Liberalism är inte en organisationsfråga.

Det har förekommit en debatt senaste tiden om en sammanslagning av fp och centerna. Som ett försök att rädda och stärka liberalismen. Ett argument har varit att "balansera" moderaterna, som idag helt dominerar i vart fall regerandet. Diskussionen har bl a sitt ursprung i ett antal artiklar i Liberal Debatt, men också diskuterat i dagspress, på Facebook och på bloggar.

Jag ska här inte gå in på alla för- och emotargumenten, men vill ge min syn på frågan. Utifrån min bakgrund.

Den som känner mig vet att jag varit folkpartist i femtio år, därefter gick jag ur partiet pga dess ideologiska förfall. Det är redan några år sedan och föregicks av en period där jag succesivt blev alltmer plågad av att se hur socialliberalismen förtunnats och ersatts av ... av vad? Tja, till en del av nyliberalism, till en del av allmänna högersynpunkter, till en del av ren och skär maktsträvan förklädd av en populistisk smörja/sörja. Jag bytte inte åsikt eller ideologi, men eftersom partiet gjort det kände jag att jag måste lämna det. Med stor smärta.

Under mina aktiva fp-år sa jag då och då, i ett slags galghumor, att liberaler är så liberala att de inte kan tänka sig att organisera sig i ett parti. Som liberal är man på något sätt alltid i opposition emot det etablerade, och då blir partianslutning ett tvång man inte vill underkasta sig. Liberaler älskar frihet. Men politik handlar om det vi måste göra gemensamt. Och socialliberalismen handlar om frihet i gemenskap. Länge var ju också socialliberalism detsamma som folkpartiet.

Jag har alltså en längre historia inom fp än de flesta av dagens aktiva. Jag minns när sammanslagningsplanerna aktualiserades på 70-talet. Fp hade gjort ett dåligt val 1973 och c var på framgång, pga Fälldin och det begynnande kärnkraftsmotståndet. C var då ett utpräglat bondeparti, om än med en inbrytning i städerna på gång. Speciellt var de gammeldags centerpartisterna i kommunalpolitiken oerhört konservativa och samtidigt rena maktspelare med förakt för ideologi. Det de agerade för, det var fördelar för bönderna och/eller partiet.
Detta var en stark kontrast till de ideologiskt medvetna socialliberaler typ Gunnar Helén och Per Ahlmark (+ t ex Gabriel Romanus, Olle Wästberg, Hans Lindblad, Hans Blix, Ola Ullsten m fl) som styrde och var ledande inom fp. Fp var då, som sagt, ännu ett klart socialliberalt parti. Jag tillhörde de som var beredd att starta ett nytt liberalt parti då, om sammanslagning hade skett. Men det behövdes inte. Och vid valet 1976 gick fp starkt framåt, och den första icke-socialistiska regeringen på mer än 40 år kunde bildas. Och i den förde fp en politik på gränsen till sammanbrott, och det för att föra fram socialliberal politik. Onödig anpassning till höger var helt otänkbar!

Idag är situationen annorlunda. Fp har som sagt lämnat liberalismen (även om enstaka liberaler finns kvar) och centerns liberala historia blev kort, mycket kort, bara några år i 2000-talets början, även om en och annan som kallar sig liberal finns kvar. De senaste 4-5 årens faktiska politik från fp och c ger inget underlag för att tro på en liberal förnyelse genom en sammanslagning av partierna. Att det hos kvarvarande liberaler inom både fp och c finns en uppgivenhet över situationen, det har jag full förståelse för.

Men att två f.d. liberala partier skulle bli liberala på grund av en sammanslagning, det kan jag inte finna logiskt.

En liberal pånyttfödelse partipolitiskt måste nog ske på annat sätt. T ex genom att man faktiskt blir socialiberala igen! Antingen att fp och/eller c som partier återfinner liberalismen, eller så genom att de kvarvarande ideologiskt medvetna socialliberalerna inom fp och c söker sig bort från sina gamla partier och ansluter sig till andra liberaler som redan hoppat av och startat något nytt.

Liberalismen inom svensk politik kan inte pånyttfödas genom en organisatorisk förändring. Den kräver ideologisk medvetenhet först och främst!