Murens fall, en symbol för folkets frihetslängtan.

För i dagarna tjugo år sedan revs Berlinmuren. Symbolen för Tysklands delning och det kommunistiska diktatursystemet. Ett system som redan börjat krakelera i ex-vis Polen och Tjeckoslovakien och i någon mån även i självaste Sovjetunionen.
De östeuropeiska staternas folk orkade inte längre med det kontrollsamhälle som kommunismen innebar – och innebär.

Murens fall är en symbol för att folk kräver frihet, att både få tänka och yttra sig fritt, att få resa och röra sig fritt, att inte i allt vara registrerade och kontrollerade. Att folk inte i längden finner sig i att vara satta under förmyndare av en självutnämnd ”elit”.

Vad gäller Tyskland hade ju folket redan plågats av nazismens förtryck. Det tragiska var att när segrarmakterna i andra världskriget gjorde upp, så försvann östra Tyskland in under ett nytt och än blodigare förtryck, kommunismen.
Det lyckliga var att återföreningen efter murens fall skedde utan blodsspillan, i motsats till förtrycket, och skett tämligen smärtfritt även om det forna Östtyskland ännu inte riktigt återhämtat sig och kommit ikapp den västra delen.

För övriga fd Sovjetiska lydstater har det varit en lite blandad utveckling, en del har kommit nära västlig standard medan andra släpar efter och där har stundtals funnits ett slags rosafärgad kommunistisk nostalgi, som dock inte lett till att de vill in under en kommunistisk diktatur igen.

Sovjet tog två år senare, under Jeltsins ledning, steget från kommunism till demokrati. En mödosam resa, som verkar ha avstannat med Putin och där finns en risk för något slags återgång till ett totalitärt system, nu med nationalistiska förtecken. Men inte ens Rysslands folk torde, trots avsaknaden av demokratisk tradition, acceptera att hamna under ofrihet och förtryck någon längre tid.

Murens fall i Berlin är ett bevis på att en stats ledare, kommunistiska eller ej, inte i längden kan undertrycka frihetslängtan, att det inte går att i längden regera genom övervakning och kontroll. Oavsett vilket syfte man säger sig vilja ha. Kommunistledarna sade sig ju vilja folkets bästa. Men de frågade aldrig folket.

Jag hoppas att detta är ett memento även för dagens ledare – i alla länder. De ”ledare” som inte litar på folket utan vill kontrollera det, de förlorar folkets förtroende. Det måste finnas ett ömsesidigt förtroende.

Ledare som inför lagar som FRA-lagen och liknande lagar, de litar inte på folket. När folket upptäcker det så litar de inte på ledarna. FRA-lagen kan bli en Berlinmur, en mur som rivs av folkviljan.