Things fall apart, the center cannot hold” – det är nog de mest kända versraderna i hela William Butler Yeats författarskap. Det senaste året har de med ens blivit den mest citerade diktstrofen på sociala medier. En dikt från 1919 används överallt som samtidskommentar. I en artikel i Wall Street Journal (23/8) räknar Ed Ballard med hjälp av databasen Factiva ut att citat ur dikten nått verkliga spikar i alla slags medier under 2016; i samband med terrorattackerna i Paris och Bryssel, men också efter Brexit-resultatet. Och återigen dagarna efter Trumps valseger. Inte minst raderna ”de bästa saknar övertygelse” återkommer som en refräng. Dikten tycks ha blivit en fixeringsbild för ett internationellt stämningsläge.
Det är ju inte svårt att förstå varför. De som använder strofen ”Things fall apart, the center cannot hold” syftar oftast på sönderfallet av demokratiska institutioner som det tagit decennier eller ett århundrade att bygga upp, och vi ska återkomma till det. Men det finns också anledning att påminna sig hur Yeats själv tänkte.
”Auld Willie” var vid den tid han skrev ”Återkomsten” djupt inne i en ockult, teosofisk världsbild där man lekte med tankar på alltings upprepning och tyckte sig se hur dunkla, andliga krafter styrde världen. Trots sin närhet till radikala nationalistiska kretsar på Irland betraktades Yeats av dem på grund av sin flummighet som politisk idiot – vilket inte hindrar att han formulerade några av de starkaste lyriska kommentarerna till frigörelsen från Storbritannien, som i ”Easter 1916”, efter påskupproret, med raderna om att ”A terrible beauty is born”.
”Återkomsten” är skriven 1919 under det irländska terrorkriget mot kolonialmakten. Den nya fristaten Irland kommer inom några år i sin tur att rämna i ett inbördeskrig vars följder först nu kanske håller på att läka ut (om inte Brexit ställer saker på ända). Irlands frigörelse från Storbritannien blev samtidigt ett första steg i koloniernas stegvisa väg mot självständighet – vilket också är en sida av att ”the center cannot hold”. Yeats värld präglades av ett sönderfall av gamla ordningar, men också av ett hopp om en ny frihetlig demokrati på väg att ta form – som motsatsen till den auktoritära nationalism som blev fascismen: två svar på den gamla världens upplösning som vart och ett utesluter varandra. Många saker blir möjliga, auktoritära såväl som frihetliga, våldet såväl som det fredliga samförståndet.
Nej, vi lever inte i en parallell situation till den ockulte Yeats. Inbördeskrigen pågår förvisso i Syrien, Irak, Afghanistan – och påverkar hela världsordningen. Men den som i dag läser dikten och känner en kall kåre av igenkännande längs ryggraden tänker på andra centrum som brister: demokratiska institutioner som mödosamt snickrats ihop och som i dag ifrågasätts då ett mycket stort antal väljare, med rätta eller felaktigt, menar att de inte längre levererar välstånd och grundläggande trygghet. EU brast under flyktingvågen; alla länder ville ha medlemskapets fördelar, men helst inget annat. FN, som bedriver ett fullständigt nödvändigt underhållsarbete världen över, utan vilket hundratusentals människor skulle gå under, tappar i förtroende och skakas av trovärdighetskriser. Och så vidare in i de nationella parlamenten. Vem levererar stabilitet?
Utvecklingen öppnar i dag dörren för samma slags högerpopulister och öppna fascister som decennierna efter första världskriget utnyttjade nyfattigdom och rädsla för att bekämpa den demokrati som då trots allt segrade i länder som USA och Sverige – och förlorade i Spanien, Tyskland och Italien. Men de som i dag läser Yeats med oro ser sig om utan att finna någon Franklin D Roosevelt, Aristide Briand eller Per Albin Hansson – och ser en brist på övertygelse och trovärdighet hos de politiska rörelser de representerade och som tydligt och trovärdigt stakade ut en demokratisk väg till stabilitet för folkflertalet. Rädslan är det största hotet, som Roosevelt sade, och många människor tycker sig i dag ha anledning att vara rädda och känner sig avskurna från det framsteg och löfte om ett friare, tryggare liv som en gång var demokratins levande löfte. ”De bästa saknar all övertygelse/de sämsta fylls av intensiv passion.”
Det är också alltför lätt att låta sig förföras av Yeats dikt. Ingenting upprepar sig. Men det som tålmodigt byggts upp raseras mycket lätt.
Åren efter andra världskriget var tiden efter Förintelsen och Stalingrad, efter folkmorden och slakten på slagfälten. I en lucka i tiden mellan Nürnbergrättegångarna och den kommunistiska Pragkuppen 1948 (då kalla kriget var en realitet) skymtade tanken på en värld byggd på internationella principer om rättvisa. I Paris snickrade det rebootade FN på en deklaration om mänskliga rättigheter. Samma FN antog en deklaration om folkmord som ett brott. Ett arbete som Elisabeth Åsbrink skildrat i boken ”1947”.
Något liknande skedde också under åren 1989–2001, mellan murens fall och 11 september. En lucka uppstod där ett internationellt regelverk skymtade som en möjlighet, en idé om konkret rättvisa – som tog form i Krigsförbrytartribunalen, Sanningskommissionen i Johannesburg eller de internationella tribunalerna i Rwanda. Rättvisan som praktisk möjlighet – eller var det egentligen, med Yeats ord, bara ”oskuldens ceremonier”?
11 september och det efterföljande ”kriget mot terrorismen” ändrade allt detta . Det går inte att bortse från följderna av att demokratiska stater upphävde internationella juridiska regelverk, och följderna i Guantánamo eller på landningsbanan i Bromma. Genèvekonventionen ifrågasattes öppet . (Och terrorismen då? Varför nämner du inte terrorismen, pk-jävel? Därför att den moderna demokratins redskap från början smiddes för att besegra den nakna terrorn, utan att man skulle bli en spegelbild av sin fiende. Terrorismens syfte är att underminera rättsstaten och den lyckas alltför ofta. )
De flesta kan nog, utan att förfalla till förenklingar, se sambandet mellan den på falska grunder orkestrerade invasionen av Irak och dagens politiska moras. Och allt färre statsöverhuvuden, från Putin till Erdogan, tycker sig längre behöva bry sig om så kallade internationella principer och överenskommelser. Och vilken ”best som släpar sig mot Betlehem för att födas” vet alla som vågar tänka så långt.
Det är nog ingen slump att angreppet riktar sig mot just dessa idéer om gemensamma demokratiska värden som förenar oss alla. De var kärnan i den vision som Franklin D Roosevelt höll upp för det samhällsbygge som höll fascismen borta från USA – och som påverkade även svenska socialdemokrater och socialliberaler mer än vi förstår. I sitt ”State of the union”-tal 1941 slog han fast de ”fyra friheter” ”människor överallt, i hela världen” skulle erkännas efter andra världskriget: mötes- och yttrandefrihet, religionsfrihet, frihet från svält – och frihet från rädsla. Det sista kan lika gärna översättas som det ofta förlöjligade begreppet ”trygghet”. Det var tankar som fann sin väg in i arbetet med FN:s deklaration. Därför att detta är vad människor behöver. Vi kommer att vända oss till dem som vi tror kan leverera det. I allra värsta fall till dem som vill motsatsen och har just skräcken och lögnen som sin politiska livsluft.
Men man måste lyfta blicken från Yeats hypnotiska dikt och påminna sig att vi inte lever i hans eviga upprepning. Världen blir vad vi gör den till, inte som andeväsen ordnar den. Och sluta vara så förbannat rädd. Vilken värld vill du ha?
Ola Larsmo är författare, ordförande i Svenska PEN och medarbetare i DN. Hans senaste roman är ”Swede Hollow” (Albert Bonniers förlag).William Butler Yeats som inleder Larsmos artikel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar