Demokrati är en passion

Som jag tidigare sagt, politiskt arbete är inte ett arbete, inte en födkrok. I vart fall inte politik som syftar till demokrati.

Demokrati är en passion.

Vi såg i somras och höstas hur Mark Klamberg envetet borrade sig in i FRA-lagarnas virrvarr. Och han har inte släppt taget än, verkar det. I en strävan efter att följa sina demokratiska grundprinciper om att i ett liberalt samhälle måste integriteten skyddas. Och nu slår han tillsammans med Amnesty larm om de brister som svensk lag har som kan göra Sverige till en fristad för krigsförbrytare.

När FRA-lagarna röstades igenom var Mark beredd att ge upp allt politiskt arbete i folkpartiet. Till slut övertalades han att behålla ett uppdrag i alla fall. Men det viktiga för honom var kampen för demokratiska, liberala värden, som han (och jag) ser dem.

De flesta som debatterar i det stora grupparbete som kallas bloggvärlden har inga politiska karriärer de riskerar om de står upp för sina demokratiska ideal. Men en och annan har det. Nu ser jag på Anders Widéns blogg att Johan Westerholm också är beredd att arbeta så hårt för demokratiska grundprinciperna att det kan skada hans politiska karriär.

Men det är ju så vi vill ha det. Att det är människor med gedigna demokratiska övertygelser som ska forma politiken. Folk som vet vad de vill, som kan ha olika ideologier men ändå har en gemensam värdegrund om demokratins överlägsenhet, att den innebär folkets deltagande.

Därför blev jag glad när jag läste Anders (och Johans) bloggar idag.

Alltså, politik ska inte vara en födkrok för makthungriga karriärister utan en passion för demokratiska principer.