Det är inte majoritetens företrädare som behöver ges extra tyngd, utan fotfolkets inflytande (PT-ins)

 På nätet idag och i papperstidningen i morgon 29 juli, finns en debattartikel som jag skrivit. 
Jag klistrar in mitt manus här. PT har stuvat om lite betr främst  rubricering, men, vad jag kan se, bara strukit ett ord.  "Inpiskare" som benämning på kommunalråden ströks. 

 (mitt manus) 

Två-tre kommunalråd medför maktkoncentration – för demokratins skull bör inflytandet i stället spridas.

Majoritetsföreträdaren (?) Britt Fäldt (v) visar i sin insändare (PT 26 juli) att hon ser ”kommunalrådsfrågan” som ett sätt att säkra majoritetsgrupperingens (s, v, mp) makt och grepp om kommunen och kommunförvaltningen. Att det sker genom att ge kommunalråden uppgifter som gör dem (liksom de tunga styrelseordförandena) till politiska tjänstemän med förvaltningsuppdrag, att se till att (den knappa) majoritetens ledares politik ”samordnas” och följs av alla. Därmed minimeras utrymmet för andras åsikter att komma fram i den demokratiska processen; debatt och beslut i kommunstyrelse och fullmäktige reduceras till en formell registrering av det som redan bestämts av majoritetspartiernas ledare, som främst består av de två kommunalråden, Britt Fäldt och fullmäktiges ordförande (s).
Ty sådant är ju läget i Piteå kommun. Två kommunalråd (KR) kompletterar en övertung ledning för den (knapp) majoritet som styr kommunfullmäktige (Kfm). Två KR som inpiskare och samordnare, politiskt och förvaltningsmässigt, blir ett tydligt bevis på en kompakt övervikt för en knapp majoritet (med S som det stora partiet), som också inkluderar Kfms ordförande och samtliga styrelseordföranden och vice ordföranden, med rejäla arvoden.
Jag menar att ett KR som ordförande i K-styrelsen, är nog för att, tillsammans med kfm:s ordf, för att markera den politiska majoriteten. Vice ordförande bör tillfalla oppositionen (men ej vara KR eller oppositionsråd). Likaså bör vice ordföranden i styrelserna fördelas på oppositionens olika partier. Det skulle ge bättre insyn för fler och en större bredd och demokratisk balans i kommunens organisation.

OBS, både majoritet och opposition i Piteå består av flera partier. Så kommer troligen vara även framöver, oavsett vilken grupp som utgör majoritet eller opposition. Ett oppositionsråd löser inte demokratiunderskottet. Och obs att idag har (v) de facto ett KR inom majoriteten genom Britt Fäldts kombination av uppdrag.

För bättre insyn och demokratisk balans behöver de vanliga ledamöternas (fotfolkets)  arbetsförhållanden förbättras. En övertung organisation, t ex genom flera KR och ensidiga presidier, förvårar demokratin. I stället bör fotfolkets (oavsett partitillhörighet) insyn och inflytande stärkas!

Lars-Erick Forsgren, Öjebyn

fd kfm-led mm, bl a i Piteå kommun

----------------------------------------------
 (Förutom i Piteå har jag varit fullmäktigeledamot i Söderhamns och Botkyrka kommuner.)

Sluta att högerfärga ordet borgerlig, ange ideologi för de olika partierna i stället.

 Precis uppstigen från sjukbädden efter genomgången svårartad covid-19,  ser jag hur den politiska "debatten"  alltmer är slarvig, och medvetet hos en del och omedvetet (okunnigt) hos andra, använder ordet "borgerlig" som om det betecknade en ideologi. 
   Det är ju helt fel!
"borgerlig" är inte en ideologi , utan bara ett ord som betyder icke-socialistisk. "Borgerliga", dvs icke-socialistiska partier, har olika ideologier.. Socialliberaler är inte några slags smygsossar. KDs Ebba Usch låtsas att hon leder ett "mittenparti" ... man tar sig för pannan. Och jag noterar att de högerkonservativa moderaterna dessutom idag alltmer blivit en papegoja som talar precis som Åkessons rasistiska nynazister. Vi måste inse att partierna står för olika ideologier (ibland "glömda" eller nedtonade, för att inte skrämma känsliga väljare), men också att idag inget parti har eller kan få egen majoritet i riksdagen. Det krävs samarbete för att få ihop regeringsdugliga majoriteter. MEN - det bör rimligen ske för att nå framgång för den ideologi som partiet företräder. Då kan inte extrema partier, i ytterkanterna, kräva att dessa präglar politiken. Jag rekommenderar er att läsa följande utdrag ur ett tidigare blogginlägg jag. Med avstamp i vad den socialliberale Waldemar Svensson sagt om att högerfärga ordet borgerlig. --- "Om den borgerliga fronten sammanpressas till ett block, som i det allmänna medvetandet blir färgsatt av högern, så får Socialdemokraterna den bästa tänkbara utgångspunkten för att erövra väljarmajoriteten."

Waldemar Svensson i Ljungskile, riksdagsledamot och vice partiordförande (FP), som verkar föga känd bland dagens "liberaler".
Wald Svensson och Bertil Ohlin var under lång tid det par (vice ordf  resp ordf) som kompletterade varandra och gjorde fp under dess storhetstid till den inflytelserika kraften i svensk politik. I skarp  opposition emot Erlanders SAP, som tvangs att ständigt ha fp i åtanke, och moderera S-politiken.
Jag vill å de Visst hade - och har - Waldemar Svensson rätt. Ofta uttryckte han sig omständligt, spec i skrift, men här var det ändå lättförståeligt.

Låt oss alltså se vad som hände. Svensson i Ljungskile cementerade inga s-regeringar, det var det förstakammaren det valsystem vi då hade, som gjorde - och till och från det stöd som  bf/c gav SAP. 
Efter 1976 års val tappade s regeringsmakten, för sex år, men lyckligtvis så blev det inte högern som "färgsatte" den/de följande regeringarna. C och det socialliberala fp hade kommandot, tills C spräckte regeringen genom kärnkraftsfrågan. Och f.ö. så var det alltid högern/M som var det parti som spräckte, eller hotade spräcka, den ickesocialistiska regeringen. Fp och C höll emot M:s färgsättningsanspråk. Fp fick t o m själv ta hand om regerandet när varken M eller C orkade med. Och fp fömådde lotsa igenom liberal politik med samarbete med de partiers som låg närmast, fråga för fråga

Vilket får ses om en stor bedrift och framgång för liberala idéer - där både socialistiska och konservativa/moderata hölls undan.t bestämdaste avfärda det befängda påståendet att Svenssons inflytande skulle ha cementerat s-makten, 

1991 då, då blev det mera högerns "färgsättning", men Westerberg fr f allt fick samtidigt regeringen att i mycket ändå styra socialliberalt, men så kom finanskrisen, där också samarbetet med S behövdes för att moderera högerfärgen.

För en socialliberal kan det aldrig vara det viktigaste att hjälpa fram "borgerliga " regeringar som färgsätts av högern.
Socialliberalers främsta uppgift är att få till stånd så mycket socialliberal politik som möjligt. Det kan eller bör ske på olika sätt, beroende på hur övriga partiers politik ser ut, och på vilka frågor som är aktuella. Genom samverkan med ickesocialistiska partier om de inte bromsar socialliberala idéer, eller genom blocköverskridande samarbete, som dels förhindrar socialism och dels främjar liberala idéer och stoppar "högerfärgningen".
---