Så tog Hillary Clinton hem primärvalet för demokraterna i Pennsylvania, t o m med bredare marginal än många väntat. Hon vägrar ge upp, och visar en beundransvärd seghet som i mycket liknar sin makes. I motsats till maken så har hon dock ett slags distans till omgivningen, som inte alla uppskattar.
Hennes konkurrent Barak Obama förefaller dock i alltför hög grad vara en pratmaskin. Onekligen har han också en mindre erfarenhet än Hillary Clinton, var han står är dessutom lite svårt att precisera av hans uttalanden. De är eleganta, men ofta lite tomma, substanslösa. Han entuasimerar tydligen främst unga, men vad vill han?
I mångt och mycket sägs han ligga nära Clinton, men ett eller två snäpp till höger om henne. Därmed även rätt nära republikanernas McCain, som dock förefaller mera sympatisk än George W Bush. På senare tid har Obama också verkar lite väl teoretisk och främmande från vanliga väljares vardag, kommen från en övre medelklass som han är.
Obama leder beträffande delegater, men Clinton har tagit hem de stora, viktiga staterna. Och hon visar en uthållighet, som är en bra egenskap för en bra president. Hennes seger nu bäddar för att det blir en fortsatt rysare i de kommande primärvalen.
En rysare som kan fortsätta ända fram till konventet, och försätta de s k superdelegaterna i en svår situation om vem de ska välja som partiets kandidat.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar