Ohlin, pappa och frisinnade Norran gjorde mig till liberal (som i svensk politik preciseras till socialliberal och absolut inte borgerlig)! l

 Varför är (och förblir) jag socialliberal - och vad betyder det? Samt lite bakgrund.

Först. Jag växte upp i en tid och miljö där folkfrisinnet präglade folkpartiet. En tid då socialdemokraterna suttit vid makten ett par decennier redan, och där högern hette högern, en tid då kommunisternas ledare hette Hilding Hagberg, och då bondeförbundet leddes av Gunnar Hedlund i Rådom, en smålurig herre som kohandlade med sossarna (Erlander), bf  fanns i stort sett bara på landsbygden, och därför sökte bondeledaren Rådom fånga stadsväljare genom att byta namn till centerpartiet.

Dessutom hade vi kvar tvåkammarsystemet, med fyraåriga mandatperioder.  Det hade även kommun- och landstingsfullmäktige, men de valen gjordes mellan riksdagsvalen. Vi hade alltså val vartannat år, men till olika "nivåer".  Valet till riksdagen var endast till andra kammaren. Första kammarvalen skedde indirekt av landstingen och enl ett rullande schema på 6-årigs mandat. Vilket gynnade det stora sossepartiet, som genom den succesiva förnyelsen av första kammaren kunde överbrygga dåliga AK-val. 

Det var ett märkligt system, som var tänkt att förhindra "olämpliga" snabba skiften av makten. En konservativ spärr alltså. Jag  gissar att yngre väljare inte vet hur det var "förr",  men vi årsrika minns.  

Jag växte alltså upp i en frisinnad miljö. Pappa berättade om de heta diskussioner han hade på byggena (han var målare, och  hade i unga år emigrerat till Amerikat, arbetat med allehanda jobb, sett och mött alla slags människor, av skilda kulörer och intressen, men efter 7,5 år återvänt till Sverige)  med både kommunister och nazister. Men pappa var arbetare och aktiv frireligiös, givetvis också nykterist, dvs med benen i  alla de tre folkrörelserna. (Facket, Frikyrkan och Nykterhetsrörelsen). Hans far, min farfar, var både arbetare, frisinnad liberal och facklig företrädare. När jag började läsa flytande, i åttaårsåldern, var det i den frisinnade tidningen Norra Västerbotten, som vi hade med från tiden i Boliden, (Norran kallad) och dess ledarsida, även de utrikespolitiska krönikorna. Pappa var med i styrelsen för missionsförsamlingen även på den nya bostadsorten. Där hade vi en nära granne, bonde/hemmansägare, som var folkpartist, ordf i kommunfullmäktie, med en far som varit liberal riksdagsman på sin tid.

I en kommentar på FB, skrev jag såhär.  Jag vet ju att Berra (ja, han kallades ju så internt, har jag erfarit) Ohlin starkt ogillade ordet borgerlig (eftersom det alltid tolkades som höger/konservativ. Han menade, med full rätt, att det som förenade oppositionen var att den var icke-socialistisk. Punkt. De olika partierna hade olika ideologier, och fp´s var givetvis socialliberalismen. Han utlyste t o m en tävling om att hitta ett bra och rättvisande ord, för ersätta det tungrodda "icke-socialistiska", men fick inga bra svar.

Ja, även jag fängslades av duellerna mellan Ohlin och Erlander. Dock ej i Vasaparken, utan hörde dem i RADIO, tillsammans med pappa. Och det var nog snart 70 år sen det också.

Sen for jag runt med pappa (och en vän som hade bil) och klistrade upp valaffischer för fp i byarna. Ett frisinnat engagemang med udden emot både högern (Jarl Hjalmarsson) och vänstern i form av sossarna (Erlander) och givetvis kommunist-Hagberg. 
Ett kuriosum. Jag träffade aldrig, och talade inte med Jarl Hjalmarson ( h), Gunnar Hedlund (bf/c), eller Tage Erlander (s). Men däremot, som mycket ung med kommunistledaren Hilding Hagberg. I en tågkupé, hamnade mitt emot varandra. Hälsade artigt på den buttre gubben, han svarade fåordigt, men ändå. Ett kort samtal. I tåg på väg mellan Vallsta , där jag steg på, och Bollnäs, där jag steg av. 
Vet inte vart han skulle, men det kan ha varit den gången jag (ensam och ung) for för att höra Waldemar Svensson på Ohnbacken i Bollnäs.  Men hr Hagberg steg inte av i Bollnäs... 

För denna ideologi engagerade jag mig under ett halvsekel, i folkpartiet, ideellt.  I valrörelser, i partiarbete, som förtroendevald i flera olika kommuner, som politisk sekreterare några år (i Botkyrka),  i kontakter med flera partiledare och med andra "partihöjdare", som debattör främst i lokalpressen.

 På senare år, utan partistämpel, som oberoende socialliberal, också på internet (blogg och FB).  

 Och jag sammanfattar min ståndpunkt:
Vi årsrika socialliberaler, vi vill varken ha pest eller kolera. Vi vill ha socialliberalism, frihet i gemenskap, med socialt ansvarstagande, sociala reformer utan socialism. Mänsklighet och rättssäkerhet. För den liberala demokratin med allmän och lika rösträtt, yttrandefrihet och jämställdhet och u-bistånd för demokrati och frihet,  generositet mot invandrare och generös mot flyktingar. För integritet och rättssäkerhet. Och mot extremism både till höger och vänster (ex-vis nynazister och kommunister). Och för samarbete med demokratiska krafter för att stärka frihet och välfärd och minska klassklyftor och klimathot för att rädda naturen och jordens överlevnad

Jag känner mig alltfort som en frisinnad socialliberal i Ohlins och Bengt Westerbergs anda. Men också med en bakgrund i den socialliberalism som Adolf Hedin förespråkade, i Karl Staaff och Nils Edén och många liberala föregångsmän under 20 och 30-talen, för sociala reformer och välfärd, för Waldemar Svenssons frisinne och  för Sven Wedén, Gunnar Helén och Per Ahlmark.  Och Ola Ullsten, under hans statsministertid. Jag är tacksam för att kunnat ta del av Hans Lindblads kunskap om och engagemang för socialliberalismen - och för Olle Westbergs och Maria Leissners  långa engagemang för  socialliberala principer. 

Sverige skulle må bra av ett sant socialliberalt parti i riksdagen. Tyvärr är inte L-partiet det partiet. Trots att den nuvarande ledningen anser sig vara fp´s  efterföljare.  Den har ju tappat kompassen, och gått vilse i högerskogen, och dess vilja att regera på SD´s villkor. 
Vi behöver ett nytt socialliberalt parti, t ex Folkliberalerna. Som ett pånyttfött folkparti. 


 extra.  PS. Jag noterar nu att t o m Jan Guillou skrev (i AB häromdagen) att han saknar en riktig liberal mitten-kraft i svensk politik, som ett alternativ till extremisterna  till höger-vänster, nu när L-partiet sprungit till höger.
Så, ett sug efter ett riktigt socialliberalt parti finns.  T o m från ett något oväntat håll.  
DS

Om Louis A, fördomar och rasism, vad och varför? (och min far)

 

Fördomar och rasism, i olika former. Varför – och varför inte. Några tankar kring ett par gamla recensioner.av Louis Armstrongkonserter 1933, Med avstamp i ett inlägg på Facebook.   

(Bild på Louis A, 60-tal.)

Kjell Wigers, något redigerad, om Louis Armstrongs besök i Göteborg hösten 1933. (EXPRESSEN)

 "Med anledning av Way out Wests senaste storbokning, Ornette Coleman, en jazz­legendar i Miles och Coltranes klass, kom jag att tänka på när Louis Armstrong för första gången kom till Göteborg hösten 1933. 
Han, Louis, kom sedan att omfamnas av hela svenska folket och fick smeknamnet Ludde. Hans trumpetspel och hans skrovliga röst imiterades och beundrades.

På Göteborgs Handels och Sjöfartstidning var man inte imponerad. Tidningen hade under chefredaktören Torgny Segerstedt ett rykte för rakryggad hållning och värnande om människovärdet. Men människovärdet omfattade inte alla.
 (min kommentar. Tidningens val av recensent speglar väl inte nödvändigtvis chefreds syn på den receserade musikerns människovärde? Eller?)

För att recensera Armstrongs konsert skickades tonsättaren och journalisten Gösta Nystroem, uppburen medlem i Publicistklubben, senare filosofie hedersdoktor och riddare av Vasaorden.

Nu hände detta för många år sedan och man kan alltid skylla på tidsandan. Det var så på den tiden brukar man säga som försvar för rasism och människo­fientlighet. 
Och Nystroem skrev sin recension, inte av konserten, utan mer av artistens utseende. Han skriver om en människa.

"Herr jazzkungen och människo­ätarättlingen Louis Armstrong visar sin slätrakade flodhästfysionomi. Flaxande med en helt vanlig mässings­-trumpet och en jättestor vit näsduk klafsar han fram till ­tribunen, visar tänderna, snörvlar, upphäver ett av sina vilda negroafrikanska förfäders urtjut, då och då omväxlande med ett gravhest gorillevrål från urskogen. Att hans lungor hålla är förvånande men fysiskt brås han nog både på förfäder och gorillor."

Mot slutet av recensionen skriver Nystroem. "Lättjefull och slapp med blodsprängda ögon och svängande armar vrålade han in något obegripligt i mikrofonen, ruskade på sin flodhästlekamen och gestikulerade, krälade och råmade som en besatt. Då och då torkade han med den stora näsduken sitt svettiga ansikte, som egentligen består av en stor trutande mun, under det att trummor, saxofoner och basuner bakom honom kämpade för att nå toppen på denna ­flämtande dårpippikonvulsion."
(min kommentar: Ingen egentlig rec av musiken, men fruktansvärt förolämpande och hårt rasistiska yttrande, som avslöjar stor okunskap om musik och musiker som Nystroem inte hade omkring sig. Tidsanda? Måhända, men bland vilka?)

Armstrong uppträdde också i Stockholm och i Aftonbladet skrev musikern och schlagerkompositören Gösta Rybrant om "Negerfröjd på Auditorium". Rybrant skrev egna sångtexter men blev mest känd som översättare av musikaltexter till exempel Hello Dolly, Originalet, titellåten, kom att sjungas in trettio år senare av just den man som Rybrant hade skrivit så här om: "De odefinierbara bölanden som Armstrong i går frustade fram på sin helvetesmaskin vägrar jag för min del att uppfatta som några slags musikaliska manifestationer. Man ska naturligtvis inte ta en sådan sak på allvar. Men när man ser en herre, vars enda musikaliska kvalifikation tycks vara att han kan guppa med stjärten med någorlunda ­rytmiska mellanrum, begapas, beundras och bejublas av en publik som förefaller åtminstone relativt normal, då undrar man vad man egentligen ska tänka."

Ett gott förde dock Armstrongs konsert med sig, menar Rybrant: "Den gjorde slut på den gamla tvisten huruvida aporna ha ett språk. Den som i går hörde Louis Armstrong föra sina hesa meningsutbyten med mikrofonen kan inte gärna betvivla den saken."

Rasistiskt? Ja, det är väl bara förnamnet. Uttrycket politiskt korrekt var inte myntat på den tiden.

Men varför ska man rota i sån här gammal skit?  Jo, för att dom två var beundrade och respekterade män med makt, inflytande och samhällsställning. Sorten finns kvar, men uttrycker sig smartare och mer försåtligt i dag och i andra riktningar." 

Så långt Wigerts artikel om Armstrong rec 1933.

Kommentarer i FB Det är verkligen en sorglig läsning. ..

Fanns fler tidningar som skrev. Tidsanda, eller ej. Påpekande att det faktiskt blnd s k seriösa kompositörer, musiker fanns stor förståelse och kunskap och uppskattng för tidig jazz.
Exempel: Peter Lundberg, ”Man kan titta på filmen från konserten i Köpenhamn för att jämföra. Det finns egentligen inga ursäkter för de här två recensionerna. Storstjärnor i "seriös" musik hade ju långt innan uppskattat bra jazz, från Ansermets beskrivning av Sidney Bechet 1919, Stravinskij och Rachmaninov som begick premiären på Rhapsody in Blue, och Ravel som satt på jazzklubb och diggade Jimmie Noone.

Men det är ett problem med Armstrong. Han såg sig som artist, och sångare och inte bara trumpetare så även jazzfolk kunde klaga på honom.

Men min morfar, som var generationskamrat med Nystroem , hade Armstrong som sin favoritsångare.”
MEN det vimlade av rasism och rasistiska uttalande, länge. Kring både musik/er och mera allmänt.
Min direkta, snabba kommentar var denna : Arg så jag kokar. Må vara att det då, tidigt 30-tal, var tidsandan.... men har svårt att se att den skulle ha varit SÅ grov och allomfattande. Men uppenbart tyckte Gosta Nystroem och Gösta Rybrant, så, då. Möjligen att de då oxså ville rida på ngt slags populism i "finkulturella" mycket konservativa kretsar. Men det gör ju inte saken bättre. SKAM över deras minne.
Lite senare skrev jag denna längre kommentar, som delvis utvecklade sig till en förkortad minibiografi över min far , som levde och var vuxen både före 1933, långt senare.
(något redigerad här)
Smygrasism. Den finns ju. Men mera raffinerat smygande nu, än den grova, öppna rasism som recensionerna avslöjat . de. 30-talet var ju nazismens decennium i Tysklad (för att ta slut som härskande ideologi i Tyskland i o med WW2.
Men varför så utbredd då?

Jag tror att det i viss mån berodde på okunskap. Man reste inte i någon utsträckning, t o m inom landet var det begränsat, trots järnvägarnas framväxt några decennier tidigare , och radion var nyheter och finkulturellt (från Stockholm-Motala). Och man var rädd för det nya. Tanken slår mig, Tänk om alla hade varit som min far. Han föddes i slutet av 1800-talet. Frireligiös (inte statskyrklig! ). Välutbildad målare. Arbetslös. Emigrerade 21-årig till Amerika. Arbetade sig först genom Canada på rancher, på farmer, som skogshuggare i British Columbia, sen till Montana i USA. Försökte odla upp ett Home-stead, men inkallades till militärutbildning i Californien,  (miste jordplätten därför), när han var färdigutbildad soldat så slapp han dock att skeppas över till fronten i Europa p g a vapenstilleståndet. Blev inte kanonmat.

Under dessa år lärde han känna många människor, nya, med allehanda ursprung, inkl både färgade och indianer. Åter i Sverige arbetade han som målare, och var aktiv frireligiös, missionsförbundare., vilka engagerade sig i missionsarbetet, och mötte många afrikaner från missionsfälten som gästade församlingarna i Sverige (i sällskap med missionärer). Och han läste mycket. Skaffade uppslagsverk, världshistoria, stora atlas etc. Nyfiken, kunskapstörstande. Frisinnad.

Så småningom gifte han sig, och fick mig. Som började lyssna på jazz. Inte gillade han det genast, men vande sig. Trots att hans år i Amerika var på breddgrader dit jazzen inte hunnit sprida sig än . Och han sa ALDRIG något nedsättande om människor med annat ursprung. Tvärtom, han reagerade emot de som bar sig illa åt t ex färgade. Var tolerant, fördomsfri.

Och på gamla dar så gick han upp på natten för att spela in jazzprogram, Smoke-rings, midnattsjazz från Gyllene Cirkeln etc, detta när jag låg i lumpen och inte kunde göra det själv. Han var hjälpsam och generös, tolerant på många sätt. Bildad och berest, men inte rik på pengar. På ålderns höst även till länderna vid Medelhavet, en klok man, som inte kunde latin, men ändå kunde tala både med hög och låg. Med ministrar och flyktingar. Och klarade sig med svenska och engelska , om han hamnade lite vilse bland bönder i Grekland eller golvläggare i Peterskyrkan i Rom.

Min slutsats. Om man rör på sig, träffar andra än de närmsta, är nyfiken, då behöver man inte bli rasist eller fördomsfull.(eller girig egoist). Inte ens om man växte upp och blev vuxen i början på 1900-talet. Han, min pappa, skulle ha klarat av att lyssna och njuta av Armstrong, om han haft chansen.

Lars-Erick Forsgren. 
bloggare

Jag minns när mjölken kostade 41 öre litern, och var man köpte den

 Nu har mjölken blivit mycket dyrare igen, liksom alla mjölk- och mejeriprodukter. Jag minns faktiskt när den kostade "bara" 41 öre litern, och var man köpte den. 

Första mjölkaffären jag minns, det var den i Boliden, i andra hälften av 1940-talet. . I backen, på vägen upp. Var mjölkaffär bara , punkt slut. En liten butik. Men mjölken var, och är, en viktig basvara som förtjänade en egen butik - också i gruvsamhället Boliden.

Mjölken hälldes upp i en mjölkhämtare, och nog var den på två liter? Kostade 41 öre litern. Jag följde mamma när hon skulle handla mjölk.

(Det här var på den tiden då bondeförbundet ännu inte gått med i regeringen och inte fått fem öre mer för mjölken. Eller var det bara ett öre mer de fick?)

Min andra mjölkaffär, den fanns i Vallsta. I Hälsingland. Inte långt ifrån skolan. Med egen ingång, i mejeriet, en halvtrappa upp. Där var det två expediter, tant Stina och tant Olga, båda arbetade också som mattanter i skolbespisningen. Glada medelålders kvinnor, gifta förstås. Tant Stina var gift med skolstyrelsens ordförande. Mamma fick alltid komplimanger av tant Stina om vilken trevlig pojke hon hade med sig...

Mjölken köptes också här i medhavd mjölkhämtare. Men efter något år så gick man över till mjölk i glasflaskor, förslutna med ett tunt lock av aluminium (?), stanniol. Tetrapack fanns inte på kartan.

På övre plan i mejeriet hade Jordbrukskassan sitt kontor, öppet några förmiddagar i veckan. Med egen ingång. Det var en räknekunnig hemmansägare som skötte kontoret, var kamrer.

Vi var ju inte bönder, och inte kunder/medlemmar i kassan, men vi visste vem han var. Storbonde, med gården någon kilometer utanför själva samhället.

Med tiden så lades mejeriet ner. Och i stället för mjölkbutik så öppnades där en fullvuxen mataffär med brett sortiment; Hälsinge-Livs. Butiksstrukturen i byn var förvandlad. Och intill f.d. mejeriet fanns nu en bensinmack.

Men då hade vi för länge sedan flyttat från Vallsta.