Att Grekland lånat för mycket, och utan att kunna betala tillbaka lånen, det är en idag rätt gammal sanning. Genom felaktig bokföring tog det tid för omvärlden att upptäcka. Grekerna själva föredrog att blunda och "tro" att pengarna från utlandet, utländska långivare, skulle flöda in för evigt och utan krav på återbetalning. För detta att betala tillbaka, det verkar inte ha ingått i planeringen.
Men även Sverige har problem. Det anser EU-kommissionen, och nog har den rätt. Hur mycket än Anders Borg (m) betonar landets goda ekonomi. OK, statsbudgeten är i hyfsad balans och det är ju bra. Men de svenska hushållen lånar för mycket, enl Dagens Industri, och då avses främst bostadslånen. EU-kommissionen verkar nervös, inte utan orsak. Det kan inte vara vettigt att låna till 100% av bygg- eller köpeskillingen.
Det är ingen akut bolånekris - inte än. Men kan snabbt bli, om konjunkturen dippar lite mera, om finanskrisen i Grekland m fl länder sprids och fördjupas än mer, och om inte svenkarna amorterar av lånen snabbare. Och om inte lånegränserna stramas åt. Visst, det kan svida, men en krasch skulle kosta alla än mera. Även svenskar som lånar till hus och lägenheter måste amortera sina lån, det kan inte bara gälla den Grekiska staten.
Jag sagt det förr, men i en sak hade f.d. statsminister Göran Persson rätt; den som är satt i skuld är icke fri.
Visserligen gillar bankerna att låna ut pengar, gärna till (alltför) höga räntor. Och så länge låntagaren klarar att betala räntan så ger det bankerna feta vinster. Men en stor bolånekris, som den i USA nyligt, den klarar inte ens de (giriga) svenska bankerna av.
Då får vi betala bankernas - och bolånarnas - kris en gång till, genom skattsedeln. Vilket blir tufft för statsbudgeten.
Saken blir inte bättre av att, som EU-kommissionen påpekar, att det går trögt med bekämpningen av ungdomsarbetslösheten. Och helt nöjd är inte EU med budgetkonsolideringen heller. Och ser risker i att nyföretagandet går trögt i Sverige. Sverige sackar...
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
30 maj 2012
16 maj 2012
Etnicitet - ett fult ord?
Fredrik Reinfeldt har, kanske lite vårdslöst, använt ordet "etnisk" i ett försök att analysera vilka som är arbetslösa. Det skulle han inte gjort, för nu rasar debatten i sociala media. Eller rättare sagt, två debatter, av olika intensitet.
Mest intensiv är debatten om ordet, och många anser det förnedrande att säga att det finns "etniska svenskar". Därmed anses det rasrelaterat! Hoppsan.
OK, ordets innebörd kan vara svårt att definera helt tydligt, men att säga att det är (enbart) rasrelaterat - och därmed rasistiskt - är ytterst förenklat. Inte mist eftersom "ras" är ett ytterst diskutabelt begrepp.
Etnicitet är ett vidare begrepp som innefattar, som jag ser det, var man bor, hur länge och i vilken mån man själv anser sig tillhöra den kulturkrets, som är den dominerande i området.
Många som bor i Sverige betackar sig för att kallas för "etnisk svensk", trots att de i mångt och mycket (on än möjligen inte 100%) faktiskt levt länge i landet och ansluter sig till svensk kultur.
Och de pekar stolt på sitt ursprung någon annanstans i världen, sina föräldrars eller längre tillbaka i tiden. Och en del påpekar sin mix i "stamtavlan" med finskt, ryskt, judiskt, vallonskt inslag. Vilket, enl mitt sätt att se det, på intet sätt exkluderar dem från att också kunna se sig som etniska svenskar.
Varför är det fel att känna sig som etnisk svensk då? Man behöver inte på något sätt sympatisera med sverigedemokraterna för det. Man behöver inte ens vara speciellt stolt över det, men ändå se det som en slags neutral upplysning.
Helt uppenbart är dock att ordet ges mycket olika tolkningar, negativa eller positiva och även som statistiskt neutrala.
Där är vi inne på den andra diskussionen. Kan inte ord användas neutralt, för att t ex anvädas som statistiska underlag i samband med att man söker utreda olika problem eller brister i samhället? Det anser jag att man måste kunna göra.
Om man anser/inser att vi har för hög arbetslöshet i Sverige, är det då inte rimligt att analysera hur den är beskaffad? Vilka som är arbetslösa, om det finns skillnader mellan olika grupper etc? (Att Reinfeldt kan anses som bristfällig i åtgärderna är en annan sak!)
Ett annat exempel. Om det nu är skillnader mellan lönen för kvinnor och män i samma yrken, ska man då inte nämna orden "kvinna" eller "man"? Ska man bortse från kön och bara söka hitta andra orsakssamband.
Ska man bortse från problemet om man inte tolkar ord neutrala?
Blir det inte då så att man anser att vissa problem inte finns?
Mest intensiv är debatten om ordet, och många anser det förnedrande att säga att det finns "etniska svenskar". Därmed anses det rasrelaterat! Hoppsan.
OK, ordets innebörd kan vara svårt att definera helt tydligt, men att säga att det är (enbart) rasrelaterat - och därmed rasistiskt - är ytterst förenklat. Inte mist eftersom "ras" är ett ytterst diskutabelt begrepp.
Etnicitet är ett vidare begrepp som innefattar, som jag ser det, var man bor, hur länge och i vilken mån man själv anser sig tillhöra den kulturkrets, som är den dominerande i området.
Många som bor i Sverige betackar sig för att kallas för "etnisk svensk", trots att de i mångt och mycket (on än möjligen inte 100%) faktiskt levt länge i landet och ansluter sig till svensk kultur.
Och de pekar stolt på sitt ursprung någon annanstans i världen, sina föräldrars eller längre tillbaka i tiden. Och en del påpekar sin mix i "stamtavlan" med finskt, ryskt, judiskt, vallonskt inslag. Vilket, enl mitt sätt att se det, på intet sätt exkluderar dem från att också kunna se sig som etniska svenskar.
Varför är det fel att känna sig som etnisk svensk då? Man behöver inte på något sätt sympatisera med sverigedemokraterna för det. Man behöver inte ens vara speciellt stolt över det, men ändå se det som en slags neutral upplysning.
Helt uppenbart är dock att ordet ges mycket olika tolkningar, negativa eller positiva och även som statistiskt neutrala.
Där är vi inne på den andra diskussionen. Kan inte ord användas neutralt, för att t ex anvädas som statistiska underlag i samband med att man söker utreda olika problem eller brister i samhället? Det anser jag att man måste kunna göra.
Om man anser/inser att vi har för hög arbetslöshet i Sverige, är det då inte rimligt att analysera hur den är beskaffad? Vilka som är arbetslösa, om det finns skillnader mellan olika grupper etc? (Att Reinfeldt kan anses som bristfällig i åtgärderna är en annan sak!)
Ett annat exempel. Om det nu är skillnader mellan lönen för kvinnor och män i samma yrken, ska man då inte nämna orden "kvinna" eller "man"? Ska man bortse från kön och bara söka hitta andra orsakssamband.
Ska man bortse från problemet om man inte tolkar ord neutrala?
Blir det inte då så att man anser att vissa problem inte finns?
10 maj 2012
Utnyttjar pastorn de rumänska arbetarna?
Uppdrag gransking (UG) i går kväll. Om hur en Skara-pastor har ett bemanningsföretag som tar rumäner till Sverige för att arbeta. Till villkor som det svenska facket inte gillar.
(Det verkar i skrivande stund som om inte gårdagens UG finns i SVTplay än, men länken till UG i sig kommer här. Det aktuella programmet lär snart gå att hitta där.)
Som påpekades i reportaget så påminner förhållandena i mycket om hur det var i Sverige för sådär drygt hundra år sedan, när Sverige arbetade sig upp till en välmående industrination. Från att ha varit ett jordbrukarland, som inte längre kunde försörja sin befolkning. En befolkning som i hög grad utvandrade till Nordamerikan för att få försörjning och bättre levnadsvillkor, men där industrialiseringen också gav jobb i Sverige.
Det är alltså en något komplicerad sak det som togs upp i UG. Och ett ovanligt objektivt reportage i Uppdrag granskning, i meningen att båda sidor fick - och ville - komma fram. Annars är det ju oftast solklart (och riktigt!) vem som gjort fel etc.
Nåväl, JULAs utnyttjande av rumänerna är skamligt. Det är väl det mest upprörande i detta.
Sedan är det ju moraliskt och möjligen i viss mån ekonomiskt klandervärt att den där "pastorn" (vars namn jag redan glömt) till synes helt uppenbart tjänar (grova?) pengar på sin s.k. välgörenhet.
Men - fackföreträdaren/LO-läraren har en inskränkt attityd också. VÄLDIGT nationalistisk/egoistisk i sina konsekvenser. För även om han givetvis vill hävda svenska avtal för alla, så blir konsekvensen att fattiga rumäner inte får några jobb eller (trots allt) hyfsade löner alls!
Och det var magstarkt att se hur "pastorn" lyste av självgodhet när han helt erkände att han gillade hur han kunde dribbla bort facket och bestämma allt själv. Janne Josefssons beteckning "patronfasoner" var helt riktig.
Men ändå, rumänerna blev (o blir förhoppningsvis även i fortsättningen) hjälpta till jobb och inkomster (och fri bostad mm under månaden i Sverige) långt, långt över vad de ens kan drömma om i Rumänien!
Även om man kan tycka att de också blev otillbörligt utnyttjade (enl svenska principer) framför allt genom gratisarbetet i "pastorns" egna företag utöver bemanningsföretaget, efter normal arbetstid.
SVT publicerar en del text här om detta (och andra) program. Och baptistpastorn heter Per Stridh.
(Det verkar i skrivande stund som om inte gårdagens UG finns i SVTplay än, men länken till UG i sig kommer här. Det aktuella programmet lär snart gå att hitta där.)
Som påpekades i reportaget så påminner förhållandena i mycket om hur det var i Sverige för sådär drygt hundra år sedan, när Sverige arbetade sig upp till en välmående industrination. Från att ha varit ett jordbrukarland, som inte längre kunde försörja sin befolkning. En befolkning som i hög grad utvandrade till Nordamerikan för att få försörjning och bättre levnadsvillkor, men där industrialiseringen också gav jobb i Sverige.
Det är alltså en något komplicerad sak det som togs upp i UG. Och ett ovanligt objektivt reportage i Uppdrag granskning, i meningen att båda sidor fick - och ville - komma fram. Annars är det ju oftast solklart (och riktigt!) vem som gjort fel etc.
Nåväl, JULAs utnyttjande av rumänerna är skamligt. Det är väl det mest upprörande i detta.
Sedan är det ju moraliskt och möjligen i viss mån ekonomiskt klandervärt att den där "pastorn" (vars namn jag redan glömt) till synes helt uppenbart tjänar (grova?) pengar på sin s.k. välgörenhet.
Men - fackföreträdaren/LO-läraren har en inskränkt attityd också. VÄLDIGT nationalistisk/egoistisk i sina konsekvenser. För även om han givetvis vill hävda svenska avtal för alla, så blir konsekvensen att fattiga rumäner inte får några jobb eller (trots allt) hyfsade löner alls!
Och det var magstarkt att se hur "pastorn" lyste av självgodhet när han helt erkände att han gillade hur han kunde dribbla bort facket och bestämma allt själv. Janne Josefssons beteckning "patronfasoner" var helt riktig.
Men ändå, rumänerna blev (o blir förhoppningsvis även i fortsättningen) hjälpta till jobb och inkomster (och fri bostad mm under månaden i Sverige) långt, långt över vad de ens kan drömma om i Rumänien!
Även om man kan tycka att de också blev otillbörligt utnyttjade (enl svenska principer) framför allt genom gratisarbetet i "pastorns" egna företag utöver bemanningsföretaget, efter normal arbetstid.
SVT publicerar en del text här om detta (och andra) program. Och baptistpastorn heter Per Stridh.
03 maj 2012
Schlaug om sidbytaren Östros
"Gamle" mp-språkröret Birger Schlaug har kommenterat Thomas Östros (s?) sidbyte till Bankföreningen. Läs- och tänkvärt. Därför ger jag gärna länken till hans kommentar.
På Schlaugs blogg skrev jag en kommentar. (Här något skrivfel rättat.)
Ja du Birger, nog är det, som du skriver att en del, ja alltför många, av dagens politiker är mera av spelare och karriärister än djupt övertygade om sin ideologi. Om de ens haft någon, annat än som ett eko av ett reklamblad avsett för lättlurade. Till en början kan de verka duktiga och "bra", men med tiden visar det sig att de kan ha många ansikten. Och att de inte biter den hand som föder dem. Spec om födan är rikligt tilltagen.
---Vilket den brukar vara när f.d. toppolitiker går till näringslivet eller dess lobbyorganisationer som dess PR-män/kvinnor.
På Schlaugs blogg skrev jag en kommentar. (Här något skrivfel rättat.)
Ja du Birger, nog är det, som du skriver att en del, ja alltför många, av dagens politiker är mera av spelare och karriärister än djupt övertygade om sin ideologi. Om de ens haft någon, annat än som ett eko av ett reklamblad avsett för lättlurade. Till en början kan de verka duktiga och "bra", men med tiden visar det sig att de kan ha många ansikten. Och att de inte biter den hand som föder dem. Spec om födan är rikligt tilltagen.
---Vilket den brukar vara när f.d. toppolitiker går till näringslivet eller dess lobbyorganisationer som dess PR-män/kvinnor.
02 maj 2012
Liberalism och "liberalism". Och något om dess motståndare och mer el mindre föregivna närliggande...
Liberalism och "liberalism". Och något om dess motståndare och mer el mindre föregivna närliggande...
Dessa rader är något omarbetade (rättade) från en Facebook-diskussion om huruvida liberalismen i Norden förändrats eller inte, och med tyngsta inlägg av Hans Lindblad. Ett slags framvaskande av dels vad svensk liberalism idag är(obs liberalism, inte fp), dels vad som är liberala rötter. Noteras kan att för mig, liksom för Hans Lindblad, är liberalism detsamma som socialliberalism.
Notera också, det jag tidigare påtalat, att liberalism är ett förhållningssätt, inte en statisk bild av hur människor eller samhället SKA vara.
Observera även att Lindblad påpekar att fri marknad förutsätter statlig reglering för att fungera och hans klara påpekande att liberalism står i motsats till monarki.
Jag har redigerat diskussionen ytterst försiktigt, och lagt in någon kortare förtydligande kommentar.
-----
Diskussionen började utifrån påpståendet att den liberala ideologin har förändrats oerhört över tid, från 1789 års radikalitet, via den klassiska liberalismen, via socialliberalism till dagens nyliberalism (som Lindblad karaktäriserar som neo-conservatism). Samt noteringen att konservatismen numera av vissa inordnas i begreppet liberalism.
Till det replikerar Hans Lindblad (fd riksdagman, fp) att hans intryck, efter 50 års studier i ämnet, inte är att liberalismen i Norden entydigt förändras i cykler.
Norge var ju det stora föregångslandet, med Eidsvold som symbol. Symbolen för antiliberalismen har hela tiden varit bernadotteriet.
Det har, ända sedan ståndsriksdagen, funnits liberaler med sinsemellan olika betoningar. Begreppet "nyliberala" användes från omkring 1865 om Adolf Hedin ("Femton brev från en demokrat" i anslutning till representationsreformen). Det var en mer social agenda jämfört med Lars Johan Hiertas m fl mer marknadsliberala grundsyn närmast innan.
Man talar om frisinnade och kulturradikaler, som förenades genom bl a religionsfrihetskravet nära förknippat med demokratikravet.
Men det har tyvärr nästan hela tiden funnits moderatliberaler, ofta ur högre samhällslager, som gärna velat hålla tillbaka både frihets- och rättvisetankar. Olof Palmes farfar Sven kan ses som skolexempel för den gruppen.
Petre, Hierta, Hedin, Staaff och Ohlin brukar anges som svenska liberala portalgestalter. Då missar man tyvärr både Fredrika Bremer och den främsta svenska kvinnliga politikergenerationen hittills, och därefter Tidevarvet/Fogelstad. En gestalt som rådman Henschen nämns nästan aldrig, en följd av det groteskt långvariga statskyrkotänkandet.
Sverige riksdag har aldrig någonsin velat ta religionsfriheten (en av de verkliga kärnfrågorna) på allvar eftersom andra än liberaler oftast satt dagordningen.
En annan debattör skrev att som väljare vill man helst känna trygghet i ordets verkliga innebörd. Den tryggheten känner man inte när ordet liberal används idag. Vilket föranledde följande tankar från Hans Lindblad.
Jag (Hans L) ger gärna fler synpunkter på liberalism, som egentligen i första hand är ett förhållningssätt, men liberala politiska program har över tiden inte gjort 180-graderssvängar som andra riktningar visat exempel på.
E G Geijer formulerade det på 1830-talet som personlighetspricipen.
Utgår man från individen så är det han eller hon som är det viktiga. Kön, ras, etnicitet är totalt ovidkommnde.
* Ska man utgå från människor kan inget annat styrelsesätt än demokratin accepteras.
* Yttrandefrihet, föreningsfrihet och fri opinionsbildning är förutsättningar för demokrati.
* Makt utan ansvarsutkrävande är en omöjlighet i en demokrati, men tyvärr är det få av dagens liberaler som övervakar tjänstemannamakt och byråkrati med samma emfas som Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskilde, trots att byråkratin är mer större och därmed farligare än någonsin tidigare.
* Den kommunala demokratin är till stor del eroderad genom tjänstemannamakt.
* Polisen är också ett skräckexemplet.
* Liberaler vill ha marknadsekonomi, men det är inte en princip av lika fundamentalt slag som yttrandefrihet. Vi vet dessutom att företag helst inte vill konkurrera, så marknadsekonomi är omöjlig utan lagstiftning mot truster och karteller.
Det svenska bankväsendet och elmarknaden illustrerar skadorna av oligopol.
Utgår man människovärde blir utbildning och sociala skyddsnät närmast självklara.
Liberalism i Sverige har aldrig varit att mer eller mindre avskaffa statsmakten. (Där skiljer sig den från anarkismen och från vissa Libertarianer.) Den längsta och hårdaste kamp liberaler utkämpat var att införa demokrati. Men vill man inte ha någon statsmakt vore val totalt obehövliga. (För då är den enskilde fullständigt fri att göra vad den vill, utan hänsyn till andra.)
Det viktiga är att statsmakten används för medborgarna, inte mot dem.
Liberaler kan ändra praktisk politik allteftersom behov och verklighet förändras. Miljöpolitik var okänd innan industri, jordbruk och hushåll släppte ut så enorma mängder gifter och föroreningar.
Men den grundläggande principen är i mycket desamma som John Stuart Mill beskrev den, eller Tocqueville i hans bok om demokratin i Amerika.
Min (Hans Lindblads) grundsyn idag skiljer sig ganska lite från det program Adolf Hedin formulerade i mitten av 1860-talet. Jämför med socialdemokratin som idag praktiskt taget aldrig åberopar Marx.
Att moderaternas numera avgångne partisekreterare trodde (?) att högern/moderaterna drev på för demokrati illustrerar att man kapat nästan alla band (i vart fall kunskapsmässigt) till partiets ursprungliga politik.
Det högern/moderaterna bekämpade mest var:
frihandel,
allmän rösträtt och demokrati.
Staten som religiös kunglig organism ansågs som det grundläggande, och medborgarna ansågs inte ha med rikets styrelse att göra.
Till absurditeterna hör att liberalismens absoluta motsats, monarkin är kvar. Att en kung skulle kunna symbolisera en demokrati är väl ungefär lika groteskt som att kvinnorörelsen skulle ha häxprocesserna, dvs mördarna, som symbol i stället för kvinnorna (vilket i sig vore möjligt).
Flera av de argument som idag åberopas för fortsatt bernadotteri illustrerar att Sverige inte är så liberalt som många tror.
Det är principlösheten som är det bekymmersamma.
Utrikespolitiken var länge också en härva, där avgörande delar hemlighölls för medborgarna, något som i princip inte ska vara möjligt i en demokrati.
Norska och amerikanska nationaldagar kan sägas hylla klassiska liberala (naturligtvis inte i partipolitisk mening) värden, inklusive demokratin. (Demokrati och liberalism ses också av många statsvetare som likvärdiga begrepp.)
Den svenska nationaldagen har absolut inget av detta. Många säger att det finns stor konsensus i Sverige, men ingen vet riktigt om vad.
-----
Emotser med stort intresse kommentarer till detta. Från både de som kallar sig (social-)liberaler, och från andra.
Dessa rader är något omarbetade (rättade) från en Facebook-diskussion om huruvida liberalismen i Norden förändrats eller inte, och med tyngsta inlägg av Hans Lindblad. Ett slags framvaskande av dels vad svensk liberalism idag är(obs liberalism, inte fp), dels vad som är liberala rötter. Noteras kan att för mig, liksom för Hans Lindblad, är liberalism detsamma som socialliberalism.
Notera också, det jag tidigare påtalat, att liberalism är ett förhållningssätt, inte en statisk bild av hur människor eller samhället SKA vara.
Observera även att Lindblad påpekar att fri marknad förutsätter statlig reglering för att fungera och hans klara påpekande att liberalism står i motsats till monarki.
Jag har redigerat diskussionen ytterst försiktigt, och lagt in någon kortare förtydligande kommentar.
-----
Diskussionen började utifrån påpståendet att den liberala ideologin har förändrats oerhört över tid, från 1789 års radikalitet, via den klassiska liberalismen, via socialliberalism till dagens nyliberalism (som Lindblad karaktäriserar som neo-conservatism). Samt noteringen att konservatismen numera av vissa inordnas i begreppet liberalism.
Till det replikerar Hans Lindblad (fd riksdagman, fp) att hans intryck, efter 50 års studier i ämnet, inte är att liberalismen i Norden entydigt förändras i cykler.
Norge var ju det stora föregångslandet, med Eidsvold som symbol. Symbolen för antiliberalismen har hela tiden varit bernadotteriet.
Det har, ända sedan ståndsriksdagen, funnits liberaler med sinsemellan olika betoningar. Begreppet "nyliberala" användes från omkring 1865 om Adolf Hedin ("Femton brev från en demokrat" i anslutning till representationsreformen). Det var en mer social agenda jämfört med Lars Johan Hiertas m fl mer marknadsliberala grundsyn närmast innan.
Man talar om frisinnade och kulturradikaler, som förenades genom bl a religionsfrihetskravet nära förknippat med demokratikravet.
Men det har tyvärr nästan hela tiden funnits moderatliberaler, ofta ur högre samhällslager, som gärna velat hålla tillbaka både frihets- och rättvisetankar. Olof Palmes farfar Sven kan ses som skolexempel för den gruppen.
Petre, Hierta, Hedin, Staaff och Ohlin brukar anges som svenska liberala portalgestalter. Då missar man tyvärr både Fredrika Bremer och den främsta svenska kvinnliga politikergenerationen hittills, och därefter Tidevarvet/Fogelstad. En gestalt som rådman Henschen nämns nästan aldrig, en följd av det groteskt långvariga statskyrkotänkandet.
Sverige riksdag har aldrig någonsin velat ta religionsfriheten (en av de verkliga kärnfrågorna) på allvar eftersom andra än liberaler oftast satt dagordningen.
En annan debattör skrev att som väljare vill man helst känna trygghet i ordets verkliga innebörd. Den tryggheten känner man inte när ordet liberal används idag. Vilket föranledde följande tankar från Hans Lindblad.
Jag (Hans L) ger gärna fler synpunkter på liberalism, som egentligen i första hand är ett förhållningssätt, men liberala politiska program har över tiden inte gjort 180-graderssvängar som andra riktningar visat exempel på.
E G Geijer formulerade det på 1830-talet som personlighetspricipen.
Utgår man från individen så är det han eller hon som är det viktiga. Kön, ras, etnicitet är totalt ovidkommnde.
* Ska man utgå från människor kan inget annat styrelsesätt än demokratin accepteras.
* Yttrandefrihet, föreningsfrihet och fri opinionsbildning är förutsättningar för demokrati.
* Makt utan ansvarsutkrävande är en omöjlighet i en demokrati, men tyvärr är det få av dagens liberaler som övervakar tjänstemannamakt och byråkrati med samma emfas som Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskilde, trots att byråkratin är mer större och därmed farligare än någonsin tidigare.
* Den kommunala demokratin är till stor del eroderad genom tjänstemannamakt.
* Polisen är också ett skräckexemplet.
* Liberaler vill ha marknadsekonomi, men det är inte en princip av lika fundamentalt slag som yttrandefrihet. Vi vet dessutom att företag helst inte vill konkurrera, så marknadsekonomi är omöjlig utan lagstiftning mot truster och karteller.
Det svenska bankväsendet och elmarknaden illustrerar skadorna av oligopol.
Utgår man människovärde blir utbildning och sociala skyddsnät närmast självklara.
Liberalism i Sverige har aldrig varit att mer eller mindre avskaffa statsmakten. (Där skiljer sig den från anarkismen och från vissa Libertarianer.) Den längsta och hårdaste kamp liberaler utkämpat var att införa demokrati. Men vill man inte ha någon statsmakt vore val totalt obehövliga. (För då är den enskilde fullständigt fri att göra vad den vill, utan hänsyn till andra.)
Det viktiga är att statsmakten används för medborgarna, inte mot dem.
Liberaler kan ändra praktisk politik allteftersom behov och verklighet förändras. Miljöpolitik var okänd innan industri, jordbruk och hushåll släppte ut så enorma mängder gifter och föroreningar.
Men den grundläggande principen är i mycket desamma som John Stuart Mill beskrev den, eller Tocqueville i hans bok om demokratin i Amerika.
Min (Hans Lindblads) grundsyn idag skiljer sig ganska lite från det program Adolf Hedin formulerade i mitten av 1860-talet. Jämför med socialdemokratin som idag praktiskt taget aldrig åberopar Marx.
Att moderaternas numera avgångne partisekreterare trodde (?) att högern/moderaterna drev på för demokrati illustrerar att man kapat nästan alla band (i vart fall kunskapsmässigt) till partiets ursprungliga politik.
Det högern/moderaterna bekämpade mest var:
frihandel,
allmän rösträtt och demokrati.
Staten som religiös kunglig organism ansågs som det grundläggande, och medborgarna ansågs inte ha med rikets styrelse att göra.
Till absurditeterna hör att liberalismens absoluta motsats, monarkin är kvar. Att en kung skulle kunna symbolisera en demokrati är väl ungefär lika groteskt som att kvinnorörelsen skulle ha häxprocesserna, dvs mördarna, som symbol i stället för kvinnorna (vilket i sig vore möjligt).
Flera av de argument som idag åberopas för fortsatt bernadotteri illustrerar att Sverige inte är så liberalt som många tror.
Det är principlösheten som är det bekymmersamma.
Utrikespolitiken var länge också en härva, där avgörande delar hemlighölls för medborgarna, något som i princip inte ska vara möjligt i en demokrati.
Norska och amerikanska nationaldagar kan sägas hylla klassiska liberala (naturligtvis inte i partipolitisk mening) värden, inklusive demokratin. (Demokrati och liberalism ses också av många statsvetare som likvärdiga begrepp.)
Den svenska nationaldagen har absolut inget av detta. Många säger att det finns stor konsensus i Sverige, men ingen vet riktigt om vad.
-----
Emotser med stort intresse kommentarer till detta. Från både de som kallar sig (social-)liberaler, och från andra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)