Mors dag - på annan blogg

Morsdagsbilder och kommentarer finns på min bildblogg. För de som har tillgång till den.

Pirelli, Hero och TVs "melodi"-frossa

Nej, jag gråter verkligen inte över Charlotte Perellis fiasko i Belgrad med låten Hero. Det jag möjligen kan sörja över är att jag tillbringade drygt tre timmar (av sociala skäl) med att se eländet. En "sångfestival" med ytterst få melodier som fastnar. Ungefär samma ljudbild i de flesta. Estradframträdanden med dessa enerverande blå strålkastare och med "artister" vars främsta företräden tycks vara att ge en lockande framtoning av sex, sex och sex. Trots att en och annan, t ex sångerskan från Georgien, har uppenbara röstkvaliteter.
Det är tydligt att en god röst inte räknas som en kvalifikation i detta sammanhang. Inte heller behövs det bra melodier.
Tre och en halv bortkastade timmar.

F.ö. så har teves alltmer tilltagande lancering av sändningar av melodifestivalkaraktär överskridit gränserna för det rimliga för länge sedan! Allt är en kamp om att ge marknadsföring av artister, till enorma kostnader. Utan minsta kvalitetskrav. Och utan egentligt underhållningsvärde, tyvärr.

Wikpedia, jazz och feber

Idag är jag ytterst febrig och förkyld. Så i den mån jag gjort något så får dit räknas att jag kompletterat och rättat lite i internetencyklopedin Wikipedia. Det är ju inte "bara" samhällsfrågor som intresserar mig. Jazzmusik är ett annat mycket stort intresse, och mina notiser i Wikipedia har rört sig inom det området.
Nu är Wikipedia inte helt lätt att komma underfund med. OK, leta i det är tämligen lätt, om man tar en sak i taget.
Däremot så är det snårigt rent tekniskt att skriva in ändringar och tillägg. Dessutom så sitter ett antal mer eller mindre självutnämnda censurpoliser och gör "lustiga" korrigeringar i fakta och notiser, ofta under sken av något slags relevanskrav. Vilket då de facto står i konflikt med rena fakta. Märkligt!
Wikipedia bygger ju på användarnas egna bidrag. I och för sig kan det innebära risker. Vad jag kunnat se så visar i vart fall den svenska versionen mest på brister i innehållet, inte något riskabelt...
Månne det magra innehållet beror på bristande intresse - eller möjligen på övernitiska censorer, som inte har tillräckliga kunskaper för sitt värv?

Ett diskutabelt beslut, om en lag om vård med politiskt syfte

Svenska folket är delat mitt itu vad beträffar papperslösas och gömda flyktingars rätt till "fri" sjukvård. I vart fall av DN-enkäten på internet i skrivande stund. Men i riksdagen var bara v och mp emot den nya lagen. Samtliga övriga partier röstade för, men av olika skäl. Sossar och moderater tycker att den nya lagen är fullt tillräcklig, dvs att bara ge asylsökande rätt till akut vård. Centern verkar luta åt samma håll som s och m. Folkpartiet och kristdemokraterna vill ge de papperslösa samma rätt som asylsökande, men anser att lagen är steg ett, att det måste komma en ny lag som ger alla samma rättigheter. Kritikerna emot lagen är dock inte övertygade om att det blir ett andra steg. Nu återstår för de i fp och kd, som anser sig vara för fri vård för alla som en mänsklig rättighet, att stå upp till bevis, dvs att i regeringen driva fram ett förslag som ger den rätten. Fp+kd måste övertyga moderaterna. Så här långt verkar sossarna fortfarande vara negativa till denna rättighet.

DN:s Maciej Zaremba är kritisk till lagen och att den antagits även av partier som säger sig vara positiva till lika behandling av människor som bor i Sverige, legalt eller papperslöst.
- Tyvärr är detta beslut lite historiskt på så sätt att det är första gången sedan 1930-talet som riksdagen fattar ett beslut där sjukvården används i politiskt syfte. Vad jag syftar på då är det som migrationsminister Tobias Billström väldigt tydligt sa i kammaren: att det handlar om att "sända rätt signaler" till papperslösa och människor som gömmer sig. Sjukvården ska alltså vara ett signalsystem som övertygar dem att lämna landet alternativt att inte komma hit, säger Maciej Zaremba i en allmän kommentar till beslutet.
- Majoriteten av Sveriges landsting har redan beslutat sig för att inte följa den här lagen som undantar de papperslösa. Riksdagen har tydligen inte auktoritet i frågan eller har fattat ett beslut som strider mot vad människor i vården anser vara rätt och riktigt.
- Vi har fått veta från Läkarförbundet, Vårdförbundet och från en mängd enskilda läkare att den är helt oförenlig med deras etik. Det enda som gäller för en läkare är medicinska kriterier, inte personens status eller vad en minister eller till och med en riksdag har för synpunkter när det gäller själva vårdbehovet.
Min kommentar är att mot den bakgrunden verkar lagen både korkad och onödig, hur mycket den sägs vara en "legal" anpassning till praxis (som EU vill ha). Och inte bara det, den ger fel signaler... signaler om omänsklighet. Men det var väl det som sossar och moderater ville ge, och en del av de andra partierna "gick på" det.

Små steg i rätt riktning - om nya regler för valen

Idag läggs utredningsförslag på ändringar i reglerna för bl a de offentliga valen. Det viktiga som hittills är känt är dels skilda valdagar till riksdagsval och kommunala val, dels att det ska bli lättare att kryssa in kandidater.
Båda förslagen, där regeringspartierna har stöd av miljöpartiet, verkar bra i princip. Dvs innan detaljer är kända för mig.

Självklart kan skilda valdagar innebära en risk för lägre valdeltagande i kommunalvalen. Samtidigt bör det vara en utmaning för partierna som sådana att mera betona betydelsen av kommunala frågor, och att inte bara prata rikpolitik i valrörelserna. Inte minst bör det bli en utmaning till de kommunpolitiker som idag inte gör mycket väsen av sig. Om förslaget går igenom så kan de inte surfa med på rikstrender utan måste göra sig och sin politik bättre kända bland väljarna, och redovisa skillnader mellan olika partier.

Ökad möjlighet till att kryssa in kandidater är också välkommet, av samma skäl. Det blir inte lika lätt för anonyma politiker, som partierna satt upp för att få lydiga nickedockor, att bli valda och omvalda. I samma mån blir det lättare för personligheter och engagerade medborgare att bli inkryssade som en konsekvens av att de och deras åsikter når ut till väljarna.
Det ska bli intressant att se hur detaljerna ser ut. Vågar partierna släppa väljarna fria?
Tills dess förefaller det dock som små steg i rätt riktning.

Att frakta mat, med mera

Idag ska riksdagen besluta om flyktingars rätt, eller frånvaro av rätt, till vård. En komplicerad fråga med många aspekter. Vad jag anser torde ha framgått av tidigare inlägg. Däremot finns det olika uppfattningar om vad dagens beslut egentligen innebär. Ska bli spännande att se både resultatet och tolkningarna därefter.

En betydligt mindre fråga är den om fraktandet av mat till kommunala inrättningar. I ett radioprogram härom dagen så påvisades att maten ofta fraktas lång väg, ibland upp emot hundra mil. Jag gissar att spontant tycker många att det känns fel.
Men hur är det när vi själva köper mat? Köper vi bara lokalproducerat? Köper vi inte både konserver, kyld och fryst mat, ja till och med frukt och grönsaker som fraktats lång väg? Väldigt lång väg...
Behöver den vara sämre för det? Anledningen är väl ofta att den är billigare, och att vi inte anser att den är sämre bara för att den fraktats.
Dessutom, det är inte så säkert att det är mera miljövänligt om det producerats lokalt. Den uppvärmning som lokalt odlade grönsaker kräver är ofta mycket mera miljöstörande och -förstörande än de som vi köper söderifrån. Trots frakten.

så är det måndag morgon...

En gråkall måndag morgon. Efter en lika trist söndag. Har trillat in lite mail, bl a från centern (gm Stefan Tornberg) som försöker förklara sig i frågan om flyktingars rätt till mänsklig behandlig i vården. Stefan är ju en snäll gosse, och av hans små rader är c trevande på rätt väg. Men de har en bra bit att gå, speciellt när det gäller gömda och papperslösa och vem som ska ta besluten om man ska undanta dessa från subventionerad vård (dvs som svenskar har det). Varför utsätta folk för denna beslutsvånda? Varför inte behandla alla människor som bor i Sverige, oavsett status, som människor?
Gunnar Andrén (fp) förklarar att fp inte gillar tvångskassan (obligatorisk A-kassa), något som inte media precis upplyst om. Min uppmaning till fp är att pressa moderaterna i rätt riktning, de verkar ju tveksamma nu efter all massiv kritik förslaget fått. När fp kommer fram till en vettig ståndpunkt, i strid mot moderaternas, ge det tillkänna! Smyg inte med bra åsikter!

Snöhagel i maj

Ur led är tiden! På den nymålade altanen ligger nu snöhagel. Och detta den 18 maj. OK, jag har faktiskt varit med om att snön legat djupt och nått upp en bra bit ovan fönstret, men det var några decennier sedan, en extremt sen vår i mitten av 60-talet.

Matvanor och annat

Ska jag nu för en gångs skull "förfalla" till vanligt, privat bloggande så kan följande sägas nu. Läste häromdagen om en journalist som erkände sina frukostvanor. På vintern var det gröt, havregrynsgröt och på sommaren var det flingor och fil.
OK då, det är skrattretande likt mina vanor, dock inte till frukost, då dricker jag te och äter tre ostsmörgåsar. Men till lunch är det ofta(st) gröt på vintern och flingor och fil under den något varmare årstiden.
Annars har dagen bestått i att måla altanen med träskydd och sedan att sätta upp ett enkelt staket för att hindra lille sonen att springa ut och komma i vägen för bilarna. Nå, det gällde bara på en sida av tomten, i övrigt spärras sonens framfart av en grannes staket och på en sida en tät häck.

Men moderaterna och centern då?

Den fråga som behandlats i några inlägg nedan, om gömda och papperslösa flyktingars (ifrågasatta)rätt till sjukvård, ställdes inte bara till fp och s. Den gick även till bl a några moderater och centerpartister.
Inget som helst svar har dock hittills inkommit från representanter för dessa partier.
Betyder detta att dessa partier anser att papperslösa inte är människor?

Ta chansen sossar, visa medmänsklighet!

Även från (s) har nu inkommit ett snårigt och onödigt undanglidande svar betr gömda och papperslösas rätt till sjukvård. Jag kan bara konstatera att (s) ställer upp på det väntade riksdagsbeslutet, som gäller "legala" asylsökande, men fortsätter att vara negativa till gömda flyktingars mänskliga rätt till sjukvård. Dock antyds i svaret att en intern diskussion pågår inom s-partiet.

Jag hoppas verkligen att sossarna snabbar på med denna interna debatt och kommer till ett positivt beslut så att humanitära skäl får råda. En människa är en människa, oavsett papper!
Ta chansen sossar, och visa medmänsklighet och ställ moderaterna i skamvrån!

Fp står fast vid att värna även papperslösas rätt till sjukvård

Jag skrev ett mail till några politiker på olika nivåer om bland annat de papperslösas rätt till (subventionerad) sjukvård. Tämligen omgående så kom ett utförligt svar från Carl B Hamilton, fp. Det visar klart att fp i vart fall står fast vid sin uppfattning att även papperslösa ska ha rätten till sjukvård, även icke-akut. Skönt!

Det bekymmersamma då är att det förefaller som att sossarna och moderaterna i vanlig ordning omfamnar varandra i sin minst sagt restriktiva inställning till flyktingar - och att det synes gälla även i denna fråga. Jag skulle gärna se en klar dementi från s och/eller m i detta...

A-kassa som tvångskassa? Anders Borg styr väl?

Den rycker allt närmare, den tvångsmässiga anslutningen till en A-kassa. Märkligt. Här har folk gått ur A-kassorna pga för höga avgifter, frampressade av regeringen. Ändå finns det avancerade planer på att tvångsansluta, till en ännu högre kostnad, de som inte anser sig ha råd att vara med idag.
Outgrundliga är tankarna hos många av dagens politiker.
Att "alla" tunga remissinstanser är negativa, liksom att det finns tvivel hos självaste statsminister Reinfeldt, det känns inte som en garanti för att förslaget spolas.
För det är väl finansminister Anders Borg som är överminister och de facto styr Sverige. Eller? Och han gillar ju tvång och att med förledande beteckningar lägga pålagor på de som minst kan bära dem! Jfr fastighetsskatten som döptes om och befriade de med dyra hus från tidigare hög f-skatt men som nu ger alla med enkla och "billiga" hus högre skatt, om än med nytt namn.

Vem styr flyktingpolitiken?

Nu ska Sveriges riksdag besluta om ytterligare en skärpning av politiken mot flyktingar, speciellt de papperslösa (vilket ju är normalt för flyktingar att vara, eftersom det inte är så lätt att ha legala papper från ett land vars regim man flyr ifrån). Papperslösa ska inte få annat än "akut" sjukvård. Vilket gör flyktingarna närmast rättslösa och försätter sjukvårdspersonal i svåra beslutssituationer. Och skapar samvetskonflikter. Det är en i högsta grad skamlig politik, som regeringen nu vill ytterligare skärpa.

Jag trodde, ville tro, att svensk flykting- och invandrarpolitik inte kunde bli sämre än den som Barbro Holmberg (s) bedrev. Hon var ju bottennoteringen i en lång rad av allt sämre utvisningsministrar.
Men den nuvarande moderat-Tobias, han konkurrerar onekligen hårt med Barbro H om sämstaplatsen, i vart fall i vissa avseenden.
Nu drabbar Barbro H "bara" gävleborgarna, men man undrar vad de gjort för ont för att ha henne som landshövding.

Jag skulle tro att Birgitta Ohlsson (fp) vore bäst person på Tobias Billströms post. Hon har ju integritet och ett starkt engagemang emot orättvisor och är en av de få kvarvarande social-liberalerna inom fp-toppen. Men vem vet, den posten kanske är en post för självmordskandidater? Kanske är det andra krafter som styr invandrings- och integrationspolitiken än den minister som för tillfället sitter där? Krafter och personer som inte vill skylta med sin gemena och cyniska inställning till folk födda utanför Sverige?

Nu ska det fungera med räknaren

Äntligen, nu ska det fungera med räknaren här på denna blogg. (Hur det är med den på bild-bloggen har jag inte hunnit kolla.)
Det är en enkel räknare som visas, den visar unika besök med start den 15 maj 2008. Jag gissar utifrån vad som hittills hänt att före detta datum har det varit ca 4000 besökare på denna blogg. Men det kan jag ju inte veta helt säkert.

Man kan bli galen när det inte funkar

På blogger finns inte någon besöksräknare, inte vad jag kunnat upptäcka i vart fall. Visst skulle det vara kul att se hur många som kolla min blogg. Så därför försökta jag hitta och hämta hem en fri counter, med statistik och allt.
Men icke. Jag har ju två bloggar på Blogger, men eftersom de är kopplade till goggle-kontot har det samma inloggningsdata. Möjligen är det därför som det inte funkar, inte som jag vill.
Först gick ingenting, trots att jag tyckte mig göra allt rätt.
Sedan så upptäcker jag att räknaren finns, och det till övermått, dvs i flera upplagor på den blogg som jag INTE vill ha den på. Men att den räknaren, som alltså sitter på min bildblogg, den räknar besök på min textblogg! Utan att det syns på textbloggen!!!
Låter det helgalet och förvirrat?
Just precis! Varför? Jag känner att jag nästan drivs till vansinne att det inte ska kunna gå att få ordning på detta.
Undrar bara om det blir samma galenskap om jag installerar en "enklare" räknare? Och om den gamla ligger kvar - på fel ställe - och i tysthet räknar det som inte behöver räknas.

En sak är i alla fall kul att veta. Att jag har besökare på min textblogg, dvs denna. Oväntat många, det visar registreringen av en halv dags besökare bara!

Svenska Jazzriksförbundet, SJR, 60 år.

För sextio år, 1948, sedan bildades SJR, då uttytt till Svenska Jazzklubbarnas Riksförbund. Tjugo år senare var det tuffa tider för jazzen och en del av de då "aktiva" ville lägga ner förbundet. Dock ej alla.
Tvärtom blev det en 68-revolution och ett litet gäng entusiaster tog över förbundet och namnet ändrades till Svenska jazzriksförbundet.
Avsikten med namnändringen var att betona att det var till för alla jazzintresserade, inte bara för "klubbister". Klubbister på den tiden var folk som samlades för att spisa skivor. Inte alltid gillade de att gå ut och lyssna på levande jazz, vilket i och för sig under några år under slutet av 60-talet och en bit in på 70-talet inte var så lätt. Då publiken svek kunde inte många konserter anordnas.
Dock, det var för att råda brist på detta som SJR ombildades. Och tänka sig, SJR fortlever ännu! I allt väsentligt enligt de riktlinjer som 68 års män (ynglingar) drog upp.
Det man kunde önska vore dock att fler yngre jazzintresserade var aktiva i SJR och av jazz över huvud taget.
I dagarna håller SJR sin jazzriksdag, förlåt jazzrixdag. Att det är ett jubileum har jag inte sett uppmärksammats. Kanske råder en viss historielöshet. I dagens styrelse ser jag inget namn som var med i styrelsen 1968, men någon som dock var aktiv redan då.
Det man, som gammal jazzvän, skulle önska vore att det blev en förnyelse och föryngring av SJR.
Det som präglade 68 års förnyare av SJR var ett både-och. Både tradition och förnyelse, med tonvikt på visioner och förnyelse. Idag förefaller dels ha glömt sin historia, dels dock i stort fullfölja den inriktning som påbörjades 1968! Men det borde innebära en ständig omprövning också!

Cynisk gravhantering

Det var en vidrig bild vi fick se när Uppdrag granskning på onsdagkvällen visade hur det kan gå till vid gravsättningar. Det studerade fallet rörde Vännäs utanför Umeå, men samtidigt gjordes klart att det förekommer här och där i landet att kistor krossas eller på andra sätt förstörs så att förmultning påskyndas. Och så att jordsättningar undviks.
Nu vill jag inte tro att det är allmänt förekommande, men att det ändå sker på fler än ett håll i landet är illa nog. De kyrkogårdsarbetare, vaktmästare som använder grävskopor för att krossa locken på kistorna är helt olämpliga för sitt jobb. De visar en cynism och okänslighet som är förbluffande. Likaså de arbetsledare (inklusive kyrkoherdar som känner till det) som tillåter eller till och med beordrar detta och liknande "arbetsmetoder" (som detta att med kraft spruta in vatten i gravar och kistor).
Det är olagligt, brott mot griftefriden men framför allt så förkrossande vidrigt och chockerande att det strider mot all etik och mänskliga känslor.

Det är fullt förståeligt att de som sköter detta på ett vettigt och pietetsfullt sätt också är upprörda och bedrövade.
Vi vill inte att våra nära och kära ska behandlas så. Och en dag ligger vi där själva. Det gäller även olämplig kyrkogårdspersonal.

En återblick på en oförglömlig upplevelse i min ungdom

Första gången jag mötte riktig jazzmusik, levande jazz, blev det en veritalbel chock. Vilken volym, vilken fantasi, vilken energi!

Visst hade jag mött jazzmusik tidigare. Genom radion, och så småningom genom egna skivor. Detta hände på den tiden som man sände familjeprogram på söndageftermiddagarna. Direktsändningar förstås – och alltid med en orkester. En jazzorkester, och den jag minns bäst var Simon Brehms.
Nå, sedan upptäckte jag även jazzprogrammen, där Claes Dahlgren sände sina jazzglimtar från USA. Jag började köpa både Orkester-Journalen och Estrad. Följden av det var att jag snabbt fick grepp både om den “traditionella” jazzen och den moderna. Louis Armstrong och Albert Ayler sida vid sida så att säga.
Tiden var senare delen av 50-talet. Inte stod det mycket om jazz i dagspressen, men när Louis Armstrong blev sjuk (var det under en turne i Italien?), så visst innebar det notiser till och med i svensk lokalpress!
Jag tror inte att jag missade ett enda jazzprogram i radion under många år. När jag gjorde min militärtjänstgöring kunde jag förstås inte lyssna lika flitigt. Min far gillade inte jazz, men jag lyckades faktiskt förmå honom till att banda in en stor del av de viktigare programmen. “Stackars” pappa fick sitta med min rullbandspelare och spela in Smoke Rings och midnattssändningarna från Gyllene Cirkeln.

Av naturliga skäl så måste jag dock lyssna med något dämpad voym på denna radio- och skivjazz. Dels så tålde resten av familjen inte att jag spelade för högt, de ansåg det som en tillräcklig uppoffring att jag över huvud taget “tvingade” dem att höra jazz ständigt. Dels så var den tidens anläggningar, dvs radio, skivspelare och bandspelare inte utrustade med speciellt starka förstärkare eller högtalare.

Men det dröjde innan jag fick tillfälle att höra levande jazzmusik. Vi bodde ju in en liten by, familjen hade ingen bil. Jag var dessutom för ung för att ta körkort och att resa ensam med buss in till stan, det var bara inte att tänka på.

Count Basie himself.

Så kom det sig att Count Basies orkester skulle komma till stan! Då kunde jag inte hålla mig. Bussresor till och från läroverket i staden hade vant mig vid ensamt resande. Nu skulle jag dit, till Folkets Park på Långnäs i Bollnäs. Det gick faktiskt en buss dit i lämplig tid, och en tillbaka någon timma senare.
Jag har inget minne hur jag tog mig, ensam förstås, till Långnäs från busstationen. Jag gick förstås, med en spänning i kroppen och med stora förhoppningar på vad som skulle komma. Tänka sig, Basies berömda orkester i lilla Bollnäs. Och jag skulle få höra den!
Det var lite småkyligt i folkparken denna sommarkväll (var det i augusti månne?). Det var fullsatt på parkbänkarna framför den lilla scenen, med Ljusnan bakom. Det drog säkert kallt på alla musiker och artister från vattnet.
Så kom de in på scenen, 16-17 man, de flesta svarta, men trummis var Louie Bellson. Jag minns att jag var lite skeptisk till att denne vite modernist skulle spela trummor hos Basie. På de legendariska skivorna var det ju Jo Jones och Sonny Payne som gällde.

Jösses vilken ljudchock när de startade! Det kändes som att man skulle blåsa bort! Detta var något helt annat än att krypa ihop framför radion hemma. Vilken energi! Jag kände inte längre något av kylan i luften.
Count Basie hade lett strålande orkestrar i flera decennier denna tid, och skulle så göra i mer än ett par decennier till. Han och musikerna var inga direkta ungdomar längre men ännu i sin krafts dagar. Basie själv måste ha varit runt 55 år, och det är ju ingen ålder, trots att ständigt turnérande självfallet tar på krafterna.

En stor del av repertoaren denna scenshow var från den s k atomplattan, Neal Hefti stod för många av arrangemangen. Det var vass och gungande musik, men också softare stycken som “Lil darlin” etc. Både solister och ensemblespel var av toppklass. Efter scenkonserten så blev det en liten paus innan orkestern flyttade över till dansestraden! Tänk, ett världsberömt jazzstorband skulle spela upp till dans också! Jag skulle få valuta för entren många gånger om.
Det var säkert många som dansade, det var en stor parkpublik denna kväll. Men jag och något hundratal jazzdiggare, vi stod tätt packade framför estraden och lyssnade, njöt och isöp denna musik, en musik som gick direkt till våra hjärtan. Inte dansade vi, de flesta kunde nog inte dansa, och för övrigt ansåg vi nog att det skulla vara ett slöseri. Vi ville LYSSNA, inte missa en ton! Nu under dansseten så fick vi också mera av Basies repertoar, mera sång och några trumsolon. Även om trumsolon sällan har något större musikaliskt värde var det bara att ge sig för Louie Bellsons uppvisning. Och nog kunde han backa upp Basies band på ett fullvärdigt sätt.

Sångarna? Ja, det var Irene Reid och Joe Williams. Basies sångerskor har väl inte alltid varit de mest lysande stjärnorna, med enstaka undantag som Helen Humes, men Irene Reid gjorde ett fräscht och bluesigt intryck. Joe Williams verkar ibland lite för pompös (han är ju ingen Jimmy Rushing), men han gjorde ett fantastiskt jobb. Det var bara att ge sig, allt samspelade till det bästa. Count Basie själv, orkestern som helhet, solisterna, sångarna.
Irene Reid.
Joe Williams.


Plötsligt hade gått många timmar. Fortfarande som i extas så konstaterade jag att sista bussen hem hade gått för länge sedan. Konstigt nog bekymrade det inte mig. Jag drog mig ut mot utfarten och för en två mil lång vandring hem, mitt i natten.
Lyckligtvis stannade snart en bil. Det var folk från samma by, en av handlarna där och bl a hans dotter, som var några år äldre än vad jag var. Så jag kom hem lyckligt. Utan skoskav men med Basies musik i huvudet.


Det tog en tid att smälta denna upplevelse. Självfallet fördjupade den min kärlek till jazzen, och den har aldrig falnat. Även om min musiksmak breddats, jazzen är min första och största musikaliska kärlek.


Denna bild är ungefär från den tid som jag hörde Basie i Bollnäs Folkets Park.

Diktatorer bryr sig inte

Folket är bara till för att ge makthavarna makt och rikedom.

Cyklonen som just drabbat Burma, och följdverkningarna därav, visar med tydlig cynism hur en diktatur fungerar. Just när detta skrivs sägs det vara 22 600 döda, minst 40 000 saknade och MILJONTALS hemlösa. Men regimen har inte någon organiserad räddningsverksamhet av någon rimlig omfattning, och antalet områden som inte nåtts är många i detta vanskötta land.

I höstas såg vi vilka enorma militära resurser som Burmas styrande förfogar över. Detta när munkarnas och folkets protester brutalt slogs ner.

En stats grundläggande uppgift är att trygga medborgarnas liv och lem, att ge dem skydd och rättvisa. Detta ska garanteras av goda och rättvisa lagar och opartiska domstolar, samt polis för den inre säkerheten och försvar emot yttre fiender.

I Burma saknas allt detta. Någon rättvisa och rättsskydd finns inte. Polis och militär finns i övermått, men inte för att skydda folket utan för att skydda diktatorerna emot folket. Militären kan döda och terrorisera folket, men kan (och ska) uppenbarligen inte hjälpa folket vid katastrofer.

Diktatorerna är rädda för inflytande utifrån. Alltså släpps hjälp inte in, bara mindre rännilar når in i Burma. De som vill komma in och hjälpa får ej visum! Och risken är stor att det som släpps in av hjälp, det kommer inte att nå de drabbade utan tas omhand av regimen.

Diktaturens cyniska ansikte grinar oss i ansiktet. Den råa makten bryr sig inte om folket. Folket ska bara tjäna diktatorernas syften och ge dem rikedom.

Sjuka löner!

Det är lätt att känna sympati för sjuksköterskornas lönekamp. Få anser annat än att de har ett viktigt och ansvarsfullt jobb. När vi blir sjuka vill vi ha vård.

Dock, löner är något relativt. Lönesättning påverkas av många faktorer. Nu fladdrar det runt många olika siffor i debatten kring vårdstrejken, men egentligen har jag svårt att se att sjuksköterskornas löner är direkt låga. '
Finns det bara två sorters löner – höga och låga? För de flesta förefaller det vara självklart att den egna lönen är låg, för låg och att de som har mer än en hundring mera i månaden, de är högavlönade. Något slags normallön, ett mellanläge finns bara i statistiken, inte i folks medvetande. I vart fall inte när man diskuterar löner och speciellt inte om man jämför med sin egen inkomst.
Få erkänner dock att de tillhör de högavlönade, och allra minst att de har för hög lön! Det finns ju alltid någon som har högre inkomst, om inte annat bland utländska direktörer, filmskådisar eller fotbollsproffs.

Nej, jag menar nog att sjuksköterskornas löner, rent generellt och utifrån de uppgifter som cirkulerar i pressen, verkar vara ganska rimliga. Detta också i förhållande till ansvar och utbildning. Ett problem är förstås att annan vårdpersonal med betydligt kortare utbildning och med lite mindre ansvar har snudd på samma lön. Och att läkarna har mycket, mycket högre lön. Liksom advokater och finansvalparna hos fondbolag och banker.
Själv har jag givetvis alldeles för låg inkomst, mycket lägre än en nyexaminerad sköterska... trots avsevärt längre utbildning.

Alltså, sjuksköterskornas situation beror nog på att det finns för många andra som har lite (eller mycket) högre lön. Detta har drivit upp den allmänna kostnadnivån, vilket drabbar alla med normala eller lägre löner. Att få upp såväl ingångslöner som snittlöner och dubbelt så höga generella pålägg som andra grupper, och en bra utveckling efter tjänsteår, det är lönlöst, hur mycket de än strejkar. Efter en tid försvinner även allmänhetens sympati i takt med att alltfler drabbas av uteblivna operationer och utebliven vård. Vem ska ge allergisprutorna nu när pollensäsongen kommer igång?

Något som skulle ge en chans till bättre löner vore givetvis att det fanns en alternativ arbetsmarknad än den offentliga sektorn för sjuksköterskorna. Privata arbetsgivare skulle betala vad marknaden kräver för att få bra personal. Men landsting och kommuner kan inte ständigt höja skatterna – och behöver inte det heller – när de i praktiken har vårdmonopol. Dessutom verkar det inte gå att rationalisera och effektivisera offentligt driven vård utan att det ger negativa konsekvenser för vården i sig. Däremot består byråkrati och otympliga strukturer.
Liksom hutlöst dyrbara stafettläkarsystem.

Det är svårt att se ett slut på denna konflikt som inte ger besvikelse hos sjuksköterskorna, men som samtidigt ändå höjer kostnadnivån och lönekonkurrensen över hela arbetsmarknaden.

Rädslan för invandrad arbetskraft

I dagens DN-debatt finns en utomordentlig artikel om den svenska rädslan för arbetskraftsinvandring. Hur den försämrat och försämrar förutsättningarna för både välfärden i Sverige liksom för de presumtiva invandrarna.

Svensk flyktingpolitik är ju, eller har i vart fall tidigare (säg fram till sekelskiftet ungefär) varit, välvillig om än alltför valhänt omhändertagande och därmed i praktiken diskriminerande genom att den skapat ett bidragsberoende.
Under 50-60-talen så var arbetskraftsinvandringen inget som upplevdes som problem. Sedan har det gradvis svängt. Inte minst LO har en att mera uttalad skepsis, och den allmänna opinionen verkar ha tagit intryck av det faktiska fiaskot med flyktingpolitiken och låtit det påverka attityden till även arbetskraftsinvandring.

Jag citerar här bara slutklämmen i DN-artikeln (DN 4 maj 2008) och hoppas att de är en tillräcklig aptitretare för att ta del av hela artikeln.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=766424

"Invandring bryter loss människor från fattigdom. I slutet av 1800-talet valde en stor del av svenskarna att invandra till USA. Och pengarna som invandrare skickar hem - cirka 300 miljarder dollar per år officiellt, kanske lika mycket till inofficiellt - överskuggar de 100 miljarder dollar som västländernas regeringar ger i bistånd. Återvändande invandare tar också med sig kunskaper och nya idéer. Afrikas första internetkaféer startades till exempel av invandrare som återvänt från Europa.

En friare invandring är inte ett hot. Det är en möjlighet. Det är ingen välgörenhetsgärning. Det kan vara till fördel för alla parter. Det är en fråga om mänskliga rättigheter och om internationell solidaritet lika mycket som egoism. I slutändan handlar det om att skapa en öppnare, mer dynamisk och progressiv värld."

Alltså, länken till hela artikeln är: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=766424

Varm Valborg och spårlös 1a maj

Kors i taket, Valborgsmässoaftonen var varm iår, i vart fall på dessa breddgrader! Vad jag kan minnas är det första ggn i mitt liv. Att frysa är ju annars regeln. Dock var det surt och blött i marken. Snön har precis töat, men smältvattnet har inte hunnit torka upp.

Första maj var märklig på ett sätt. Förutom att det är demonstrationsdag för glesnande skaror av sossar och vänsterpartiser så sammanföll det i år med Kristi Himmelsfärds dag, vilket av tradition är Folknykterhetens dag.
Denna kombination gjorde att nykterhetsfrågorna, dvs alkoholproblemen i samhället, fick ovanligt stor uppmärksamhet. Välförtjänt!

Sossarna förefaller fortfarande vilsna och har inte hittat någon linje efter sin valförlust. Vänstern är likaså vilsen. Alliansen verkar inte det minsta vilsen... vilket inger farhågor då i vart fall några av dess partier borde vara betänksamma över delar av Alliansregeringens politik.
I stort passerade dock första maj spårlöst.

Vems verklighet?

TT:s tvredaktion har en enl min mening en snäv verklighetsuppfattning. I en liten tv-krönika anser skribenten att det vanliga inte bara är att köpa något snabbt och enkelt till lunchen utan att man ofta äter ute till middagen. Och att det är en stor skillnad till när hon var liten, då var det speciellt och lite lyxigt att äta på restaurang.

Det är möjligt att det är vanligt bland en snäv grupp välavlönade yrkesarbetande 30-åringar företrädesvis i Stockholmstrakten. Hon noterar ju också att det är billigare att laga mat hemma. Just så är det, därför äter de absolut flesta sin middag hemma.

Att gå ut och äta är fortfarande lyxigt och dyrt för de flesta av oss, vi som måste få vardagsekonomin att gå ihop även om familjen har en inkomst under tjugotusen i månaden, brutto.

Visst, en och annan är av omständigheterna tvungen att äta lunchen ute, men då måste den vara inte bara snabb utan också billig. Att också äta middag ute, det har man inte råd med. Det är lyx som kanske förekommer en gång vartannat eller vart tredje år. Om inte någon annan bjuder förstås.

Sådan är verkligheten för oss som lever utanför Stockholms innerstad och har normala inkomster.

Vem försvarar Sverige?

Så ska försvaret halveras. Igen. Hur ofta kan det ske? Har Sverige egentligen ett försvar?
Trots allt kostar det fortfarande en del pengar, men det tycks inte vara mycket vi medborgare får för pengarna. Vems är felet? Är det militärens - eller regeringarnas fel?
Ska det vara sysselsättningsskäl, industripolitik som styr försvaret? Eller lusten att hellre spendera skattemedlen till något annat?

Trots alla nedskärningar så lär antalet officerare vara sådär dubbelt så många som (de meniga) soldaterna.
Jag läste någonstans att idag finns fler överstar än fänrikar. Men det är klart, nyrekryteringen är svag, en fänrik är en ung officer som förväntas göra karriär. Överstar var av tradition regementschefer. Idag finns knappt några regementen ("förband") kvar, så överstarna sitter på någon stab i Stockholm. En ny fänrik har ingen lysande karriär framför sig.

Och de ytterst fåtaliga värnpliktiga som utbildas, de skickas efter den korta utbildningen utomlands på FN-tjänst.

Samtidigt lär det finnas planer på att köpa en handfull svindyra "Super-Jas"-plan. Vilka ska flyga dem, flygflottiljerna läggs ju ner? Ska de stå och rosta på marken någonstans i hangarer, då det inte finns pengar att låta dem flyga?
De rester av flotta som finns kvar ligger vid kajen.

Vilka finns kvar att försvara Sverige? Utan ett försvar som ger respekt blir Sverige ett lockande byte.

Rödebyslynglarna fällda!

Jag har tidigare skrivit om Rödebytragedin. Noterar nu att samtliga fem ynglingar i det s k mopedgänget fälldes för hemfridsbrott och i ett fall för olaga hot. Alltså de slynglar, med snudd på ligistfasoner, som trakasserade en familj där pappan till slut i desperation sköt mot dem för att freda familjen. OK, att skjuta är fel. Men man kan (i vart fall jag) känna viss förståelse för pappan, när detta gäng trakasserat och förföljt både sonen i familjen och hela familjen under lång tid.
Att slynglarna fälldes kommer dock lite överraskande. Ungdomars allt oftare förekommande övertramp betr det som är acceptabelt i ett civiliserat samhälle blir ju inte så ofta bestraffat eller ens påtalat! Självfallet kan det finnas bakomliggande orsaker för deras uppträdande, men beteenden i form av mobbning, trakassererier och olaga hot är lika fel för det! Det kan inte överslätande kallas för pojkstreck!

Min fromma förhoppning är att denna dom ska bli något som uppmärksammas och ihågkommes bland såväl ligistungdomar som deras föräldrar. Och avhåller från sådana fasoner i fortsättningen. Om det verkligen blir så återstår dock att se.

Vattenkyckling?

AB skriver, åberopande Råd och Rön, att fryst kyckling kan innehålla 20% vatten samt att nu börjar producenterna injicera vatten i färsk kyckling också.
Det är naturligtvis uppåt väggarna fel.
Det tycks inte hjälpa att vattenhalten ska anges på förpackningen. Däremot så ska vi som konsumenter vara tacksamma för journalister som håller ögonen öppna och informerar oss. Med kunskap kan vi välja bort vattenkyckling. I vart fall så länge som det finns alternativ.
Men nog är det bedrövligt att producenterna på alla sätt försöker lura oss.

Hillary fixar fortsatt rysare

Så tog Hillary Clinton hem primärvalet för demokraterna i Pennsylvania, t o m med bredare marginal än många väntat. Hon vägrar ge upp, och visar en beundransvärd seghet som i mycket liknar sin makes. I motsats till maken så har hon dock ett slags distans till omgivningen, som inte alla uppskattar.
Hennes konkurrent Barak Obama förefaller dock i alltför hög grad vara en pratmaskin. Onekligen har han också en mindre erfarenhet än Hillary Clinton, var han står är dessutom lite svårt att precisera av hans uttalanden. De är eleganta, men ofta lite tomma, substanslösa. Han entuasimerar tydligen främst unga, men vad vill han?
I mångt och mycket sägs han ligga nära Clinton, men ett eller två snäpp till höger om henne. Därmed även rätt nära republikanernas McCain, som dock förefaller mera sympatisk än George W Bush. På senare tid har Obama också verkar lite väl teoretisk och främmande från vanliga väljares vardag, kommen från en övre medelklass som han är.
Obama leder beträffande delegater, men Clinton har tagit hem de stora, viktiga staterna. Och hon visar en uthållighet, som är en bra egenskap för en bra president. Hennes seger nu bäddar för att det blir en fortsatt rysare i de kommande primärvalen.
En rysare som kan fortsätta ända fram till konventet, och försätta de s k superdelegaterna i en svår situation om vem de ska välja som partiets kandidat.

Schenströms vägran

Ulrica Schenström, hon som fick avgå som statssekreterare sedan hon suttit och pimplat vin med en journalist när hon hade jour för Sveriges krisberedskap, hon vägrar komma och svara på frågor när konstitutionsutskottet kallar.

Är det inte ganska typiskt? Hon anser, troligen med Reinfeldts tysta medgivande, att hon står över sådana futtiliteter som att svara på besvärande frågor från riksdagsmän. T o m Lars Danielsson (s), som gjorde bort sig i hanteringen av Tsunamikatastrofen, ställde upp. Inte så att han gillade att sitta där, men han smet inte undan.

Schenströms smitande är ytterligare ett bevis på att Reinfeldt och moderaterna har svårt med att hantera regeringsinnehavet, svårt att hitta de rätta och kompetenta personerna till viktiga uppdrag, har svårt för att respektera riksdagen. Illa, illa.

Tvingas in i A-kassan?

För den som lever på eller strax under det som kallas existensminimun är det en ständig plåga att gå och handla (med kraftigt stigande matpriser) men lika plågsamt att läsa om alla nya pålagor som kommer och planeras.

Regeringen sägs bl a planera kraftigt höjd bensinskatt. Ack ja.

Och nu också en obligatorisk A-kasseförsäkring, med en årsavgift på minst 5.000 kr per år. Närmare detaljer okända, men ett skrämmande perspektiv öppnar sig.

Nå, ska A-kassan vara obligatorisk så ska den givetvis finansieras genom skatten! Det duger inte att sänka skatterna för de välbeställda och gömma kostnaderna genom att ta ut avgifter från de som inte har råd.

Vart tog valfriheten vägen?
Varför en ny myndighet? Är det meningen att jobben ska fixas genom att införa nya byråkratier?

Vet alliansen inte att de som går ur A-kassan gör det på grund av att de inte har råd, att redan dagens avgifter är för höga - eller förtränger de det? De som gått ur tar en medveten (?) risk att stå utan A-kassa om de blir utan jobb.
Eller så har de inget jobb för att kunna betala A-kasseavgiften. Varför tvinga folk till något de inte har råd med? Av det som läckt ut så verkar det i vanlig ordning drabba de som redan är drabbade! Denna regering, liksom föregående, tycks tro att alla männsiskor har en inkomst av minst 30-35.000 kr per månad. Ibland verkar de tro att det är vad folk har att röra sig med efter skatt till och med!

Jag förutsätter, utan minsta garanti för att ha rätt, att ett färdigt förslag ska innehålla ett otal undantag för de som är pensionärer, de som studerar, de som arbetar deltid, för de redan arbetslösa med flera. Det skulle dock innebära just en byråkratisk överbyggnad, som motiverar den höga avgiften. Dessutom, med obligatorisk a-kassa så borde det inte heller vara en max-gräns på 300 ersättningsdagar. Utan jobb och utan a-kassa, hur ska den avgiften betalas?
Måtte regeringen backa!

Jag är sannerligen ingen socialist, men ibland undrar jag om höger-alliansens regering är smygsossar. Socialister, som för en omvänd Robin Hoodpolitik.

Makt är farligt

Makt korrumperar. Fullständig makt korrumperar fullständigt.
Därför skall ALL makt kontrolleras.
Därför ska makt delas mellan olika maktcentra ("statsmakter").
Därför skall makthavare aldrig få sitta för länge. Sådär åtta år kan vara en bra gräns...
Därför är det viktigt att t ex riksdagen kontrollerar regeringen och ämbetsverken!
Och att väljarna byter majoritet i riksdagen då och då!
Att vi inte har politiserade domstolar.
Och att vi har en fri press som inte bara skrivet om kändisar och snusk/snask.

Detta som en påminnelse kring detta med strävan efter makt (vilket beskrivs som medlet för att genomföra politik), som en påminnelse om Mugabes utveckling (för att nu ta ett övertydligt exempel), och som ett apropå till Mundebos artikel (och avhandling) om att riksdagen inte fullgör sin kontrollplikt av regeringen.

Ta makten från partiledningarna!

Rikdagen sköter inte sitt jobb, menar Mundebo.
Förre budgetministern Ingemar Mundebo (fp) har inte upphört att intressera sig för samhällsfrågor bara för att han idag inte är aktiv politiker. Tvärtom, som pensionär har han forskat i hur riksdagen sköter sig och skrivit en doktorsavhandling som utmynnar i slutsatsen att rikdagens ledamöter inte sköter sitt jobb. Detta redovisar han i DN-debatt den 13 april 2008.

Anledningen till detta, menar Mundebo, är att rikdagsledamöterna inte förstår sin roll i att lagstifta och att kontrollera hur regeringen och myndigheterna sköter sig. De föredrar att synas i media och att gå på arbetsplatsbesök i st f att läsa in handlingar och hålla tummen i ögat på regeringen. De har blivit ett transportkompani i händerna på partiledningar och regering (oavsett färg). Riksdagens faktiska makt har minskat kraftigt.

Visst är det så. Men varför har det blivit så? Tja, kan det bero på att de svenska partierna är så bidragsberoende? Det är partierna som får bidragen, och därmed är det partiledningarna som styr, inte ledamöterna. Partiledningarna är idag föga intresserade av ideologi i någon djupare mening. Det är makten i sig som är det viktiga, inte politikens innehåll.
Därmed blir det mindre intressant, verkar det som, att kolla upp hur makten utövas, hur beslut genomförs, hur skattepengar används. Det viktiga är att synas i media, för att inväljas och återväljas som representant för ett parti. Inte för sina egna eventuella åsikter och målsättningar, eller för sin förmåga att representera väljarna.

En som faktiskt fullgjorde sitt uppdrag, var förre riksdagsmannen Hans Lindblad (fp) i Gävle. Han kollade både försvar, skola och mycket annat, utan att få mycket uppmärksamhet för det. Numera finns knappt någon av hans kaliber i riksdagen.

Ett problem är att dagens partier är både så små och så toppstyrda och så beroende av statsbidrag. Antalet medlemmar har sjunkit drastiskt under se senaste decennierna. Likaså antalet förtroendeuppdrag. Samtidigt har partipiskorna blivit allt strängare. Det är möjligt eftersom det är partiledningarna i dessa små partier som i högsta grad styr vilka som ställs upp på valsedlarna. Vi har ju partival, inte personval, trots att formellt visst inslag av personval finns. Det gör att en riksdagsledamot i första hand måste hålla sig väl med partiledningen. Vad väljarna tycker har ingen betydelse. Utrymme för starka personligheter med stark ideologisk grund finns inte.

Jag tror att ett kraftigt ökat inslag av personval skulle stärka de enskilda ledamöternas kurage och självständighet gentemot partiledningarna – och därmed skulle det finnas större utrymme för ledamöter som tar sitt uppdrag på allvar. Som kontrollerar vad som faktiskt görs för skattepengarna. Och som redovisar det för väljarna.

Ett sätt att öka personvalet är att alla kandidater, som inte skulle behöva vara nominerade bara av partierna genom något slags sållingsprocess styrd av partiledningar etc, sätts upp på en och samma valsedel och att väljarna får kryssa för ett namn. Jag har inte ett helt utarbetat förslag, men det viktiga är att begränsa partidisciplinen till förmån för den enskilde kandidaten. Partierna skulle vara skyldiga att stödja varje kandidat lika mycket.

Visst skulle det bli svårare att styra partierna, och även mera riskabelt vid regeringsbildningar. Men väljarnas inflytande skulle öka. Och ledamöterna skulle inse att det inte räcker att vara en knapptryckare i riksdagen som kombinerar detta med att vara partimegafon. Riksdagskandidater skulle tvingas att skaffa och redovisa en egen uppfattning om samhällsfrågor i relief till andras, och att som väljarnas ombud kontrollera hur beslut genomförs. Inte bara att beslut fattas.

Norran, en frisinnad tidning!

I min barndom läste vi Norran hemma. Norran = Norra Västerbotten, frisinnad tidning.

Nu ska Norran ha en ny politisk redaktör - och det betonas att Norran politiskt vill leva upp till just den termen, frisinnad. Att det inte bara ska vara ett tomt ord.

Hedersvärt i dessa tider då ideologier alltmer underställs en ren och rå strävan efter makt, och att i den strävan så bryr man sig föga om idéer och ideologier. I min föreställningsvärd, som i hög grad formats av den folkliga socialliberalism som också betecknas som frisinne, är denna bekännelse till frisinne något mycket viktigt.

Läste i en ordbok att frisinne är det svenska ordet för liberal. Det må vara rätt, men för mig är det mer än så. Frisinne är den praktiska liberalismen, den som formats av småfolk, inte av teoretiker vid universitet. Det är den socialt ansvarskännande och medkännande liberalismen som formats i folkrörelser (så länge sådana fanns), med individer i samverkan.

Den är en framåtsträvande ideologi, som aldrig tappar sin grundval. Den har bara en del av ordet gemensamt med den snäva manchesterliberalismen (som idag ofta går under beteckningen nyliberalism). Frisinnet, socialliberalismen glömmer aldrig att människan, den enskilda människan, måste stå i fokus. Kollektivet eller staten eller någon slags "nytta", som definieras av en överhet, får inte trampa på den enskildes rätt och integritet.

Om detta kan jag skriva mycket. Och har skrivit mycket, på denna blogg och i andra sammanhang. Just nu och här bara: Så skönt att frisinnet ska få leva kvar i Norran!

Zappa!

Att zappa är ju att använda fjärrkontrollen för att snabbt byta teve-program, att mer eller mindre planlöst leta mellan de många kanaler som många (de flesta?) har idag.

För mig är det ett begrepp som inger visst obehag, något som jag förknippar med håglösa tonåringar som inte orkar läsa teve-programmet och/eller inte kan koncentrera sig på program som kräver lite ansträngning.

Därför tog det lite tid innan jag själv upptäckte ett program i Kanal 2 som heter Zappa Europa. Ett litet program som jag verkligen kan rekommendera! Det är mestadels korta inslag, kanske därför det kallas Zappa, men av oftast en mycket hög intressefaktor. Det är inslag som ger en inblick utöver de vanliga tevenyheterna om vad som händer runtom i Europa. Mer tidlösa än det som får plats i nyhetsprogram, och kanske därför mera intressanta också. Innehållsmässigt kan det vara precis vad som helst, från experiment med nutida segelfartyg till att i Oslo säljs vinylplattor som en modeflyga. Och allt däremellan.

Börja Zappa!

Intressant skatteförslag

På nittiotalet infördes i en ekonomisk krissituation den s.k. Värnskatten. Då förutspåddes att den skulle bli permanent, även om den beskrevs som ytterst tillfällig. “Självfallet” lever den kvar, trots att vi har en högerledd borgerlig regering.

Anders Borg vill inte avskaffa Värnskatten, i vart fall inte under denna mandatperiod. Det har fått ett antal moderater att gå i taket. De menar att om värnskatten inte avskaffas så springer moderaterna ifrån sin politik – vilket i detta fall är ideologi, eftersom det handlar om skatter. Den moderata pressen verkar också vara på samma linje som de moderata skattesänkarna, och emot den egna finansministern.

Med ett intressant undantag, Norrbottens-kuriren i Luleå. Tidningens ledarskribent menar att ett avskaffande av värnskatten inte gynnar arbetslinjen, som ju numera är det som alltid åberopas som överideologi av Borg och Reinfeldt. Höginkomsttagarna (över 42.000 kr/mån) skulle inte arbeta mera med sänkt statsskatt på de sista kronorna.

Kanske är det rätt tänkt. I den titt på senaset taxeringen som samtidigt publiceras i nämnda tidning så framgår att en icke obetydlig del av de mest välbeställda (i vart fall i Norrbotten) är hockeyspelare, läkare och så avsuttne s-ministern och numera Folksamchefen Anders Sundström i Piteå förstås (årslön 5,3 milj).

De som skulle må bra av sänkt statsskatt är de som idag tjänar under nivån för värnskatt, men ändå såpass att de betalar den “normala” statsskatten på 20 %, dvs i intervallet 28.000-42.000 kr. Tjänar man mindre så betalar man bara kommunalskatt (ca 33%).

Onekligen har NK rätt i att tröskeleffekten från 33 till 53 % är större, och berör fler!, än från 53 till 58 %! Även om 28.000 i månaden är en helt ouppnåelig drömnivå för mig, så lär det vara så att väldigt många svenskar idag tjänar strax under den nivån, och som skulle kunna stimuleras till mera arbete om de inte snubblade på en skattehöjning på 20% när de passerar 28.000 kr. Merparten av svenskarna är inte direktörer i börsbolag, kommunalråd, riksdagsledamöter eller andra utpräglade höglöneinkomsttagare.

Därför verkar det vara mera rättvist att sänka statsskatten för mera normala inkomsttagare i stället för den “värnskatt” som ligger på topp för en liten gynnad elit. I vart fall om man vill ha en solidarisk skattefinansiering av välfärden. Och om det samtidigt skulle gynna sysselsättning och arbete.