Janne Carlsson, så mycket mera än "Loffe"

Janne Carlssons död uppmärksammas stort i etermedia, och i viss mån även i rikspressen. Och inget fel i det, även om det inte brukar vara så när ens mycket framstående jazzmusiker avlider. Det som stör mig är inte omfattningen av uppmärksammandet. Nej, det är den fokusering som media, i vart fall genast, lade på hans skådespeleri i några lättviktiga komedier.
För mig var Janne Carlsson först och främst jazzmusiker, och en lysande jazztrumslagare. Men visst gjorde han en del bra skådespelarinsatser. Också. Men med Johan Croneman i DN måste jag säga att "Repmånad" och "Göta kanal" inte var det bästa han gjorde, och inte det han bör kommas ihåg för.

Jag följde Janne Carlsson från den tid han spelade med den tidens främsta utövare av jazzmusik. Jag hörde honom live redan I Bollnäs när han spelade vid en Jazz&poetry-konsert på folkhögskolan där. Senare då och då i Stockholm. Han var en mycket seriös musiker och människa, även om han hade humor. Han var en av de viktigaste musikerna i gruppen kring Lars Werner (p) och Christer Boustedt (sax). Noterbart är att en hel del av musiken som "Lasse Werner och han vänner" hade mycket av teatrala inslag. Vilket var en nyhet i svenska sammanhang. Han spelade också bl a med sådana som Bernt Rosengren (ts)  och Kurt Lindgren (b). Att han också var konstnär bör nämnas.

Om Janne Carlsson och hans tid som jazzmusiker, och faktiskt begynnande skådespelare, hittar man i Mats Werners bok "Lasse Werner Lycklig skit - Den svenska jazzens gossen Ruda" (Gidlunds förlag).
Värme, folklighet kombinerad med integritet är ord som bra beskriver Janne Carlsson.

Jazzen släppte han väl aldrig, men jazzen utvecklades vidare, och hans allt glesare jazzframträdanden blev i mera mainstream utförande. Som skådespelare - i icke-jazzsammanhang - gjorde han en bra insats som "Loffe" i "Någonstans i Sverige", som gjorde honom känd för en bredare publik. Viktiga och fina rolltolkningar gjorde han också i t ex Stig Claessons  ”Vem älskar Yngve Frej" (1973), ”På palmblad och rosor” (1976) och ”Henrietta” (1983) visar han både bredd och djup, vilket Croneman nämner.  Men sådant som Repmånad och Göta-kanalfilmerna är lättviktigt gods.

Jag sörjer faktiskt Janne Carlsson, han var en viktig musiker som var en del av min ungdom.

Läs gärna om Janne Carlsson i boken om Lasse Werner, och lägg på några vinyler där Janne Carlsson är med på trummorna.