Visst hade jag mött jazzmusik tidigare. Genom radion, och så småningom genom egna skivor. Detta hände på den tiden som man sände familjeprogram på söndageftermiddagarna. Direktsändningar förstås – och alltid med en orkester. En jazzorkester, och den jag minns bäst var Simon Brehms.
Nå, sedan upptäckte jag även jazzprogrammen, där Claes Dahlgren sände sina jazzglimtar från USA. Jag började köpa både Orkester-Journalen och Estrad. Följden av det var att jag snabbt fick grepp både om den “traditionella” jazzen och den moderna. Louis Armstrong och Albert Ayler sida vid sida så att säga.
Tiden var senare delen av 50-talet. Inte stod det mycket om jazz i dagspressen, men när Louis Armstrong blev sjuk (var det under en turne i Italien?), så visst innebar det notiser till och med i svensk lokalpress!
Jag tror inte att jag missade ett enda jazzprogram i radion under många år. När jag gjorde min militärtjänstgöring kunde jag förstås inte lyssna lika flitigt. Min far gillade inte jazz, men jag lyckades faktiskt förmå honom till att banda in en stor del av de viktigare programmen. “Stackars” pappa fick sitta med min rullbandspelare och spela in Smoke Rings och midnattssändningarna från Gyllene Cirkeln.
Av naturliga skäl så måste jag dock lyssna med något dämpad voym på denna radio- och skivjazz. Dels så tålde resten av familjen inte att jag spelade för högt, de ansåg det som en tillräcklig uppoffring att jag över huvud taget “tvingade” dem att höra jazz ständigt. Dels så var den tidens anläggningar, dvs radio, skivspelare och bandspelare inte utrustade med speciellt starka förstärkare eller högtalare.
Men det dröjde innan jag fick tillfälle att höra levande jazzmusik. Vi bodde ju in en liten by, familjen hade ingen bil. Jag var dessutom för ung för att ta körkort och att resa ensam med buss in till stan, det var bara inte att tänka på.
Count Basie himself. Så kom det sig att Count Basies orkester skulle komma till stan! Då kunde jag inte hålla mig. Bussresor till och från läroverket i staden hade vant mig vid ensamt resande. Nu skulle jag dit, till Folkets Park på Långnäs i Bollnäs. Det gick faktiskt en buss dit i lämplig tid, och en tillbaka någon timma senare.
Jag har inget minne hur jag tog mig, ensam förstås, till Långnäs från busstationen. Jag gick förstås, med en spänning i kroppen och med stora förhoppningar på vad som skulle komma. Tänka sig, Basies berömda orkester i lilla Bollnäs. Och jag skulle få höra den!
Det var lite småkyligt i folkparken denna sommarkväll (var det i augusti månne?). Det var fullsatt på parkbänkarna framför den lilla scenen, med Ljusnan bakom. Det drog säkert kallt på alla musiker och artister från vattnet.
Så kom de in på scenen, 16-17 man, de flesta svarta, men trummis var Louie Bellson. Jag minns att jag var lite skeptisk till att denne vite modernist skulle spela trummor hos Basie. På de legendariska skivorna var det ju Jo Jones och Sonny Payne som gällde.
Jösses vilken ljudchock när de startade! Det kändes som att man skulle blåsa bort! Detta var något helt annat än att krypa ihop framför radion hemma. Vilken energi! Jag kände inte längre något av kylan i luften.
Count Basie hade lett strålande orkestrar i flera decennier denna tid, och skulle så göra i mer än ett par decennier till. Han och musikerna var inga direkta ungdomar längre men ännu i sin krafts dagar. Basie själv måste ha varit runt 55 år, och det är ju ingen ålder, trots att ständigt turnérande självfallet tar på krafterna.
En stor del av repertoaren denna scenshow var från den s k atomplattan, Neal Hefti stod för många av arrangemangen. Det var vass och gungande musik, men också softare stycken som “Lil darlin” etc. Både solister och ensemblespel var av toppklass. Efter scenkonserten så blev det en liten paus innan orkestern flyttade över till dansestraden! Tänk, ett världsberömt jazzstorband skulle spela upp till dans också! Jag skulle få valuta för entren många gånger om. Det var säkert många som dansade, det var en stor parkpublik denna kväll. Men jag och något hundratal jazzdiggare, vi stod tätt packade framför estraden och lyssnade, njöt och isöp denna musik, en musik som gick direkt till våra hjärtan. Inte dansade vi, de flesta kunde nog inte dansa, och för övrigt ansåg vi nog att det skulla vara ett slöseri. Vi ville LYSSNA, inte missa en ton! Nu under dansseten så fick vi också mera av Basies repertoar, mera sång och några trumsolon. Även om trumsolon sällan har något större musikaliskt värde var det bara att ge sig för Louie Bellsons uppvisning. Och nog kunde han backa upp Basies band på ett fullvärdigt sätt.
Sångarna? Ja, det var Irene Reid och Joe Williams. Basies sångerskor har väl inte alltid varit de mest lysande stjärnorna, med enstaka undantag som Helen Humes, men Irene Reid gjorde ett fräscht och bluesigt intryck. Joe Williams verkar ibland lite för pompös (han är ju ingen Jimmy Rushing), men han gjorde ett fantastiskt jobb. Det var bara att ge sig, allt samspelade till det bästa. Count Basie själv, orkestern som helhet, solisterna, sångarna.
Irene Reid.
Joe Williams. Plötsligt hade gått många timmar. Fortfarande som i extas så konstaterade jag att sista bussen hem hade gått för länge sedan. Konstigt nog bekymrade det inte mig. Jag drog mig ut mot utfarten och för en två mil lång vandring hem, mitt i natten.
Lyckligtvis stannade snart en bil. Det var folk från samma by, en av handlarna där och bl a hans dotter, som var några år äldre än vad jag var. Så jag kom hem lyckligt. Utan skoskav men med Basies musik i huvudet.
Det tog en tid att smälta denna upplevelse. Självfallet fördjupade den min kärlek till jazzen, och den har aldrig falnat. Även om min musiksmak breddats, jazzen är min första och största musikaliska kärlek.
Denna bild är ungefär från den tid som jag hörde Basie i Bollnäs Folkets Park.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar