Bodströmsamhällets inre

Thomas Bodströms försök att sitta i riksdagen, utan att vara där, och samtidigt vara föräldraledig (!) från denna riksdag för att i stället vistas i USA pga av ett barns skolgång (!) där och ägna sig åt bokskrivande, det gick i stöpet. Om detta har media rapporterat mycket senaste veckan. Turerna kring hans tilltänkta ledighet är inte så intressanta i sig förutom hans förvåning att regler gäller även honom och att de främsta kritikerna emot särbehandling av honom var koalitionsbröderna i vänstern och miljöpartiet. Det hedrar dem. Möjligen kan det också ses som ett tjuvnyp från dem då Bodströms syn på rättspolitiken starkt avviker från deras. (Jfr FRA-lag, Ipred, datalagring etc.)

Nu är Thomas Bodström en person som är bra på att skapa uppmärksamhet kring sin person. Dessutom, och delvis som en följd därav, har han många järn i elden hela tiden. Han är energisk och vet vad han vill. Problemet är mera att vi andra inte så säkert vet vad han vill.

Att vara arbetsam och jobba hårt är inget fel i sig. Tvärtom. Så länge man orkar det och faktiskt fullgör sina uppdrag. Jag noterar att Mary i MinaModerataKarameller uttrycker sig nästan lyriskt över Bodström och hans mångsyssleri. Nå, att han är begåvad och kan uttrycka sig bra (och omfattande) både i tal och skrift är det väl inte många som bestrider. Det intressanta är snarare att han inte tycker det är nödvändigt att ägna speciellt mycket tid åt riksdagsuppdraget. Inte ens ordförandeskapet i justitieutskottet verkar han ha tagit speciellt allvarligt. Det fick vice ordföranden sköta. Rollen använde han mest för att uttala sig i media... Nå, det var/är hans sätt att vara. Att det i längden inte uppskattas borde dock inte förvåna honom. Man sköter inte ett riksdagsuppdrag från USA. Inte ens missköter. Så nu får han göra vad han vill i USA, utan att ens formellt vara riksdagsledamot.

Bloggen "Sagor från livbåten" kommenterar också fenomenet teflon-Thomas. Liksom i huvudledaren i DN idag, så granskas där mera vad politikern Thomas Boström står för. "Livbåten" konstaterar att där är en kombination av en svår dos socialkonservatism, moralism och ”realpolitik”. Med realpolitik menar Livbåten en vindflöjelliknande pragmatism, ett lyssnande på populistiska tendenser för att bygga upp en egen maktställning. För det är ju så att Bodström, som började som en advokat på de svagas sida, snabbt växlade över till att bli en minister för hårda tag, batongpolitik, övervakning, buggning och datalagring. För att sedan i opposition vända igen för att åtminstone delvis förespråka en mjukare, mera human kriminalpolitik.
DN frågar sig vad Bodströms svängningar och byte av åsikter betyder, var han egentligen står, men också att hans politik är en orsak till socialdemokratins kris.
Vilket jag tolkar som att främsta orsaken är strävan efter makt, och då anpassas politiken till vad man tror är en populär åsikt. Det verkar vara Bodströmsamhällets innersta kärna.

Allt medan väljarna blir förvirrade och undrar var ideologin är. Bodström kanske kommer tillbaka i politiken. Frågan är om det hjälper eller stjälper socialdemokratin.

Sabuni trampar fel

Så har integrationsminister Nyamko Sabuni (fp) trampat fel. Hon också. Detta enl en kort DN-artikel med anledning av att hon skrivit en bok.
Läser man bara rubrik och ingress blir man onekligen upprörd, här ska invandrarna och speciellt då kvinnorna klämmas åt. Det är intrycket man får.

Något dämpas upprördheten längre ner i artikeln. Förslaget om förkortad föräldraledighet gäller inte nyfödda barn, utan de som är flera år gamla när de kommer till Sverige! Det verkar faktiskt rimligt. Föräldraledigheten är ju avsedd att göra det möjligt för föräldrarna att vara med barnen när de är små, från det de är nyfödda och i princip upp till det de börjar grundskolan. Inte från det barnen är 4-5 år! En viss reducering, t ex utifrån hur hur föräldrar normalt sett tar ut föräldradagarna, är rimlig.

Däremot är jag helt negativ emot hennes propåer att skapa en låglönemarknad för (lågutbildade) invandrare. Visst är det riktigt att den stora klyftan är mellan de som har och de som inte har jobb. Men att "skapa" en ny låglönemarknad, nej tack. Dessutom finns den redan, tyvärr. Och den omfattar även välutbildade invandrare.

Så, där har Sabuni trampat helt fel. Om nu DN beskriver hennes förslag riktigt.

Varför föräldraledighet?

Häromdagen lancerade miljöpartiet att föräldraledigheten skulle delas i tre delar. En för mamman, en för pappan och en fördelad efter fritt val. Det påminner starkt om ett förslag som lancerades inom fp för en tid sedan, men som föll i den interna partidebatten om jag förstått den rätt.

Om man nu från överhetens ska syssla med att dela upp ledigheten mellan olika personer borde man tänka efter syftet med ledigheten (med ersättning)? Är den för barnet och familjens skull?
Eller för jämställdhetens skull? Det senare verkar vara syftet för mp och många femininister.

Men i så fall skulle väl 50-50 vara det enda tänkbara?! Varvid dock måste bortses från att familjer idag ser olika ut.

För min del anser jag att f-försäkringen skall vara till för barnets och familjens skull. För att ge mesta möjliga föräldratid för barnet. Då ser jag det som naturligt att varje familj ska anses vuxen att göra fördelningen själv utifrån den egna situationen.
Kom också ihåg att det finns ofullständiga familjer - och familjer där fadern faktiskt inte kan få ersättning för den tid han enl fyrkantiga regler "ska ta" ut själv. Ex-vis p g a uppnådd ålder. Det är dessutom något som av biologiska skäl inte "drabbar" kvinnor.

Fifty-fifty eller tredelad föräldraförsäkring berövar alltså vissa familjer tid med barnen! Varför? Jag ser inte rättvisan i detta.

För vem är föräldraledigheten till?

Sossarna föreslår en till pappamånad i föräldraledigheten. Inom fp är det skilda meningar, där en grupp vill ha en 3-delad ledighet, fördelat med obligatorisk tredjedel för fader och moder och en tredjedel som de kan resonera om.
Jag har också sett ett betydligt radikalare förslag, att föräldrarna delar lika, 50-50.

Nu tror jag att det inte har så stor betydelse för barnet om den ene eller andre av föräldrarna är hemma med det lite mer än den andre. Så i denna diskussion har man "glömt" barnen. Ytterst få torde ju mena att det vore bra om endera föräldern ska ta ut hela ledigheten.

Alltså. Ur liberal synpunkt borde faktiskt föräldrarna få dela ledigheten efter vad de finner lämpligt. Ytterst få skulle välja "fel". Och vore det så förskräckligt i så fall?

Ur jämställdhetssynpunkt kanske en tudelning vore det bästa. En tredelning verkar mera vara ett slags kompromiss med liberala ideal, att ge lite valfrihet i alla fall...

Eftersom det inte är fråga om barnet bästa, utan om valfrihet contra jämställdhet, så vill jag tillföra ytterligare en aspekt. Om man kvoterar utan möjlighet till att föra över den ena förälderns dagar till den andre, då riskerar vissa att förlora dagar (= färre föräldradagar med barnet och/eller sämre ekonomi). Föräldrar har ibland extremt olika inkomst. Och det finns faktiskt fäder som inte kan få föräldrapeng i "normalnivå" då de är pensionärer (sjuk- el ålders). I de fallen är det givetvis fördelaktigt om de kan lämna sina dagar till modern. Fadern torde ju då vara hemma ändå och delta i barnets skötsel och fostran.