Sept 11, i glädje och sorg

11 sept 2001. Ja, nog minns jag den dagen. Jag satt och jobbade vid datorn, men hade radion på i bakgrunden... och plötsligt kom "underliga" nyheter, som verkade helt overkliga... Dock "förstod" jag tämligen snabbt att det verkligen var något stort och eländigt på gång i New York. Den fullständiga innebörden tog dock tid att ta in.
Konsekvenserna stannade ju inte "bara" med de tusentals döda vid Ground Zero. Skräcken för terrorism, och vad den kan ställa till, ledde till våldsamma reaktioner. Och en del politiker (George W Bush m fl) använde denna oro för att stifta lagar som kraftigt begränsade medborgerliga fri- och rättigheter på ett sätt som sakligt sett var överdrivna och som inskränkt demokratin. Både i USA och många andra länder, inklusive Sverige. FRA-lagen och andra integritetskränkande lagar och åtgärder får ses som en följd av Sept 11. Därmed kan man i någon mån säga att terrorattentatet lyckades i vidare mening, genom att det lett till demokratiska inskränkningar.

Något som jag faktiskt insåg risken av och varnade för bara några dagar efter attentatet.

Men även denna dag 2003 minns jag genom kombinationen av knivattentatet mot Anna Lindh, och att hon avled av detta - och i kombination med trista personliga erfarenheter denna dag, och de följande, av svensk UD-byråkrati hemma och i utlandet...

Dock denna dag, ytterligare två år senare, blev det en glädjens dag. Vår son föddes. Visserligen sju veckor för tidigt, men ändå! Och nu är han sju år! Så i längden kommer denna glädjande händelse att överskugga det mesta andra detta datum.

Ung och bortskämd.

Så har fjolårets "Ung och bortskämd" getts en ny säsong i SVT. Varför det? OK, det har ett visst underhållningsvärde. Troligen tillräckligt höga tittarsiffror för att dras ett varv till.
Och jag tittar. Och upprörs, förstås. Och förvånas, att några vill ställa upp i ett sådant program. Upprörs över att det finns ungdomar, så barnsliga och så bortskämda som dessa unga. Att de inte skäms.
Men än mera över föräldrarna som skämmer bort barnen så långt över alla gränser, så att barnen, dvs de barnsliga ungdomarna, förlorat all kontakt med hur verkligheten ser ut! Och att föräldrarna ställer upp på att vara sina ungdomars passoppar, ja slavar och som öser pengar över dessa odågor.
Först tänker jag att det måste vara oerhört rika föräldrar, men det verkar finnas i vart fall några med mera normala inkomster. Visst älskar man sina barn, men att klema bort dem så som här gjorts, det hjälper inte barnen till ett vuxenliv.
Och rika föräldrar, de kanske själva skämts bort alltför mycket. Men har de tid (även om de har pengar) att lägga all sin tid och kraft på att serva sina "vuxna" barn på detta sätt?
Eller har de själva haft det så knapert och/eller så frånvarande föräldrar att de i sin tur till varje pris vill ge "barnen" ALLT och mera därtill?
Ja, i något fall skymtar det fram att föräldern är ensamstående och tydligen har någon slags inre skamkänsla över att ätteläggen inte har två föräldrar. Kanske delvis en förståelig känsla, men inte blir ungen bättre av att bli bortskämd bortom allt förnuft. Dessutom matas vi ju ofta med att ensamma föräldrar har det så väldigt knapert ekonomisk. Men dessa verkar inte ha det så.

Det är i och för sig en sund reaktion hos de föräldrar som vill ha hjälp med att få lite stil på ungarna, att de unga ska få lära sig vad mat och annat kostar, att livet innebär arbete, och att man måste städa efter sig. Men att göra det inför teve-kameror?
De unga begriper väl inte bättre, de vill vinna resan som är priset till den som håller sig kvar längst i programmet, i ett slags Robinsonliknande utslagningsprocess. Och de tror att genom att visa sig i teve så blir man en kändis. Vilket verkar vara målet, i den mån de har något, för dessa unga.