Ideologisk eller pragmatisk

Det var väl Herbert Tingsten som en gång (för 50-60 år sedan?) sa att ideologierna var döda. Det fick han ordentligt på pälsen för. För visst levde ideologierna då, när han sa det. Ja, till och med inom de politiska partierna! Det var ingen större konst att skilja på riksdagspartierna, och deras ideologiska hemvist.

Idag är det en helt annan sak. På något sätt trängs partierna i något som de själva beskriver som "mitten", dock utan att det definieras vad det är. I praktiken verkar det vara den välmående medelklassen man menar. Vilket givetvis inte duger som ideologisk bestämning!

Om detta har jag skrivit åtskilligt på denna blogg. Det är bara att scrolla ner och botanisera själv. Jag menar att politikens förfall, som visar sig i en ökande klyfta mellan väljarna och partierna, har sin botten i att partierna avideologiserat sig, att de blivit mer pragmatiska i sin jakt efter väljarna. En pragmatism som ofta är detsamma som populism. Vilket gör att en del väljare fortsätter att ge sin röst till partierna enl deras tidigare ideologiska hemvist. Andra har upptäckt att partiernas praktiska politik inte stämmer med deras (tidigare) uttalade ideologi. Vilket ger ett sug efter ideologisk diskussion, i st för att pragmatiskt diskutera bara sakfrågor. För att möjligen i efterhand, i valrörelser slarvigt klistra på dem en ideologisk etikett...

Piratpartiet är en följd av denna brist på ideologi i politiken. Dess attityd till sina kärnfrågor om integritet, rättssäkerhet etc har en solklar liberal grund! Felet, som jag ser det, är att de inte förmått eller velat bredda detta till ett mera omfattande program. Ett annat tecken på ideologibristen är det som kallas projektet Liberaldemokraterna (L).

Statsvetaren Peter Santesson skriver i dagens SvD att frånvaron av ideologi, idéer gör den politiska debatten syrefattig. Han menar att det främst är de två stora partierna som är syndare i detta. Jag vill nog påstå att syndas betr detta i de flesta partier. Ofta så utmålas motståndaren som demagogisk ideolog, och man själv som pragmatisk och samarbetsvillig. Och väljaren ser inga klara alternativ. Att det är två block förändrar föga i detta eftersom de ligger så nära varandra i sin pragmatiska kamp om medelklassväljarna.

Nu säger sig (L) vilja vara ett klart ideologiskt alternativ på socialliberal grund. Jag hoppas att det kan bli det. Det som bekymrar mig är att att de kallar sig pragmatiskt socialliberala. Det stora felet med folkpartiet idag är ju att det är ett parti som är i hög grad pragmatiskt, och då med ett flörtande med hårda tag och statsingripanden som finns både hos socialdemokrater och "nya" moderater. Samtidigt kallar sig fp fortfarande socialliberalt. För mig stämmer inte det.

Det behövs inte ännu ett pragmatiskt pseudo-socialliberalt parti i Sverige som varken är fågel eller fisk.
Det som behövs är ett verkligt socialliberalt parti som förenar individuell frihet med socialt ansvarstagande och gemenskap. Alltså ett parti som varken är höger/nyliberalt eller konservativt eller socialistiskt. Utan just socialliberalt.

Sedan vore det välgörande om det också funnes partier som utan flummighet och populistiskt flörtande stod för t ex konservativa värden och socialistiskta värden. Meningen kan ju inte vara att alla partier ska vara lika varandra, utan utgöra alternativ.

Bodströmsamhällets inre

Thomas Bodströms försök att sitta i riksdagen, utan att vara där, och samtidigt vara föräldraledig (!) från denna riksdag för att i stället vistas i USA pga av ett barns skolgång (!) där och ägna sig åt bokskrivande, det gick i stöpet. Om detta har media rapporterat mycket senaste veckan. Turerna kring hans tilltänkta ledighet är inte så intressanta i sig förutom hans förvåning att regler gäller även honom och att de främsta kritikerna emot särbehandling av honom var koalitionsbröderna i vänstern och miljöpartiet. Det hedrar dem. Möjligen kan det också ses som ett tjuvnyp från dem då Bodströms syn på rättspolitiken starkt avviker från deras. (Jfr FRA-lag, Ipred, datalagring etc.)

Nu är Thomas Bodström en person som är bra på att skapa uppmärksamhet kring sin person. Dessutom, och delvis som en följd därav, har han många järn i elden hela tiden. Han är energisk och vet vad han vill. Problemet är mera att vi andra inte så säkert vet vad han vill.

Att vara arbetsam och jobba hårt är inget fel i sig. Tvärtom. Så länge man orkar det och faktiskt fullgör sina uppdrag. Jag noterar att Mary i MinaModerataKarameller uttrycker sig nästan lyriskt över Bodström och hans mångsyssleri. Nå, att han är begåvad och kan uttrycka sig bra (och omfattande) både i tal och skrift är det väl inte många som bestrider. Det intressanta är snarare att han inte tycker det är nödvändigt att ägna speciellt mycket tid åt riksdagsuppdraget. Inte ens ordförandeskapet i justitieutskottet verkar han ha tagit speciellt allvarligt. Det fick vice ordföranden sköta. Rollen använde han mest för att uttala sig i media... Nå, det var/är hans sätt att vara. Att det i längden inte uppskattas borde dock inte förvåna honom. Man sköter inte ett riksdagsuppdrag från USA. Inte ens missköter. Så nu får han göra vad han vill i USA, utan att ens formellt vara riksdagsledamot.

Bloggen "Sagor från livbåten" kommenterar också fenomenet teflon-Thomas. Liksom i huvudledaren i DN idag, så granskas där mera vad politikern Thomas Boström står för. "Livbåten" konstaterar att där är en kombination av en svår dos socialkonservatism, moralism och ”realpolitik”. Med realpolitik menar Livbåten en vindflöjelliknande pragmatism, ett lyssnande på populistiska tendenser för att bygga upp en egen maktställning. För det är ju så att Bodström, som började som en advokat på de svagas sida, snabbt växlade över till att bli en minister för hårda tag, batongpolitik, övervakning, buggning och datalagring. För att sedan i opposition vända igen för att åtminstone delvis förespråka en mjukare, mera human kriminalpolitik.
DN frågar sig vad Bodströms svängningar och byte av åsikter betyder, var han egentligen står, men också att hans politik är en orsak till socialdemokratins kris.
Vilket jag tolkar som att främsta orsaken är strävan efter makt, och då anpassas politiken till vad man tror är en populär åsikt. Det verkar vara Bodströmsamhällets innersta kärna.

Allt medan väljarna blir förvirrade och undrar var ideologin är. Bodström kanske kommer tillbaka i politiken. Frågan är om det hjälper eller stjälper socialdemokratin.

Hon har humor, m:s nya partisekreterare

Jag känner inte mycket till Sofia Arkelsten, "nya" moderaternas nya partisekreterare. Hon sägs vara bra på miljöfrågor. Ur m:s synpunkt då. Men när jag läser hennes artikel idag på DN-debatt, då inser jag att hon har humor.

Här har vi alltså ett moderat parti, som under flera decennier främst hyllat nyliberalismen, men helt uppenbart i form av "nya moderaterna" nu återvänt till sin (social-)konservativa värdegrund. Med dess syn på medborgarna i ett uppifrånperspektiv. Visserligen med en påklistrad förnyelsevilja, som ska dölja att det är en återgång till tiden före Gunnar Heckscher, dvs till 50-talet och tidigare.
Ett parti med en ordförande som i somras i väldigt oförblommerade uttalanden sade att han vill att hans moderata parti ska vara statsbärande, samhällsbärande. Att det var moderaternas vilja att ta över den roll som socialdemokratin burit i decennier som statsbärande parti. Att han vill föra en pragmatisk politik, ja det är ju helt enligt konservatismens idé. För att ta och bevara makten.

Men (s) blev inte statsbärande på en mandatperiod...

Då kommer en partisekreterare och säger att det är en fara att unga uppfattar moderaterna som tillhörande etablissemanget! Känn på ordet, en fara. Och hon säger att moderaterna ska förnya sig, vända på varje sten, ifrågasätta gamla föreställningar.

Visst är det ganska saftig humor det!

Eller så är hon rädd att ungdomen ska uppfatta faran i att det är som partiledaren säger. Att moderaterna är en ny förpackning av ett i grunden konservativt, statsbärande parti. Etablissemanget.