Bidragsfusk och integritet

Ännu en utredning av bidragsfusk har presenterats. Denna gång av Delegationen mot felaktiga utbetalningar. Än en gång visar det sig att den allmänna bilden av fusket är våldsamt överdriven. Att hälften av de felaktiga utbetalningarna inte är fusk utan misstag, främst av myndigheterna. Att felen är ca 4% av de totala utbetalningarna. I andra sammanhang betraktats som försumbart, som felräkningspengar.

Självfallet ska fusk stävjas. Det är framför allt en attitydfråga. Att en anmärkningsvärt stor andel av 70-talisterna (födda under 70-talet) nolltaxerar trots ekonomisk aktivitet är en varningssignal.
Samtidigt ska man inte jaga mygg med kanon. Det finns en gräns för hur långt kontrollsystem ska få gå, nu ligger de snubblande nära den gräns som tangerar alltför stort intrång i den personliga integriteten. Läs och hör hur myndighetspersoner energiskt pratar om mera kontroll och mera samkörningar av olika register. Jfr debatten om FRA-lagen.
Är vi inte bra nära den gräns när kontrollerandet inte längre är lönsamt? Att det kostar mer än det smakar! Borde inte de främsta insatserna sättas in för att stoppa misstag inom de olika myndigheterna och i att göra reglerna enklare?
Detta inte minst för att stoppa jakten på människor som faktiskt ÄR sjuka, är arbetslösa etc.

Ska man göra mera i detta - förutom information - bör det inriktas på sådana områden där det verkar finnas belägg för onormalt utnyttjande av välfärdssystemen, ex-vis taxinäringen (sjuka taxiförare) och byggbranschen ("arbetslösa" byggjobbare).

Vårt samhälle förlorar på att skuldbelägga de som redan ligger! Skapa inte onödiga klyftor med denna hets. Dags för sans och måtta.