Så tog till slut Mubaraks sin mats ur skolan. Efter att först ha tjurat sig kvar onödigt länge. Förmodligen för att "säkra" sina enorma tillgångar.
Till slut fick dock Egyptens folk jubla, visa sin glädje. Glada över att få känna sig fria, att bli av med Mubarak och (troligen) även hans vicepresident. Ingen har ropat död åt diktatorn. Folket var trött på ofrihet, på korruption, på diktatur, men de skrek efter frihet, inte efter blod. Det kan synas besynnerligt, men de flesta verkar välkomna att militären tog över. Man tror och hoppas att militären ska lotsa landet över till en demokratisk utveckling. Att det inte blir en militärdiktatur - och inte ett religiöst/islamistiskt styre heller.
Om det är en befogad förhoppning, det återstår att se. Men låt oss hoppas.
Farhågorna för att (radikala) islamister tar över i Egypten är stor på vissa håll. Och visst finns den faran. Men hur stor är den? Och, kan den inte begränsas genom aktivt stöd för demokratiska värderingar och grupper?
I andra (muslimska) länder har revolutioner ofta varit blodiga, och rätt snabbt stulits av islamister el andra med "tveksam" demokratisyn. Nu verkar Algeriet stå på tur för en förändring men där är, såvitt jag kan se, det mera komplicerat.
Frågan är dock om det inte bör kunna gå bättre i Egypten, tämligen homogen befolkning och i stort sett hyfsad tolerans mot koptiska och och andra kristna minoriteter. Revolutionen skedde också lugnt och värdigt. Och nu städar man frivilligt (!) upp i eget bo.
När man tänker efter en smula över hur den egyptiska revolutionen gått tillväga, och nu upplever folkets stolthet, då blir i vart fall jag smått rörd. Det var inga rop efter blod och hämnd. Ropen var efter Mubaraks avgång och efter frihet. Inte efter Mubaraks död, utan efter att hans orättmätigt överkomna tillgångar återförs till folket.
Låt oss glädjas över den värdighet som Egyptens folks visat, och den glädje de visar över att få känna sig fria. En frihetskänsla som gör att många nu städar upp på gator och torg.
Att hålla rent i eget hus är något annat än att leva under tvång i en övervakad diktatur.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar