Bra jul-teve, och dålig...

Läser att Kalle Anka i teve på julafton tappar något i popularitet. Men hade ändå 3,5 milj tittare. Inte illa det heller. Och vad kan egentligen konkurrera den tiden?  Köpfesten bör rimligen ha avtagit kl 15 på julafton. Och kyrkornas eventuella aktiviteter ägde väl rum omkring lunchtiden, med div julspel och andakter. Kan inte påminna mig ha sett något i andra kanaler som lockade. Kan det ha varit att en del inte kunde vänta med julklappsutdelningen till efter Kalle Anka?

I mitt tycke så var julaftonens i särklass bästa teveprogram "Kan du vissla, Johanna", med Per Oscarsson, som en gammal man vars sista dagar på äldreboendet lystes upp av ett par grabbar, med längtan efter en "morfar".  Aningen kärv men stark och naturlig kärlek från låtsasmorfar, som aldrig fick några barn, och sund och frisk kärlek från grabbarna. Lysande spelat.
Och så senare på julafton, halvtimmen före Rapport, Tage Danielsson geniala "Karl-Bertil Jonssons julafton".  Också det om mänsklighet, människokärlek, en vilja att hjälpa.

Däremot var det tunt i SVT senare på julafton, efter dessa program och avklarad julklappsutdelning och julmiddag.  Diverse julkonserter med rätt så blekt innehåll i en märklig mix av konventionellt och krystat "populärt".  Det sluttande planet utför betr SVTs "underhållningsprogram" fortsätter.

Inte är det bättre i fyran heller, flåshurtigt, och/eller så enkelt att det är genant.

Betr SVT så är det gamla favoriter, som de två ovan nämnda, och div repriser som i någon mån kan rädda kvällarna. De tidiga kvällarna. Lars Molins "Midvinterduellen" är ju en höjdare om den enskilda människans kamp mot byråkrati och myndigheter. Och tack för de små glimtar vi ibland kan få med Monica Zetterlund i rutan. Från den tid underhållning kunde göras med kvalitet.

Julen - in real life, tack.

Julen är ett elände för många ensamma, såväl som för andra.
Julen borde vara en gemenskapens helg. I stället stressar vi för mycket, tar ut julen i förtid, pyntar till vansinne, och handlar en massa onödiga julklappar för att visa hur mycket vi tycker om varandra.
Men tar oss inte tid att vara tillsammans, egentligen.
Vi blir inte lyckliga av julklappar i sig. Möjligen av tanken bakom.
 Men vi tror att vi kan köpa lycka och gemenskap, inget kan vara mera fel.

Ge tid i stället. Var tillsammans. Med eventuell familj, eller andra. Skippa alla elektroniska konstlade internetgrejer. Umgås in real life. Låt FB-vännerna vara i fred. Så att de hinner vara med sina nära och kära.
OK, är du helt ensam och du har vänner som också är helt ensamma, så ta kontakt med dem, kanske t o m genom FB eller andra sociala medier. Men stressa inte bort din tid på FB i st för att ge tid och vänlighet in real life.
GE tid och vänlighet. Stressa av. Det skulle minska många olyckligas plågor. Och ge oss själva mera lugn och tid för återhämtning också. Lite lycka kanske.

Tid och samvaro in real life, inte köpa, inte handla, shoppa tills vi stupar, inte hinner med att vara glada åt julen, Låt oss inte drunkna i räkningar och överskridna krediter på våra bankkort.  Detta överdrivna shoppande gör oss bara alltmer stressade och olyckliga.

Men lite julmat som vi äter tillsammans med andra, det ska vi unna oss. Om vi inte äter så vi spricker. Låt julmaten i stället bli ett tillfälle för avspänd samvaro.

God Jul.

Hur ska man göra om man har en smygrasist på julfesten?

Jag måste bara lägga upp detta också.  Från DNs etikettsexpert, råd om hur man ska göra/säga om man råkar ha någon gäst, släkt eller annan, med på julens fester.  Inte jama med.

Citat
"Är det okej att säga ifrån till släktingar med exempelvis kvinnoförnedrande eller smygrasistiska åsikter? 

– Om rasistiska och odemokratiska åsikter dras upp ur gyttjan i ljuset, säger man hövligt "det där är inte okej för min del, du har fel" och då får man mothugg förstås av den som har denna uppfattning, varvid man motfrågar "vilka belägg har du för det? Statistik? Var har du hittat den informationen?"

– Och till slut kan man säga, om inget annat hjälper, ungefär "det är obegripligt att en tänkande människa kan inbilla sig att andra är sämre varelser bara för att de har en annan religion/kultur eller ett annat kön; hur korkad får man vara för att tro sådant?"

– Därefter är det förmodligen slut på julstämningen, men det är inte heller okej att någon-några får sitta och säga dessa enfaldiga dumheter utan att någon protesterar."

---

Ja, slut på julstämningen, men man fredar sitt samvete.  Säger man inget eller jamsar med, mer el mindre tydligt, då  mår man ju illa själv.  

Betr Mandela och Sydafrika - och den svenska opinionen

Med hjälp, denna gång av Olle Wästberg, vill jag än en gång påminna om hur det var i den svenska inrikespolitiken, vem som drev vad, vem som var emot, vem som var långsam, betr synen på apartheid i Sydafrika.  Och på olika syn på Portugals kolonialpolitik.

Såhär skriver Olle i sitt månadsbrev:
Sydafrikaopinionen leddes länge av liberaler

Nelson Mandelas död blev omedelbart ett slagträ i svensk inrikespolitisk debatt. Med rätt liten saklighet. Olof Palme gjorde viktiga insatser, men socialdemokraterna var länge tveksamma till sanktioner mot apartheidregimen – främst p g a knytningen till fackföreningsrörelsen. Metall gick hand i hand med storföretagen i motståndet mot sanktioner. Samtidigt insåg inte moderaterna apartheids unika grymhet.

När det gällde Portugals kolonialkrig tillhörde Sverige den fjärdedel i FN som röstade mest ”portugalvänligt”, medan t ex Israel tillhörde den fjärdedel som ställde upp mest mot kolonialismen.

---
En utförligare,  nyttig genomgång av Olle W  finns att läsa i denna länk. Från Fri värld magasin. 

Ett kort citat från Olles inledning. 
"Jag var med redan i början av 1960-talet när vi startade konsumentbojkotten mot Sydafrika. Redan 1954 kom Herbert Tingstens bok om det sydafrikanska rasförtrycket. Massakern mot protesterande svarta i Sharpeville 1960 hade på allvar börjat väcka världen. En rad länder drog tillbaka sina ambassadörer från Sydafrika. Israel tillhörde dessa länder – inte Sverige.

Konsumentbojkotten drevs under många år av flera politiska ungdomsförbund och folkrörelser. Folkpartiet motionerade i riksdagen om sanktioner mot Sydafrika.

Sedan kom första officiella svenska steget 1965 då Sverige i FN krävde FN-sanktioner. 1973 rekommenderade regeringen svenska företag att avstå från nyinvesteringar i Sydafrika och svenska legationen i Pretoria fick inte längre hjälpa svenska företag."

Han beskriver också Metalls avoghet emot svenska sanktioner  mot apartheidregimen i Pretoria. 

Och från slutet av artikeln. 
"Också när det gällde Portugals kolonialkrig i Angola, Mocambique och Guinea-Bissau var Sverige långsamt med att reagera. Sverige samarbetade nära med Portugal inom frihandelsområdet EFTA.  Enligt en uppsats vid Göteborgs universitet om omröstningar angående det portugisiska väldet tillhörde Sverige den mest ”portugal-vänliga” fjärdedelen av världens länder och Israel den fjärdedel som starkast fördömde kolonialkrigen. (Så länge arbetarpartiet ledde Israel var landet konsekvent i sin parallell mellan apartheid och antisemitismen. Sedan blev det mer vingligt.)

Per Ahlmark drev som riksdagsledamot i upprepade interpellationer och frågor till dåvarande handelsminister Gunnar Lange (S) att Sverige skulle kräva att Portugal uteslöts ur EFTA. När Per Ahlmark ännu en gång tog upp frågan protesterade den socialdemokratiska riksdagsgruppen genom att samfällt lämna kammaren.

Socialdemokraternas seghet när det gällde såväl sanktionspolitiken mot Sydafrika som politiska åtgärder mot Portugal ska inte ses som en ideologisk hållning, utan mer som en del av de täta banden med fackföreningsrörelsen. När jag satt i sydafrikautredningen blev jag vid ett tillfälle nedkallad till Göteborg och vederbörligen utskälld av SKF-ledningen och Metallavdelningen i gott samförstånd. Metall – som ju fanns på företag med omfattande verksamhet i Sydafrika – tillhörde sanktionspolitikens största motståndare."

---

Och ja, jag minns Sharpeville 1960. Vilket intryck det gjorde på mig. Uppenbarligen även för svenska liberaler aktiva i folkpartiet, redan då. 

Säkerhetsbyråkratins agerande oroar och är kontraproduktivt

Demokrati innebär att folket ska veta vad de som väljs till folkets företrädare på beslutsnivå står för, även i praktiken, dvs även vad de faktiskt gör för att bevara demokratin.

När de folkvalda inte gör så, utan till och med överlåter till tjänstemän och myndigheter att göra ingrepp i medborgarnas frihet och grundläggande demokratiska rättigheter som integritet, yttrande- och tryckfrihet, begränsningar i offentlighet etc, då är det viktigt och nödvändigt att makten granskas. Att oklara lagar granskas, att myndigheternas övertramp av lagar granskas och påtalas, avslöjas.

Det är varje oppositions uppgift, om där finns verklig opposition. Det är massmedias absolut främsta uppgift. Och när media inte förmår det får vi lita till att enskilda medborgare hjälper oss andra och media för att vi ska få veta vad som sker. Så vi kan reagera och utkräva ansvar av de som misshandlar demokratin.

Därför är Edward Snowden en hjälte för försvar av demokratin. Därför kan man starkt ifrågasätta mycket av det hysch-hysch kring det som ledande politiker och övervakningsbyråkrater kallar för "säkerhetspolitik".

Därför ska det inte behöva finnas minsta misstanke att byråkraterna/ämbetsmännen tar över ratten från politikerna. SÄPO, FRA och vanliga polisen ska skydda demokratin, inte undergräva den. Myndigheterna ska, vilket t ex Datainspektionen verkar göra, fullgöra de order som de folkvalda ger. Och självfallet ska politikerna skydda de demokratiska värdena, inte massövervaka oss medborgare i varje steg och åsikt.

I Sverige inskränktes tryckfriheten, med anor från 1700-talet, under andra världskriget av underdånig hänsyn till diktaturens nazi-Tyskland. Integritet och åsiktsfrihet kränktes av socialdemokratin genom den s k IB-affären och det s k SAPO.  I dagens Sverige har,  delvis med start i diskussionerna kring FRA-lagens tillkomst 2008 och därefter, dessa frågor aktualiserats allt mer. I bakgrunden låg då 11 sept 2001 och den terroristskräck som Bush-regimen i USA utnyttjade för allt kraftigare inskränkningar i människors vardag. Genom att, med åberopande av terrorism, inskränka demokratin.

Jag reagerar därför starkt emot hur luddiga lagar införs, som ger möjlighet till regering och myndigheter som FRA och SÄPO till helt fri tolkning av dessa lagar, till ändamålsglidningar, till hur tillsynsmyndigheter antingen verkar blunda för eller inte får faktisk insyn i hur "säkerhetsmyndigheter" agerar.

Jag inser och vill givetvis att Sverige ska ha ett försvar och även skaffa sig kunskap om främmande makters eventuella dolska planer gentemot Sverige som stat. Men jag vill inte att demokratin ska avskaffas under sken av att skydda den. Svenska medborgare ska inte massövervakas. Spaning ska ske efter misstanke och utan att kränka människors integritet, och inte ske så att folk blir skrämda från att ha och uttrycka åsikter som inte är desamma som makthavarna har.

Jag är oroad av att svenska folket inte verkar mera oroat än det borde vara.

Jag noterar att nu torsdag morgon den 19 dec  meddelar SR att SÄPO döljer för tillsynsmyndigheterna vad de sysslar med. För att undvika "missförstånd". Hur ska t ex Datainspektionen kunna sköta sin tillsyn då? Och kanske är det faktiskt så att t ex Datainspektionen  förstår.... och det är det som SÄPO är rädda för.  Det oroar mig. 

 SR meddelar vidare att i USA får NSA (smått överraskande) stramare tyglar och kongressen ska ha större insyn. Obama är uppenbarligen oroad och kanske t o m en aning överraskad över hur NSA lever sitt eget liv (i tätt samarbete med FRA).

Dessutom verkar det fullt klart att det beslut som nu tagits i Brasilien om inköp av svenska JAS-plan, det har som en viktig bakgrund hur irriterade de i Brasilien är över hur USA, genom NSA, avlyssnat (spionerat) på Brasilien. Därför ger de USA en näsbränna, köper svenskt i st från spionlandet USA.  En sund reaktion!

Det är ju ingen direkt överraskning att den övervakning och att "modernt" spioneri i hög grad är riktat emot ekonomiska intressen också, eller spiller över sådan information. Det borde även svenska myndigheter och ännu mer vår regering inse allvaret av. Liksom de konsekvenser det kan ge i det internationella, fredliga samarbetet för vår säkerhet!

Jag tror inte (hoppas inte) att  FRA trots det intima samarbetet med NSA, varit inblandat i USA avlyssnande spionage emot Brasilien. Men tänk om, och om det avslöjas, hur skulle Brasilien reagera då? Bryta affären om JAS?
Och hur kan FRAs agerande, med eller utan samverkan med NSA,   inverka negativt på internationella affärer i vårt närområde? Förr eller senare upptäcks ju det. Och blotta misstanken kan ju skada.

Detta överdrivna spionerade, övervakande utan urskiljning, misstänkliggörande av vanliga medborgare, det är alltså kränkande av demokratin, försvårar säkerhetsskapande samarbete med vår omvärld, och kan till och med drabba oss/Sverige ekonomiskt.

Grova hot mot de som inte vill "samarbeta" med SÄPO om automatisk avlyssning

Nog är det märkligt, men inte oväntat, med dessa grova hot som SÄPO utsätter internetleverantörerna för. Att de ska tvingas till att per automatik tillåta SÄPO att göra automatisk avlyssning/registrering av all trafik som SÄPO önskar göra. Vars laglighet verkligen kan ifrågasättas. Och att internetleverantörerna ska ljuga om att det sker ("sekretess"), för sina kunder.
Jag är inte förvånad, men ändå förskräckt att detta kan ske i ett samhälle, vars ledning säger sig hylla demokrati och insyn. Nåja, insyn mumlar de väl om numera utan att mena annat än motsatsen.

Jag undrar alltmer: vad är det som de vill dölja, våra myndigheter och vår överhet? I vart fall sker inte allt detta för vår säkerhets skull, vare sig som privatpersoner eller som nation.

Läs denna artikel i Dagens Nyheter. Signerat/ledare, av Susanna Birgersson. Jag citerar några stycken, men läs gärna allt.
"Det finns komiska inslag ­också i datalagrings­eländet. Som att Säpos ­hemliga samtal med internet­leverantören Bahnhof har spelats in. I hemlighet. Av Bahnhof."
"Dubbelt komiskt är att just Bahnhof är specialiserat på integritet. Företaget har liksom redan tänkt igenom saken, vägt brottsbekämpningsargumentet mot människors önskan om skydd mot staters och andra företags allseende ögon – och funnit att det senare väger tyngre."

Och så slutklämmen. "Underrättelsearbete är av nödvändig­het en ljusskygg verksamhet, och omgärdas av töjbara, svårtolkade och föränderliga lagar. Säpos försäkran om att uppgifter bara ska inhämtas i enlighet med lagen, väger därför lätt.

Förra veckan kom ett första utlåtande från Europadomstolens prövning av datalagringsdirektivet. Generaladvokaten erkänner direktivets syfte som legitimt men skriver att eftersom det saknas tydliga regler kring hur de sparade uppgifterna ska hanteras, strider direktivet mot Europakonventionen.

Datalagringsdirektivet är dåligt i sig. Att ålägga företag att spara uppgifter i denna väldiga omfattning å myndigheternas vägnar är orimligt. Men det är dessutom illa avgränsat. Något som illustreras av Säpos ihärdiga försök att få direkt tillgång till de lagrade upp­gifterna." 

Apropå det här med offentlighetsprincip, yttrande- och tryckfrihet

Dock i någon mån diskuterad i t ex UNT och på Facebook och någon blogg.

Både "liberaler" och andra röstade för inskränkt yttrandefrihet.

Riksdagen röstade nyligen med stor majoritet FÖR inskränkningar i yttrandefriheten, tryckfriheten och offentlighetsprincipen. Varför? Är samma ledamöters inställning till FRA-lagens yttrandefrihetsbegränsande effekter en förklaring. Dvs man anser inte att yttrandefriheten är en grundvärdering i ett demokratiskt samhälle?!
Man gick alltså emot den princip som i Sverige varit helig allt sedan 1766! (OK, med smärre avsteg under andra världskriget av rädsla för nazi-Tyskland.)

En förteckning över hur riksdagens ledamöter röstade finns i denna länk: http://niklasstarow.wordpress.com/2013/12/01/riksdagens-ledamoter-som-ar-mot-yttrandefrihet-har-ar-listan/

Antalet frånvarande vid omröstningen var hög, och jag vill i några fall gärna tro att det var en slags tyst protest. Tyvärr tror jag att i de flesta fall var det bara en vanlig utkvittning.

Yttrandefrihet och tryckfrihet går hand i hand. Men märkligt nog inte ens för ledamöter i det parti som kallar sig liberalt (folkpartiet), inte för de frihetsälskande fria bönderna i cp, inte för den numera "demokratiska"  högern=moderaterna.
Och den debatt som föregick detta beslut var märkligt lite uppmärksammad.
Men en påminnelse om vad det innebär kan vi läsa i detta inlägg i UNT.

http://www.unt.se/kultur/en-bit-av-demokratin-har-rostats-bort-2731002.aspx

Honnörsord som liberalism och demokrati klingar falskt när de används av de som röstade för dessa inskränkningar.

Hur kan partipiskan så styra röstandet i svensk riksdag?

FRA, vems är det? Om samarbete och ev laglighet. (Tillägg)

Har försökt samla ihop en del tankar betr FRA, dess samarbete med NSA (USA), vem som spionerar på vem, varför och på vems uppdrag och intresse. Om det finns stöd i den märkliga FRA-lagen. Etc

Det alliansfria Sverige övergick till att alltmer säga sig vara neutralt. Vilket det ju aldrig varit, egentligen. Sverige har fegat för stormakter oavsett vilka de varit. Nazi-tyskland, Sovjet mm..  Men vi har dock, framför allt genom Erlander (s-statsminister) samarbetat med NATO (USA) pga en samhörighet med demokratierna, allt sedan 50-talet.  Det skedde hemligt, för att inte irritera Sovjet. Vilka dock rätt snabbt givetvis blev underkunniga om det.
Liksom givetvis terrorister (som knappast är ett hot mot statens säkerhet, jfr Hans Lindblads resonemang om detta) känner till och vet att undvika att använda de media och de kanaler som kan avslöja deras aktiviteter!
Läs denna länk betr behovet av en folkets underrättelsetjänst.

Jag menar att det är viktigt att Sverige har en underrättelseverksamhet, håller koll på hur andra makter, som kan misstänkas ha onda avsikter betr Sverige, beter sig. Så ser ju verkligheten ut. Och "spioneriet" kan ha olika former.

Självfallet var FRA en ggn avsett vara folkets underrättelsetjänst gentemot de utländska makters förehavanden som kunde hota Sveriges självständighet som stat. Men i och med att folkets representanter handlar bakom ryggen på folket och inte ens försöker förankra sina beslut om att låta FRA dels spionera på folket, dels samarbeta med annan makt för att låta den "köpa" och beställa spioneri för eget syfte, som givetvis inte behöver sammanfalla med Sveriges intressen, och att främmande makt genom detta samarbete tillåts att spionera på svenska folket - om ALLT, så kan knappast FRA betecknas som varande i  folkets tjänst, utan i Överhetens/maktens tjänst för att hålla folket okunniga om avlyssningen och för just spionerna på folket .
Att Carl Bildt menar att FRA är viktig, det visar att han som makthavare vill ha koll på svenska medborgare, eftersom det numera verkar vara huvuduppgiften.

Min grundinställning är att det är makten som ska kontrolleras av medborgarna. Inte tvärtom. Medborgarnas integritet och privatliv ska inte kränkas, varken av den svenska makten eller via samarbete mellan FRA och NSA av  USA eller andra.

Läs också gärna denna intressanta text i samma ämne, av Gun Svensson, bloggaren FarmorGun.

Det Edward Snowden gjort, det är såvitt jag kan se, är att fungera som en medborgarnas kontroll av hur makthavare i olika länder agerar mot oss medborgare. Vilket makten döljer t ex genom att både sekretessbelägga och genom att luddigt hänvisa till "terrorism".  Makten/staten är per definition inte god. Ger vi staten/makten möjligheter, lagliga eller inte, att kontrollera och därmed styra oss lever vi farligt. Och även om staten just nu kan vara tämligen (?)  "god" så ligger fältet fritt för vad som kan ske med andra maktinnehavare.

Det uppdrag granskning visade häromkvällen genom de dokument de hade var att det som FRA/NSA först och främst sysslade med var verksamhet riktad emot vanliga människor, medborgare bl a i Sverige. "Spaning" mot människors privatliv.

FRA/NSA hackar våra datorer. Jag vill påpeka att FRA saknar mandat att göra det! Det ingår inte i FRAs uppgifter! FRA får (tyvärr) "signalspana" rätt hejdlöst,  men riksdagsbeslutet säger inte att de får gå in och hacka folks datorer.

Också FRA måste följa (den alltför tillåtande) "FRA-lagen".  Se t ex vad Dagens Arena skriver.

Tillägg. En länk till ett inlägg av advokatsamfundets Anne Ramberg i SvD om framför allt den "domstol" som är satt att hålla koll på FRA.
På sin blogg skriver idag även Mark Klamberg bl a detta:  "Den enda instans som skulle kunna pröva försvarsunderrättelsedomstolens bedömning huruvida aktiv signalspaning är tillåten blir därmed Europadomstolen i Strassbourg. Klagomål måste lämnas in inom sex månader efter tidpunkten för kränkningen blev känd/avslutades. Min bedömning utifrån artikel 8 är att aktiv signalspaning kan vara tillåten enligt Europakonventionen om det finns tillgänglig och förutsebar lag. Jag menar att signalspaningslagen brister vad avser förutsebarhet."

Inkomster och boendekostnader, lite funderingar

Jag (och familjen inkl ett barn i skolåldern) bor i Piteå kommun. Vi har mycket låg familjeinkomst. Men vi klarar oss, visserligen med nöd och näppe, men så länge min hustru har inkomst så går det. Anledningen är att i Piteå så är boendekostnaderna låga, relativt sett.
Vi bor i en villa, en bit utanför centralorten och den är inte helt modern. Men det är OK så länge det inte uppstår akutbehov av reparationer och underhåll. Och höjda el-priser, t ex på grund av höjd nätavgift, är en mardröm vi inte vill uppleva. Men just nu så klarar vi oss, eftersom vi lever sparsamt.

Nu läser jag i tidningen (=PT) att Piteå har den högsta husköpkraften, dvs klarar boendekostnderna bäst i förhållande till hushållsinkomsten. Och det beror inte på höga inkomster, utan på i snitt "hyfsat mycket bostad för kostnaden".
I vårt fall saknar vi ca 250 000 kr i förhållande till medianinkomsten/år i Piteå, men vi klarar ändå gränsen (enl Boindex) för att kunna bo i villa i Piteå. De i Piteå som kommer upp till medianinkomsten har således gott om utrymme för andra kostnader - och för sparande. (Jag hoppas att de amorterar av på bolånen, så att höjda räntor inte ger dem en chock den dag det inträffar. )

Än intressantare blir det om vi jämför med hur mycket villaboende kostar i Stockholm, som i och för sig är den extremt dyrast orten i Sverige. I Stockholm krävs nämligen en inkomst som är drygt fyra ggr högre än i Piteå för att kunna bo i villa.
Smaka på det...

Jag har inte kollat aktuell statistik, men det är nog en kvalificerad gissning att andelen som bor i villa i Stor-Stockholm är betydligt lägre än i Piteå.  Att bo i lägenhet är inte heller billigt precis i Stockholm. Speciellt nya hyreslägenheter i Stockholm kostar skjortan, och en bostadsrätt kostar miljoner.

De (tillfälligt) låga räntekostnaderna har sedan några år hållit nere boendekostnaderna. Likaså att många lån tagits utan amorteringskrav. Vilket ju betyder att det är banken som äger huset, och att stigande räntor får en explosiv kostnadseffekt. Det gäller hela landet.

Varför då lägre boendekostnader i Piteå än i Stockholm, men också jfrt på andra orter? Ja, inte beror det på att kommunägda Pitebo (tidigare Stiftelsen Piteåbostäder) håller nere hyrorna jämfört med privata hyresvärdar. Och till och från har det varit brist på lägenheter, både i centralorten och i byarna.

Jag är inte socialdemokrat, men just i denna fråga måste jag ge det socialdemokratiska styret i Piteå en eloge. I motsats till i de flesta andra s-styrda kommuner så har de i Piteå varit mera positiva till möjliggöra byggande av och ägande av småhus! Det har lett till en viss valfrihet. Visserligen är andelen bostadsrätter lite litet, men det har funnits både hyresrätter och villor. I och med en, i stort sett, god framförhållning i planerandet, så har det funnits tomter att bygga på och det har byggts såpass mycket att villapriserna inte stigit så bortom all reson som på andra håll i landet (storstäderna). Byggkostnaderna har nog ungefär varit desamma, men det har funnits en tillgång till hus att köpa i hyfsad utsträckning.
För  om det inte finns villor att tillgå så dels stiger priset, och dels tvingas många kvar i lägenhet, eller mot sin egentliga vilja (vilket också höjer kostnaden för att bo i lägenhet!).

Hur överlever folk i Stockholm? Visst är i många fall lönerna där kraftigt mycket högre än i resten av landet. Men, alla kan ju ändå inte ha miljonlöner! Eller?
Så uppstår boendesegregation...

Oförändrad brytpunkt är bra!

Japp, till slut lyckades den samlade oppositionen stoppa alliansens förslag om höjd brytpunkt för statsskatten. Nu bortser jag från småtjafset med juridisk vinkling. "Juridisk" är väl dessutom att ta i. Det gällde tolkningen av interna spelregler för riksdagen... Och att de rödgröna fick med SD om nejet. Alliansen har ju inte protesterat emot att SD röstat på den.
 Jag ser på sakfrågan.

Således. Femte jobbskatteavdraget, dvs bidraget till de som har bra jobb, inte är sjuka, arbetslösa eller pensionärer. Det gick igenom. 
Vilket är ett dränage av statsfinanserna och felriktat, menar jag. 

Att inte brytpunkten höjs, det innebär samtidigt att ett ytterligare minus i statskassan förhindras!
Att förslag från oppositionen skulle innebära att budgeten spricker, det är ju ett vanligt motargument från Borg och hans allierade småpartier.
Men här förhindrades faktiskt en minskning av intäkterna. Bravo, borde Borg utropa.!

 Att nu den välmående medelklassen inte gynnas ytterligare, utöver det i och för sig omotiverade femte "jobbskatteavdraget", det  innebär att det utrymme som därmed kan uppstå budgetmässigt skulle kunna användas för att skapa nya jobb och att förbättra villkoren en aning för sjuka, arbetslösa och pensionärer. 

Dvs om alliansen vill, vilket den nog tyvärr inte vill. Om den inte ändrar sig p g a det förestående valet.  

Om biståndet och moderaterna

Som en kommentar till mitt tidigare inlägg om biståndspolitiken och folkpartiets inställning till den följer nu några rader betr moderaternas (och indirekt även vänsterpartiets) historia - och nutid i frågan.

 Jag hörde nu på morgonen (måndagen 9 dec) i radion att Lars Ohly (v) ville att moderaterna och Fredrik Reinfeldt ska be om ursäkt för sina tidigare mycket negativa och fördömande ord om Nelson Mandela och ANC. Han menar att annars är det hyckleri när Reinfeldt reser till Sydafrika för att delta i begravningen av Mandela, en man som de ännu i sen tid kallat för terrorist. 
Nu är väl inte Lars Ohly och hans vänsterparti de som har den bästa meritlistan betr att stödja demokratiska rörelser - tvärtom har ju deras mål varit socialism i st f demokrati. Men hans kritik av moderaternas mörka historia i detta är fullt berättigad! Moderaternas inställning har varit negativ till bistånd pga en slags kvardröjande kolonial inställning och dessutom gått på näringslivets (läs Wallenbergs) linje för hur eventuellt bistånd och stöd till u-länder ska gå till. Dvs en inställning som mera gynnar svensk industri än resp u-land och dess demokratisering. Och än idag är moderaterna snabba på att använda biståndbudgeten för allehanda kostnader som inte har med bistånd att göra. 
Detta för att de anser att Sveriges bistånd ska begränsas. De talar om effektivitet (vilket är ett självklart krav), men använder det för att begränsa stödet!  

Det är märkligt att dagens folkparti i regeringsställning inte protesterar kraftigare emot denna själviska och negativa syn på bistånd och demokrati som moderaterna företräder.

Det var beklämmande att höra hur Gunnar Hökmark inte ville ge den begärda ursäkten för moderaternas räkning, hur han slingrade sig som en mask.  Moderaterna vill gärna komma ifrån sin historia i olika avseenden, och det utan att erkänna tidigare misstag.  Ynkligt! 

Bistånd, spec betr Sydafrika - apropå Mandela

Nelson Mandelas bortgång får mig att komma ihåg ett avsnitt i Hans Lindblads biografi över Sven Wedén betr den senares inställning till och insatser för att föra upp biståndspolitiken på den politiska dagordningen.
Jag vill därför citera och referera något ur biografin (kapitel 24).

"Den första partiprofileringen rörande bistånd kom 1954 genom en motion av Sven Wedén och Gunnar Helén i andra kammaren och Olle Dahlén i första kammaren, skrev historikern Kent Zetterberg i sin uppsats om biståndspolitik i boken Liberal ideologi och politik till folkpartiets 50-årsjubileum 1984. Gunnar Helén var fortfarande ordförande i FPU, där han efterträtt Sven två år tidigare. Det internationella intresset var stort i FPU, med Hans Blix, Per Olof Hansson och David Wirmark som de mest drivande. FPU bedrev opinionsbildning mot raspolitiken i Sydafrika, för Algeriets frigörelse från Frankrike och mot det fascistiska Portugals kolonialkrig i Afrika.
---

Biståndet blev sedan i årtionden en profilfråga för folkpartiet och ännu mer för FPU, där Per Ahlmark, Ola Ullsten, Gustaf Lindencrona och Thomas Hammarberg var ordförande på 60-talet. Nationalekonomen Birger Möller drev biståndsfrågor som forskare, debattör och riksdagsman.

Att frågan blev stor också i partiet underlättades av att många medlemmar hade lärt sig mycket genom frikyrkornas missionsarbete.  

---

Sven Wedén och missionsförbundaren Karl Kilsmo, hans partikamrat på Sörmlandsbänken, väckte 1955 en motion om nästan en tredubbling av biståndsanslaget. Statsutskottet avstyrkte med hänvisning till en pågående insamling ”Sverige hjälper”.

---

Det nya partiprogram som antogs 1962 under Svens ledning framhölls ”vårt folks bekännelse till demokratins frihetsideal och vårt lands djupa beroende av den demokratiska idéns framgång i världen”. Som första punkt under detta sattes: ”Med starkt växande insatser delta i kampen mot fattigdom och nöd, oavsett människornas ras, nationalitet eller religion.”

Särskild avskyvärt var naturligtvis apartheid. Redan innan det kom FN-resolution och svensk lag om handelsbojkott stoppade Sven familjeföretagets export till Sydafrika, vilket inte uppskattades av företagets tjänstemän....  Ambassadör Sten Rylander erinrar i sin bok om Nelson Mandela om att det var en motion från mittenledarna Helén och Fälldin som låg till grund för beslutet att ge direkt stöd till ANC och att folkpartiregeringen 1979 drev igenom beslutet om att Sverige - som första västland - skulle införa ett förbud mot investeringar i Sydafrika. David Wirmark har berättat för mig hur Peter Wallenberg sökte förmå Ola Ullsten att stoppa beslutet."

 När socialdemokraterna så småningom tog upp biståndet var det i hög grad p g a Ulla Lindströms insatser. Men hon var "för positiv" för Erlander och avgick i protest. Vilket väckte Wedén sympati.  Utrikesminister Torsten Nilsson (s),  kallade folkpartiets förslag för ”skummet på en redan välfylld bägare”. Det fick Sven Wedén att kalla regeringen för ”mästare i ursäkter” och beskylla den för att vara cynisk. I valrörelsen samma år återkom han ofta till biståndsfrågan, som tidigare inte prioriterats på det sättet av något parti. Enprocentmålet nåddes inte förrän 1978 med Thorbjörn som statsminister och Ola Ullsten som biståndsminister.

Alltså. Det socialliberala folkpartiet förde upp biståndpolitiken på dagordningen i början av 50-talet, med hjälp av Sven Wedén och senare en grupp yngre folkpartister. Länge emot en trög socialdemokrati. Bland det mest avskyvärda ansåg Sven Wedén att apartheidpolitiken var. Och han arbetade aktivt för en bojkott av Sydafrika så länge apartheid bestod.  

Wallenbergarna var emot handelsbojkott, för det skulle skada deras företag. 

Alice Babs Sjöblom, sångfågeln som tog sig ton, men sattes i bur.

SVT 2 visade dokumentären om Alice Babs förlorade rättigheter igår (5 dec 2014). Ett program som verkligen upprört känslorna, inte bara för hur Alice Babs behandlas, utan för hur gamla, och kanske mer el mindre dementa människor kan behandlas i vårt land.  Fråntas sina mänskliga rättigheter, rätten att få själv bestämma vilka de ska få träffa, tala i telefon med, få blommor ifrån etc. Hur de fråntas inte bara rätten att få disponera sina medel  - att inte få göra som de tidigare gjort. Att deras med maken gemensamma testamente inte respekteras. Hur de inte får kontakta advokat för att få hjälp.

Alice Babs på knä. Nu får hon inte gå i kyrkan. Bilden från Mats Werners blogg, se nedan. 





En del människor har ifrågasatt att programmet presenterades som en dokumentär.  Att inte de som fråntagit Alice hennes rättigheter inte fick komma till tals. Nå, nu fick ju "förvaltaren" få komma till tals, hon gav uttryck för hur hon såg på saken. Vilket i och för sig knappast ökade tilltron till hennes lämplighet, eller till de som tillsatt henne. Alice familj lär ha vägrat att uttala sig i programmet. De har i stället gått till kvällspressen och uttalat sig via internet, utan besvärande frågor. Ändå redovisades, menar jag, att det var en svår problematik, och att det fanns olika synpunkter.

Det som programmet centrerade ikring var att ett antal gamla, goda vänner till Alice inte fick träffa henne. Deras önskemål om att få visa sin tillgivenhet för henne avvisas genom förvaltaren. Det visades också att Alice själv ville träffa fler än de hon fick träffa, och det menar jag är än värre. Rimligen måste Alice (och alla gamla och kanske sjuka) själva få bestämma vilka de ska få träffa. Hon är ju ingen farlig kriminell, som måste isoleras från sina kriminella bulvaner!  Inte ens om den gamle också är dement!

Demens är inte något som kommer plötsligt. Det kommer sakta smygande. Och därför finns alla chanser i världen att lugnt och sansat avgöra vilken vård och omsorg som krävs, liksom om i vilken grad och hur som denna hjälp ska ske -och det i samråd med den gamle. Att det skulle behövas en förvaltare (som inte ska vara en förmyndare!) måste vara ytterst sällsynt. Och - det ska inte innebära att personens mest elementära mänskliga rättigheter ska fråntas denne! Jag kan inte tro att umgänge med gamla vänner, eller att få ta del av musik t ex, ska försvåra demensen, tvärtom! En dement ska också ha rätt att få uppleva glädje!

Som regel så har dementa också många mer eller mindre klara stunder. De minns och vet mycket och ser sammanhang. Om än inte alltid. Därför ska de också kunna få vara "vanliga" i de stunder de kan. Allt annat är kränkningar.

Att riskera att de, som hjälper den gamle att berätta om sin situation, ska riskera att stämmas för förtal, det är ju horribelt. Advokater bör i stället hjälpa den gamle att återfå sina rättigheter.

Jag vill inte själv riskera att kunna råka ut för detta om jag blir gammal och/eller dement. Jag har ju erfarenhet hur det var för mina föräldrar deras sista tid. De behövde vård och viss hjälp. Men inte att fråntas sina rättigheter. Jag skulle aldrig kunna drömt om att frånta dem någon bestämmanderätt över sin vardag.

Hela denna fråga bör också lyftas till  ett större och principiellt sammanhang.  Att frågan om de äldres rättigheter tas upp och säkras genom någon slags äldrekonvention eller lagstiftning. Som omöjliggör de kränkningar som skett betr Alice Babs, och som förmodligen skett även betr andra mindre kända, och som kan ske även i framtiden om inget görs.

Avslutningsvis vill jag länka till ett par oerhört intressanta och upplysande bloggtexter, skrivna av några insatta personer.

Det är dels Mats Werner, som går in också på varför och hur förvaltare insats för Alice och för hennes förtvivlan att inte få agera i egen sak, utan tystats. Läs den noga och begrunda.
Där finns också några fina bilder på Alice, tagna av en vän som Alice nu inte får träffa.
Ett litet citat. "”Allt ska tas ifrån mig!” säger Alice Babs som inledning på den inspelning från i mars 2013 som finns att lyssna till på YouTube.

För så är det ju! Allt har tagits ifrån Alice!  Bara för att hon fick en stroke och hamnade på äldreboendet Sjötäppan i Saltsjöbaden. Allt togs ifrån henne: hennes hem, hennes tillhörigheter och hennes vänner!

Hon låstes in på sitt rum utan möjlighet att kommunicera med sina vänner för att till slut helt sonika rövas bort till okänd ort. Allt för att förhindra kontakt mellan Alice och en vänkrets som måhända kunde hjälpa Alice att få sina rättigheter tillgodosedda." 
Dels också en fin och medkännande text av Ann Allan (gift med trumpetaren Jan Allan, en av Alice vänner sedan många decennier).  Hennes bloggtext har rubriken "Hur man vingklipper en sångfågel".
Jag citerar  lite: I kvällspressen har de ansvariga för isoleringen av Alice försvarat sitt handlande med att säga att hon mått dåligt efter “vissa besök”. Ingen har dock frågat varför hon mått dåligt.

Det finns en förklaring: Alice öste inför sina nära vänner ibland ur sig sin ilska. Hon upplevde att de var de enda som lyssnade på henne. Hennes förtvivlan över hur hon behandlades, hennes desperation över att i praktiken vara omyndigförklarad gjorde henne sjuk. Och hon blev än mer upprörd då hon insåg att ingen gjorde något för att rädda henne. 

  Samtidigt stoppades hennes överklagan om förvaltarskapet in under sekretessens beskydd och hon kände att hon trampades till småsmulor, av systemet självt.
Alices vanmakt var stor och hon behövde ösa ur sig. Det var just det hon ofta gjorde under dessa “vissa besök”, vilket fick till följd att hon ibland var uppriven. 

  Detta talade Alice själv om för mig."

Ann Allan avslutar med: Nu hoppas jag att frågan om förvaltarskap kommer upp till kraftfull konstruktiv diskussion vilket ända från början varit min intention. Och jag upprepar ännu en gång mitt mantra:

  Det är hög tid för en Lex Alice."

Jag instämmer till fullo. 

Alice Babs var en sångfågel under sina aktiva år. Har uppenbarligen kvar sin musikalitet. Och nu tog hon sig ton igen. Om sin situation.  Varvid hon sattes i bur. 

Alice Babs ska inte sitt isolerad i en bur. Inte hon, och inte någon annan heller, bara på grund av ålder eller att hon/han drabbats av demens i skiftande grad. 

Även Ann Allans text har en fin bild av Alice, tagen av Jan Allan. 

Mandela, den okorrumperade politikern

Igår torsdag kväll (5 dec) upprördes jag av TV-dokumentären om hur Alice Babs (Sjöblom) på sin ålders höst mer eller mindre låsts in och isolerats från sina vänner,  mot sin egen vilja.

Idag väcktes jag av nyheten om att Nelson Mandela avlidit. En frihetskämpe som satt nära trettio år i fängelse för sin kamp för demokrati och människovärde för Sydafrikas färgade. Nelson Mandela, som blev Sydafrikas förste färgade president 1994, blev 95 år och insomnade fridfullt i sitt hem. Jag vill inte tro att han isolerades emot sin vilja. Trots att han var gammal och trött och sjuk.

Om Mandelas liv och gärning har skrivits många böcker och nu översvämmar media givetvis av artiklar. Jag vill här bara nämna några saker, som jag ser viktiga och intressanta.

Mandela var inte den förste som förespråkade och aktivt arbetade för icke-våld i de färgades frihetskamp. En viktig föregångare var Albert Luthuli, som fick Nobels fredspris 1960 just för sin icke-våldskamp. En viktig person vid sidan av Nelson Mandela var Desmond Tutu.

Nelson Mandela gick i missionsskola och utbildade sig sedan till jurist och blev snabbt engagerad i ANC för frihetskampen för sitt folk. I ungdomen var han dock för väpnat våld. Men han mognade och insåg att våld inte var vägen. När han släpptes ur fängelset 1990 hade han de facto redan börjat förhandla med den vita boer-regimen om en fredlig övergång till ett demokratisk Sydafrika med lika rösträtt för alla oavsett ras.

Det kännetecknande för Mandela var att han var prestigefri, han var varm och medkännande, förlåtande och strävade efter försoning mellan de förtryckta och de tidigare förtryckarna. Han hatade inte sina motståndare. Han såg sig som folkets tjänare, inte som deras herre.

Mandela avgick som premiärminister 1999. Han hann således inte inneha en faktisk maktposition så många år, och de år han hade visade han inte någon tendens till den korruption som brukar drabba maktinnehavare förr eller senare. Tvärtom så hade han i vart fall under flera år även efter sin avgång ett visst positivt inflytande genom sitt föredöme, liksom han hade som ANC-ledare. Hans efterträdare i ANC har dock inte alla samma tjänande demokratiska sinnelag verkar det. De har alltför snabbt anpassat sig till sina maktpositioner. Som lord Acton konstaterade, makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut.

Men Nelson Mandela förefaller ha varit den okorrumperade politikern.
---
Jag har nyligen läst Hans Lindblads biografi om Sven Wedén, och faktiskt läser jag i den liknande omdömen om Wedén, fri från prestige, varm och medkännande och en som personligen kom bra överens med sina politiska motståndare. Och inte heller Wedén hann korrumperas av makten, han blev aldrig statsminister.

Största opinionsmätningen....

Naturligtvis är den största opinionsmätningen själva valet.
När det är sagt så konstaterar jag att SCB:s senaste mätning omfattar 9000 personer och sägs vara den största i sitt slag.
Vad säger då den?
Jo, de två stora partierna s resp m, de minskar båda. Och det skiljer ca 10% mellan dem till s favör.
Sd är tredje parti och ligger strax under 10%
Folkpartiet har de lägsta siffrorna sedan på 12 år, bara strax över 5%.
Centern och kd ligger också illa till, men har i denna mätning kravlat upp sig över 4%-spärren, vilket kanske gläder Reinfeldt, och säkert Annie Lööf och Göran Hägglund.
Vänstern och miljöpartiet är båda större än de tre små allianspartierna, men ligger ändå rätt illa till.

De som lämnat moderaterna har i stor utsträckning gått till Sd...  medan de som lämnat folkpartiet och centern idag i stället håller på sossarna. Alltså, moderaterna är inte nog höger, och de besvikna går till sd.
Men fp och c är för mycket höger och tappar till sossarna.
Frågor och slutsats?
Väljer moderaterna att bli mera främlingsfientliga och höger för att inte tappa mer till sd?
Men då förlorar fp och kanske c/kd röster till s eftersom de ingår i alliansen. Och alliansen förlorar än mer i förhållande till de röd-gröna.

"Får" fp profilera sig mera och bli mera socialliberalt igen så kan det behålla och kanske ta tillbaka röster från s och mp. Inte minst från s-sympatisörer som inte gillar sällskapet med v.  Det skulle alliansen vinna på, om än kanske inte tillräckligt för egen majoritet.
(Men kanske skulle det ge underlag för en regering med sossarna, fp och mp.)
Frågan är dock om fp idag vill återvända till socialliberalismen, och om moderaterna skulle godkänna en sådan politik. Jag tror inte det - möjligen i ett valmanifest, men inte i praktisk politik.

Vad c och kd ska göra för att säkra sig ovan 4%, det vet jag inte. Klarar de inte gränsen är alliansens saga all. Men moderaterna har inte råd med att stödrösta på så osäkra kort som c och kd, för då tappar de i tyngd inom alliansen.

Av ren självbevarelsedrift måste givetvis alla småpartier, även på den rödgröna sidan,  skärpa till sina profiler, inte minst för att visa ideologisk hemvist. Det gör att "blocken"  inte är så självklara alternativ som de idag vill utmåla sig. Men det är en annan sak.

Och när valet är över får väl alla partier rannsaka sig själva och andra, för att se om och var det finns samarbetspartner som inte smakar för illa. Sakligt och ideologiskt.

Partiers historia har betydelse, men också nutid

Mera Olle Wästberg.

Har politiska partiers historia någon betydelse? Nästa års
förstagångsväljare föddes 1996
Så börjar Olle Wästberg ett litet avsnitt i sitt månadsbrev för november. Jag citerar. 

"Men partihistoria är viktig. Det visades när moderaterna 2011 förfalskade sin historia och påstod att de varit "en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet". Något man sedan fick stryka.

Att sverigedemokraterna utvecklats ur nynazistiska partier har relevans. Likaså att vänsterpartiet kommer från stalinistiska Sveriges kommunistiska parti. 1997 firade Vänsterpartiet sitt 80-årsjubileum. Just firade.

Det är mot den bakgrunden man ska läsa om vänsterpartiet i ny doktorsavhandling av Petter Bergner: Med historien som motståndare.

CH Hermansson kom med i kommunistpartiet när de stödde tyskarnas invasion i Norge. Han hyllade Stalin, fördömde ungrarnas uppror mot sovjetmakten. Han är nu snart 96 år gammal och är fortfarande en aktad gäst på Vänsterpartiets kongresser. När han kommer in står deltagarna upp och applåderar."

Citatet är taget ur en artikel Olle Wästberg skrivit i Frisinnad tidskrift. Länk: 
http://tinyurl.com/kell84s

eller här:http://www.frisinnadtidskrift.se/artiklar/oevriga-artiklar/vaensterpartiet-kan-inte-stoltsera-med-sin-historia.aspx

Jag instämmer. Men dessutom är det viktigt att ha klart för sig om dagens politik avviker från partiets historia. Om partiet t ex säger sig stå för sin gamla historia, men kraftigt eller i väsentliga stycken ändrat sin kurs i förhållande till sin historiska bakgrund.

Varning till folkpartister (med flera)

Ur Olle Wästbergs senaste månadsbrev väljer jag att citera en artikel han skrev redan 1978, den heter Risker med regerandet.
Under folkpartiets landsmöte fick Olle Karl Staaff-medaljen, i guld. Finaste utmärkelsen en folkpartist kan få. Och Olle har varit med, alltid liberal - dvs socialliberal. "Trots" att han i hög grad ägnat sig åt ekonomi i politiken, marknadsekonomi. Men i botten ännu mera så viktiga frågor som ideologi med tonvikt på demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och socialt ansvarstagande.
År 1978 satt folkpartiet i regering, ensamt. Med nödvändighet att samarbeta med andra partier för att få majoritet för sina förslag i riksdagen. Det gick bra, förvånansvärt bra. Fp lyckades få igenom sina förslag genom samarbete åt båda hållen - utan att kompromissa bort ideologin!
Dessförinnan satt fp i regering tillsammans med centern och moderaterna efter valet i sept 1976. Även då lyckades man att hålla regerandet utan snedsteg åt högerhåll.

Men inför valet 1979 ville Olle Wästberg ge några varningens ord till sina partivänner, att inte bli för sugna på makten. Att ideologin var viktigare än att sitta vid köttgrytorna. Att man inte fick bli för nöjd.

Jag ska inte citera artikeln, utan vill be er läsa den genom att klicka på länken.
Varningarna är minst lika befogade idag som då. Ja, egentligen ännu mera. Med tanke på att fp i hög grad avvikit från sin socialliberala ideologi, för att få makten eller för att kunna sitta kvar i moderaternas knä, det kan diskuteras. Och nu har fp suttit vid maktens bord i över sju år.

Låt mig som vanligt påminna om Lord Actons klassiska ord. "”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.” 

Kustbandet, tidig swing av klass

Kustbandet, känner ni till den orkestern? Fyllde 50 år i fjol. Jag fixade några konserter åt dem på det sena 60-talet. Jazzmusik i tidig swingstil. Flera av de då aktiva är fortfarande still going strong. 
Lyssnar just nu på en inspelning jag gjorde från en konsert med orkestern i februari 1968 i biblioteket i Ljusne i Hälsingland. 
På rullband och med mycket enkla mikrofoner. 

På den tiden, 60-talet och en tid till, var Gösta Hägglöf manager och fixare åt orkestern. Hägglöf var min företrädare som ordförande i Svenska Jazzriksförbunder (SJR). Publikt var det dåliga tider för jazzen i Sverige under 60-talet. Hägglöf var mera intresserad av skivor, Louis Armstrong (han var redan expert betr denne, och blev det än mera med tiden) - och Kustbandet. Så han ville mest lägga ner SJR, eller i vart fall göra det till litet skivsamlarsällskap, något som inte krävde spec mycket administrativt arbete. 
Nå, det är en annan historia. SJR fick i vart fall en nystart, har fortlevt och har sedan något år döpt om sig till Svensk Jazz. 

Glatt överraskad över att min gamla Tandbergspelare gick igång. Och att bandet inte gått av. 45 år gamla rullband kan vara sköra. Det tog tid att värma upp bandspelaren, oj så trög den var. Men väl i gång gick det bra. Till och med min anslutning till extra högtalare funkade! Ett par högtalare som var det enda som inte tjuvarna stal när de var inne i min lägenhet och tog själva stereon, plus kassetter och lite annan smått och gott. 

Med på denna konsertinspelning 1968 var bl a än idag verksamma Ola Pålson cornet och Jens "Jesse" Lindgren trombon. Kustbandets stil kan man säga var pre-swing, bl a tidig Ellington. Och det är det ännu, plus att de lagt till en del karibiska rytmer. Vilket passar utmärkt.

Bilden är dock från modern tid ;)

Alliansreklam - är inte det kontraproduktiv reklam?

Dessa rader är en reaktion på en annons i PT = Piteå-Tidningen, lördagen den 16 nov. Vore intressant med kommentarer från de för annonsen ansvariga, men även från andra och utifrån principiella synpunkter. Och taktiska.

Det är en rätt stor annons (dvs dyr), nästan en kvartssida.
Rubriken är: ALLIANSEN, Piteå, för valfrihet och företagande.
Med  tre punkter 1) behåll och utveckla landsbygdsskolorna, 2) Oförändrade måltidsavgifter på våra äldreboenden, 3) Förbättrat vägunderhåll - både vinter och sommar.
Så pryds annonsen av de fyra partiernas loggor.

Mina synpunkter och frågor.
- Är detta en för väljarna vägledande reklam, säger det vilket parti de bör rösta på?
- Avser de fyra partierna att arbeta som en allians i Piteå oavsett valresultatet? I både majoritet och i minoritet (som ju är det troliga i Piteå)?
- Vinner man några röster på att gå fram gemensamt?
- Har man gjort några överväganden om det är något parti som vinner på gemensam annons (och program?) än de andra?
- Kan inte en gemensam annonsering bara leda till omfördelning av de icke-socialistiska partiernas röster i kommunvalet?
- Kommer det fler annonser under gemensam rubrik före valet i sept nästa år?
- Finns ett utförligare gemensamt program än dessa rätt allmänna punkter?
- Varför har man valt att framföra just dessa punkter?
- Är den gemensamma lokala annonseringen tillkommen genom något initiativ (påbud) uppifrån i partierna?

Ger annonsen ett rättvisande intryck om vad partierna anser? Som "allians" eller för varje parti?
Om alla tycker lika, vad då rösta på?

"Valfrihet" är förmodligen något som alla partierna i alliansen står för, men finns det inte olika tolkningar av begreppet mellan partierna?
"för företagande" - är inte det ett uteslutande begrepp om det inte förklaras och åtföljs av något annat, t ex ett "varför"?
Varför finns inte "socialt ansvar" med? Eventuellt med en kort förklaring.

De tre lite mer konkreta frågorna är både lokala och principiella. - Men känns väldigt magra som valbudskap. Och ger ingen vägledning vilket av de fyra partierna som driver frågorna mest - ett, två eller alla?
Är ståndpunkterna förankrade ordentligt i alla partiers program eller riktlinjer på riksplanet? Ex-vis är verkligen moderaterna på riksplanet införstådda i kraven? M brukar ju prioritera sänkta skatter före (hög) kommunal service.
Annonsen klargör inte i vilken grad de konkreta punkterna skiljer sig ifrån de regerande socialdemokraternas.

Annonsen syns mig så tveksam och oklar att den är rent kontraproduktiv. Samtidigt som den kostar mycket av partiernas valbudget lokalt. Och jag har svårt att se att den stimulerar någon socialdemokratisk sympatisör i Piteå kommun att välja något speciellt parti av de fyra som kallar sig Alliansen.

Varför skulle en tveksam icke-socialistisk väljare välja t ex folkpartiet eller kd som följd av denna annons?
Det troliga är att s.k. allmänborgerliga väljare i första hand tar m-sedeln, eller c-sedeln om de vill betona det som kan betraktas som landsbygdsfrågor.

Alltså, vore det inte vettigare att varje parti går ut med sin (eventuella) egna politik?   Och möjligen, om det ses som taktiskt, i  bisatser visa några frågor där de tycker lika. Men visa varför man ska välja ett specifikt parti. Visa partiprofilen!

OJ och Lennart Åberg, väcker tankar och minnen

Trots det ofrivilliga lösbladsformatet (dålig limning) av senaste OJ (nr 5/2013) så finns där en hel del för en jazzintresserad som varit med ett tag. Att, som ledaren skriver, kultur förebygger psykisk ohälsa, det är ju en gammal sanning, som tyvärr inte de politiker som sitter på pengapungen förstått.

Den som varit jazzvän ett halvsekel eller så har givetvis många gånger stött på saxofonisten mm Lennart Åberg, som ägnas den stora intervjun i detta nummer. Samtidigt så irriteras jag av att numret innehåller flera sidor recensioner och bilder från årets upplaga av Stockholms Jazz Festival. I och för sig så har jag inget emot att den ges ett omfattande utrymme. Min irritation orsakas av att det föregående numret innehöll ytterst sparsamt med festivalbevakning. Den som ville läsa om sommarens många jazzfestivaler hänvisades till nätupplagan. På samma gång som OJ hade svårt att få ihop tillräckligt med text till föregående numret. Det hade ju bara varit att ta in en del av den text i papperstidningen som skyfflats över till nätet. För mig är Orkester-Journalen en papperstidning. Primärt och framför allt. Efter att själv ha bevistat några av jazzfestivalerna i Molde i mitten av 60-talet har det intill nu alltid varit en viktig upplevelse att läsa referat och recensioner från Molde. Och att djupt i hjärtat känna saknaden av att inte haft möjlighet att komma dit igen. Det har också alltid varit givande att läsas om festivaler - och konserter - på andra håll i landet än bara i Stockholm.

Artikeln om Lennart Åberg visar sig också vara en historia som på sätt och vis är en parallell till hur jag upplevt mitt förhållande till jazzmusiken.  Jazzfestivalen i Molde var inte starten för jazzintresset vare sig för mig eller Lennart, men en viktig och tidig inspiration. Detta under en tid som jazzen i Sverige publikt sett precis råkat i en svacka. Dock ej musikaliskt.  Den viktiga skillnaden mellan mig och Lennart Åberg (vi är nästan på året jämngamla) är att jag blev "enbart" jazzlyssnare, om än en mycket intensiv sådan, medan Lennart blev jazzmusiker. Jazzmusiker av format och alltid under utveckling.

En tidig viktig inspirationskälla var givetvis radions jazzprogram med Claes Dahlgrens jazzglimtar från USA. Småler för mig själv åt detta att sitta vid radion ständigt beredd att spela in varje jazzton som kunde strömma ur den, och att med skivspelarens hjälp utforska det mesta av jazzhistorien. Namn som Bernt Rosengren, Kurt Järnberg, Olle Helander, John Coltrane, Bosse Broberg, Miles, Gugge Hedrenius, George Russel, Emanon, Simon Brehm, TV-programmet Trumpeten, Jan Johansson, allt detta är tidsmarkörer med djup innebörd för den som var med. Vare sig man var jazzentusiast eller jazzmusiker.

En likhet kan jag också se i att Lennart Åberg inte bara spelat, utan även ägnat sig åt "kollektiva spörsmål" som ordförande i FSJ, Föreningen Sveriges Jazzmusiker. För min del har det engagemanget främst visat sig genom några år som intensivt engagerad i SJR, Svenska Jazzriksförbundet, Numera Svensk Jazz, bl a som ordförande och Jazz-Nytt-redaktör, och till och från en del jazzskrivande (konsertrecensioner mm).

J F Kennedy, mördades för 50 år sedan...

I dessa dagar för femtio år sedan mördades John F Kennedy, USA:s president, på öppen gata i Dallas,. Texas. Ett på många sätt spektakulärt politiskt mord.

Nyheten om detta nådde mig  när jag kom hem från lumpen, permissionsledig någon dag. Pappa satt i vardagsrummet vid radion och såg väldigt allvarlig ut. Kennedy hade ju gett USA ett framtidshopp, en ung liberal president, full av energi. Trots sin sjukdoms plågor. Han gav de färgade hopp. Och han gav hela den fria, icke-kommunistiska världen hopp.  Trots min ungdom förstod jag det. För pappa var det extra allvarligt eftersom han i sin ungdom emigrerat till USA,  inte minst på grund av de dåliga tiderna i Sverige.

Såhär femtio år senare kan man undra, inte bara om varför mordet skedde, om det blev ordentligt utrett, om det fanns fler skyldiga. Men dessutom hur USA och världen sett ut om president Kennedy fått leva och dessutom fått en period till.  Troligen lite bättre. Kanske hade  Vietnamkriget fått ett annat och/eller snabbare slut, vem vet?

Men att fler politiska mord skedde senare, det gör att man inte kan vara säker. Det fanns - och finns - många mörka krafter också. Fem år efter mordet på John F Kennedy, 1968, mördades både medborgarrättsrörelsens ledare Martin Luther King Jr och Johns bror Robert Kennedy, som varit radikal och effektiv justitieminister i broderns regering. Samma år, 1968, tågade Sovjets trupper in i Tjeckoslovakien och krossade den dröm om frihet som väckts där.

Kameleonter i politiken

Reinfeldt döpte om moderaterna till nya moderaterna och la till att de är ett arbetarparti.
Varför det?
Självfallet för att ge intryck av att moderaterna inte längre var det högerspöke, som sossarna med illa dold tillfredsställelse kunnat skrämma väljarna med. Och då inte "bara" de egna trogna väljarna, utan än mer de vanliga väljare som i och för sig inte var socialister, men som ville ha den trygghet som socialdemokratin stod för genom sitt långa maktinnehav. Därför ändrade Reinfeldt, med pr-mannen Schlingmanns hjälp, även det moderata språkbruket, tog över gamla sosseuttryck som sina. Han lyckades ge intryck av att moderaterna under honom stod för det sossarna tidigare symboliserat, och han stod för den landsfaderlighet som inte Mona Sahlin klarade av, och som inte satt bra på Göran Perssons buffliga attityd heller.

Jag har länge hävdat att Reinfeldts moderata politik i sak inte ändrats, annat än kosmetiskt. Att de glidningar inemot "mitten" (eller längre än så) som han sökte ge intryck av inte var just annat än skicklig pr-kosmetika anlagt för att ta makten. För att sedan i praktiken föra den tidigare moderatmixen politiken av konservatism och neokonservatism, av somliga missvisande kallad nyliberalism. Det kunde ses som en pragmatisk anpassning för att nå makten, för maktens skull. Dock blev det snabbt klart, för den som är lite insatt i de politiska ideologierna och deras historia, att det inte i moderaternas fall var en faktisk kursändring av politiken. Bara av taktiken.
Vilket faktiskt bekräftats av förre moderatledaren Bo Lundgren, som nöjt konstaterat i en stor DN-intervju nyligen att Reinfeldt genomfört just den politik som Lundgrens moderater drev. Kraftiga skattesänkningar för de bäst ställda, försämringar för sjuka och arbetslösa, lättnader för företagen etc.
Goda statsfinanser, men med i vissa avseenden fel prioriteringar enl min mening.

Och vi kan konstatera att andelen som slås ut från arbetsmarknaden inte minskat genom denna m-politik. Både sjuka och arbetslösa jagas så de inte får chansen att återkomma, men däremot till slut placeras i FAS3 och liknande avstjälpningsplatser - som ger enorma bidrag inte till de drabbade utan till de "företagare" som profiterar på situationen.

Nu försöker s under Löfven i viss mån, även de/han kanske mest retoriskt, lägga sin politik närmare mitten, för att locka tillbaka de väljare som Reinfeldt tagit. De väljare som inte är socialister, men vill ha trygghet - och vill känna förtroende för den person som ska leda en regering. Alltså en taktik som liknar Reinfeldts. Frågan verkar därför vara om det är personen eller politiken som avgör partivalet. Och att om politiken till synes (om än inte reellt) är snarlik, vilken person som väcker mest tilltro som stabil och tryggt landsfaderlig.

Ska politikens innehåll spela en roll måste väljarna se skillnaderna. Vilket innebär att Löfven måste visa vad som skiljer mellan "nya moderaterna" och Löfvens upplaga av socialdemokratin.

Det är intressant att se att Aron Etzler (v) gör en liknande analys i DN-debatt idag (20 nov). Dvs att när de stora partiernas politik skenbart ligger nära varandra så är det partiledarens förmåga att väcka förtroende som avgör väljarnas val. Det är möjligt att Etzler  med detta vill se att socialdemokratin är tydligare i sin "vänsterprofil" (vilket i o f sig är en diffus beteckning) för att klargöra skillnaderna. Men, i så fall kan ju det leda till att vänstern inte lockar besvikna s-väljare...

Nu ska vi minnas att de facto är både vänstern och moderaterna partier längst ut mot var sin kant. (Låt mig i detta sammanhang bortse från SD.)

Vilket får mig att se likheter och skillnader i hur partierna resonerade och agerade tidigare. Säg sent 50-tal och tidigt 60-tal, men även före och efter.

Att folkpartiet under Bertil Ohlins tid fick stora framgångar berodde på att han lancerade fp som ett socialliberalt parti. Ett parti som klart tog avstånd från socialismen, och sossarnas socialiseringsplaner. Ett parti som värnade om och tog initiativ till sociala förbättringar i än högre grad än socialdemokraterna. Ett parti som inte var ett konservativt parti. Det gav ett anständigt alternativ för icke-socialistiska väljare.
De behövde inte välja bara mellan högern/moderaterna och socialdemokraterna, fp var ett liberalt parti med social profil.
Men Ohlin räckte inte ända fram till statsministerposten. Inte för att hans fp låg för nära sossarna, och inte för att väljarna inte hade förtroende för honom som person. Ohlin gav förtroende i hög grad genom både sin politik och sitt ekonomiska kunnande. Men visst, folklig var han inte, inte som Erlander gradvis blev genom långt maktinnehav och värmländska gemyt som historieberättare.
Nej, problemet var att där ständigt fanns högerspöket. Sossarna kunde ständigt skrämmas med att de som valde folkpartiet, de fick på köpet med högern även om det då var ett rätt litet parti. Högerns mandat krävdes för att få majoritet.

I Hans Lindblads biografi över Sven Wedéns finns intressanta, delvis tidigare okända, diskussioner och övervägande redovisade om hur fp inte ville förknippas med högern, men också hur faktiskt högern t ex genom Jarl Hjalmarsson tog kontakter med fp för samarbete, ja till och med sammanslagning av partierna.
Hjalmarsson var beredd till stora eftergifter från högerns sida, bara för att få komma in i matchen om väljarna. Vilka ville ha dock inte redovisa innan han fick vara med....    Fp menade att han först fick visa sina kort innan tal om samarbete ens kunde komma på tal.
Det verkar som om Reinfeldt kom som samma insikt som Hjalmarsson, dvs att högerstämpeln måste bort, men att han, liksom Hjalmarsson de facto,  stod för den gamla moderata högerpolitiken. Men Reinfeldt lyckades bättre, hans parti är större, dagens fp är mindre. Och dagens fp orkade inte (ville inte?) ställa samma krav på m som det gjorde både på 50-, 60-, 70-, 80- och 90-talet.

I och med att bondeförbundet skiftade namn till centern (pga flykten från landsbygden) och att oppositionen inte lyckades åstadkomma maktskifte (pga av eftersläpningen i första kammaren och ett ständigt stöd från kommunisterna till s) så fanns tankar på och diskuterade olika slag av samverkan och sammanslagning av fp och c redan runt 1960 och framöver.  Gunnar Hedlund, c-ledaren, var mycket intresserad och svalde villigt snart sagt allt som fp/Sven Wedén krävde för samverkan. Och samverkan blev det, med klar profilering emot högern. Det man ville uppnå var ett anständigt ickesocialistiskt alternativ till sossarna. Alltså, ingen höger/moderat politik. Någon sammanslagning blev det aldrig, den politiska scenen skiftade, och partifolket var inte helt villiga att svälja det andra partiets politik.

Nå, dessa bilder från både då och nu, de visar att folkpartiet alltid (tidigare) varit avvisande till att medverka till någon som helst höger-moderat politik. Dessutom visar de att från tid till annan har många politiker gärna intagit positioner som kameleonter. För att komma till makten. Men att (tidigare) har politikens innehåll varit viktigare än att komma till makten - om inte innehållet stämt med ideologin.

Det Reinfeldt lyckats med, hittills, är att vara en kameleont, gett sken av att föra en ny "liberal" politik men genomfört en gammal neoconservativ. Kommer han att lyckas med denna cirkuskonst en gång till?

Att politiken domineras av kameleonter, det gör det inte lätt för väljarna att välja.

Två citat betr Sven Wedén

Ett par citat ur biografin om Sven Wedén, av Hans Lindblad.

Först Wedén om partiledaren Bertil Ohlin, 3 mars 1959.

"Ibland önskar jag att min tillgivenhet för den mannen vore mindre."

Ja, Sven Wedén var en lojal medarbetare till Ohlin, men visst hade han synpunkter. Och ibland starkt avvikande åsikter både i sak och betr taktik. Till exempel betr pensionsfrågan.


Och, Tage Erlander till Wedén i 223 okt 1969.

"Jag inbillar mig nämligen att en ideologisk debatt mellan Dig och Palme skulle vara ett värdefullare inlägg i vårt politiska liv än debatterna Ohlin-Erlander."

Detta året efter det val då  Erlander-Palme misstänkliggjort Sven Wedén på det tarvligaste sätt. Men visst hade han rätt betr vad som 1969 skulle  vara den intressantaste debatten. Både Erlander och Ohlin var i detta skede trötta före-dettingar. Wedén var sjuk men intellektuellt skärpt och som socialliberal en värdig utmanare till den unge Palme och hans socialdemokrati.

Konservatism och "nyliberalism"

I den svenska debatten användes ofta(st) begreppet nyliberalism rätt oreflekterat som en slags utveckling av liberalismen åt höger och med tyngdpunkt på ekonomisk politik.

Jag vill nog hävda att denna s.k. nyliberalism har fått fel beteckning. I likhet med Hans Lindblad ser jag att den mera korrekta benämningen är nykonservatism.
Varför då det?
Jo, konservatismens fundament är ju respekt för det hävdvunna, en strävan att bevara det som varit. Eller om utvecklingen gått "för långt", att återskapa det gamla. Tradition, kyrka, stat, nation, kungamakt är det viktiga, det man kritiserar är utveckling och förnuftsmotiverade samhällsförändringar. Därigenom får konservatismen en kollektivistisk syn, som har likheter med den socialistiska, men är helt skild från liberalismens betoning av individen, personlig frihet och framtidstro. Det dröjde långt in på 1900-talet innan det konservativa högerpartiet fullt ut tog ställning för demokratin som styrelsesätt. Under 1900-talets första decennier var högern aktiv motståndare till rösträtt och demokrati. Och även därefter hade ledande konservativa, som högerledaren Jarl Hjalmarsson en mycket kritisk syn på demokratin.  Som en motvikt till de liberalas (och så småningom socialdemokratins) intresse för sociala frågor så utvecklades ett sociallkonservativt synsätt. Ett ovanifrån perspektiv på arbetarklassen som kollektiv.

Idag har konservatismen dock erkänt vissa kapital-liberala ideer i ekonomin. Vilket i länder där liberalalism är en  positivt term (som i Sverige) har lett till att högerpartier kallat sig liberala. Och i Sverige döpt om sig till moderater. I länder där konservativ är en mera positiv term har man kallat den uppdaterade inriktningen för "neoconservatism".   Det, menar jag, visar att dagens konservativa, vad de än kallar sig i allt väsentligt är nykonservativa. De skulle aldrig drömma om att kalla sig socialliberaler, eftersom det innebär en ide med socialt ansvarstagande utifrån den enskilde individens perspektiv. En frihet i gemenskap. Konservativa idag vill visserligen ha frihet, men ser den ur ett i första hand ekonomiskt och kollektivistiskt perspektiv. Och i övrigt har kvar betydande element av den klassiska konservatismens traditionsbevarande beträffande t ex monarki, familj etc etc.

Värt att notera är också att när liberalismen fick en alltmer socialt ansvarstagande prägel så kallade de sig nyliberaler. Att skilja från de klassiska liberalerna. Med tiden kom dock den beteckningen på liberaler med socialt ansvar att ändras till socialliberaler. Vilket givetvis inte har det minsta med socialism att göra. Socialliberala inslag hade redan det liberala parti som kallade sig de "Frisinnade", men redan dessförinnan fanns föregångare i denna riktning, såsom Adolf Hedin med flera. Med Bertil Ohlin, som systematiserade begreppet över vidare fält, kom socialliberalismen att vara folkpartiets ideologi, även då den bara kallades liberalism. De som kom att praktiskt definiera socialliberalismen i var förutom Ohlin också sådana personer som Waldemar Svensson, arbetarliberalen Henning Gustafsson, Sven Wedén, Gunnar Helén, Per Ahlmark, Ola Ullsten och Bengt Westerberg.

Nyliberalismen härbärgerades under några decennier  inom moderaterna, på senare år tillsammans med den nyväckta socialkonservatism i förening med allmän högerpopulism som är "nya moderaterna" under Fredrik Reinfeldt. Från millenieskiftet har också de nyliberala, dvs nykonservativa, idéerna fått starkt fotfäste inom det tidigare socialliberala folkpartiet. Även om inom fp termen "socialliberal" fortfarande har god klang, så har innebörden tunnats ut och är till och från svår att skilja från just den nykonservativa linjen (oavsett hur dess anhängare än föredrar att etikettera den).

Det intressanta är de fundamentala skillnaderna mellan konservatism och liberalism (inklusive socialliberalism). Synen på demokrati, kollektiv versus individ, samhällsbevarande ("statsbärande") versus radikalism och utvecklingsoptimism. Nationalism visavi internationalism, tolerans och samarbete mellan länder och  folk.

När man då lägger till prefixet "ny-" så visar det sig att visserligen har nykonservatismen i någon mån förnyat sig framför allt i synen på en kapitalistisk marknadsekonomi, men att nyliberalismen med hull och hår svalt ekonomiska teoretiker som Milton Friedman, men i övrigt är i stort sett konservativa. En riktigare benämning på de nyliberala är således nykonservativa.