Jag har sagt/skrivit det förr, i en lång debatt med ekonominördar på HHS, men de förstod det inte. Nämligen att jobbskatteavdraget gör det olönsamt att pensionsspara privat, och missgynnar pensionärerna ur även den aspekten. Nej, jag orkar inte leta fram den debatten, lycka till...
Ser nu att Dagens Industri, minst ett halvår senare, tar upp detta. Nå, de har inte kommit på det själva utan uppmärksammar att Från riksdag & departement redovisar vad Skatteverket nu kommit fram till.
Så här "enkelt" är det alltså. Ligger man under brytpunkten, vilket ca 75 % av alla pensionsparare gör, då blir det ingen som helst vinst att spara. Man skattar lika mycket (i procent) som pensionär som man gjorde som inkomsttagare före pensioneringen. I bästa fall går det jämt ut, frånsett inflationseffekten. Dvs före jobbskatteavdraget måste man ligga strax över brytpunkten och som pensionär hamna strax under. Då "vann" man skillnaden, dvs förlorade i vart fall inte på att pensionspara.
Med jobbskatteavdraget är det däremot direkt olönsamt. Detta eftersom man som pensionär betalar MER i skatt än man gjorde som inkomsttagare. Värsta negativa effekten blir det givetvis för den som pensionsparat utan jobbskatteavdrag, men nu som pensionär skattar mera än löntagare i aktiv ålder!
Att alliansens propagandamakare helt tigit om denna effekt, det kan jag förstå. Inte vill de skriva folk på näsan att de som pensionssparat privat är lurade. Däremot är det obegripligt att inte oppositionen skrikit i högan sky om detta. Antingen beror det på att de ogillar privat sparande, eller så begrep de inte saken.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
19 juni 2011
Massmedia tar inget ansvar
Följande är en text jag klipper från Olle Wästbergs nyhetsbrev från idag.
Rubrik: Mediebranschen tar inget ansvar, den är en bransch bland andra
President Obama sa sig nyligen vara förvånad över att medierna bara bryr sig om vad som händer just denna minut och att den långa sikten nästan aldrig finns med i medierapporteringen. Att det ofta är på det sättet är uppenbart – också i Sverige – varför Obama blev överraskad är mindre uppenbart.
Det har alltid funnits en konflikt mellan viljan att ge läsarna och tittarna vad de borde behöva i stället för vad de vill ha. Och visst har Public Service ett brett uppdrag med inslag av folkbildning. Men i grunden är medierna en bransch som måste tjäna pengar.
Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren formulerar det träffande på mediegranskningssiten Second Opinion:
"Vi föreställer oss att medierna berättar hur omvärlden är beskaffad. Men jag tror detta är en nostalgisk syn som vi borde försöka lämna efter oss. Journalister är inte barfotaforskare, de jobbar i upplevelseindustrin. De får betalt för att underhålla, inte organisera, det allmänna medvetandet. Och de gör det utifrån en medial plattform som drivs av att hela tiden upprätthålla publikens uppmärksamhet, i hård konkurrens med andra avsändare."
http://www.second-opinion.se/so/view/1835
Numera finns journalister som skriver för siter på nätet och får betalt efter hur många träffar deras texter får. Det lär inte uppmuntra till långsiktigt sanningssökanfr.
Den ledande amerikanske mediejournalisten James Fallows har skrivit grundligt om just mediernas tydliga roll som kommersiella företag bland andra.
http://www.theatlantic..com/magazine/archive/2011/04/learning-to-love-the-shallow-divisive-unreliable-new-media/8415/
Samtidigt som de breda medierna ser samhällsfrågor som ett specialintresse att jämföra med videospel eller mode finns nu möjligheter att driva opinion och sprida kunskap på ett sätt som aldrig förr. Det har ju senast visat sig under den arabiska frigörelsen i Mellanöstern.
---
Min kommentar. I vart fall gäller dessa konstaterande gammelmedia, massmedia. Betr internet så är det framför allt ett ungt media, och avsändarna kan sjävlfallet nå många läsare, men ofta på ett mera slumpmässigt sätt. Som Olle antyder finns dock tendenser till massproduktion av "nyheter" även där och då inte bara på gammelmedias internetsidor. Samtidigt så kan fler nå ut, än genom traditionella media, och läsarna kan vara av högst varierande antal, liksom att avsändarnas ambitioner ofta(st) inte primärt, eller ens sekundärt, är att tjäna pengar. Avsikten är ofta att diskutera, bredda och fördjupa kunskaper. Den nya formen av grävande journalistik.
I vart fall delvis så präglades starten för gammelmedia av en vilja att diskutera, förmedla objektivast möjliga nyheter och kunskaper, att vara kanaler för opinionsbildning. Detta gällde såväl tidningarna, som ändå givetvis måste gå ihop, och gärna mer, och publicserviceorgan som SR och SVT. Numera är det, som Olle konstaterar, pengaintjänandet som styr (pressen) och publiksiffrorna (SVT i konkurrens med kommersiella teve och radiobolag).
Frågan är vart internet går, dvs främst då bloggar och liknande fora för opinionsbildning? En farhåga är givetvis att den opionionsbildande delen av internet röner samma öde som traditionella meda. Dagens politiska etablissemangs intresse för internet är helt uppenbart att i den mån det inte är en megafon för de styrandes åsikter så ska det bara vara en kommersiell försälningskanal. Inte ett fritt och självständigt folkbildningsisntrument eller en plats där åsikter kan brytas och kunskaper ska kunna hämtas - och diskuteras.
Rubrik: Mediebranschen tar inget ansvar, den är en bransch bland andra
President Obama sa sig nyligen vara förvånad över att medierna bara bryr sig om vad som händer just denna minut och att den långa sikten nästan aldrig finns med i medierapporteringen. Att det ofta är på det sättet är uppenbart – också i Sverige – varför Obama blev överraskad är mindre uppenbart.
Det har alltid funnits en konflikt mellan viljan att ge läsarna och tittarna vad de borde behöva i stället för vad de vill ha. Och visst har Public Service ett brett uppdrag med inslag av folkbildning. Men i grunden är medierna en bransch som måste tjäna pengar.
Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren formulerar det träffande på mediegranskningssiten Second Opinion:
"Vi föreställer oss att medierna berättar hur omvärlden är beskaffad. Men jag tror detta är en nostalgisk syn som vi borde försöka lämna efter oss. Journalister är inte barfotaforskare, de jobbar i upplevelseindustrin. De får betalt för att underhålla, inte organisera, det allmänna medvetandet. Och de gör det utifrån en medial plattform som drivs av att hela tiden upprätthålla publikens uppmärksamhet, i hård konkurrens med andra avsändare."
http://www.second-opinion.se/so/view/1835
Numera finns journalister som skriver för siter på nätet och får betalt efter hur många träffar deras texter får. Det lär inte uppmuntra till långsiktigt sanningssökanfr.
Den ledande amerikanske mediejournalisten James Fallows har skrivit grundligt om just mediernas tydliga roll som kommersiella företag bland andra.
http://www.theatlantic..com/magazine/archive/2011/04/learning-to-love-the-shallow-divisive-unreliable-new-media/8415/
Samtidigt som de breda medierna ser samhällsfrågor som ett specialintresse att jämföra med videospel eller mode finns nu möjligheter att driva opinion och sprida kunskap på ett sätt som aldrig förr. Det har ju senast visat sig under den arabiska frigörelsen i Mellanöstern.
---
Min kommentar. I vart fall gäller dessa konstaterande gammelmedia, massmedia. Betr internet så är det framför allt ett ungt media, och avsändarna kan sjävlfallet nå många läsare, men ofta på ett mera slumpmässigt sätt. Som Olle antyder finns dock tendenser till massproduktion av "nyheter" även där och då inte bara på gammelmedias internetsidor. Samtidigt så kan fler nå ut, än genom traditionella media, och läsarna kan vara av högst varierande antal, liksom att avsändarnas ambitioner ofta(st) inte primärt, eller ens sekundärt, är att tjäna pengar. Avsikten är ofta att diskutera, bredda och fördjupa kunskaper. Den nya formen av grävande journalistik.
I vart fall delvis så präglades starten för gammelmedia av en vilja att diskutera, förmedla objektivast möjliga nyheter och kunskaper, att vara kanaler för opinionsbildning. Detta gällde såväl tidningarna, som ändå givetvis måste gå ihop, och gärna mer, och publicserviceorgan som SR och SVT. Numera är det, som Olle konstaterar, pengaintjänandet som styr (pressen) och publiksiffrorna (SVT i konkurrens med kommersiella teve och radiobolag).
Frågan är vart internet går, dvs främst då bloggar och liknande fora för opinionsbildning? En farhåga är givetvis att den opionionsbildande delen av internet röner samma öde som traditionella meda. Dagens politiska etablissemangs intresse för internet är helt uppenbart att i den mån det inte är en megafon för de styrandes åsikter så ska det bara vara en kommersiell försälningskanal. Inte ett fritt och självständigt folkbildningsisntrument eller en plats där åsikter kan brytas och kunskaper ska kunna hämtas - och diskuteras.
16 juni 2011
Valfläsket, en grekisk tragedi
Grekland har enorma problem. Ekonomiska problem som genast blivit stora problem för hela samhället. För hela europa, ja för hela världen. Alla världens börser skakar för varje dålig nyhet som rör Grekland.
Går det att lösa Greklands problem? Det är ytterst tveksamt. Samtidigt är det ett gigantiskt problem för hela världen, kanske kan det bli räddningen... Men, kan man låna sig ur en kris som till stor del beror på att man redan lånat för mycket?
Grekland levde länge över sina tillgångar. Dessutom mörkades detta så länge det gick genom falsk statistik. Den förra högerregeringen låtsades inte om hur illa det var ställt, utan lånade enorma belopp för att betala alla utgifter. Samtidigt som det "alltid" varit ett problem för regeringarna att få in skatterna. Lägg till det den allmänna korruptionen. Till sist sprack bubblan, och en ny regering, PASOK de grekiska socialdemokraterna fick den otacksamma uppgiften att städa upp i konkursboet. Nu måste den grekiska staten skära kraftigt i utgifterna, vilket lett till kraftiga protester inte minst från regeringens egna väljare. Och skatter måste höjas, vilket inte högern vill. Statliga tillgångar säljas, vilket det inte är bästa läge precis att göra nu. Korruptionen måste bekämpas, men det vill ingen utom till namnet, eftersom den varit så omfattande och sannerligen inte bara funnits i samhällets topp.
Situationen beror således i hög grad på att nu måste decenniers valfläsk betalas. Den välfärd Grekland trott sig ha byggde på lån. Det håller ju inte. De som drabbas rasar. Och det gäller snart sagt alla. Fattiga, som inte längre får sina bidrag, statstjänstemän som måste arbeta mera och längre, utan att pensionerna blir vad de varit. Anställda i statsföretag som riskerar att sparkas eftersom företagen måste rationaliseras när de säljs. Och rika som måste betala skatten. Och som sagt, korruptionen måste bort, vilket minskar de inkomster vid sidan av som många vant sig vid.
Grekland behöver lån, för att betala sina löpande utgifter, hur mycket de än skärs ner. Under våldsamma protester. Och för att betala av gamla lån. Egentligen kan det inte gå ihop, att låna mera för att betala av lån som orsakats för att man kostat på sig mera än man hade råd med. En läxa för alla länder. Sverige är ett av de länder som har bra ekonomi, om nu inte, vilket Gud förbjude, även svensk statistik förfalskats... Greklands "lånesanering" är närmast omöjlig, eftersom den rör sig om så stora belopp och kräver så enorma uppoffringar av Greklands folk. Men klarar de inte av det så drabbas vi alla, genom att de finansiella systemen hänger ihop. Det är banker och andra stater som lånar ut pengarna. Med ytterst tunna säkerheter. Statsbankrutten är nära.
Det enda som kan rädda Grekland är nog att dess kris MÅSTE lösas. Omvärlden måste, om än motvilligt, rädda sig själv genom att hitta vägar att lösa Greklands problem. Hur det ska gå till vet jag inte. Eftersom det kräver enorma lån med stora risker, som kan sätta ekonomin i många andra länder på spel. Och därmed leda till ännu en finansiell världskris.
Det är ett högt spel, med stora insatser, som pågår.
Och allt beror till syvende och sist på att det politiska etablissemanget, och främst den gamla regeringen, köpt sina röster och sin makt genom valfläsk på kredit. Det är frestande för alla politiker, och vi ser ju hur samma smitta drabbat fler länder som är snubblande nära en grekisk situation. Den grekiska tragedin bör vara en läxa för alla politiker. Att det inte går att låna till välfärd eller andra statsutgifter, eller till skattesänkningar.
Går det att lösa Greklands problem? Det är ytterst tveksamt. Samtidigt är det ett gigantiskt problem för hela världen, kanske kan det bli räddningen... Men, kan man låna sig ur en kris som till stor del beror på att man redan lånat för mycket?
Grekland levde länge över sina tillgångar. Dessutom mörkades detta så länge det gick genom falsk statistik. Den förra högerregeringen låtsades inte om hur illa det var ställt, utan lånade enorma belopp för att betala alla utgifter. Samtidigt som det "alltid" varit ett problem för regeringarna att få in skatterna. Lägg till det den allmänna korruptionen. Till sist sprack bubblan, och en ny regering, PASOK de grekiska socialdemokraterna fick den otacksamma uppgiften att städa upp i konkursboet. Nu måste den grekiska staten skära kraftigt i utgifterna, vilket lett till kraftiga protester inte minst från regeringens egna väljare. Och skatter måste höjas, vilket inte högern vill. Statliga tillgångar säljas, vilket det inte är bästa läge precis att göra nu. Korruptionen måste bekämpas, men det vill ingen utom till namnet, eftersom den varit så omfattande och sannerligen inte bara funnits i samhällets topp.
Situationen beror således i hög grad på att nu måste decenniers valfläsk betalas. Den välfärd Grekland trott sig ha byggde på lån. Det håller ju inte. De som drabbas rasar. Och det gäller snart sagt alla. Fattiga, som inte längre får sina bidrag, statstjänstemän som måste arbeta mera och längre, utan att pensionerna blir vad de varit. Anställda i statsföretag som riskerar att sparkas eftersom företagen måste rationaliseras när de säljs. Och rika som måste betala skatten. Och som sagt, korruptionen måste bort, vilket minskar de inkomster vid sidan av som många vant sig vid.
Grekland behöver lån, för att betala sina löpande utgifter, hur mycket de än skärs ner. Under våldsamma protester. Och för att betala av gamla lån. Egentligen kan det inte gå ihop, att låna mera för att betala av lån som orsakats för att man kostat på sig mera än man hade råd med. En läxa för alla länder. Sverige är ett av de länder som har bra ekonomi, om nu inte, vilket Gud förbjude, även svensk statistik förfalskats... Greklands "lånesanering" är närmast omöjlig, eftersom den rör sig om så stora belopp och kräver så enorma uppoffringar av Greklands folk. Men klarar de inte av det så drabbas vi alla, genom att de finansiella systemen hänger ihop. Det är banker och andra stater som lånar ut pengarna. Med ytterst tunna säkerheter. Statsbankrutten är nära.
Det enda som kan rädda Grekland är nog att dess kris MÅSTE lösas. Omvärlden måste, om än motvilligt, rädda sig själv genom att hitta vägar att lösa Greklands problem. Hur det ska gå till vet jag inte. Eftersom det kräver enorma lån med stora risker, som kan sätta ekonomin i många andra länder på spel. Och därmed leda till ännu en finansiell världskris.
Det är ett högt spel, med stora insatser, som pågår.
Och allt beror till syvende och sist på att det politiska etablissemanget, och främst den gamla regeringen, köpt sina röster och sin makt genom valfläsk på kredit. Det är frestande för alla politiker, och vi ser ju hur samma smitta drabbat fler länder som är snubblande nära en grekisk situation. Den grekiska tragedin bör vara en läxa för alla politiker. Att det inte går att låna till välfärd eller andra statsutgifter, eller till skattesänkningar.
Kommentar om demokratins brister i Sverige
I ett tidigare inlägg diskuterade jag frågan om demokratins brister med utgångspunkt i en DN-debattartikel om ungdomars bristande förtroende för det demokratiska systemet.
Den bloggposten har föranlett ett flertal intressanta kommentarer, som jag här vill lyfta fram, genom länken ovan, samt genom att själv kommentera ytterligare lite.
Som många skrivit till min tidigare bloggpost så vill de flesta ha demokrati, men har starka invändningar till hur dagens demokrati fungerar i Sverige. Att det t o m finns inslag som liknar eller är på väg till diktatur i den meningen att det är en grupp/klass (politikerklassen) som tagit monopol på makten, vilket utestänger andra, dvs de vanliga medborgarna. Partistöd etc gör att de gamla partierna är självgående utan medlemmar eller verkliga väljarkontakter. Och FRA-lagen etc underlättar för partierna/regeringen att hålla oss väljare på mattan.
Jag ser det nödvändigt, för demokratins skull - även om det minskar partikansliernas makt, att förändra villkoren för partierna till förmån för kandidaterna och för möjligheterna att kandidera i personval, även för icke-partianslutna kandidater. Och givetvis skala av riksdag och regering en del beslut som kan läggas på kommuner eller direkt på den enskilde. För att komma i vart fall ett steg ifrån den "åskådardemokrati" som vi idag har, och närma oss en deltagardemokrati. Jag ser det, som vårt samhälle ser ut, omöjligt med fullständig direktdemokrati i allt. Till och med det schweiziska systemet med folkomröstningar om ditten och datten har allvarliga brister ur demokratisk synpunkt. Det utesluter ändå inte att den enskilde får mera att säga till om i sin vardag och om sin livssituation.
Självfallet kan inte fullständig demokrati råda inom privata företag, som juristen skrev i sin kommentar. Men i ett demokratiskt samhälle måste finnas valfrihet även i konsumerandet, vilket förutsätter verklig, faktisk konkurrens på marknaden.
Som jag tolkar begreppet liberal demokrati (vilket av många statsvetare är liktydigt med demokrati) så innebär det ett stort hänsynstagande till minoriteter! Vilket i vart fall psykologiskt borde underlättas av om "risken" för maktskifte alltid är överhängande. Evigt maktinnehav av en majoritet, även demokratiskt vald, är på något sätt emot demokratins natur och en väg till diktatur. Makt korrumperar, som bekant.
Inte minst därför är det viktigt att vårda rättigheter som yttrandefrihet och integritet.
Demokratins problem i stort liksom i vissa konkreta frågor har jag nyligen skrivit om även här, här och här.
Den bloggposten har föranlett ett flertal intressanta kommentarer, som jag här vill lyfta fram, genom länken ovan, samt genom att själv kommentera ytterligare lite.
Som många skrivit till min tidigare bloggpost så vill de flesta ha demokrati, men har starka invändningar till hur dagens demokrati fungerar i Sverige. Att det t o m finns inslag som liknar eller är på väg till diktatur i den meningen att det är en grupp/klass (politikerklassen) som tagit monopol på makten, vilket utestänger andra, dvs de vanliga medborgarna. Partistöd etc gör att de gamla partierna är självgående utan medlemmar eller verkliga väljarkontakter. Och FRA-lagen etc underlättar för partierna/regeringen att hålla oss väljare på mattan.
Jag ser det nödvändigt, för demokratins skull - även om det minskar partikansliernas makt, att förändra villkoren för partierna till förmån för kandidaterna och för möjligheterna att kandidera i personval, även för icke-partianslutna kandidater. Och givetvis skala av riksdag och regering en del beslut som kan läggas på kommuner eller direkt på den enskilde. För att komma i vart fall ett steg ifrån den "åskådardemokrati" som vi idag har, och närma oss en deltagardemokrati. Jag ser det, som vårt samhälle ser ut, omöjligt med fullständig direktdemokrati i allt. Till och med det schweiziska systemet med folkomröstningar om ditten och datten har allvarliga brister ur demokratisk synpunkt. Det utesluter ändå inte att den enskilde får mera att säga till om i sin vardag och om sin livssituation.
Självfallet kan inte fullständig demokrati råda inom privata företag, som juristen skrev i sin kommentar. Men i ett demokratiskt samhälle måste finnas valfrihet även i konsumerandet, vilket förutsätter verklig, faktisk konkurrens på marknaden.
Som jag tolkar begreppet liberal demokrati (vilket av många statsvetare är liktydigt med demokrati) så innebär det ett stort hänsynstagande till minoriteter! Vilket i vart fall psykologiskt borde underlättas av om "risken" för maktskifte alltid är överhängande. Evigt maktinnehav av en majoritet, även demokratiskt vald, är på något sätt emot demokratins natur och en väg till diktatur. Makt korrumperar, som bekant.
Inte minst därför är det viktigt att vårda rättigheter som yttrandefrihet och integritet.
Demokratins problem i stort liksom i vissa konkreta frågor har jag nyligen skrivit om även här, här och här.
14 juni 2011
Datalagringsdirektivet och böterna
Ett tips bara. Debatten kring datalagringsdirektivet verkar ligga lågt just nu. Som en följd av uppskovet med införandet. Under tiden betalar Sverige "böter" till EU.
Varför Sverige gör det, det kan man fråga sig... Låt bli, säger jag.
Men i och för sig är det billiga pengar för att få chansen att göra om och göra rätt. Så använd nu tiden rätt, och se till att det inte blir något som det minsta liknar det som EU och regeringen ville införa. Vår frihet är mera värd!
Läs om detta här!
Varför Sverige gör det, det kan man fråga sig... Låt bli, säger jag.
Men i och för sig är det billiga pengar för att få chansen att göra om och göra rätt. Så använd nu tiden rätt, och se till att det inte blir något som det minsta liknar det som EU och regeringen ville införa. Vår frihet är mera värd!
Läs om detta här!
Avideologiserade partier och personval
Mitt föregående blogginlägg, om partipiska och dess oförenlighet med liberalism, har föranlett en liten debatt på Facebook, i första hand mellan mig och Anders Nordin (fd språkrör i mp).
Jag har där gjort en snabbgenomgång av hur jag ser på dagens riksdagspartier. För att göra det enkelt för mig så citerar/refererar jag ur den debatten här:
Det började med att jag utropade vad att jag skulle önska få se självständiga politiker i riksdagen. Sådana som har egen vilja och inte följer partipiskan. Vilket bl a Krister Wistbacka, självständig (numera pensionerad) ledarskribent av liberalt märke, instämde i.
Och Anders Nordin, som alltid är intresserad av debatt om demokratins ställning och framtid, kommenterade:
Det är sant att partierna är lika. Att det egentligen är samma parti. Om de inte vill slå ihop sig så kan ju v och kd upplösa sig. De behövs som minst. Frågan om "verkligt personval" är intressant. Jag håller med. Men jag vet bara inte hur man ska bära sig åt för att välja en bra person. Det finns många som talar vackert. Andra ser vackra ut. En del är inte så språkliga men kan tänka bra.
Och hur hindrar vi kommersialismens skadliga inflytande och penningstarka lobbyistgrupper?! Vår demokrati eller en framtida demokrati kräver nog ett på något sätt konstant deltagande av dess medlemmar. Schweizarnas återkommande folkomröstningar ju likheter med deras berömda ost.
Men, verkliga personval, i ordens bästa bemärkelse är en viktig form. Och Makten som korrumperar. Så länge det blir mer och mer mat till alla, så håller sig folk i skinnet. Men när det nu inte längre är möjligt, då börjar diktaturens enkla lösningar om starka ledare göra sig allt mer högljudda. Och överallt hör man nu deras skärande skrin. Kanske man istället skall förbereda sig på att vara beredd på den utförsbackes slut som vi börjat fara nedför?
Varpå jag kommenterade (delvis lätt redigerat och utvidgat). Jag har inga större invändningar emot dina/Anders invändningar, som i sig avspeglar farhågor för hur man ska fixa det ideala. Men, antalet partier, de är för många så länge de inte har (olika) ideologier som bas. Dock är de för få eftersom just ideologiska partier saknas. Men visst finns ett visst behov av ett parti för kommunister, dvs ett mera renodlat alternativ än v är idag. Och det finns en del rejält konservativa (med el utan tillägge för den religiösa värdekonservatism som kd delvis står/stått för). Så ett slags kd behövs nog också. Därmed inte sagt att varken ett kommunistparti typ gamla SKP eller ett riktigt KDS skulle klara 4%-spärren mera än tillfälligtvis.
Centern har ju ingen ideologi, det gamla bondeförbundet hade dock delvis det genom att då vara en mix av den värdekonservatism som finns (fanns) idag i KD (och tidigare var den gamla högerns) och ren och skär bondeegosimen, typ 5 öre mer för mjölken - plus ett stänk brunskjortor. C idag är en urvattnad misch-masch av allt möjligt. Och liknar där mp just pga det urvattnade och den ogenomgträngliga mixen av allt möjligt. Både betr c och mp finns där idag fragment av socialliberalism, som om de utvecklades och tilläts ta över från det utrymme av populistisk maktsträvan som idag finns, kunde bli intressant. Dvs för riktiga liberaler med socialt samvete.
Den gamla högern var ju rejält konservativ, sen blev den alltmer under framför allt Gösta Bohman nyliberal (på det sätt som kan kallas neoconservativ - och inte alls socialliberal) och numera urvattnad i båda bemärkelserna och fr f allt präglad av makthunger maskerad som arbetarvänlighet med en politik som i långa stycken kan kallas socialkonservativ - på ett sätt som starkt liknar socialdemokratin, som ju i grunden är en konservativ, kollektivistisk rörelse (liksom den gamla högern).
Fp då? En tragisk utveckling. Från den gedigna socialliberalism som präglade fp, delvis faktiskt redan före Ohlin (G Andersson i Rasjön) - och som till stora delar fanns kvar till och med Bengt Westerberg. Men som i stort sett försvunnit under senare delen av Lars Leijonborgs tid och än mera under Jan Björklunds. Nu liknar fp både dagens moderater och center genom utspädning, uttunning, missriktad populism för att få röster, makt. Och ibland ligger fp till höger om dagens moderatparti.
Glömde av ngn anledning att kommentera socialdemokratin. Kan det bero på att dess ideologi är, även den, svårdefinierbar. S (de som en ggn körde med förkortningen SAP) har alltid haft partiprogram. Deras innehåll kan sägas koppla till socialismen, men med förbehållet att den ska vara demokratisk, dvs med folkligt inflytande. Vilket dock är rätt luddigt och gett utrymmer för olika praktiska "angreppssätt". När SAP sökt socialistiska vägar (socialisering, löntagarfonder etc) har det gått illa för partiet. Bättre har det gått med när det kört med populistiskt röstknipande förslag, mer el (oftast) mindre kopplade till någon specifik ideologi.
Det slående idag betr s är att det (dess ledande skikt) inte försöker sig på att knyta ihop säcken i ideologisk mening, att precisera eller utveckla det som skulle vara en ideologi, nej, partiet söker i stället efter det som det tror kan locka väljare. Dvs söker efter en valvind i st för att söka övertyga som sin ideologis riktighet. S-partiet ser sig alltså primärt som en maktapparat, en valmaskin för att vinna makten. Den makt som de anser sig ska ha monopol på. Oavsett vilken politik de för.
Personval? Visst, det finns frågetecken för hur man ska fixa det på ett idealiskt sätt. Men nog skulle demokratin vinna på att man i vart fall tog steg i den riktningen. Ta lärdom av ev missgrepp och rätta till. Med mera ideologiska partier som dessutom inte bara levde på statsbidrag i st f engagerade medlemmar så borde det dock bli bra. Ett problem är att idag är partierna är just utan ideologi, och dess medlemstals så låga att de utgör inga lämpliga organisationer för att nominera kandidater, och allra minst när det gäller personval. Där har vi en knut som måste lösas. En av flera.
Hur förbereda sig för utförsbacken? Bra fråga, har du något svar, Anders? Jag ser bara vägen att ständigt diskutera och göra sig själv och andra medvetna om vad som händer och kan hända, och arbeta för att återvinna demokratin. Stärka eu-parlamentet gentemot kommission och ministerråd. Att återföra ideologin till riksdagens partier (ledamöter), att återföra makt till "lägre" nivåer och till vanligt folk. Att sluta att avlyssna folk och i stället lyssna på folket, föra dialog. Påverka genom diskussion i st för diktat. Etc
Jag har där gjort en snabbgenomgång av hur jag ser på dagens riksdagspartier. För att göra det enkelt för mig så citerar/refererar jag ur den debatten här:
Det började med att jag utropade vad att jag skulle önska få se självständiga politiker i riksdagen. Sådana som har egen vilja och inte följer partipiskan. Vilket bl a Krister Wistbacka, självständig (numera pensionerad) ledarskribent av liberalt märke, instämde i.
Och Anders Nordin, som alltid är intresserad av debatt om demokratins ställning och framtid, kommenterade:
Det är sant att partierna är lika. Att det egentligen är samma parti. Om de inte vill slå ihop sig så kan ju v och kd upplösa sig. De behövs som minst. Frågan om "verkligt personval" är intressant. Jag håller med. Men jag vet bara inte hur man ska bära sig åt för att välja en bra person. Det finns många som talar vackert. Andra ser vackra ut. En del är inte så språkliga men kan tänka bra.
Och hur hindrar vi kommersialismens skadliga inflytande och penningstarka lobbyistgrupper?! Vår demokrati eller en framtida demokrati kräver nog ett på något sätt konstant deltagande av dess medlemmar. Schweizarnas återkommande folkomröstningar ju likheter med deras berömda ost.
Men, verkliga personval, i ordens bästa bemärkelse är en viktig form. Och Makten som korrumperar. Så länge det blir mer och mer mat till alla, så håller sig folk i skinnet. Men när det nu inte längre är möjligt, då börjar diktaturens enkla lösningar om starka ledare göra sig allt mer högljudda. Och överallt hör man nu deras skärande skrin. Kanske man istället skall förbereda sig på att vara beredd på den utförsbackes slut som vi börjat fara nedför?
Varpå jag kommenterade (delvis lätt redigerat och utvidgat). Jag har inga större invändningar emot dina/Anders invändningar, som i sig avspeglar farhågor för hur man ska fixa det ideala. Men, antalet partier, de är för många så länge de inte har (olika) ideologier som bas. Dock är de för få eftersom just ideologiska partier saknas. Men visst finns ett visst behov av ett parti för kommunister, dvs ett mera renodlat alternativ än v är idag. Och det finns en del rejält konservativa (med el utan tillägge för den religiösa värdekonservatism som kd delvis står/stått för). Så ett slags kd behövs nog också. Därmed inte sagt att varken ett kommunistparti typ gamla SKP eller ett riktigt KDS skulle klara 4%-spärren mera än tillfälligtvis.
Centern har ju ingen ideologi, det gamla bondeförbundet hade dock delvis det genom att då vara en mix av den värdekonservatism som finns (fanns) idag i KD (och tidigare var den gamla högerns) och ren och skär bondeegosimen, typ 5 öre mer för mjölken - plus ett stänk brunskjortor. C idag är en urvattnad misch-masch av allt möjligt. Och liknar där mp just pga det urvattnade och den ogenomgträngliga mixen av allt möjligt. Både betr c och mp finns där idag fragment av socialliberalism, som om de utvecklades och tilläts ta över från det utrymme av populistisk maktsträvan som idag finns, kunde bli intressant. Dvs för riktiga liberaler med socialt samvete.
Den gamla högern var ju rejält konservativ, sen blev den alltmer under framför allt Gösta Bohman nyliberal (på det sätt som kan kallas neoconservativ - och inte alls socialliberal) och numera urvattnad i båda bemärkelserna och fr f allt präglad av makthunger maskerad som arbetarvänlighet med en politik som i långa stycken kan kallas socialkonservativ - på ett sätt som starkt liknar socialdemokratin, som ju i grunden är en konservativ, kollektivistisk rörelse (liksom den gamla högern).
Fp då? En tragisk utveckling. Från den gedigna socialliberalism som präglade fp, delvis faktiskt redan före Ohlin (G Andersson i Rasjön) - och som till stora delar fanns kvar till och med Bengt Westerberg. Men som i stort sett försvunnit under senare delen av Lars Leijonborgs tid och än mera under Jan Björklunds. Nu liknar fp både dagens moderater och center genom utspädning, uttunning, missriktad populism för att få röster, makt. Och ibland ligger fp till höger om dagens moderatparti.
Glömde av ngn anledning att kommentera socialdemokratin. Kan det bero på att dess ideologi är, även den, svårdefinierbar. S (de som en ggn körde med förkortningen SAP) har alltid haft partiprogram. Deras innehåll kan sägas koppla till socialismen, men med förbehållet att den ska vara demokratisk, dvs med folkligt inflytande. Vilket dock är rätt luddigt och gett utrymmer för olika praktiska "angreppssätt". När SAP sökt socialistiska vägar (socialisering, löntagarfonder etc) har det gått illa för partiet. Bättre har det gått med när det kört med populistiskt röstknipande förslag, mer el (oftast) mindre kopplade till någon specifik ideologi.
Det slående idag betr s är att det (dess ledande skikt) inte försöker sig på att knyta ihop säcken i ideologisk mening, att precisera eller utveckla det som skulle vara en ideologi, nej, partiet söker i stället efter det som det tror kan locka väljare. Dvs söker efter en valvind i st för att söka övertyga som sin ideologis riktighet. S-partiet ser sig alltså primärt som en maktapparat, en valmaskin för att vinna makten. Den makt som de anser sig ska ha monopol på. Oavsett vilken politik de för.
Personval? Visst, det finns frågetecken för hur man ska fixa det på ett idealiskt sätt. Men nog skulle demokratin vinna på att man i vart fall tog steg i den riktningen. Ta lärdom av ev missgrepp och rätta till. Med mera ideologiska partier som dessutom inte bara levde på statsbidrag i st f engagerade medlemmar så borde det dock bli bra. Ett problem är att idag är partierna är just utan ideologi, och dess medlemstals så låga att de utgör inga lämpliga organisationer för att nominera kandidater, och allra minst när det gäller personval. Där har vi en knut som måste lösas. En av flera.
Hur förbereda sig för utförsbacken? Bra fråga, har du något svar, Anders? Jag ser bara vägen att ständigt diskutera och göra sig själv och andra medvetna om vad som händer och kan hända, och arbeta för att återvinna demokratin. Stärka eu-parlamentet gentemot kommission och ministerråd. Att återföra ideologin till riksdagens partier (ledamöter), att återföra makt till "lägre" nivåer och till vanligt folk. Att sluta att avlyssna folk och i stället lyssna på folket, föra dialog. Påverka genom diskussion i st för diktat. Etc
09 juni 2011
Liberala partier kan inte förenas med partipiska
Under de många decennier som jag var folkpartist, och oftast mycket aktiv sådan, så sa jag då och då att liberaler är för liberala för att bli medlemmar i fp. Detta var på den tiden som folkpartiet var ett klart och tydligt socialliberalt parti. Fp var lika med liberalism, och liberalism i Sverige var lika med socialliberalism. I Bertil Ohlins och Waldemar Svenssons anda.
Samtidigt så användes partipiska ytterst sällan på den tiden, i vart fall inte inom folkpartiet. Om den användes blev det väldigt uppmärksammat och diskuterat (jfr pensionsfrågan och Königsson). Inom sossarna var det redan då partilinjen som ALLTID gällde, och självfallet hos kommunisterna.
Nu ser det annorlunda ut. Folkpartiet är inte ett självklart socialliberalt parti i gagnet, trots fernissa och enstaka företrädare. Partipiskan viner hela tiden i alla partier. (Jfr FRA-lagen etc)
Partierna har blivit varandra väldigt lika i så måtto att ideologierna har tonats ner till oigenkännlighet. Makten är det övergripande målet. Alla är bidragsberoende och partiledningarna är oberoende av de fåtaliga medlemmarna. Övertygade ideologiskt medvetna medlemmar tystas - eller går ur partierna. Och de flesta partier slåss om samma väljargrupp, vilken de definierar som en välbärgad medelklass som bara intresserar sig för plånboken och inget annat.
Inte att undra på att förtroendet för svensk demokrati vacklar. Jag tror att det bara kan uppväckas om partierna blir klarare i ideologiskt hänseende, att verkliga personval införs, att partipiskorna ställs in i garderoben, att partistödet minskas kraftigt och riktas till de valda ledamöterna och inte till partimaskinerna. Och att blockpolitiken överges.
Kanske kan det även innebära att också (social-)liberalismen återtar sin plats i svensk politik. Liksom konservatism, socialism etc.
Det är möjligt att klart ideologiska partier och frånvaro av partipiska skulle göra det svårare att bilda regeringar - men varför ska det vara lätt? Demokratin skulle i vart fall må bra av det.
Det är väl det viktiga! Eller?
Länkar till resonemang som snuddar vid detta.
VK:s ledare kring opinionssiffror. Torbjörn Jerlerup.
Samtidigt så användes partipiska ytterst sällan på den tiden, i vart fall inte inom folkpartiet. Om den användes blev det väldigt uppmärksammat och diskuterat (jfr pensionsfrågan och Königsson). Inom sossarna var det redan då partilinjen som ALLTID gällde, och självfallet hos kommunisterna.
Nu ser det annorlunda ut. Folkpartiet är inte ett självklart socialliberalt parti i gagnet, trots fernissa och enstaka företrädare. Partipiskan viner hela tiden i alla partier. (Jfr FRA-lagen etc)
Partierna har blivit varandra väldigt lika i så måtto att ideologierna har tonats ner till oigenkännlighet. Makten är det övergripande målet. Alla är bidragsberoende och partiledningarna är oberoende av de fåtaliga medlemmarna. Övertygade ideologiskt medvetna medlemmar tystas - eller går ur partierna. Och de flesta partier slåss om samma väljargrupp, vilken de definierar som en välbärgad medelklass som bara intresserar sig för plånboken och inget annat.
Inte att undra på att förtroendet för svensk demokrati vacklar. Jag tror att det bara kan uppväckas om partierna blir klarare i ideologiskt hänseende, att verkliga personval införs, att partipiskorna ställs in i garderoben, att partistödet minskas kraftigt och riktas till de valda ledamöterna och inte till partimaskinerna. Och att blockpolitiken överges.
Kanske kan det även innebära att också (social-)liberalismen återtar sin plats i svensk politik. Liksom konservatism, socialism etc.
Det är möjligt att klart ideologiska partier och frånvaro av partipiska skulle göra det svårare att bilda regeringar - men varför ska det vara lätt? Demokratin skulle i vart fall må bra av det.
Det är väl det viktiga! Eller?
Länkar till resonemang som snuddar vid detta.
VK:s ledare kring opinionssiffror. Torbjörn Jerlerup.
03 juni 2011
Ungdomars bristande demokratiska känsla, är det tecken på oskuld eller på bitter erfarenhet?
Debattartikeln i DN om att mer än var fjärde eller femte (beroende på den exakta frågan) ungdom inte tycker att demokrati är så viktigt, att en (upplyst?) diktator är OK, att de kan sälja sin röst etc, det har i skrivande stund noterats av minst 27 bloggare och av mängder diskussionstrådar på Facebook.
Ja visst är det på sitt sätt uppseendeväckande uppgifter som redovisas. Samtidigt inte helt överraskande. I vart fall inte om man följer hur "folk" diskuterar och uttalar sig, både riktigt unga och något äldre.
I DN-artikeln, som redovisar den svenska delen av en större internationell undersökning, framförs också en rad bekymrade kommentarer och försök att analysera orsakerna. Många troliga, men knappast heltäckande. Till exempel efterlyses bättre undervisning i skolan om demokrati. Visst, det kan väl inte skada, om nu lärarna själva är utbildade och övertygade om demokratins omistliga värden. Men demokrati innebär inte att vart fjärde år gå och rösta på de kandidater som en partielit satt upp på sanktionerade och godkända listor. Demokrati innebär bland annat större frihet att välja kandidater (till exempel genom konsekvent personval).
Jag menar att många kommentarer, ofta från personer som befinner sig i eller nära den politiska eliten, de menar att "ungdomarna inte förstår demokratin", inte upplevt diktatur. Att ungdomen är oskuldsfull, som inte inser vad som kan ske om man struntar i demokratin, i att rösta. Nog kan det i viss mån vara så.
Om detta kan man undervisa, visst. Om någon lyssnar på erfarna äldre. För visst finns erfarenhet!
Men kanske är det inte oskuld som är orsaken? Kanske är det bitter erfarenhet som gör att en så stor grupp unga inte uppskattar dagens svenska demokrati? Ja, jag tror faktiskt det är så! Unga (liksom en del äldre) ser ju bristerna i det samhälle som styrs av statsbidragsfinansierade reklambyråpartiers partikanslier. De ser hur dagens politiska elit främst värnar sin egen makt, och hur den inte verkar inse verkligheten utanför maktens egna boningar.
De ser - och saknar - tydlighet. De ser hur sossarna talar om skattesänkningar, hur moderaterna kallar sig arbetarparti. De ser hur "liberaler" som Johan Pehrsons fp kallar övervakning för frihet. De ser däremot inte någon klar ideologisk debatt.
De ser hur politikerna infört en märklig övervakningslag som kallas FRA-lagen, hur än värre övervakningssteg införs under den luddiga beteckningen datalagringsdirektiv. De ser att äldre inte förstår vilka integritetskränkningar detta innebär. De ser hur svårt det är att få jobb. Och de ser hur något äldre slås ut och hamnar i det destruktiva ekorrhjul som kallas FAS 3. De ser hur lobbyorganisationer får riksdagen att stifta en IPRED-lag, som innebär fullständig rättsosäkerhet för den som använder datorer. Och detta för att skrämma folk, och för att göda upphovsrättsmaffian flera gånger om trots de avgifter och skatter som redan tas ut av alla som kopierar något på internet - liksom av de som inte kopierar. De ser hur A-kassa och sjukförsäkring försämras, och känner en osäkerhet som beslutsfattarna inte förstår.
Och för att ta ett dagsfärskt exempel. De ser hur kungen och hans familj lever i lyxliv, att en del av detta skattefinansierade liv är högst diskutabelt ur moralisk synpunkt. De är knappast rojalister. Men de bryr sig inte, för de tror inte på att den politiska eliten förmår göra ett republikanskt styre bättre. Sparkar man kungen så blir det någon politisk höjdare som skaffar sig ett lyxigt glidarliv i stället. Och vi vanliga människor har inget inflytande.
Så varför skulle de tro på demokratin? Varför inte passas på att sälja sin röst till den som bjuder bästa? Varför inte testa hur det blir med en "stark man", dvs diktator i stället?
Man glömmer förstås att en diktator röstar man inte bort. Och man har svårt att skilja den politiska "elitens" åsikter från de erfarna äldre som kritiserar demokratins brister.
Man bryr sig inte, för "dom där där uppe, de gör ändå som de vill".
Därför måste de väckas. Men det kan bara ske om vi något äldre vaknar också, och sparkar reklambyråpartiernas maktgalna "eliter" och visar vad vi tycker. Att det finns alternativ. Att demokrati betyder medinflytande, människovärde, integritet och mänskliga rättigheter.
Några ytterligare länkar:
Ola Theander, AB, SvD, Expressen.
Ja visst är det på sitt sätt uppseendeväckande uppgifter som redovisas. Samtidigt inte helt överraskande. I vart fall inte om man följer hur "folk" diskuterar och uttalar sig, både riktigt unga och något äldre.
I DN-artikeln, som redovisar den svenska delen av en större internationell undersökning, framförs också en rad bekymrade kommentarer och försök att analysera orsakerna. Många troliga, men knappast heltäckande. Till exempel efterlyses bättre undervisning i skolan om demokrati. Visst, det kan väl inte skada, om nu lärarna själva är utbildade och övertygade om demokratins omistliga värden. Men demokrati innebär inte att vart fjärde år gå och rösta på de kandidater som en partielit satt upp på sanktionerade och godkända listor. Demokrati innebär bland annat större frihet att välja kandidater (till exempel genom konsekvent personval).
Jag menar att många kommentarer, ofta från personer som befinner sig i eller nära den politiska eliten, de menar att "ungdomarna inte förstår demokratin", inte upplevt diktatur. Att ungdomen är oskuldsfull, som inte inser vad som kan ske om man struntar i demokratin, i att rösta. Nog kan det i viss mån vara så.
Om detta kan man undervisa, visst. Om någon lyssnar på erfarna äldre. För visst finns erfarenhet!
Men kanske är det inte oskuld som är orsaken? Kanske är det bitter erfarenhet som gör att en så stor grupp unga inte uppskattar dagens svenska demokrati? Ja, jag tror faktiskt det är så! Unga (liksom en del äldre) ser ju bristerna i det samhälle som styrs av statsbidragsfinansierade reklambyråpartiers partikanslier. De ser hur dagens politiska elit främst värnar sin egen makt, och hur den inte verkar inse verkligheten utanför maktens egna boningar.
De ser - och saknar - tydlighet. De ser hur sossarna talar om skattesänkningar, hur moderaterna kallar sig arbetarparti. De ser hur "liberaler" som Johan Pehrsons fp kallar övervakning för frihet. De ser däremot inte någon klar ideologisk debatt.
De ser hur politikerna infört en märklig övervakningslag som kallas FRA-lagen, hur än värre övervakningssteg införs under den luddiga beteckningen datalagringsdirektiv. De ser att äldre inte förstår vilka integritetskränkningar detta innebär. De ser hur svårt det är att få jobb. Och de ser hur något äldre slås ut och hamnar i det destruktiva ekorrhjul som kallas FAS 3. De ser hur lobbyorganisationer får riksdagen att stifta en IPRED-lag, som innebär fullständig rättsosäkerhet för den som använder datorer. Och detta för att skrämma folk, och för att göda upphovsrättsmaffian flera gånger om trots de avgifter och skatter som redan tas ut av alla som kopierar något på internet - liksom av de som inte kopierar. De ser hur A-kassa och sjukförsäkring försämras, och känner en osäkerhet som beslutsfattarna inte förstår.
Och för att ta ett dagsfärskt exempel. De ser hur kungen och hans familj lever i lyxliv, att en del av detta skattefinansierade liv är högst diskutabelt ur moralisk synpunkt. De är knappast rojalister. Men de bryr sig inte, för de tror inte på att den politiska eliten förmår göra ett republikanskt styre bättre. Sparkar man kungen så blir det någon politisk höjdare som skaffar sig ett lyxigt glidarliv i stället. Och vi vanliga människor har inget inflytande.
Så varför skulle de tro på demokratin? Varför inte passas på att sälja sin röst till den som bjuder bästa? Varför inte testa hur det blir med en "stark man", dvs diktator i stället?
Man glömmer förstås att en diktator röstar man inte bort. Och man har svårt att skilja den politiska "elitens" åsikter från de erfarna äldre som kritiserar demokratins brister.
Man bryr sig inte, för "dom där där uppe, de gör ändå som de vill".
Därför måste de väckas. Men det kan bara ske om vi något äldre vaknar också, och sparkar reklambyråpartiernas maktgalna "eliter" och visar vad vi tycker. Att det finns alternativ. Att demokrati betyder medinflytande, människovärde, integritet och mänskliga rättigheter.
Några ytterligare länkar:
Ola Theander, AB, SvD, Expressen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)