Jesse Fuller, ett minne dök upp

Dagens frågor kommer då och då i bakgrunden numera. Mitt musikintresse gjorde idag at jag, något irriterad över att det är så svårt att hitta t ex bluesmusik på skiva numera. Ginza, som levererat skivor sedan 1968, hade inte många "rätt" när jag häromdagen sökte efter nyutgiven (och återutgiven) blues och närliggande. Gjorde ett nytt försök, och hamnade i nostalgiträsket. För viss har de mängder av blues, om än ej just de skivor jag vill ha - t ex efter att ha kollat igenom Jefferson (världens äldsta bluestidskrift, som ännu utges).
 Ser så, nära nog scrollar förbi, en bild av en gammal bluesgubbe, som jag köpte flera LPn med för drygt femtio år sedan.
Jesse Fuller heter mannen, och gammal bluesgubbe är väl en lätt överdrift att kalla honom, även om han var en bit över 60 då, och det han sjöng - och spelade var en blandning av äldre, lite lantlig blues, folkmusik och negro spirituals. S.k.  gospel kom inte riktigt in i hans repertoar.
Jesse Fuller levde mellan 1896 och 1976. Växte upp under väldigt fattiga förhållanden i Georgia (?? , kom till Kalifornien tidigt 1920-tal (f.ö. ungefär då min far lämnade Kalifornien och USA för att återvända till Sverige).
Jag hörde talas om och läste i OJ om honom tidigt 60-tal, då han varit på besök, framträtt i Sverige och gjort ett slags succé i liten skala. Jag skaffade i raskt takt de två LP som gick att få i Sverige.
Och såg nu att omslagen till dessa skivor avbildades i Ginza, på en av två CD  (den  andre artisten är mera kände  Josh White).

Jag  blev väldigt fascinerad av Jesse Fuller och hans musik. En vänlig, timid man, med stor musikalitet, sjöng bra - och spelade en massa instrument. Mulitinstrumentalist, med till en del hemgjorda instrument. Munspel och kazoo i en ställning runt halsen, gitarr förstås, en liten cymbal och ett slags kontrabas som manövrerades via en fotpedal som anslog  klubbor mot strängarna (som i ett piano strängarna slås an med små klubbor). Och ibland kunde han steppa medan han sjöng till gitarr och munspel.

Jag fingranskade noga skivkonvolutets baksida, och hittade Jesse Fullers adress. Och jag dristade mig till att skriva ett litet  brev till honom på den adressen - jag en yngling på runt 20 år, i Sverige på knagglig skolengelska till en  livserfaren blues- och folksångare i Kalifornien, Oakland, USA.
Och än märkligare, han svarade. Adressen stämde. Och han hade blivit glad för mitt enkla brev, av uppskattning och berättade lite om sitt liv i Oakland, att han hade tre döttrar etc.
Jesse Fuller hade haft ett hårt, strävsamt och fattigt liv, men efter  WW2 fått lite inkomster av spelandet, Han lär också haft någon statist eller biroll i Tjuven från Bagdad och East of Suez och till slut fick han någon spelning i Liverpool, Manchester och London, i Sverige. Hans första inspelning sålde inte så bra, men ett framträdande på en  musikfestival i Berkerly gav en skjuts. Några stora inkomster  gav det knappast, men ändå överlevnadsmöjligheter. Och han hamnade på Newport, folk
 musikfestivalen där.

Jag gissar att inte så många idag i Sverige känner till eller kommer ihåg Jesse Fuller,  men för mig är han något speciellt. Och vi brevväxlade en aning, över ålders- och geografiska avstånd.

Hans skivor, jag fick till slut ihop fem LP med honom, finns tydligen att idag köpa och höra på CD, kanske även på Youtube, jag har inte kollat det än. Han är väl värd att höra! Gör gärna det!

"Leavin Memphis,  Frisco Bound"

Ett telefonsamtal

De flesta telefonsamtal är "rutin". Men visst kan de också vara väldigt intressanta, och sätta igång tankeverksamheten. Även minnet.
Nu är det väl så att telefonerandet, i vart fall via den s.k. fasta telefonin minskat kraftigt. I stället har mobilsamtalen ökat, men även e-mailandet har tagit över en del från telefonen, liksom mailen tagit över de gamla hederliga breven på papper, befordrade av Posten. Internet och sociala medier har tagit över. Och det gäller även sådant som tidigare stod att läsa i papperstidningarna.

Det som föranleder dessa reflexioner är ett samtal jag fick idag. Från en för mig okänd person, som tackade för ett antal konsertrecensioner jag skrev för sådär ett 20-tal år sedan. Just åren 1988-95 var jag väldigt aktiv som frilansskribent, främst i musik och andra kulturella ämnen. Både i (lokal/regional) dagspress, men även i annan press.

Personen som ringde var fadern till en då ung jazzmusiker, vid namn Jonaas Wall, som studerade vid Musikhögskolan i Piteå och som under sina studieår i Piteå även gjorde ett antal konserter, som jag recenserade. Det visade sig att både Jonas Wall och hans studie- och spelkamrater, vilkas namn jag i de flesta fall väl kommer ihåg, har fortsatt som musiker med god framgång musikaliskt.

Visst är det trevligt att få beröm för artiklar man skrev för ett par decennier sedan. Pappan ifråga hade först nu sett dem via sin son och gladde sig åt att de faktiskt behandlade ett ämne som jazzmusik, numera nästan utraderat i svensk press i vart för seriös behandling. Dessutom så gladde det honom att mina recensioner behandlande musiken. Dagens "musikskriverier", inte minst då popmusiken, handlar nästan uteslutande om kringaktiviteter och artisternas liv som "kändisar". Jag kunde bara instämma, för så är det ju.

Den seriösa - och därmed mest intressanta - journalistiken har fått ge vika för ett kändisskrivande av kvällstidningskaraktär. Skrivande som möjligen kan reta nyfikenheten på artisters liv i "kändis"-version, en inte ger en gnutta information om musiken i sig. Visst är det trist? Och varför är det så?

Sådana tankar väcktes av dagens oväntade telefonsamtal. Och jag minns även fler av de (tacksamma) samtal jag fick då och då under min mest aktiva som musik- och kulturskribent.

Betr skydd av musik och medicin

Visserligen är musik ofta ett bra botemedel i vissa sjukdomstillstånd, men att musik ska ha ett längre upphovsskydd än patentskyddet för mediciner, nog känns det märkligt.
Upphovsrätten för musik är femtio år. Inom EU finns krafter som vill förlänga det till nittiofem år!

En medicin är skyddad i tjugo år.

Vad är det för konsekvens i detta? I båda fallen behövs ett skydd, men jag ser inte konsekvensen i dessa skillnader.