Härom dagen rapporterades en utredning om att med högre sjukersättning så blev sjukfrånvaron längre. Och kostnaderna högre både för samhället och för diverse försäkringsbolag.
Två reflexioner om detta.
Först. Det blev, till stor del motiverat, ett stort motstånd och opposition när såväl denna som förra regeringen (s) skar i välfärdssystemen, t ex betr sjukersättningen. Dock, egentligen var det både bättre och sämre än som uppmärksammats i debatten. Bättre på så sätt att väldigt många, speciellt då de med bra jobb med goda anställningsvillkor, inte alls drabbats. De fick sina 90%. (OK, efter diverse strul, men ändå.)
Men sämre, eftersom de som verkligen drabbas, det är de med sämre inkomster och sämre anställningsvillkor, eller som är utan jobb när de blir sjuka. Dvs, de som hade det sämst, drabbas kraftigast av båda regeringarnas politik.
För det andra. Varför utgår kommentarer om att sjukfrånvaro är detsamma som fusk? Speciellt då om det gäller lång sjukdom. Nog kan det förekomma, men inte är det regel. Jag kan tänka mig att den längre sjukfrånvaron faktiskt beror på att man behöver lite längre konvalesens än den lägre ersättningen indirekt tillåter. Att låg sjukpeng tvingar en del människor tillbaka till jobbet innan de är helt återställda. Vilket kan innebära att de då inte har full arbetskapacitet, eller t.o.m blir sjuka igen.
Eller är det så att folk med dålig ekonomi av någon orsak har bättre hälsa och tillfrisknar snabbare än de med med bättre ekonomi och goda sjukersättningsförmåner? (OBS ironi.)
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
