Hör just i radio att ett par ledarskribenter är spydiga emot de riksdagsledamöter (fp)som nu ändrat sig och är emot FRA-lagen. Det är lätt att vara spydig, varför förstod de inte saken från början? Och det verkar nu finnas en spridd åsikt att regeringen måste hitta en kompromiss, som gör att motståndarna till en allmän "avlyssning" av även icke-misstänkta medborgare accepterar FRA-lagen med kraftiga ändringar.
Samtidigt låter inte Tolgfors och Reinfeldt speciellt kompromissvilliga, tvärtom.
Är det då fel att ändra sig? Jag tycker inte det. "En bra karl kan ändra sig", det sa man i min ungdom. Dvs, får man övertygande argument är det hedersamt att ändra sig, att inse att man till en början inte hade rätt, att man kanske då fattade ett alltför hastigt beslut.
Rätten att ändra sig måste gälla både för enskilda ledamöter och regeringen/partiledningarna. Vad gäller ledamöterna så var de ju utsatta för stark press från inpiskarna - och de är vana att rösta som regeringen vill. Dessutom måste man inse att riksdagsledamöter har en mängd ärenden att ta ställning till, då är det lätt att ibland inte inse vad som är stort och smått, och att i för hög grad lite på vad andra kommit fram till. Men blir det debatt och man sätter sig in i saken bättre inser man bättre frågans dimensioner och aspekter. Det gäller för övrigt regeringsledamöter också... Det ovanliga är att det leder till att de verkligen ändrar sig, och talar om det.
Heders alltså till de som ändrat sig!
Och när några visat att de ändrat sig, kanske fler vågar stiga fram. Det vore välkommet.
Dessutom är det förenklat att säga att alla av de som nu säger nej, har ändrat sig. Flera var frånvarande och utkvittade i det system som riksdagen har för att inte rubba blockbalansen. I synnerhet i frågor som denna är det ett tveksamt system. Ex-vis Solveig Hellquist ville inte bli utkvittat, men blev det.
En notering till, de som deklarerat att de är emot FRA-lagen som den nu ser ut är alla kvinnor. Vågar inte riksdagsmän ändra sig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar