Carlsson och Hamrin, plikttrogna problemlösare och statsministrar

Folkhemspojken hette en dokumentär i två avsnitt, som visades nyligen i SVT, om förre statsministern Ingvar Carlsson (s). Ett välgjort och snällt porträtt, som samtidigt gav en visserligen avsmalnad men ändå intressant snabbrepetion av Sveriges politiska historia un der den senare halvan av 1900-talet. Jag är inte socialdemokrat, men måste ändå erkänna att det intryck av kantighet och slagordsmaskin som  Carlsson gjorde på mig som SSU-are och de första ministeråren, det blev med tiden allt mer mångfacetterat, ja som statsminister så kändes han faktiskt som statsman, som något mycket större än en statsminister som skulle trycka på folk partiets politik.

Det intrycket förstärktes av tevedokumentären, och Carlssons egen sympatiska framtoning, men samtidigt så påminde det också mig om att Carlsson var och är Socialdemokrat, och i viss mening en rätt så "hård" sådan, en person som gick väldigt nära och i Olof Palmes fotspår, som var mera av partiledare än statsman, trots deras olika personligheter.  Men, detta faktum förändrar ändå inte att Carlsson i praktigen, speciellt då i rollen som statminister var både samarbetsvillig och pragmatisk - på ett sätt som tonade ner den mera egoistiska partiprofilen.

Nå, en karaktäristik som med starkt eftertryck fördes fram var att Ingvar Carlsson som politiker var mycket plikttrogen, och var den som s-partiet (och Palme)  ständig kallade på som problemlösaren.

Detta gör att mina tankar genast far till en annan tidigare statsminister, mindre känd och längre tillbaka i tiden, nämligen Felix Hamrin (frisinnad). Hamrins statsministertid blev kort, men hans insatser och betydelse beror inte bara på hans statsministertid.
Jag läste helt nyligen volymen i Bonniers statsministerserie om honom, skriven av Anders Johnson. Helt okänd var han inte för mig, men boken gav mig onekligen en fördjupad och bredare bild av Hamrin. Och en av de saker som lyfts fram där var just Hamrins plikttrogenhet och hans förmåga att vara problemlösare, att ta tag i och klara av viktiga och allvarliga kriser för Sverige under det oroliga 30-talet.  En problemlösare, krishanterare, som höll huvudet kallt, inte bara för sitt parti, utan nog än mer för Sveriges bästa.

Detta att vara problemlösare är påfallande likheter mellan Felix Hamrin och Ingvar Carlsson, men också deras blygsamhet. De var inte ute efter att göra karriär, de gjorde sin plikt och nådde sin statsministerposition p g a omständigheternas spel.

Felix Hamrin hade en svår uppväxt, med bl a en alkoholiserad far, men arbetade sig upp genom plikttrohet hårt arbete till att bli affärsman och grossist. Han blev aktiv nykterist, och frikyrklig. Och han var frisinnad, dvs en av den tidens liberaler med hans bakgrund som kom att beteckna den folkliga, praktiska liberalismen - i motsats till den mera teoretiska stadsliberalism, som var Nils Edéns.  Hamrins (och hans föregångare C G Ekmans) frisinne betecknade sig stundtals som borgerlig vänster, och idag kan socialliberalismen ses som den beteckning som ligger närmast frisinnet.
C G Ekman var för övrigt den förste kroppsarbetare som blev statsminister i Sverige.

Men visst var Hamrin och Carlsson i övrigt rätt olika personligheter.  Hamrin har kommit i skuggan av företrädaren C G Ekman, trots att Hamrin var den som räddade både partiet och att regeringsmakten inte hamnade i kris p g a Ekman klantiga hanterande av partibidraget (som f ö "alla" partier fick) av Ivar Kreuger och Kreugerkrisen. Det bör nämnas att Hamrin, inte minst som handels- och finansminister moderniserade aktiebolagslagen och tog tag i andra näringslivsfrågor, som hade kunnat gå åt skogen under dessa år.
Hamrin var en djupt engagerad frikyrkoman och företrädare för religioinsfrihet, men han använde inte sin politiska plattform för missionerande. (Jag drar slutsatsen att han inte skulle se kristdemokraterna som ett alternativ om han levat idag.) I omdömena om Hamrin framhålls att han en rättrådig man.
Och han klarade förutom Kreugerkoncernens krasch 1931-32 och C G Ekmans avgång 1932 också bl a den allvarliga valutakrisen 1931.
Som partiledare var han knappst lysande, men han var en av de starkaste förespråkarna för att återförena liberalerna (ett mkt litet parti) och de frisinnade (ett litet, men betydligt större parti än liberalerna) till ETT parti. Det parti som fick namnet folkpartiet. Men han ville inte leda fp, utan där blev Gustaf Andersson i Rasjön partiledare, för att senare efterträdas av Bertil Ohlin.

Hamrin var också en bra finansminister. Han stod visserligen som sådan på den "gamla" ekonomiska teorins grund (liksom C G Ekamn gjorde). Keynes och Ohlin var inte hans "bag", men han medverkade tydligen till att Ohlin blev folkpartist ...
Och trots allt så som praktiker var Hamrin mera framgångsrik i sin pragmatiska tillämpning av krispolitiken och anses vara mer expansiv än E Wigforss i dennes första år.
Hamrin, den förste köpmannen vid konungens bord.

Intressant att notera att både Hamrin (den nyktre köpmannen) och C G Ekman (den nyktre kroppsarbetaren) kom ur mycket enkla förhållanden, kom ur folkets djupa led. Att de var frisinnade - inte höger och inte socialister - och blev statsministrar.

Toots Thielemans död, sorgligt

Så har också Jean Toots" Thielemans avlidit, 94 år gammal.

Det var verkligen tråkigt. 

En riktig speleman, en jazzmusiker som "trots" både bredd och djup blev folkkär för många, inte minst i Sverige.
Enligt diskorgrafin (med historiedel) "Jazz in little Belgium" gjorde han sin första inspelning redan 1949, i Paris.  Yes, han var Belgare, och nog den belgiske jazzmusiker som nått störst berömdehet utomlands. Spelade gitarr, munspel ... och visslade till ibland också. 

Och sedan har han hållit på. Turnéer och inspelningar i många länder. Sverige kändes nästan som hans hemmabas under några år, men han spelade också t ex med Benny Goodman, var påverkad både av Django Reinhardt, den fransk-romiske gitarristen, ja, gitarr var Toots ena (och första) huvudinstrument, vid sidan av munspelet. Och Charlie Parker var en annan tidig, stark influens.

Och visst, han uppträdde med mängder av jazzens andra stora, Miles Davis, Ella Fitzgerald, Monica Zetterlund, Bill Evans, Dizzy Gillespie med många flera. 

Han skrev också musiken till flera filmer, och i Sverige uppträdde han med Svenska Ord "Hålligång" och blev känd för sin Bluesette, en "jazzvalsmusett"-låt.

Jag har hört honom några gånger live. Om jag inte missminner mig totalt en gång till och med i Piteå. Men oftast hörde man honom i radio, på den tid som SR sände ut  jazz i mer än marginell utsträckning. Och även jazzinfluerad populärmusik av kvalitet, där Toots också kunde förekomma.
 Toots var en musiker med glimt i ögat och djup musikalitet, som gav munspelet en plats även i jazzen, och inte bara i bluesen. Kombinationen, gitarr, munspel och vissling gav en extra dimension. 

                                                                                  En ung Toots Thielemans

Jean Toots var verksam upp i hög ålder, och bara för något år sedan skaffade jag en sen inspelning med honom. 

Vad är Sverige och svenskhet för "sverige"-demokraterna?

OK, vad sverigedemokraterna står för, det är ju helt uppenbart, viss mening. Alltså rasism, främlingsfientlighet, stopp för romska tiggare, emot all ny kultur, emot utveckling, emot humanitet och mänskliga rättigheter som omfattar fler än de själva. Och så hyllar de Sverige, svenskhet och vill isolera oss från omvärlden och omvärlden från oss.

Men vad är det för Sverige de menar? Vad är, mera precist, svenskhet. Och hur ska man dra gränserna... både för Sverige och för in- och utresande?

Hur kan ett så "svenskt" parti som SD samarbeta med partier i andra länder, ens nationalistiska. Tja, framför allt hur kan de, som så "svenska" samarbeta med nationalister, vilka ju är för andra nationer och däremot Sverige?

Var drar de tidsgränsen för det Sverige de vill bevara? Och vilka kan ses som "riktiga svenskar"?  Allt detta är ytters oklart när man hör sd-are prata och "argumentera".  Att pizza, kebab och kaffe eller té inte hör hemma i Sverige, det är ju klart. Men sedan då?

Som vi nyligen såg i ett "om"-progaram i Svt så är en stor del av den matkultur vi har haft i många hundra år från de sydliga landskap, som faktiskt var danska då maten kom till Skåne etc. Den rent "svenska" maten skulle vara väldigt torftig, om man inte tog med de i någon mening utländska ingredienserna.
Men det är väl inte det värsta - eller? Sverige som begrepp är ju faktiskt ett rätt ungt begrepp. På sin höjd ca trettio generationer (enl Alf Henriksson, En uppslagsbok). Dvs, snällt räknat, sådär 1000 år bara.
Och då med väldigt diffusa gränser. Med väldigt outvecklad kultur, samtidigt som stora kulturer både kommit och gått både runt Medelhavet och i Asien, t ex. Karl den Stores västerländska kejsardöme hade redan hunnit falla sönder, (Läs f.ö. gärna Eyvind Johnsons mäktiga "I hans Nådes tid"), Antiken är över. Och där nere var det kristen medeltid. I Norden (där de svealändska småkungarnas "riken" ingick) hade knappt kristendomen nått några större framsteg och det var sen vikingatid. Men den danske kungen Knud höll på att erövra England. I det lantliga Sverige ristade runor i sten åt uppländska storbönder. MEN, ingen runsten berättar om Sveriges rike.  Och under den svenska medeltiden var "Sverige" ett svagt och litet rike, där kungar avlöste varandra, men oftast inte genom arv utan våld eller intrikat diplomatiskt spel - och om de var tyska eller danska, det är inte helt lätt att begripa.
Kan en sd-are egentligen erkänna att Sverige fram till Gustav Vasa faktiskt var katolskt? Och mer el mindre under påven. Och hur luthersk var egentligen Gustav Vasa? Som av ren maktlystnad och begär till kyrkans silver (för att betala sin krigsmakt, delvis inhyrd) "avskaffade" katolicismen och gjorde kyrkan till en Statskyrka. Dvs hans och som en del av statens makt över människorna. I någt mera "ordnade  former" blev Sverige svenskt i och med tyrannen Gustav Vasa. Fast litet och med ett fattigt folk (men rik konung) som dock fick hjälp av invandrare både från öster och söder, dvs tyska handelsmän och hantverkare.
Så kom den s.k. storhetstiden som dock gick snöpligt i stöpet i och med Carl XXII. Och en gemensam svensk kultur och ett svenskt språk som "alla" kunde förstå, det kom nog först i och med radion på 1920-talet.  Efter det att folkskolan börjat lära svenska barn att läsa och skriva med start under andra hälften av 1800-talet.
Så vad är det Sverige och den svensket och de svenska traditioner som sd längtar efter? Inte den franska "Små grodorna" i alla fall. Både t ex Danmarks och Norges politiska och litterära historia är mycket längre än Sveriges.
Alla "svenskar" är invandrade, eller avkomlingar till invandrare. Även samerna, vilka dock (mig veterligt) var först. Dessförinnan täckte inlandsisen det som vi idag kallar Sverige.

Och folkslag har ständigt varit på vandring, det är svårt att säga att något "folk" har obestridlig ensamrätt till ett geografiskt område. Stammar, folk, har vandrat, sökt bättre ställen att odla och leva på. Eller fördrivits. Hövdingar, kungar, kejsare och olika slags herremän har stridig för makt och mark, och gjort att folk dött, fördrivts, ockuperats - och blandats - till det de är idag.
Och dessa krig och förflyttningar har inte varit på något sätt demokratiskt igångsatta, det är herrars (någon enstaka ggn även damers) maktbegär, girighet som är orsaken. Den som läser det minsta av historia, glöm inte tiden före 1950 heller... ), den inser snabbt att historiens gång inte är ett stillastående. Det är en utveckling, som hittills mest skett genom tvång av olika slag.
I denna tid, där demokrati och internationalisering borde göra det hela fredligare, så lider vi fortfarande av detta maktens och girighetens och själviskhetens gissel.
Och jag ser sverigedemokraterna (vars namn inte är rättvisade, då de varken är speciellt svensk eller demokratiska) som en fortsättning på den förödande själviska nationalismen, som ger främlingsfientlighet - och krig och elände.

Därmed blir och är sd ett hot både mot Sverige och demokratin. Och kan bli det mot hela världen.

Dåliga, mörka tider (s, EU, Trump mm)

Det är inte så att man vill stiga upp när man hör radions morgonnyheter.  Sossarna verkar planera för att förbjuda tiggeri. Som om  om något skulle bli bättre av det!!! Men det är förstås ett frieri till SD, eller möjligen ett försök att ta tillbak väljare som gått dit....
Visserligen har mp genom Maria Ferm (gruppledare) meddelat att det planerar regeringen inte alls. Men att s-representanter ändå säger att det gör regeringen visst det, det visar ju att tankarna finns där i sossepartiets topp, och att s inte räknar med mp, de kör man bara över om så skulle vara.
Men mp ligger illa till i opinionsundersökningarna - och frågan är om det gör mp mera hanterbart för s, eller motsatsen.  Jag ser det som så att om mp backar även i denna fråga så försvinner de sista av partiets väljare.
Men vart ska de gå? Knappast till v, och absolut inte till s eller m, eller SD.  Inte heller till KD som också sprattlar under 4% och liksom s m fl friar till fördomsfulla sd-sympatisörer.
Några aktuella nyhetslänkar kring detta. M vill också förbjuda. En skam för Sverige.  S resp MP.

Inte blir humöret bättre av nyheten att EU-kommissionen föreslåt att EU inte bara ska ha samstämmiga regler för asyl, utan att de dessutom ska ligga på en mycket hög och sträng nivå. Så att asylrätten de facto närmast avskaffas. Vilken skam!!! Och Sverige  kan inte efter de skamliga år som asylrätten urholkats här, "tidsbegränsat", återgå till de mera humanitära reglerna.   Skammens rodnad borde "pryda" EU-kommissionen, och tas förslagt även alla EU:s medlemsländer.

Samtidigt fortsätter EU att försöka muta Turkiet att ta emot de flyktingar som inte EU "orkar" ta emot. Och Turkiet skärper hela tiden sina krav på EU, mera pengar, mera pengar, och snabbt medlemsskap i EU ......
Och Turkiet kräver att stackars Grekland ska utlämna de officerare, som flytt till Grekland efter den misslyckade kuppen, till Erdogans alltmer rättsosäkra regim i Turkiet.  Dvs att asylrätten ska nonchaleras.

Inte ser framtidsutsikterna bättre ut när man samtidigt får veta att olika naturkatastrofer drabbar också USA. T ex hur stora delar av delstaten Louisiana är översvämmade i en grad inte skett på länge, om ens någonsin.  Och presidentkandidaten  D Trump, som till sina övriga extrema, främlingsfientliga och konservativa uttalande också ogillar att miljöförstöringen bekämpas, han "tror inte" att det är någon fara för vår planet. Han vill väl inte se eller höra vad som sker...

Och samtidigt fortsätter blodbadet i det Syriska inbördeskriget. Och flyktingar på väg till Europa trakasseras och stoppas i Egypten. Och Kina lägger sig nu också  i  den Syriska tragedin...

Skilj på begreppen; radikal omförhandling, enl Sven-Eric Liedman

Jag har en tid irriterats av att alltfler, möjligen också jag själv, en tid använder begreppet radikal och extrem som likvärdiga och då i en betydlese som inte motsvarar vad de tidigare gjorde. På Arlanda läste jag, under en fyra timmar lång försenad flight en artikel i DN, kulturdebatt, av statsvetaren Sven-Eric Liedman, som reder ut begreppen Och där Sven-Eric Liedman, såsom varande socialist inte var värd att att lyssna på enl en del historielös "nyliberaler", kraftfullt försvarar den liberala demokratin, och klargör att det som kallas illiberal demokrati är långt ifrån demokrati som vi alla (?) definierat den.

Låt mig därför ge dels en länk till artikeln, dels göra några korta referat och kommentarer.

Ingressen lyder: "Begreppet radikal har gått från att betyda liberal anti-traditionalist till att syfta på våldsbenägna extremister. Sven-Eric Liedman ser ett språkligt skred spegla en förändrad politisk verklighet." 
Och så första styckena: "När jag var mycket ung var den typiske radikalen en folkpartist; Herbert Tingsten utgjorde själva sinnebilden. Radikalen var en häftig kritiker av monarkin och statskyrkan, avskydde kommunismen, hyllade boklig bildning och spelade en stor roll i den kulturdebatt som fördes i tidningar och Sveriges radio.

Visst hände det att socialister som Moa Martinson sades vara ”ännu radikalare”, och det viskades om att man i Tyskland kunde vara "rechtsradikal”, högerradikal, och då befann sig i närheten av den besegrade nazismen. Men den normale radikalen tänkte och tyckte som Herbert Tingsten." 

Låt mig också nämna att i nät-versionen så illustreras artikeln av Herbert Tingsten, fotograferad av Per Ahlmark, som sinnebilden för vem som var radikal, då. Då, Liedman var "mycket ung", och då även jag var ung - och inte bar mycket ung. Tiden går.

Ja, så var det, och så förklarade både Liedman och andra vad liberalism stod för. En typisk liberal var folkpartist (och en liberal folkpartist var då i stort sett detsamma som vi numera måste beskriva som socialliberal). Dvs en person som kritiserade det bestående samhället och monarkin, statskyrkan, var emot kommunism, hyllade bildning och kunskap, var med i kulturdebatten. Och, vill jag tillägga, hade ett socialt och internationellt engagemang.
Och det var i den miljön jag växte upp och kände att jag var liberal (dvs socialliberal), definitionen stämde bra med min livssyn.

Som Lieman skriver: "I dag är det helt annorlunda. En radikal är en våldsbenägen extremist. Grupper av ungdomar löper risken att radikaliseras, heter det. En rekryt för IS har löpt linan ut. Det antyds också att det sker en radikalisering vänsterut. Men där är uppgifterna svävande och tycks framför allt ha med motdemonstrationer att göra.

Nu laddas ordet med ännu en innebörd. Nyligen skrev Martin Gelin i DN (21/7) att Donald Trump ”öppnat dörren för extrema och radikala idéer”. Det republikanska partiet har genomgått en ”radikalisering”.

Ja, det är verkligen en förskjutning i begreppet "radikal". Från det liberalt ifrågasättandet av traditioner och gamla föreställningar till ett slags försvar och längtan efter det som var, till det konservativa. Men sällan preciserat, bara mest emot det nya, mot utveckling och för insnävning, intolerans.

Liedman: "Radikaler ville ifrågasätta allt. Men vår tids radikaler söker sig tvärtom tillbaka till något ursprungligt eller åtminstone en förlorad guldålder. De radikaliserade islamisterna vill återuppliva Profetens dagar. Trump och hans anhängare talar om en tid då USA var ”great”. I den meningen är de alla reaktionärer.   IS-krigarna är enligt samstämmiga uppgifter ointresserade av islam som religion. Trumps ”great again” fungerar mer som reklamslogan än en strävan tillbaka till en bestämd epok i det förflutna.

Det är kort sagt inte en genomtänkt åskådning som motiverar vare sig IS fasansfulla excesser eller Trumps verbala förlöpningar. Avståndet till det som tidigare kallades radikalism är svindlande, inte minst intellektuellt." Och Liedman fortsätter "Beteckningen populism har fått en popularitet som aldrig förr. Den nutida användningen skiljer sig visserligen inte i grunden från den tidigare. Det är fortfarande fråga om att vända det sällan preciserade ”vanliga” folket mot en elit, ett etablissemang som sägs ha sina starkaste fästen i de etablerade partierna, den offentliga administrationen, de traditionella medierna och universiteten.

Veterligen vill ingen kalla sig populist i dag. Men ordet ”folk” är lika frekvent bland sverigedemokrater som en gång bland Rysslands narodniker eller USA:s Populist party för mer än hundra år sedan.

Populister som Trump och Jimmie Åkesson hyllar sina respektive nationer som något förlorat som måste återupprättas." 

"Höger och vänster har länge mönstrats ut eller åtminstone ifrågasatts som politiska beteckningar. Andra dimensioner har kommit in och ofta blivit viktigare, säger man. ...  Men, höger och vänster är just nu omåttligt populära beteckningar. De är viktiga för att skapa jämvikt i det nya ideologiska tumultet. Mot den ena extremen svarar en motsatt extrem. Högerextremismen speglar sig i en vänsterextremism. Finns det en högerpopulism à la Trump måste det finnas en motsvarande vänsterpopulism. I USA heter han Bernie Sanders. ....

Vi behöver inte fördjupa oss i rimligheten i dessa jämförelser. Vi måste koncentrera oss på det som varken är höger eller vänster, alltså den mitt kring vilken extremerna grupperar sig.

Svaret ligger på tungan: den liberala demokratin. Nu när Viktor Orbán i Ungern och andra börjat tala om illiberal demokrati blir beteckningen ”liberal” avgörande. Ändå är den djupt problematisk. ”Liberal” är ett tvetydigt ord. Det är en politisk ideologi men också ett ekonomiskt system, och relationen mellan de båda kan gestalta sig på många olika sätt.

I politisk mening är det självklart vad liberal demokrati innebär i motsats till illiberal. I en illiberal demokrati är det majoritetens ord som fäller utslaget. Orbán, Putin och Erdogan kom alla till makten med majoriteter i ryggen. På detta mandat anser de sig fria att inskränka yttrande- och tryckfrihet, fängsla och förfölja motståndare och misshagliga minoriteter och över huvud göra sådant som annars bara diktatorer ägnar sig åt.Den liberala demokratin är uppenbarligen motsatsen till detta. Enligt den kan majoriteten aldrig rösta bort de mänskliga fri- och rättigheterna."    
OBS, läs detta om igen, och igen.  Det är en väldigt viktig och klar definition, av vad som är och inte är demokrati, dvs demokrati enligt allmänt vedertagen liberal tolkning. 

Så skriver Liedman om begreppen marknad och demokrati. Där jag vill kommentera lite efteråt. 

"Det är i dag en vanlig uppfattning att den liberala demokratin hänger samman med det liberala politiska systemet. ”Marknaden och demokratin” låter för många som en naturlig sammanställning.

Men då bortser man från att förhållandet mellan marknad och demokrati kan se mycket olika ut. Under de senaste decennierna har vi upplevt en våldsam förändring. De ekonomiska krafterna har släppts lösa som aldrig förr. Resultatet har blivit en maktkoncentration till allt färre superrika företag och individer och en drastiskt växande ojämlikhet. Den nya ordningen kan skapa både mäktig tillväxt och bråddjupa kriser. Framför allt skapar den osäkerhet och vanmakt bland den majoritet som inte gynnas av den nya ekonomiska ordningen.

Det är denna vanmakt som gör de radikala excesserna och de populistiska förlöpningarna begripliga om än aldrig förlåtliga. Och det är insikten om vanmaktens grund som kan få oss att motverka excesserna på ett fruktbart sätt."

Ja, marknad och demokrati  är inte detsamma. I vart fall måste man definiera vad man menar med "marknad" och om/hur den kan påverka eller spela in i demokrati i praktiken.
Jag instämmer till stor del i Liedmans beskrivning. Och att det blivit så, dvs att det inte bara blivit en väldigt stark ekonomisk utveckling, som främjat välstånd och utveckling, utan också inneburit maktkoncentration och växande ojämlikhet och djupa kriser och skillnader (som gynnat populism), det beror på att (möjligen genom nyliberalismens framväxt - som jag inte ser som liberal utan en ekonomisk variant av en självisk neokonservatism)  man tappat bort ett grundfundament i den liberala definitionen av marknadsekonomi.  Dvs, att en fri marknad MÅSTE innebära verklig konkurrens, (och därmed fria val) där samhället måste ställa upp regler som inte tillåter att marknaden resulterar i monopol och tar bort det "fria" i marknaden. Dvs konsumenterna/väljarna ska ha något att välja på.  Dvs även ekonomisk maktkoncentration är odemokratisk. Och det oavsett i vems händer den maktkoncentrationen ligger - privata eller offentliga.