Efter att ha läst Lövestams bok, som utkom 2013 "redan", så googlade jag lite på henne och hittade bl a dessa rader i Wikipedia. Jag citerar ur inledningen.
"Sara Lövestam, född 1980, svensk författare. Lövestam lärde sig skriva redan som treåring och fick sin första publicering vid åtta års ålder då hennes dikt om miljöförstöring publicerades i Östersunds-Posten. Det var tidigt hennes mål att bli romanförfattare, och hon hade flera bokmanus i bagaget när hon 2009 vann Piratförlagets manustävling Bok-SM 2009 med manuset till vad som blev debutromanen Udda.
Lövestam rör sig mellan olika genrer och skriver både för vuxna och ungdomar, historiska romaner, relationsromaner och även en spänningsserie i fyra delar om den papperslösa detektiven Kouplan. Den första delen vann hösten 2015 Svenska Deckarakademins pris för bästa kriminalromansdebut. Hennes romaner skildrar ofta möten mellan människor med olika öden och perspektiv, men också, vilket syns tydligast i Tillbaka till henne (2012) och Hjärta av jazz (2013), kopplingen mellan nutid och historia. Udda nominerades till priset Årets bok vid Gaygalan 2010."
En pikant upplysning är att hennes två första levnadsår tillbringade hon i Knutby.
Jag har bara läst just "Hjärta av jazz". Har bara sett hennes namn tidigare och minns en svalt positiv recension av den i Orkester-Journalen. Det var allt. Men jag vet ju att den dotter som gav mig boken, hon läser rätt mycket, så när hon ger mig en bok är den värd att läsa. Min dotter är i samma generation som Sara Lövestam. Både författaren och de två huvudpersonerna är såväl språkligt som musikaliskt inspirerade av Povel Ramel.
En pikant upplysning är att hennes två första levnadsår tillbringade hon i Knutby.
Jag har bara läst just "Hjärta av jazz". Har bara sett hennes namn tidigare och minns en svalt positiv recension av den i Orkester-Journalen. Det var allt. Men jag vet ju att den dotter som gav mig boken, hon läser rätt mycket, så när hon ger mig en bok är den värd att läsa. Min dotter är i samma generation som Sara Lövestam. Både författaren och de två huvudpersonerna är såväl språkligt som musikaliskt inspirerade av Povel Ramel.
Jag ser också att "Bokmalen" skriver detta om boken: "Det är på samma gång en fin berättelse om vänskap och tragisk historia om utanförskap som skär i hjärtat. Ändå har jag ett leende på läpparna och en varm känsla i bröstet när jag vänder sista bladet."
Så känner jag också.
Till det vill jag lägga att språket är bra. Berättelsen är inkännande, medkännande för romanfigurerna och deras öden, speciellt för huvudpersonerna, men med några penseldrag som ger relief och djup också åt andra. Så skildrar hon fint mötet mellan två väldigt olika perioder i Sverige, en högstadieflicka i nutid och en ung jazzmusiker i 40-talet, huvudsakligen under WW2. Två personer som möts, av en slump i nutid kring kärleken till musiken, dvs jazzmusiken. Och kring både hans och hennes kamp, deras svårigheter och i en själarnas sympati. Där både den nu gamle jazzmusikerns trattgrammofon och stenkakor får plats tillsammans med flickans el-bas, mp3-spelare och mobiltelefon. Det är således också en historia om klassmotsättningar, åldersskillnader (den unge jazzmusiker blir kär i en äldre jazzböna, och mellan honom och el-bastjejen skiljer sådär sjuttio år), om mobbning, både nu och då och på och utom nätet. Och om demens. Om omgivningens oförståelse, nu som då, för de som är lite annorlunda eller som förefaller annorlunda än "alla andra". Plus fina miljöskildringar av Stockholm under det tidiga fyrtiotalet. Liksom dagens "liv" som knapptryckare.
Så känner jag också.
Till det vill jag lägga att språket är bra. Berättelsen är inkännande, medkännande för romanfigurerna och deras öden, speciellt för huvudpersonerna, men med några penseldrag som ger relief och djup också åt andra. Så skildrar hon fint mötet mellan två väldigt olika perioder i Sverige, en högstadieflicka i nutid och en ung jazzmusiker i 40-talet, huvudsakligen under WW2. Två personer som möts, av en slump i nutid kring kärleken till musiken, dvs jazzmusiken. Och kring både hans och hennes kamp, deras svårigheter och i en själarnas sympati. Där både den nu gamle jazzmusikerns trattgrammofon och stenkakor får plats tillsammans med flickans el-bas, mp3-spelare och mobiltelefon. Det är således också en historia om klassmotsättningar, åldersskillnader (den unge jazzmusiker blir kär i en äldre jazzböna, och mellan honom och el-bastjejen skiljer sådär sjuttio år), om mobbning, både nu och då och på och utom nätet. Och om demens. Om omgivningens oförståelse, nu som då, för de som är lite annorlunda eller som förefaller annorlunda än "alla andra". Plus fina miljöskildringar av Stockholm under det tidiga fyrtiotalet. Liksom dagens "liv" som knapptryckare.
Ja, jag gillar boken, och jag blir nyfiken på Saras skrivande. Hon verkar ju gilla att ta upp mycket olika ämnen och testa olika genrer - och att koppla sina historier till gamla tider, ha perspektiv och sätta ihop rörande historier. Och hon har språkglädje.
I ett avseende så har jag en liten anmärkning på författarens skildring av hur den gamle jazzmusikern lever på ålderdomshemmet. Jag tror nog att han behållit sin gamla trattgrammofon, men han hade tämligen säkert följt med tiden såpass att han någon gång under sent 50-tal eller tidigt 60-tal skaffat sig en enkel skivspelare för vinylskivor med 45 och 33 varvshastighet. För han hade självfallet fortsatt att köpa jazzskivor även efter stenkakeepokens slut. Däremot är det möjligt att han inte gått över till CD...
I ett avseende så har jag en liten anmärkning på författarens skildring av hur den gamle jazzmusikern lever på ålderdomshemmet. Jag tror nog att han behållit sin gamla trattgrammofon, men han hade tämligen säkert följt med tiden såpass att han någon gång under sent 50-tal eller tidigt 60-tal skaffat sig en enkel skivspelare för vinylskivor med 45 och 33 varvshastighet. För han hade självfallet fortsatt att köpa jazzskivor även efter stenkakeepokens slut. Däremot är det möjligt att han inte gått över till CD...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar