om hans fars sjukdom.  DS. 

Vänsterliberal - att vara stolt över, och vad det är.

Jag är lite "slö" att jobba med bloggen nu, det tar tid och jag har så mycket annat att tänka på. Men vill i alla fall rädda en artikel av ännu aktive fp-veteranen Olle Wästberg, liksom ge mina spontana kommentarer till den artikeln, som publicerats i AB, på kultur.              
  Rubriken är:

"Åkessons attack gör mig vänster igen

Olle Wästberg: Det är naturligt för en socialliberal"
text: Ordet ”vänster” har skiftat innebörd. När de liberala och frisinnade partierna 1934 bildade Folkpartiet ville de frisinnade att ungdomsförbundet skulle heta ”Sveriges unga vänster”. Det blev dock Folkpartiets ungdomsförbund.

De högerliberala partierna i Danmark och Norge heter Venstre. Tiden går.

När jag själv i tonåren blev samhällsengagerad valde jag ­liberalismen. Högern hade inte varit onaturligt med min sociala bakgrund på Östermalm, men jag kände för internationell solidaritet. Socialdemokraterna – i början av 60-talet – var negativa till invandring, sa nej till enprocentigt u-landsbistånd, stoppade lag för bojkott av apartheidregimen i Sydafrika. De ville inte skilja stat och kyrka åt samt var – innan Olof Palme blev utbildningsminister – passiva inför elevinflytande.

Det blev självklart för mig att gå med i Folkpartiets ungdomsförbund, lett av Per Ahlmark.

   De unga liberalerna stod för viss kulturradikalism och en stark internationell ­solidaritet. Dessutom drev Folkpartiet igenom att sambeskattningen upphörde, att anställda i privatföretag fick styrelserepresentation och att de första lagarna om anställningstrygghet infördes. Uttrycket ”vänsterliberal” var inte ovanligt. Det stod för vad som i dag oftast betecknas som socialliberalism. Vänster­liberalism står för solidaritet, ­individens frihet och marknadsekonomi. Själv var jag ordförande i Folkpartiets programgrupp 1982 då vi för första gången införde ordet ”marknadsekonomi” i partiprogrammet.
   

Kring 1968 slog nyvänstern igenom. Den stod för socialism och hade åtskilliga företrädare som sympatiserade med Sovjetunionen och kommunist-Kina. Sveriges kommunistiska parti bytte 1967 namn till Vänsterpartiet Kommunisterna. Det omöjliggjorde beteckningen ”vänster” för liberaler.

Jimmie Åkesson skriver i sin bok Satis polito: ”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade – själ­lösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det.” Nu har han bytt till ”vänsterliberal” som dominerande skällsord.

SD vill, som andra högerpopulister i Europa, slå ner public service. Åkesson gick förra året till angrepp mot Sveriges Radio: ”Hade jag varit chef här hade jag lagt ner P3 direkt. Jag tycker det är vänsterliberal smörja.” I årets Almedalstal sa han: ”Vänsterliberalernas nedmontering av Sverige som en fri, trygg och sammanhållen nation får bara tillåtas bli en kort parentes i vårt lands tusen­åriga historia”.

Det gör det naturligt för en socialliberal att på nytt kalla sig vänsterliberal."

Så skrev Olle Wästberg idag den 29 aug 2019 I AB.
---
Det kommenterar jag sålunda;  

Der är en bra, koncentrerad artikel av Olle Wästberg, om varför han är socialliberal, vilket i hans ungdom (och min) var detsamma som folkpartist. Och att det givetvis kunde kallas vänsterliberal, och något att vara stolt över. .
Men när kommunisterna börja vilja maskera sin ideologi och steg för steg kallade sig alltmer vänster (först vpk, sedan  bara v), då blev det tvetydigt och lätt att blanda ihop med något slags socialism, fr f a för de som ser med skepsis (eller ren avsky) på allt som inte är höger, mycket höger. Vilket ju Åkesson är ett t o m extremt exempel på.
Men jag har alltid försökt förklara att liberal = vänster, I motsats till höger, som står för konservatism i alla avseenden. Men att det inte betyder att en liberal, vänsterliberal på något sätt skulle vara en smygsocialist. Socialism kan ju faktiskt i vissa avseenden vara väldigt konservativ, inte minst nu för tiden.

Men, trots denna skenbild som många vill sätta på vad som är liberalism och vänsterliberalism, så kanske vi stolt skulle deklarera att en svensk liberal är en vänsterliberal - och förklara vad det innebär!!!"

För socialliberal i sin egentliga mening är ju just vänsterliberal.  F.ö. ett begrepp som frisinnade liberaler tidigt använde. Och då som ett klargörande av att liberalism är något självständigt, att inte buntas ihop med varken högern, konservatism  eller socialdemokraterna - och långt ifrån socialism och kommunism, och självfallet långt ifrån den nyssnazism som Åkessons parti står för. 

Var C G Ekman miljöpartist?

I min genomgång av serien ”Sveriges statsministrar under 100 år” (Bonniers) har jag nu hunnit till volymen om C G Ekman, frisinnad liberal politiker och statsminister i två omgångar, och fällde ett antal regeringar av annan kulör, under en tid då minoritetsregeringar och s.k. vågmästeri var vanligt.

Han var i många avseenden mycket framgångsrik under sin levnad, men samtidigt – och därför - avskydd av sina politiska motståndare, som dock ”tvangs” att samarbeta med honom och hans parti, de frisinnade”. Tyvärr fick han avgå snöpligt efter att först förnekat en partistöd av Ivar Kruger. Att partierna fick bidrag från olika håll var ju vanligt och tillåtet, men Ekman trasslade in sig... och det blev hans fall – och har blivit det som präglat hans eftermäle och fördunklat hans insats och vad han stod för.

Vem var han då – denne den förste kroppsarbetaren som blev statsminister, uppväxt under mycket fattiga förhållanden, men som sparade för att gå i skola utöver folkskolan. Som snabbt blev ledande inom den då starka och inflytelserika nykterhetsrörelsen, och inom frisinnet och det liberala parti som sprack på förbudsfrågan. Nära medarbetare till Karl Staaff, men som hade svårt för Nils Edén (som var emot alkoholförbud och mera försvarsvänlig än Ekman, vars frisinne inte gillade militarisering).

Om detta handlar boken, och jag ska därför bara skissa en del och samtidigt lyfta fram några aspekter som i vart fall jag inte stött på tidigare.

Under de tre första decennierna under 1900-talet som Ekman – och liberalismen i olika tappningar var inflytelserika, om än med starkt varierande underlag i riksdagen, så var det tre stora frågor som dominerade den politiska debatten.
1) Demokratiseringen av samhället med införande av allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Där var liberalerna eniga och framgångsrika.
2) Försvaret. Där liberalerna var eniga om att det försvar som skulle finnas skulle vara demokratiskt förankrat, och inte kungens och högerns. Däremot var det en del liberaler (ex-vis Nils Edén) som gärna såg ett starkare försvar än vad Karl Staaff – och C G Ekman och de frisinnade, med stark förankring på landsbygden och bland enklare folk, ansåg nödvändigt.
3) Alkoholfrågan - Sverige var ju på god väg att gå under i superiet under slutet av 1800-talet. Där nykterhetsrörelsen lyckades – tillsammans med frikyrkorna – få en vändning och nog kan sägas fick Sveriges folk på fötter. Men nykterhetsrörelsen vill så att säga stadfästa och permanenta en folknykterhet genom ett alkoholförbud. Och det var i linje med de frisinnades linje. Däremot var dock de som ansåg att folkomröstningsresultatet, men ett knappt men ändå nej till förbud (där männens röster var emot förbud, men kvinnornas var för förbud) skulle respekteras och i stället skulle spriten ransoneras (Brattsystemet).

För liberaler och frisinnade var också sådant som bättre skolor, också för vanligt folk, och olika sociala frågor/förbättringar viktiga frågor, där de var eniga. Samtidigt var de eniga i sitt motstånd emot såväl socialisering som högerns försvar av kungamakten och överklassens privilegier.

I de frågor där det fanns olika åsikter inom den liberala rörelse så var C G Ekman först och främst frisinnad. Folkligt frisinnad, för demokrati, nykterhet och sociala reformer – och för statsmaktens neutralitet mellan arbetsmarknadens parter, som skulle förhandla utan statlig inblandning. Vilket ju inte var en självklarhet, för högern ansåg ju att staten (som skulle vara konservativ) skulle stå på arbetsgivarnas sida, medan socialisterna (sossar och kommunister) ville att staten (som givetvis de ville se som socialistisk) skulle hävda fackföreningarnas intressen.

Så såg det ut, och där stod C G Ekman. Som en stabil företrädare för en ”borgerlig vänster”, dvs som ickesocialist på vanligt folks sida. Ett begrepp som inte använts eller funnits på lång tid. Nu är ju en tid då det bara finns två sidor, anser de ”tunga partierna”. Antingen är man höger vilket ses som borgerlig och ska vara smärre varianter av moderaterna. Eller så är man vänster, vilket innebär sosse eller vänsterpartist – och dit miljöpartiet fogats in genom samarbetet med sossarna.

Ekman däremot ville inte se det så, han såg tre krafter, högern (dit bondeförbundet också hörde), mitten som var borgerlig vänster (dvs frisinnade och liberaler som rekryterade sina väljare inom de stora folkrörelserna för nykterhet, frikyrka och till en del även arbetare och hantverkare och småbönder och andra på landsbygden, och så vänstern (s och kommunisterna).
Och det var naturligt att den borgerliga vänstern kunde samarbeta med partier både till höger och vänster, beroende på vad frågan gällde.

Och så gjorde han – vilket förstås irriterade de som ville se de frisinnade som hemmahörande på endera sidan – permanent. Vågmästarpolitik kallades det, och vingleri.

Nå, var han då liberal? Nja, i mångt och mycket, men ändå tveksamt om man ser det för strikt. Han var definitivt inte liberal i alkoholfrågan. Och inte helt klar betr frihandeln, då han gärna ville stöda landsbygden och bönderna när så ansågs behövligt för landets överlevnad.

Men han var frisinnad, som det definierades då – och som idag närmast skulle kunna beskrivas som socialliberal.

Men så tillkommer en sak till. När han ombads beskriva hur han ville se sitt drömsamhälle, då kom ord som ”lycka” in, hur man blir lycklig. Och som kan ses som ett försvar för kompromissandet. Att personligheten skulle få utvecklas, solidaritet och välfärd, rättvisa, fredlig samlevnad, framtidstro.

Och när han skulle mera konkret beskriva hur hans samhälle ser ut, då blir det en del ”gröna” tongångar. Som har landsbygdsprägel, med enkelt ursprung. Småskalighet, självförsörjning.
Jordbruk i små enheter som försörjer en man (familj). Avskaffande av storindustrin – göra den till hemindustri där var och en är sin egen. Och så helnykterhet förstås.

En trettiotalets helnyktra miljöpartist?
Grön tyngdpunkt som inte hör hemma till höger eller vänster?  

En ovanligt rakryggad politiker

Eric Enlund har avlidit. Vem var det? För dagens medelålders och yngre är han nog ett tämligen okänt namn. För oss något äldre var han en stabil, ärlig och gedigen människa. Politiskt verksam, en typisk representant för de politiker som var förtroendevalda och åtnjöt verkligt förtroende. Folkpartist. Detta under den tid då folkpartist var detsamma som socialliberal. Enlund var en folkligt förankrad socialliberal, frisinnad. I Wikipedia finns en del torra fakta om honom, som ändå antyder hans karaktär.

Ett minnesord om honom i Sala Allehanda, skrivet av några partifränder av äldre datum, tecknar en mera färgrik och uppskattaden bild av honom.

I denna tid av, tyvärr utbrett och berättigat, politikerförakt, anser jag det värdefullt att ta del av hur politiker ändå kunde vara för inte alltför många år sedan. Principfasta, ideologiskt förankrade och tillgängliga för samarbete utifrån verklighetens krav. Jag vill därför också delge er vad Olle Wästberg, en gång riksdagskollega till Enlund, skriver om honom i sitt senaste månadsbrev.

Eric Enlund som var jordbruksminister i folkpartiregeringen 1979-80 och som sedan var ordförande i finansutskottet, där jag lärde känna honom, har nyligen dött. Han var en ovanligt principfast, rakryggad och samtidigt folklig politiker. Jag har skrivit några rader om honom i några tidningar, bla: "Mot överheten var han skeptisk. När han kom till finansutskottet anförtrodde han mig, som redan var ledamot, att han var misstänksam mot akademiker, högermän och storstadsbor. De ständiga sessionerna med moderaten Lars Tobisson, moderaternas gruppledare i utskottet var ofta en plåga för honom. Tobisson uppfyllde alla Eric Enlunds tre kriterier för tveksamhet.

Jordbruksutskottet hade inneburit ett givande och tagande, en vilja att komma fram till resultat. Det passade Eric. I finansutskottet var det annorlunda. Det mesta var uppgjort på förhand och utskottet var i mycket en skådeplats för politiska markeringar. Efter några sammanträden tröttnade Eric och bad att jag skulle försöka få igång en saklig diskussion. Jag försökte och ställde ett antal frågor till Kjell-Olof Feldt, socialdemokraternas gruppledare. Feldt tittade på mig och sa: ”Jag har ju redan yrkat avslag på regeringens samtliga förslag”. Därmed var diskussionen avslutad.

Eric Enlund var en i bästa mening moralisk person. Han såg utan egna åthävor hur frågor berörde vanliga människor, ”småfolket”. Det fanns en totalt otaktisk rakryggad hållning. Lika sällsynt då som nu."