Jag fick, som framgår av en kommentar, beröm av en vänsterpartist för min socialliberala blogg. Hon representerar vänsterpartiet men menar sig i hjärtat vara socialliberal.
Det aktualiserar vad som är vänster och höger i svensk politik.
Vänstern dras ju med en förfärlig historia, men visst finns det hyggliga och duktiga vänsterpartister och även v-förslag då och då.
Jag menar, med stöd av historien, att liberalismen (inte "bara" socialliberalismen) är en vänsterideologi, i kontrast emot konservatismen. (Därför har jag svårt att svälja att ett parti som fp, som säger sig vara liberalt, samarbetar och underordnar sig ett konservativt parti - till och med i regeringsställning.)
Samtidigt, konservativ är ju höger, men hur mycket konservatism finns inte hos sossar och vänsterpartister?
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
26 februari 2012
16 februari 2012
Bengt Schöier
Trist nyhet. Jag läser i DN:s pappersupplaga att förre chefredaktören för Västerbottens-Kuriren, Bengt Schöier avlidit.
Det blir alltmer tunt mellan de gedigna socialliberalerna, både i fp och bland de liberala tidningsmännen. Schöier var journalist och ledarskribent, startade på Göteborgs Handels- och sjöfartstidning, gick till Expressen, sedan fp:s Utsikt, innan han blev chefred på V-K. Därefter avslutade han sin journalistbana med några år på fp:s veckotidning NU.
Inte hade jag så många direkta kontakter med honom men han gav i alla fall alltid intryck av att vara just socialliberal i verklig mening och därför också kritisk granskande även av de egna leden när så krävdes. Kritik emot partiet var dock inte lika nödvändig dessa år, fp var ju då fortfarande ett socialliberalt parti.
Självklart stödde han också Ola Ullstens fp-regering, då den trots smalast möjliga parlamentariska stöd, lyckades föra en socialliberal politik!
Idag skulle ingen ledande folkpartist ens kunna tänka tanken på att bilda en regering på så litet underlag, och än mindre för att föra liberal politik. Och om de än försökte skulle de inte lyckas.
Ett litet minne. Bengt tyckte att jag var för ung för att ta över NU, han såg det nog mera som en lugn plats strax före pensioneringen, och jag var för gammal för att ha NU som startpunkt, vilket var ett tänkbart alternativ, för en karriär som politisk redaktör.
Den likaledes klart socialliberale Olof Kleberg, Schöiers efterträdare i VK har skrivit ett bra minnesord i DN idag(pappersupplagan).
Det blir alltmer tunt mellan de gedigna socialliberalerna, både i fp och bland de liberala tidningsmännen. Schöier var journalist och ledarskribent, startade på Göteborgs Handels- och sjöfartstidning, gick till Expressen, sedan fp:s Utsikt, innan han blev chefred på V-K. Därefter avslutade han sin journalistbana med några år på fp:s veckotidning NU.
Inte hade jag så många direkta kontakter med honom men han gav i alla fall alltid intryck av att vara just socialliberal i verklig mening och därför också kritisk granskande även av de egna leden när så krävdes. Kritik emot partiet var dock inte lika nödvändig dessa år, fp var ju då fortfarande ett socialliberalt parti.
Självklart stödde han också Ola Ullstens fp-regering, då den trots smalast möjliga parlamentariska stöd, lyckades föra en socialliberal politik!
Idag skulle ingen ledande folkpartist ens kunna tänka tanken på att bilda en regering på så litet underlag, och än mindre för att föra liberal politik. Och om de än försökte skulle de inte lyckas.
Ett litet minne. Bengt tyckte att jag var för ung för att ta över NU, han såg det nog mera som en lugn plats strax före pensioneringen, och jag var för gammal för att ha NU som startpunkt, vilket var ett tänkbart alternativ, för en karriär som politisk redaktör.
Den likaledes klart socialliberale Olof Kleberg, Schöiers efterträdare i VK har skrivit ett bra minnesord i DN idag(pappersupplagan).
15 februari 2012
Kunskapsbrist orsak till folkpartiets förfall.
Som en och annan känner till, så är jag djupt bedrövad över socialliberalismens ställning i svensk politik. Länge var ju folkpartiet detsamma som det liberala partiet, och då inte bara till namnet. Länge var dessutom svensk liberalism detsamma som socialliberalism. Ja, åtminstone från 40-talet till sent 90-tal.
Jag har till och från diskuterat bl a detta med Hans Lindblad, fd fp-riksdagsman. En sann (social-)liberal. Jag citerar och refererar nedan ur ett mail från honom för snart ett par år sedan. Ett privat mail, men jag vet att han inte har något emot det.
Hans Lindblad påpekar där att en viktig och allvarlig orsak till hur folkpartiet kommit snett i ett antal frågor är den låga kunskapsnivån inom partiet.
”Det är den låga kunskapsnivån ifråga om just liberalism, alltså den interna.
Andra partier är också historielösa, men för dem gör det mindre. Nu har det kommit ut ett bokpaket med alla statsministrar sedan Staaff. Jag ska skriva om några i Gefle Dagblad och börjar med Branting. En person som jag tror att 99 procent av dagens sossar nästan inte vet något om. Jag har aldrig hört någon socialdemokratisk partiledare nämna Branting och något av det han stod för. Inom partiet var han, genom att han ville samarbeta med liberalerna, hatgestalten framför andra hos partiets vänsterflygel som sedan bröt sig ur blev Vänstersocialisterna, sedan Sveriges kommunistiska parti. (En del av de avhoppade gick sedan tillbaka till socialdemokratin.)
(Min kommentar. Flera av Hans Lindblads recensioner av statsministerbiografierna finns publicerade på min blogg. Det är bara att leta sig fram. Och betr Sveriges kommunistiska parti så är det alltså det parti som idag kallar sig vänsterpartiet! )
Den dag socialdemokratin skulle bejaka europatanken och EU, inte bara formellt utan i hjärtat, skulle det vara möjligt för partiet att informera medlemmarna om att Branting under sina senare år var mycket mer europeisk politiker än svensk. Han var på flera sätt den ledande socialdemokraten när Nationernas förbund sökte lösa en rad gränstvister och andra problem i Europa. Han rådde England och Frankrike att med vapenmakt avlägsna den kommuniska regimen i Ryssland, han var starkt västvänlig under första världskriget och svansade aldrig för diktaturer. Om socialdemokratins skulle bejaka internationalismen som idé och som Branting säga att "demokrati är fred" (Per Ahlmark är väl den i Sverige som mest betonat att inget krig någon ägt rum mellan demokratier) skulle man se det som en parentes att s-partiet 1940-1990 svansade för först Hitlertyskland och sedan Sovjet m fl kommunistdiktaturer (som Palmes "leve för revolutionen" sida vid sida med
Castro samtidigt som kubanska socialdemokrater var inspärrade i Castros fängelser).
Historielösheten finns alltså i alla partier. Vänsterpartiet och moderaterna skulle aldrig komma på tanken att ge en sanningsenlig skildring till de egna medlemmarna av respektive partis historia, och särskilt moderaterna har utvecklat en selektiv historieskrivning som gör att medlemmarna starkt
vilseleds om de söker lära sig historia genom partiets egna skrifter. Främst söker man mörka att partiet var stark motståndare till demokratin.
Men det är mångdubbelt olyckligare med historielösheten hos så många i folkpartiet eftersom partiet haft så underbara och härliga pionjärer för just demokrati, mänskliga rättigheter, socialt ansvar.
Det finns en paradox. Tidigare då de flesta bara hade folkskola var man medveten om behovet att lära mer. Så då ordnades studiecirklar, föredrag och medlemmar läste, inte minst Verdandis många folkbildande småskrifter. Dagens riksdagsledamöter är välutbildade, har gått på universitet och tror att de vet mycket,. Men på universitet undervisas ytterst lite om liberalism, min dotter har visat mig listor på kurslitteratur med i princip bara socialistisk litteratuir. Universiteten gick från konservatism till socialism men hade aldrig (bortsett från en del undantag, filosofen och humanisten Hans Larsson i Lund, okänd för de flesta nutida liberaler). Så en mycket stor del av dagens folkpartister är inte ens medvetna om hur lite de vet om liberal ideologi och liberal historia.
Hade ett tillräckligt antal i riksdagsgruppen haft Adolf Hedin som förebild hade hela pariets FRA-skandal aldrig inträffat.
Det är egentligen obegripligt att ett parti som talar om utbildningen och bildningens betydelse i prakten håller på göra sig historiellöst för att så få orkar läsa 20-30 böcker om liberala insatser i Sverige och internationellt.
Andra partier villl nog helst glömma sin historia, bondeförbundets rastänkande och misstro till demokrati och högerns intensiva kamp mot frihandel, rösträtt och parlamentarism. I deras historia finns få förebilder men desto fler varnande exempel.
Men liberaler som struntar i sin historia tappar väldiga källor som borde vara inspiration.”
---
Minns själv hur jag som nybliven folkpartist girigt sög i mig all möjlig kunskap om liberaler och liberalismens historia. Då fanns även studiecirklar inom fp, som faktiskt handlade om ideologi. Detta tunnades genom decenniernas gång ut, och övergick mer och mer till cirkulär från partiledningen. Mer så sent som på 80-talet kom bra, tunga böcker ut om fp:s stolta historiska arv. Och jag minns hur Bengt Westerberg i något tal lyfte fram partiets ideologiska arv.
Som Hans skriver så kan jag förstå att andra partier helst vill glömma sin historia. Men att fp verkar vilja det, det är obegripligt. Om nu inte fp:s partiledning genom ”glömska” vill maskera den kursändring som skett inom fp under senare år.
Jag har till och från diskuterat bl a detta med Hans Lindblad, fd fp-riksdagsman. En sann (social-)liberal. Jag citerar och refererar nedan ur ett mail från honom för snart ett par år sedan. Ett privat mail, men jag vet att han inte har något emot det.
Hans Lindblad påpekar där att en viktig och allvarlig orsak till hur folkpartiet kommit snett i ett antal frågor är den låga kunskapsnivån inom partiet.
”Det är den låga kunskapsnivån ifråga om just liberalism, alltså den interna.
Andra partier är också historielösa, men för dem gör det mindre. Nu har det kommit ut ett bokpaket med alla statsministrar sedan Staaff. Jag ska skriva om några i Gefle Dagblad och börjar med Branting. En person som jag tror att 99 procent av dagens sossar nästan inte vet något om. Jag har aldrig hört någon socialdemokratisk partiledare nämna Branting och något av det han stod för. Inom partiet var han, genom att han ville samarbeta med liberalerna, hatgestalten framför andra hos partiets vänsterflygel som sedan bröt sig ur blev Vänstersocialisterna, sedan Sveriges kommunistiska parti. (En del av de avhoppade gick sedan tillbaka till socialdemokratin.)
(Min kommentar. Flera av Hans Lindblads recensioner av statsministerbiografierna finns publicerade på min blogg. Det är bara att leta sig fram. Och betr Sveriges kommunistiska parti så är det alltså det parti som idag kallar sig vänsterpartiet! )
Den dag socialdemokratin skulle bejaka europatanken och EU, inte bara formellt utan i hjärtat, skulle det vara möjligt för partiet att informera medlemmarna om att Branting under sina senare år var mycket mer europeisk politiker än svensk. Han var på flera sätt den ledande socialdemokraten när Nationernas förbund sökte lösa en rad gränstvister och andra problem i Europa. Han rådde England och Frankrike att med vapenmakt avlägsna den kommuniska regimen i Ryssland, han var starkt västvänlig under första världskriget och svansade aldrig för diktaturer. Om socialdemokratins skulle bejaka internationalismen som idé och som Branting säga att "demokrati är fred" (Per Ahlmark är väl den i Sverige som mest betonat att inget krig någon ägt rum mellan demokratier) skulle man se det som en parentes att s-partiet 1940-1990 svansade för först Hitlertyskland och sedan Sovjet m fl kommunistdiktaturer (som Palmes "leve för revolutionen" sida vid sida med
Castro samtidigt som kubanska socialdemokrater var inspärrade i Castros fängelser).
Historielösheten finns alltså i alla partier. Vänsterpartiet och moderaterna skulle aldrig komma på tanken att ge en sanningsenlig skildring till de egna medlemmarna av respektive partis historia, och särskilt moderaterna har utvecklat en selektiv historieskrivning som gör att medlemmarna starkt
vilseleds om de söker lära sig historia genom partiets egna skrifter. Främst söker man mörka att partiet var stark motståndare till demokratin.
Men det är mångdubbelt olyckligare med historielösheten hos så många i folkpartiet eftersom partiet haft så underbara och härliga pionjärer för just demokrati, mänskliga rättigheter, socialt ansvar.
Det finns en paradox. Tidigare då de flesta bara hade folkskola var man medveten om behovet att lära mer. Så då ordnades studiecirklar, föredrag och medlemmar läste, inte minst Verdandis många folkbildande småskrifter. Dagens riksdagsledamöter är välutbildade, har gått på universitet och tror att de vet mycket,. Men på universitet undervisas ytterst lite om liberalism, min dotter har visat mig listor på kurslitteratur med i princip bara socialistisk litteratuir. Universiteten gick från konservatism till socialism men hade aldrig (bortsett från en del undantag, filosofen och humanisten Hans Larsson i Lund, okänd för de flesta nutida liberaler). Så en mycket stor del av dagens folkpartister är inte ens medvetna om hur lite de vet om liberal ideologi och liberal historia.
Hade ett tillräckligt antal i riksdagsgruppen haft Adolf Hedin som förebild hade hela pariets FRA-skandal aldrig inträffat.
Det är egentligen obegripligt att ett parti som talar om utbildningen och bildningens betydelse i prakten håller på göra sig historiellöst för att så få orkar läsa 20-30 böcker om liberala insatser i Sverige och internationellt.
Andra partier villl nog helst glömma sin historia, bondeförbundets rastänkande och misstro till demokrati och högerns intensiva kamp mot frihandel, rösträtt och parlamentarism. I deras historia finns få förebilder men desto fler varnande exempel.
Men liberaler som struntar i sin historia tappar väldiga källor som borde vara inspiration.”
---
Minns själv hur jag som nybliven folkpartist girigt sög i mig all möjlig kunskap om liberaler och liberalismens historia. Då fanns även studiecirklar inom fp, som faktiskt handlade om ideologi. Detta tunnades genom decenniernas gång ut, och övergick mer och mer till cirkulär från partiledningen. Mer så sent som på 80-talet kom bra, tunga böcker ut om fp:s stolta historiska arv. Och jag minns hur Bengt Westerberg i något tal lyfte fram partiets ideologiska arv.
Som Hans skriver så kan jag förstå att andra partier helst vill glömma sin historia. Men att fp verkar vilja det, det är obegripligt. Om nu inte fp:s partiledning genom ”glömska” vill maskera den kursändring som skett inom fp under senare år.
08 februari 2012
Ska, bör eller kan. Och om det behövs täckning för pensionerna.
Det känns mycket ovant detta, att jag "måste" försvara Reinfeldt. Han är ju en av mina speciella hackkycklingar.
Låt mig dock börja med att konstatera att det just nu förekommer ett otal diskussionstrådar på Facebook om uttalande av Annie Lööf, Mats Odell, Ann Wibble (!) - och vad Fredrik Reinfeldt sagt betr pensionsålder. Jag blir beklämd när debattörer felciterar i syfte att visa sitt hat emot någon person. Uttalanden om att något "bör" vara, kunna vara, på det ena eller andra sättet, det beskrivs som om att den som sägs ha sagt detta är världfrånvänd och att han/hon sagt att ungdomar SKA spara ihop 200 000 kr, att Odell har köpt lägenheter till sina barn när det han gjort är att gå i borgen för barnens köp, att Ann Wibble sagt att man SKA har en årslön på banken. Eller att Reinfeldt sagt att VI SKA jobba till 75. Det de uttryckt är faktiskt önskemål, målsättningar.
Jag tycker faktiskt det är bra målsättningar att folk bör eller ska kunna (genom stimulans) spara ihop pengar till buffert för olika kostnader i livet. Bättre än att plötsligt stå på bar backe och tvingas låna till dyr ränta eller springa till socialen. Och den som förstår det minsta om ekonomi borde begripa att den eventuella pension som kan utgå till dagens unga och nyfödda blir ytterst liten om de arbetar (dvs ger underlag till pension) bara runt trettio år och sedan tror sig kunna leva på denna pension tills de blir 100 år eller mer. Det är ju tyvärr så att inträdet i arbetslivet ofta sker först i 30-årsåldern, av olika skäl. Och den faktiska pensionsåldern idag är runt 62-63 år.
Hur ska runt 30 års arbete ge underlag för en rejäl pension som ska räcka i 40 år?
Detta är politikerna medvetna om, men har tassat runt. Kanske pga att de (de heltidsavlönade) själva har så fina pensionsvillkor! (Vilka jag anser skulle anpassas till de villkor som gemene man har!) Och kanske för att pensionärerna betalar mera skatt än de i verksam ålder, pga politiska beslut.
Nu slängde Reinfeldt ut en brandfackla, och nog tog det eld. Han menade att pensionsåldern bör vara mera flexibel än den är idag och att det vore bra om många valde att arbeta längre. Han sa inte att alla ska arbeta längre!
Han sa också att det måste blir mera naturligt att byta jobb någon gång i livet, så att den som t ex har ett fysiskt tungt arbete i god tid byter till något annat så att han/hon kan fortsätta att arbeta utan att slita ut sig. Att arbetslivet blir mera människovänligt. Givetvis innebär det också att det krävs stora och nya insatser av vuxenutbildningen.
Idag finns en formell möjlighet till flexibilitet, stegvis framdriven av t ex Gunnar Heléns fp (på den tid fp var ett socialliberalt parti) och även senare. Men den har främst använts för att gå i pension tidigare, med följd att pensionen reducerats.
De stora praktiska hindren är mentala, och att inte minst fackliga avtal (mellan facken och arbetsgivarna) förutsätter att folk slutar arbeta (senast) vid 65.
Förutom det uppenbara ekonomiska behovet av att arbeta längre, både som ung och äldre, så borde det också vara en mänsklig rättighet att få arbeta så länge man vill och kan. Många vill det, varför göra det svårt för dem?
Åldersdiskriminering är en styggelse. Andra kan inte idag, pga praktiska hinder och för tunga arbeten. Dessa hinder bör självfallet arbetas bort, även om det givetvis inte är en enkel uppgift.
Låt mig dock börja med att konstatera att det just nu förekommer ett otal diskussionstrådar på Facebook om uttalande av Annie Lööf, Mats Odell, Ann Wibble (!) - och vad Fredrik Reinfeldt sagt betr pensionsålder. Jag blir beklämd när debattörer felciterar i syfte att visa sitt hat emot någon person. Uttalanden om att något "bör" vara, kunna vara, på det ena eller andra sättet, det beskrivs som om att den som sägs ha sagt detta är världfrånvänd och att han/hon sagt att ungdomar SKA spara ihop 200 000 kr, att Odell har köpt lägenheter till sina barn när det han gjort är att gå i borgen för barnens köp, att Ann Wibble sagt att man SKA har en årslön på banken. Eller att Reinfeldt sagt att VI SKA jobba till 75. Det de uttryckt är faktiskt önskemål, målsättningar.
Jag tycker faktiskt det är bra målsättningar att folk bör eller ska kunna (genom stimulans) spara ihop pengar till buffert för olika kostnader i livet. Bättre än att plötsligt stå på bar backe och tvingas låna till dyr ränta eller springa till socialen. Och den som förstår det minsta om ekonomi borde begripa att den eventuella pension som kan utgå till dagens unga och nyfödda blir ytterst liten om de arbetar (dvs ger underlag till pension) bara runt trettio år och sedan tror sig kunna leva på denna pension tills de blir 100 år eller mer. Det är ju tyvärr så att inträdet i arbetslivet ofta sker först i 30-årsåldern, av olika skäl. Och den faktiska pensionsåldern idag är runt 62-63 år.
Hur ska runt 30 års arbete ge underlag för en rejäl pension som ska räcka i 40 år?
Detta är politikerna medvetna om, men har tassat runt. Kanske pga att de (de heltidsavlönade) själva har så fina pensionsvillkor! (Vilka jag anser skulle anpassas till de villkor som gemene man har!) Och kanske för att pensionärerna betalar mera skatt än de i verksam ålder, pga politiska beslut.
Nu slängde Reinfeldt ut en brandfackla, och nog tog det eld. Han menade att pensionsåldern bör vara mera flexibel än den är idag och att det vore bra om många valde att arbeta längre. Han sa inte att alla ska arbeta längre!
Han sa också att det måste blir mera naturligt att byta jobb någon gång i livet, så att den som t ex har ett fysiskt tungt arbete i god tid byter till något annat så att han/hon kan fortsätta att arbeta utan att slita ut sig. Att arbetslivet blir mera människovänligt. Givetvis innebär det också att det krävs stora och nya insatser av vuxenutbildningen.
Idag finns en formell möjlighet till flexibilitet, stegvis framdriven av t ex Gunnar Heléns fp (på den tid fp var ett socialliberalt parti) och även senare. Men den har främst använts för att gå i pension tidigare, med följd att pensionen reducerats.
De stora praktiska hindren är mentala, och att inte minst fackliga avtal (mellan facken och arbetsgivarna) förutsätter att folk slutar arbeta (senast) vid 65.
Förutom det uppenbara ekonomiska behovet av att arbeta längre, både som ung och äldre, så borde det också vara en mänsklig rättighet att få arbeta så länge man vill och kan. Många vill det, varför göra det svårt för dem?
Åldersdiskriminering är en styggelse. Andra kan inte idag, pga praktiska hinder och för tunga arbeten. Dessa hinder bör självfallet arbetas bort, även om det givetvis inte är en enkel uppgift.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)