Liberal rebell

Plötsligt inser jag att jag inte kommenterat att jag gjort ett tillägg i mitt bloggnamn. Det måste göras. Från det i och för sig personliga, men tämligen intetsägande namnet, Lars-Ericks blogg, heter den nu stolt: Lars-Ericks blogg – en liberal rebell!

Den utlösande faktorn var att vännen Johan Westerholm i något sammanhang nämnde att han kallats för ”bombkastarvänster” i en debatt. Att beskylla Johan för detta verkar något förhastat, men Johan verkade samtidigt lite stolt över epitetet.

Liberal är ett ord som i dagens Sverige känns alltmer befläckat av mjäkighet, av kompromiss, av att vara närmast ett samhällsbevarande mellanting mellan höger och socialism.

Desto större anledning att påminna om dess stolta historia. Låt mig därför påpeka att den franska revolutionen 1789 betecknas som den liberala revolutionen! Där fanns sannerligen inget räddhågat kompromissande. (Bilden borttagen - se kommentar.)

Jag känner visserligen inget behov av att en ny liberal revolution skall vara blodig, men vi ska komma ihåg att liberalismen är att stå i opposition till det samhälle som förtrycker oss. Liberalismen står för mänskliga rättigheter och friheter, för demokrati och valfrihet, för rättssäkerhet, personlig integritet och internationell solidaritet. Allt detta är rena motsatsen till mjäkigt samhällsbevarande. Liberalismen vill göra samhället bättre, friare!

En liberal är en rebell! En som kämpar för sanning och rättvisa. Ett minne från franska revolutionen är att liberal är vänster, konservativ är höger. För så satt partierna i den franska nationalförsamlingen. Kom ihåg det! Liberal är vänster, liberal är rebell, liberal är inget ljumt mellanting.

I dagens Sverige känns det mer angeläget än någonsin. Med FRA-lagar och IPRED med mera behövs liberalismen, behövs att liberala människor inser att liberalismen står för omistliga värden. Värden som inte kan ”avvägas” bort så att det leder till ofrihet och förtryck av den fria tanken och yttrandefriheten.

”Till vapen medborgare! Fienden står vid portarna!”

Våra vapen behöver inte vara blodiga, men fienden måste mötas och kämpas ner! Därför har min blogg numera detta stolta namn.

En liten illustration ändå, Bastiljen stormas. Bastiljen idag kan ses som det faktum att vi alltmer snärjs in i ett nät av frihetskränkande lagar som FRA-lagen, IPRED etc.

Motsatser som ger färg

- Vilket härligt väder, säger Medelsvensson.
- Ja, visst är Gud god, säger då Carola.
Medelsvensson hickar till inför detta religiösa uppgraderande av ett enkelt konstaterande. I Filippinerna skulle ingen höja ett ögonbryn.

Filippinerna är nämligen ett religiöst land. Ett land där religion defineras som kristendom och kristendom som katolicism. Men den katolska kyrkan har inget officiellt ihop med staten. Och toleransen är stor! Här finns praktiskt taget alla religioner. Och några djupare fördomar dem emellan har jag inte noterat. Möjligen är det så att många ser lite nedlåtande på muslimer som grupp. Samtidigt känner de flesta flera muslimer, har gått i skola med dem och ser inte annorlunda på dem än på andra kompisar. Och trots den terroriststämpel som ligger i luften när man säger "muslim" så har de full rätt att bli poliser eller säkerhetsvakter, såvitt mig berättats.

Den katolska påverkan gör att grundinställningen hos de flesta är konservativ, mycket konservativ. Konservativ och simple (enkel)är positiva signalord. Man vill inget förändra (trots allt som borde förändras enl mig), samtidigt älskar man allt modernt i vart fall om det är amerikanskt. Och enkel/simpel är ju inte precis hur en amerikan vill karaktärisera sig...

Den konservativa värdegrunden och kyrkan gör ju att homosexualitet är något mycket fult, i detta land där den traditionella familjen sätts så högt. Jag vet inte om det är straffbart, men det skulle inte förvåna mig. Däremot så verkar ingen, såvitt jag kan se, i praktiken bry sig. Det finns ingen sortering efter HBT-termerna. Alla något avvikande män kallas för bögar, vare sig de är homo, bi- eller transsexuella. "Ingen" gillar homosexualitet, men däremot så är man tolerant. Man säger att många frisörer är bögar. Man skrattar lite åt det, när man ser någon på stan som man tycker verkar vara bög, och låter det vara.
Kvinnliga homosexuella nämns inte, men tolereras de facto än mer än "bögar".

Hos en svensk väcker det viss förvåning när man första gången besöker ett stort varuhus och plötsligt i högtalarna hör att nu blir det bönestund. Arbetet stannar av och alla (anställda liksom kunder) stillar sig i en andaktsfull paus. Andakt i Mammons tempel.
(Kanske är det mindre märkligt att färjeturen med den moderna färjan inleddes med en bön om en lycklig resa, läst av en mjuk kvinnostämma samtidigt som texten gick att läsa på storbildskärmen. Filippinerna har ju en historia av mängder av färjekatastrofer.)

En stund efter bönepausen i varuhuset kan mycket väl komma en pausgympa. Lämplig musik sätter igång, förutom i kassorna avstannar verksamheten och personalen får röra på sina leder i uppfriskande gymnastik. Och som de rör sig! Resp (kvinnliga) avdelningschef föregår med gott exempel och svänger inte bara armar och ben utan även höfter och stuss på det mest energiska sätt. De man ser (som man) är ju den kvinnliga personalen i sina strikta blusar, ev en liten kavaj och korta, nej, mycket korta kjolar. Jag lovar, nog får de fart på blodomloppet av sådan gympa. Kanske blir en och annan manlig kund också lite varmare i kroppen bara av att se på...

Nå, lite värme i kroppen, och den lilla kavajen kan vara bra att ha även för dessa sales-ladys. Filippinerna är visserligen ett land med tropisk, fuktig värme. Men när man kommer in i ett varuhus så är det som i ett kylskåp, på högsta effekt.
Det är som man vill visa att här är man moderna och har air condition. Det jag undrar är bara hur många som får lunginflammation på kuppen, eller i vart fall svårartad hosta? Trots hettan så går mändger av filippinare omkring och småhostar hela tiden.

Så pausgympan är säkert bra, de har långa dagar. De åker jeepny hem sent på kvällen ut till den förortsby där de bor, hjälper mamman med småsyskonen. Nästa dag ska de stå fräscha med nystrukna blusar i varuhuset igen.

"In God We Trust" är den vanligaste devisen på de flesta fordon. Och det kan behövas, med tanke på den enorma trafiken. Att vara jeepnyförare kan inte vara hälsosamt, detta att andas disel- och bensinångor hela dagarna. "Keep distance" är en annan vanlig devis.
Ingen bryr sig. Marginalerna framåt och bakåt räknas i decimeter, inte i tiotal meter. Åt sidorna är det centimeter snarare än decimeter. Passagerare i olika jeepneys kan lätt snudda vid varandras armbågar.

Det här var alltså några, i mina ögon, i stort sett charmiga kontraster i den filippinska vardagen. Ett land och ett folk som i mångt och mycket har en mycket speciell grundinställning, som i princip kan verka mycket rigid, men som i praktiken är tolerant och generös, och i vissa avseenden närmast livsfarlig (som i trafiken).
Det är ett land med mycket byråkrati, men samtidigt finns något slags fritt utrymme kring varje människa. Inga personnummer eller annat som gör att myndigheterna har ständig koll på dig inte. Ett land med en slags civil olydnad emot både lagar och officiella föreställningar.

Och - trots (eller kanske pga) sin korta demokratiska historia, med bräcklig demokrati, så verkar det högst osannolikt att några sådana påfund som FRA-lagar, IPRED eller datalagringsdirektiv skulle kunna lanceras i detta land.

Därtill är man alltför rädda om demokratin, den sköra, och brända av diktaturens gissel.

Vi behöver "extremistpartier"

Jag lutar alltmer åt att det behövs fler partier i Sveriges riksdag. Partier som vågar vara idéburna. Partier, var blotta existens skulle tvinga eller i vart fall utmana dagens gammelpartier till något slags ideologiskt reningsbad.

Dagens debatt mellan riksdagspartierna är som en jämntjock gröt. Det mesta går att förutse. Inte på grund av att de håller sig till någon ideologi, utan därför att de egentligen endast söker makten, och därför vill hålla sig väl med alla, eller i vart fall så många som möjligt. Eller ligger så lågt med "farliga" frågor att inte folk ska upptäcka vad som är på gång.
Med resultat att i många fall så gör denna hållningslöshet att de även förlorar sina egentliga vänner.

Som nu detta med Sacrédeus och kd. Jag sympatiserar inte med Sacrédeus, men det är
skräp att han inte släpps fram i kd. Han representerar ju en stor del av de som är (var?) kds kärnväljare.

Kd är ju idag det mest "extrema" på högerkanten och vänsterpartiet på vänsterkanten (enl vår förenklade skala).

Men kd är ju alltmer salongsfäigt, anpassar sig till den "mittenhöger"-linje där alla andra ligger. Det behövs faktiskt en hemvist för konservativa och/eller religiösa människor - som för den skull inte behöver vara oanständigt extrema.

Och vänstern är ju numera ett parti för besvikna vänstersossar, inte är det mycket till kommunism där inte. Även om där finns enstaka personer som är det (i viss mån). Vart ska då de renläriga kommunisterna ta vägen? Till någon underjordisk bokstavskombination som ska slängabrandbomer?

Och än mer vattenkammade är de andra partierna, inget utrymme för personligheter eller personer som tänker och står rakryggade för någon klassisk idéologi.

Kanske skulle det också behövas i mera bokstavlig mening extrema partier. Som kan kanalisera diverse galenpannors ideer, och så att dessa inte har någon anledning att känna sig som martyrer. Inte för att jag på något sätt önskar minsta inflytande för dessa.

Det jag vill se är att partietablissemanget i Sverige skakades om så till den milda grad att de började rannsaka sina motiv, och så de hittade sina ideologier.

Sälja smöret och tappa pengarna

Jakob Heidbrink skriver på sin blogg Meddelanden från juridikens maskinrum om polismetodutredningens betänkade. Mycket bra skrivet, så läs det.

http://jheidbrink.wordpress.com/

Jag vill här bara lyfta fram en kärnmening, som jag anser oerhört väsentlig i den pågående debatten.
"Finns några som helst indikatorer att vi åtminstone bytt bort vår integritet mot större säkerhet?"

Det frahålls ju ofta att "vi" måste göra avvägningar, som de kallar det när integriteten begränsas, för att skydda oss mot osäkerhet och terrorism.

Men finns det belägg för att så skett?

Är det inte så att "vi" sålt smöret och tappat pengarna?
Dvs vi har varken det ena eller det andra.

Att ta sig fram

"To go somewhere" betyder definitivt inte att gå någonstans på Filippinerna. Att gå, promenera är något som ses av ondo. Man tar något slag av färdmedel, tricycle, jeepney eller taxi. Och eftersom det är varmt, alternativt hett, kan man i någon mån förstå inställningen.



Ett av de vanligare sätten är som sagt tricycle. Rent faktiskt kan det finnas varianter, men generellt sett är det en ombyggd/utbyggd lätt motorcykel för ett fåtal passagerare. Bilden här visar en variant som kan ta 6-8 personer, beroende på hur "storvuxna" de är. Just detta fordon tog vi för att ta oss upp till en liten by en bit från huvudvägen. Det betyder att vägens standard är urusel och dessutom hade det regnat kraftigt. Att verkligen gå var, förutom avståndet, sannerligen inte att tänka på. Vi hade ju inte stövlar... Men oj, vad den stackars "mc:n" fick jobba. Det var en av de enklare och svagare varianter jag sett. Till slut kom vi dock fram. Nästan fram. Sista biten fick vi jumpa oss fram mellan lerpölarna. Självfallet finns det ingen taxi som tar en körning på dessa vägar. De skulle köra fast och skaka sönder.

På senare tid har motorcykeln blivit ett populärt statusobjekt. Jag är inte så hemma på detta, men nog förefaller den vara ett mellanting mellan en moped och en lätt mc.
För de som vill ta steget från "fattig" och en bit upp så är det väldigt lockande att köpa en sådan mc, på avbetalning - vilket innebär att det verkliga priset ofta blir 2-3 gånger kontantpriset. Med mc så spar de in jeepnyfare. Dessutom är det många, speciellt yngre, som försöker finansiera inköpet genom att agera ett slags mc-taxi. Dvs de tar en-två passagerare efter vägar som taxi inte vågar köra. Och/eller där det är just bara en person som behöver skjuts men som har last, t ex en säck ris som ska hem från public market till byn några km upp i djungeln.
Här ser vi en mc-butik som ställt ut ett frestande sortiment "motorcyklar". Ett intressant faktum är att skyltningen sällan (aldrig?) anger priset, vare sig kontant eller avbetalningspris. Nej, det som anges är första avbetalningens storlek... Sedan får man hoppas att hugade spekulanter frågar hur många månader de ska betala.

Var finns dagens stora personligheter?

Vad små de känns, dagens verksamma politiker. Inte mycket bättre är det bland de som diskuterar politik och samhällsfrågor i gammelmedia.

På flyget från Heathrow (burr)häromdagen läste jag ett par notiser i DN om nyligen avlidna. Ingen av dem var i och för sig politiker, men de var starka personligheter, som påverkat många i deras sätt att tänka och vara. Trots att de var så olika så väcker det hos mig tankar om hur vi formas. Jag gissar att många av de som känner till den ene inte känner till den andre.

OK, Anders Isaksson, journalist och författare. Jag hade inget direkt förhållande till honom. Han betecknade sig som sosse, även om jag gissar att han inte direkt ville ha partistämpeln i pannan. Men han kom ju från Munksund utanför Piteå, från de rödaste trakter som finns. (Jag vet, men jag är inflyttad till Piteå.)
Det intressanta var att han inte agerade som partigängare, utan var ständigt ifrågasättande, kritisk och analytisk. Det gjorde det till ett äventyr att läsa hans texter.

Jag vill inte påstå att jag hade någon direkt personlig kontakt med Berthil Paulsson heller. Men ändå, indirekt genom den vänskap och påverkan som pastor Paulsson och min far hade på varandra. Pappa var äldre än Paulsson, som var 97 när han avled, men de möttes för sådär 70-talet år sedan när Berthil Paulsson var nybliven pastor i SMF och pappa var styrelseledamot i Bolidens missionsförsamling. Det var förmodligen till och med innan Paulsson blev riksevangelist, men det höll i sig så länge min far levde.

Jag gissar att en och annan sekulariserad läsare får associationer till religiösa mörkermän. Men så fel! Min far var en öppen, varm, kärleksfull kristen. Och jag har förstått att detsamma gällde Paulsson. Denne beskrivs som ekumen med öppet sinne, en språkets mästare, en person som samtidigt med sin toleranta och öppna attityd drog skarpa gränser till extrema rörelser. I samhällsfrågor beskrivs han som radikal. Jag känner igen detta hos min far, som självfallet influerat mig också.

Än en gång, var finns dagens stora personligheter i Sverige, de som kan inspirera till framåttänkande, som kan förmedla lidelse för de goda sakerna, som tror på människans godhet och rätt till integritet.

Sådan som inte bara vill stänga in oss.

I Eslöv finns liberala folkpartister.

När jag nu försöker skumma igenom vad som hänt under de senaste veckorna, så noterar jag att det i fps medlemsblad NU pågått en märklig debatt om IPRED. De flesta inlägg är så uppenbart okunniga och inspirerade av lobbyister för de IPREDs införande att de knappast kan anses seriösa. Dock står ett inlägg ut och visar att det ännu finns en och annan liberal kvar i fp. Vi har stött på honom tidigare, och hans namn är Daniel Rohdin. Han publicerar sig på Fp i Eslövs blogg, se till vänster om inte länken nedan fungerar.

IPRED-förespråkarna upprepar med en drucken papejogas envishet att nedladdning är stöld. Detta och flera andra påståenden sågar Daniel effektivt i Nu nr 1-2/09, sid 14.

Den 14 dec hade Daniel också ett inlägg med en genomgång av den senaste tidens angrepp på den personliga integriteten och liknande liberal värden i form av FRA-lagar, IPRED, datalagringsdirektiv etc. Mycket läsvärt och en god sammanfattning av den repressiva inställning som rikspolitikerna har till oss medborgare. Han citerar också några av fps punkter betr integritetsskydd - vilket gör det lätt att se skillnaden på vad fp säger och vad det tillämpar i praktiskt politik.

http://fpeslov.blogspot.com/2008/12/trygghetsnarkomani-eller-frihet.html


Jag hoppas bara att Daniel orkar kämpa på. Det blåser ju snålt idag kring oss som kämpar för liberala, demokratiska värden. Lagstiftarna koncentrerar sig på kontroll av oss små.
Hur ska vi kunna återta kontrollen över lagstiftarna?

Framåt där - bakåt här.

(Bildtext: Armstrong canceled a 1957 trip to Moscow after President Dwight D. Eisenhower refused to send federal troops to Little Rock, Ark., to enforce school-integration laws. “The way they are treating my people in the South, the government can go to hell,” he said. “It’s getting so bad, a colored man hasn’t got any country.”)

Låg det en tanke bakom valet av musikillustration efter det när radions P1 nu i morse (21 jan) rapporterat om att en av skolflickorna från Little Rock för dryga femtio år sedan nu var hedersgäst vid Obamas presidentinstallation?

Jag har varit med ett tag, och även om jag var mycket ung när händelserna i Little Rock utspelade sig, minns jag dem mycket väl.
Kortfattat kan man säga att de var kulmen i en våg av protester där färgade barn av föräldrar (till vita barn) förvägrades, delvis med hjälp av lokala myndigheter, att gå i samma skola som vita. Det var en av dessa färgade flickor som idag intervjuades med anledning av att hon var hedersgäst vid installationen av USA:s förste färgade president.

Då hette USAs president Eisenhower. Världens främste och mest kände jazzmusiker hette Louis Armstrong, och han hade under femtiotalet anlitats av USA:s regering för flera PR-turnéer för att sprida good-will om USA. I Arkansas var den beryktade Faubus guvernör. Charles Mingus skrev för övrigt en av sina mest kända kompositioner om dessa händelser och om guvernör Faubus.(Fables of Faubus) Mingus tillhörde en yngre och politiskt medveten generation musiker som ofta protesterade mot orättvisorna i USA:s behandling av de färgade.

Louis Armstrong var en generation äldre, världsberömd och genial, men såg sig själv blygsamt som underhållare och ville aldrig uttala sig om politik. Och vid denna tid var det tal om en turné till Sovjet för US State Departments räkning. Just dessa dagar befann sig Louis i Arkansas. Nu kunde Louis Armstrong inte hålla sig längre, han uttalade sig offentligt kritisk emot Eisenhowers tafatta behandling av frågan. Nej, Louis var verkligen inte glad, han träffade Arkansas guvernör (denne kom till artistlogen) och sa sin ärliga mening. Att färgade flickor inte ska kunna gå i skolan. Och han sa vid ett tillfälle ungefär som så, det har gått så långt att en färgade människor inte har ett land. Han var rasande.

Det var oerhörd starka ord för att komma från Louis Armstrong. Han ställde också in den planerade Sovjetturnén. Och det tog skruv. Myndigheterna började ta ställning för integrerad skolgång, militär vaktade färgade elever på väg till skolan så de inte skulle trakasseras av den vita mobben.

En kort beskrivning av händelserna finns bland annat i denna länk från 2007 till en artikel i New York Times.
http://www.nytimes.com/2007/09/23/opinion/23margolick.html?pagewanted=1&ei=5090&en=f8ed547c34592d13&ex=1348200000&partner=rssuserland&emc=rss

USA tog ett klart steg framåt för tolerans och mänskliga rättigheter.


Igår tog USA ännu ett steg i rätt riktning. För tolerans. Visade att kampen för mänskliga rättigheter fortsätter. Och fick en president som vill ingjuta mod och tillförsikt i det amerikanska folket och världen.

Hur stort det steget blir, det vet vi inte. Men det var i rätt riktning.

I Sverige går det motsatt väg. Detta Sverige som alltid (i vart fall sedan andra världskrigets slut) ansett sig vara bäst, mest demokratiskt och tolerant.

Här rusar förskrämda och okunniga politiker runt och stiftar lagar EMOT mänskliga rättigheter, för registrering av allt som kan lukta oliktänkande, lagar som skapar rättsosäkerhet. Etc. FRA 1.0, FRA 2.0, Ipred etc.

"What a Wonderful World" sjöng Louis Armstrong efter radions inslag om Little Rock och Obamas installation.

Vad borde man spela som illustration till de svenska politikernas odemokratiska åtgärder?

Polisen kan få jaga "småpirater"

Jag är tillbaka i Sverige.
Läser just nu denna rubrik i Metro, nätupplagan. "Polisen kan få jaga småpirater".

Länk. http://www.metro.se/se/article/2009/01/19/19/5118-45/index.xml
Suck.
Det har ju sagts att det var storbovarna man ville komma åt med IPRED. De notoriska nerladdarna av stora filer för kommersiellt bruk.

Ja, jag är sannerligen tillbaka i Sverige.

Världens sämsta flygplats?

Är mäkta irriterad efter mellanlandningen på Heathrow, London. Efter en lång och tröttande resa med utmärkta Singapore Airlines ankom vi mycket tidigt till Heathrow. Grått. Kalla, långa korriodorer.
Jobbigt att bära handbagage för tre personer plus en sovande son. Letar förgäves efter en bagagevagn (trolley).

Hittade till slut en incheckningsdisk för att få boardingpass till vår anslutning ca fem timmar senare. Ser att numret på gaten inte står på boardingpasset. Nej, säger kvinnan, det kommer upp senare.

Min fråga om bagagevagn verkade hon inte förstå. Nej, det finns inte, sa hon till slut.
Ett korrekt svar. Visserligen hittade vi två förskrämda bagagekärror flera timmar senare när vi precis skulle in i gaten. Där gjorde de ju ingen nytta.

Gaten ja. Efter ytterligare grå korridorer var det en säkerhetskontroll. Va, redan? Då tar de grabbens vatten. Då hände det enda postiva på detta ställe. Kontrollanten sa att han skulle hälla ut vattnet, men vi fick behålla grabbens specialflaska och tillåtelse att fylla på den efter kollen.

I Singapore fick min fru smaka på vattnet, så de skulle se att hon överlevde och att det inte var något farligt gift som terrorister använder. Men flygplatsen i Singapore är trevlig, vänlig, ren och välskött. Även där långa avstånd, men är ju en stor flygplats, även den.

Tillbaka till Heathrow. Gatenummer? Visade sig att de kom upp väldigt sent. Och till vår gate kom den alldelses för sent. Vad är det för vits med att ange tid för när gaten öppnas, om man inte vet vart man ska gå? Utrikesgaterna låg i olika riktningar med gångtider på 10-20 min.

Tio minuter efter att gaten skulle ha öppnats ändrades uppgiften till att den skulle öppnas 15 min senare, dvs bara några minuter före annonserad avång. Men fortfarande inget nummer på gaten...

Nå, till slut kom numret. Gissa om det sprangs och konkades tungt bagage? Puh. Men sedan blev det lång väntan efter att ha passerade gate-disken. Men ingen toa där inne inte.
Även i planet satt vi närmare en timme innan det avgick, totalt 1,5 timme för sen avgång.

Jag har för mig att jag såg en info-disk någonstans, men inte där de mest behövdes, dvs i närheten av sista info-tavlan (med ofullständig info) före utgång till gaterna.

Allt andades en total nonchalans av kunderna/resenärerna.

Jag har svårt att tro att det finns andra stora internationella flygplatser med lika dålig service, avsaknad av bagagevagnar, och som inte anger gate i rimlig tid för avgångarna.

Jag hoppas jag kan undvika Heathrow i fortsättningen.

Ska FRA sprätta pappersbrev också?

Läser i Piteå-Tidningen för den 14 januari en kort debattartikel av en Hans Nilsson (Junilistan).
Länk: http://www.pitea-tidningen.se/debatt/artikel.aspx?ArticleId=4362860

Den går ut på att den utveckling vi idag ser i sin logiska förlängning kan innebära att brevhemligheten för pappersbrev (sk snigelpost) försvinner. Detta då FRA plötsligt kan inse att någon terrorist kan få för sig att använda detta kommunikationsmedel, som ännu är skyddat...

Det kan verka långsökt, men är det det?

Med tanke på den snabba utveckling vi ser med nya integritetskränkande lagar så verkar allt vara möjligt i den vägen. Hur omöjligt det än hittills verkat.

Kampen mot terrorismen innebär ju numera att vi alla vanliga människor ska terroriseras av de som sig makten tagit haver.

Därför anser jag att FRA-lagarna ska rivas upp.

Äta och skratta

Att äta och skratta, är det livets mening?

En av de trevliga tjejerna på hotellet angav, på en av dessa datingsajter som alla filippinskor tycks besöka flitigt, som sina hobbies och intressen: äta och skratta.

Visst är det viktigt att äta och att få skratta. Men inte vill jag precis se det som mina hobbies eller främsta intressen.

Faktiskt tror jag att Filippinerna skulle må bra av att man hade fler prioriteringar. Att inte äta jämt och att inte bara skratta. Det är klart det är bättre att skratta än att gråta, men ändå...

Man måste ju få något gjort också. På ett mera konstruktivt sätt.
Har jag rätt eller fel?
Mår världen bra av att man äter upp alla resurser genast, och bara skrattar åt problemen?

Alla kanske inte vill jobba hårt för att avskaffa FRA-lagarna. Det är ju ett bra mål. Men det finns ju annat viktigt också. Som inte avhjälps med ett skratt.

Chockladkullarna

Visst är det en fin bild!

Privat, men ändå. En av anledningarna till att resa en sväng till Bohol var att uppleva "Chockolate Hills", en av Filippinernas största av naturen skapade attraktioner.
Varför de fått namnet har jag inte kläm på. De skapades dock för sådär 2 miljoner år sedan, sägs det. Och det är cirka ettusentvåhundrafemtio grönklädda snarlika, mjukt rundade eller lite toppiga kullar inom ett begränsat område.

Här står jag med lille sonen, fru, en svägerska och en farbror till fruganoch i bakgrunden kan man skymta en del av kullarna.

Området ligger en dryg timmes bilresa från Tagbilaran, hamnstaden. Delvis genom bördiga risfält, delvis på vägar helt täckta av djungelns gröna växtlighet. Ris och turism har gjort Bohol till en välbärgad ö.

Riksdagen drunknar, är det Gutenbergs eller internets fel?

Jag skrev för några månader om likheterna mellan den situation som uppstod vid boktryckarkonstens genombrott och nu genom internet. (Även publicerad hos Arvid Falk.)
Publicerad hos mig 10 okt:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/vad-har-gutenberg-med-fra-och-demokrati.html

Ser till min glädje att det temat nu lyfts fram igen, nu av bloggarna Johan Westerholm och Anders Widén.
Länkar: http://mitt-i-steget.blogspot.com/2009/01/rdda-mnniskor-med-makt-r-farliga.html
resp
http://djingis.blogspot.com/2009/01/befria-ymnighetshornet.html

Samtidigt har hos Farmorgun blossat upp debatten om riksdagens/politikernas arbetsvillkor. Är det för många eller för få riksdagledamöter? Vad hinner de? Måste - kan de lita på varandra?
http://farmorgun.blogspot.com/2009/01/riksdagsledamter-frklarar-sin-tystnad.html

Även detta är saker som jag diskuterat ett otal gånger. Ett exempel finns på denna länk.

http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/11/tid-fr-demokrati-eller-drunknar.html
Närliggande text också på
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/vad-br-ska-och-vad-kan-politiker-gra.html

Nå, vi kan konstatera att både Gutenberg och internet är upphov till en informationsexplosition. INGEN KAN TA DEL AV ALLT. Men alla, snart sagt, har chansen att ta till sig så mycket mer än förr. Så mycket att det kan medföra att de börjar ifrågasätta beslut och klokheten hos de mäktiga.

Riksdagen har ännu inte lärt sig hantera Gutenberg. Än mindre internet. De ser det som ett problem. Vissa tror sig kunna möta det genom förbud och regleringar. Som katolska kyrkan gentemot Luther och böckerna.

Och det ÄR ett problem.
Jag vet inte hur man löser det. Eller om det ens går eller är önskvärt.

Det jag vet är att jag kräver två saker av alla makthavare inklusive riksdagens ledamöter.

1. Att de har en säker ideologisk kompass. (Då menar jag inte att de kan rabbla partiprogrammen, utan något mycket djupare och viktigare!) Annars går de vilse omedelbart.
2. Att de lyssnar och kommunicerar med medborgarna. Då får de relevant information om både sakfrågorna och om stämningsläget hos de som de skall representera. De får inte låsa in sig för att läsa handlingar så ögonen blöder. Det är bra att kunna saker. Men fackidioti, som leder till räddhåga inför att ta ställning för viktiga demokratiska värden, det är inte det vi vill se hos er.

Behöver det i grunden vara svårare än så?

Då kommer aldrig tankar om FRA-lagar eller IPRED ens att uppstå.

Porrindustrin vill ha stöd.

Porrindustrin vill ha stöd (är inte den just ett stöd till vacklande förmåga?)

Många sköna miljarder dollar.

Räcker det inte med IPRED???

--- Jag skrev bara för en tid sedan ( 5 dec 2008) om porrindustrin och Ipred. Nu känns det som att jag inte vågar skriva om de mest osannolika samband och intressesamband som tänkas kan. Tyvärr kan allt bli sant alltför snabbt i denna förvridna värld där politiker ägnar sig åt räddhågad repressiv politik i stället för att försvara demokratin.

För övrigt kräver jag att FRA-lagen rivs upp och att Susanne Eberstein (s) avgår från signalspaningsnämnden. Hennes uttalanden gör henne jävig och oförmögen att upträda till integritetens försvar.

OK, tupparnas land också då.

Några ytterligare egenheter med filippinarnas intressen är, förutom coca-colan, deras förkärlek för basket, i detta land av kortvuxna män. Och så boxning förstås, i de lättare viktklasserna då. Macho är inget fult ord här. En riktig karl ska vara macho.

Kanske har detta faktum någon koppling till deras intresse för tuppfäktning? Även i storstäder väcks man av tupparnas intensiva morgongalande.



Här en bild av en grann tupp. I motsats till hönsen så hålls tupparna kedjade eller bundna på något sätt. Detta vare sig de tränas till att vara stridstuppar eller bara är till för hönsens förnöjelse.



Utanför ett hotellrum mötte vi denna syn, en tuppgård! Ingen trängsel, som i en hönsgård precis. Men inga stora revir.

Coca-colaland (bild)

Filippinerna har några huvudsakliga ingredienser i sin nationella mix. Före spanjorernas ankomst för sådär 500 år sedan var det ett antal små, tämligen fristående kunga- eller hövdingedömen.
Spanjorernas erövring innebar att landets blev en administrativ enhet och fick namnet av en spansk kung, Filip.

Spanjorerna gav landet den katolska kyrkan och spanska ord förekommer flitigt i ”filippinskan”. Annars är det mest några rostiga statyer och smutsiga kyrkor som påminner om den spanska tiden.

Spanjorernas makt bröts och övertogs av USA för ca 100 år sedan. Därmed gjorde den amerikanska engelskan sitt intåg.
Den andra bestående ”gåvan” är Coca-colan.
Plus kärleken till US-dollarn.



Idag har Phils, som är den flitigt använda förkortningen för landets namn, två officiella språk; engelska och tagalog (filippinska). Dessutom finns ett otal dialekter, där bisayan/visayan (cebuano) står ut extra som den förhärskande dialekten i de södra och mellersta delen av landet. Folk i söder behärskar ofta tre språk, bisayan, tagalog och engelska (i varierande grad).

Katolska kyrkan dominerar totalt, trots att det finns många andra religioner också. Toleransen är stor.

Det mest kännetecknande är dock att ”money rules” samt Coca-cola. Coca-colaskylten är den vanligaste reklamskylten här. I och för sig tätt följd av Tanday, den lokala (!) spritsorten, som också finns jämsides med coca-colan i varje sari-sari store i den djupaste djungeln.

Coca-cola är för mig en läskedryck, som jag till nöds kan tvinga i mig om det inte finns andra alternativ till snacks (mellanmål). Här är det den vanligaste måltidsdrycken, och dricks i kopiösa mängder. Sött och fettbildande.
Och ”amerikanskt” och därmed fint...

Jag befinner mig i Coca-colaland.

Reser runt

Tiden här nere rinner väg. Inatt gäller inrikesflyg till en annan ö, sedan färja till en tredje samt ett par-tre dar där. Kombination av rent (!) turistande och grävande efter frugans rötter. Biljetterna till flyget klara sedan länge. Färjebiljetter köps på plats.

Men det var nervigt igår kväll och i morse innan det blev klart med hotellrum. Familjerum för fyra vuxna och ett barn. På stört. Men det gick.

Bidragspartierna

Redan i somras eller så skrev jag om partistödet som en orsak till partiväsendets förfall och byråkratisering, och har nog snuddat vid det även senare. Nu har bl a Farmorgun tagit upp tråden igen, aktualiserad av Karl Sigfrid (m) och Rick Falkvinge (pp).
Den senare behöver stöd för att överleva. Idealitet tär på den egna kassan. Det är en gammal och känd sanning för den som varit med en bra bit in i förra seklet. Möjligen är det mera av en nyhet för dagens politiker.

Från början levde partierna på egna medel och idealitet. Dessutom fick högern/moderaterna pengar från en del storbolag och sossarna från LO och fackförbunden.
Med tiden infördes smärre offentliga partistöd. De var blygsamma men orättvisa eftersom de byggde på vunna mandat. Stor fick mycket, liten litet. Därigenom konserverade de partiernas storlek. Sossarna angrep högerns beroende av bolagen. Att på samma sätt angripa sossarna för att de satt i LO:s knä var ju principiellt samma sak, men gick aldrig hem ändå. Till slut beslöt högern/moderaterna och de andra icke-socialistiska partierna att begränsa hur mycket de tog emot i stöd utifrån. Någon motsvarande begränsning hos sossarna har jag inte hört talas om. Tvärtom så strömmar fackmedlemmarnas pengar i stora summor till sossepartiet speciellt under valår. När kollektivanslutningen avskaffades så ökades fackens stöd till SAP kraftigt, för att kompensera de medlemsavgifter som försvann...

Samtidigt omfattar partistödet numera alla nivåer, kommunal nivå, landstingsnivå och riksnivå. Volymen har oavbrutet vuxit i takt med att medlemssiffrorna rasat. Utöver mandatbidrag så utgår nu grundbidrag, lokalstöd och kanslistöd som är tänkta för att minska orättvisan mellan olika stora partier. I grunden skall ju alla söka nå stöd hos samma stora väljargrupp. Uppfinningsrikedomen att hitta på nya bidrag, och att motivera höjningar av gamla, har varit stor.

Det finns numera även avtrappningsbidrag, som gör att ett parti som förlorar ett val, får behålla vissa delar av det en tid efter förlusten för att kunna avveckla sin övertunga organisation.

Mycket av detta var bra och rätt tänkt från början. Det som är fel är ju de enorma nivåer som bidragen nu ligger på, att bidragen gör partierna oberoende av både sina krympande medlemssiffror och delvis av valresultat.

Partiledningarnas grepp av organisationen har stärkts gradvis. Alltfler av de aktiva inom alla partierna är funktionärer, antingen inom partiet på partistöd eller så har de arvoderade uppdrag på olika nivåer. Vanliga medlemmar, de som förr var partiernas ideologiska och ekonomiska ryggrad, de förekommer knappt längre.

Länge fanns (finns?) också ett system som kanaliserar partistöd i kommuner och landsting uppåt i partiapparaten. Detta för att finansiera centrala aktiviteter och funktionärer. Egentligen finns väl inte det behovet idag, pga alla centrala medel som redan finns.
Men systemet ger partiledningarna en makt, som de ogärna avstår ifrån...
(Hur tror ni att sverigedemokraterna finansierar sin centrala apparat?)

Lokala aktiviteter blir därmed svåra att driva. Vilket ökar likriktningen.

Jag minns den tid då medlemmarna fick betala en tia eller två för fikat vid partimöten. Då var det stora pengar. Och kaffet och brödet var det alltid någon som bidrog med, så inkomsten till partikassan var utan avbränningar. Likaså var smärre lotterier ett ständigt gissel. I den mån detta förekommer idag har det marginell betydelse. Då var det viktiga inkomster för partiet. Partiet var inte en födkrok utan en plats för ideologiska diskussioner och aktiviteter. Det fick kosta en del för den enskilde medlemmen.

Jag tror det blir svårt i vart fall för de gamla partierna att överleva helt utan partistöd, utan bidrag.
Men det borde gå finna en balanspunkt på betydligt lägre nivå än idag. Detta för att rädda demokratin.

Partier som existerar endast på bidrag lever på konstgjord andning. Partierna är inga självändamål. De är viktiga bara om de är fora för levande debatt, för demokratiska samtal, för kommunikation.
Och det räcker inte att dessa samtal stannar på lokalnivån.

Partiledningarna måste lyssna. Måste tvingas lyssna. Idag verkar de ha klippt av alla ledningar till verkligheten.

Inte minst allianspartierna, men till och från även sossarna och miljöpartiet, angriper ofta och hårt bidragspolitiken. Då definierad som det stöd som utsatta människor i svåra situationer ibland kan få.
Jag menar nog att yxan borde gå minst lika effektivt när det gäller partiernas beroende av offentliga bidrag.

Självfallet bör det finnas regler som begränsar framför allt stora bidrag från annat håll också. Rättvisa regler som sätter tak för hur mycket som bolag och organisationer får ge, samt att de ska redovisas öppet.

Däremot är nog behovet att reglera vanligt folks engagemang inte så viktigt. Demokrati skall ju vara för folkets skull. Inte för statens, inte för partiernas, inte för bolagens, inte för LO.

En gång till.
Demokrati är till för folket.
Inte för hur makten ska kontrollera folket.
Nej, folket ska kontrollera makten.
Jag tror att dagens repressiva demokrati gått fel.
Som Joshen skriver i Enligt min humla, demokratin skall vara representativ, inte repressiv.

Det är därför så lätt att, mot den bakgrunden, se varför sådant som FRA-frågan, Ipred med mera hamnat så kapitalt fel.

Nu är det fart på krisen...

Hittills har finanskris och lågkonjunktur inte tyckts drabba Filippinerna. Möjligen på grund av att den tagit sin tid att nå hit. Eller så att man i den primitiva "gammeldags" ekonomin, som också finns här, inte brytt sig om den förrän den klampar in genom dörren. Vanligt folk (dvs de som inte tillhör medel- eller överklass), de läser sällan (nyhets-)tidningar och på teve ser man mest underhållningsprogram.

Nu drabbar insikten dock med full kraft även detta land. Här finns 90 milj människor. Arbetslösheten är mellan 4-5 milj. Nu förutspås en ökning under detta år med 11 miljoner!
Tillverkning, telecom och finanssektorerna pekas särskilt ut. Dessutom kommer 1,5milj personer ut från high-school (ung lika med gymnasium). De lär få det tufft.

Än värre blir det pga det faktum att en stor del av de ca 10 milj overseas workers blir av med sina jobb och får återvända hem.

En stor del av landets ekonomi vilar (tyvärr) på hemskickade pengar från både utlandsarbetare och från filippinskor (och deras män) gifta med västerlänningar.
De många pinoys som vant sig vid dessa arbetsfria inkomster från anhöriga kommer också att se att det blir svårare att få ut något ur bankomaterna (ATM).

Min personliga reflexion blir att de flesta filippinare inte lärt sig att spara under de goda åren, de har fortsatt att konsumera upp allt genast. Konsumera = äta och äta, mer och oftare än man behöver. Möjligen pga en nedärvd rädsla för att det kanske inte finns mat nästa dag. Så det är bäst att rensa bordet helt på en gång.

Nu hamnar många i den situaionen. Utan att ha sparat vare sig mat eller pengar till sämre tider.

Strandliv, phil-style

Skugga eftersträvas.


Ätandet börjar.


Mat, mat, mat.


Det gäller att hålla sig framme.


Maten börjar var uppäten. Men än finns ju snacks och efterrätter.

---

Idag har det, hittills, varit ett förträffligt väder för att ligga vid stranden för att sola och bada. Men så det ju detta med att febern hänger kvar i kroppen. Och just nu börjar det blåsa så det kan vara lite farligt att åka färja ditut. Förresten är dagen så långt framskriden att de som varit på beachen åker hem. I stället får jag filosofera över olika former av strandliv.

Sola och bada, det är ju det som familjer gör när de åker på utlandssemester. Möjligen kombinerat med besök av diverse kulturella attraktioner som gamla kyrkor, slott, muséer och slikt. Det sista kan man i stort sett utesluta när det gäller Filippinerna. Men bad och sol finns.

Är det så att du och ditt sällskap är en barnfamilj (med svensk fru) eller ett par som nyss träffats, och du lyckas övertala kvinnan att ”bara” ägna sin tid åt dig. Då kan ni ägna er åt sol och bad, bara ni. Det förutsätter dock att hennes familj inte känner till din närvaro (eller existens).

Detta är dock inte det normala, tvärtom. En sak är att vi västerlänningar far till en strand för att just sola och bada. För filippinare och filippinskor (även de gifta med en kano) gäller att man absolut inte vill sola sig. Man är redan en aning ljusbrun, som en snygg solbränna. Det är vithet man eftersträvar. Bada då, ja en kort stund kan vara ok, men mest är det för barnen.

Nej, till beachen far man för att ÄTA och umgås med släkt och vänner. Är du en vit man förutsätt du betala resor, färja, inträde och mat för alla. ”Alla” det innebär hela släkten, svägerskor, svågrar, barn, föräldrar, mostrar, fastrar och deras respektive med flera. I extremfallet kanske det stannar vid ett tiotal förutom din familj, men oftast 20-25 personer eller fler. Minst ett par måltider, med flera rätter givetvis, efterrätter, snacks etc. Detta ska givetvis planeras och tillagas i förväg, fisk kan dock grillas på plats om man kommit ihåg att köpa och ta med grillkol.
Det ska fraktas ut och serveras.

Tror du att du får någon större tid för bad?
Knappast. Och skäm ändå inte ut dig genom att bada naken, dvs med bara badbyxor. Och din kvinna bör helst ha mera kläder på sig än när hon shoppar på stan.

Men, släkten blir lycklig.

Medge dock att det inte var så du först tänkte dig ”en dag vid beachen”. Men din filippinska kvinna kommer snabbt att informera dig om att sol och bad (för två plus ev barn) det betyder självklart skugga och mängder av mat för ett helt kompani.


Efterrätter.


Även makaroner med något slags majonnäsgegga är en efterrätt. Liksom spagetti med tomatsås, som även kan passera som mellanmål. Men aldrig som riktig mat. Riktig mat är ris.


Fyra sorters efterrätt på samma tallrik. Nu ska noteras att det var vi som bestämde ordningen i vilken maten skulle serveras. "Normalt" ställs efterrätter (om de finns) fram samtidigt som maten. Vilket får till följd att många börjar med desserten.
Eller rättare sagt. Man lastar så mycket man kan på samma tallrik, äter snabbt för att hinna ta en gång till. Eftersom alla har samma taktik hinner många inte ta om så ofta som de vill. Men mer än mätta blir de givetvis.

Mätta och glada på väg hem efter en dags stärkande strandliv.

Sjuklingar äter frukt

Far, bloggaren, har på darriga ben tagit sig upp för att äta papaya. Undrar ni över att jag har både skjorta och tröja. Tja, det är ju så att även om det är drygt 30 grader varmt så när man har kraftig feber så pendlar det mellan kraftiga svettningar och värsta frossbrytningar.

Sonen föredrar mango. Annars ser man på ögonen att de är blacka av feber. Och mat vill han inte ha, bara "medicin" i form av söta halstabletter. Av märket Halls.

Nyår.

Vad är det för speciellt med filippinskt nyår?.
Ingenting, egentligen. Mat äter man ju överallt.

Men det karaktäristiska är ett helvetiskt oväsen.
Visserligen har smällare och bomber förbjudits av denna stads kraftfulle borgmästare. (En person, som inte anser sig ha tid att vänta på domstolsprövning, om han anser sig ha hittat knarkkungar el likn, han skickar ut sina specialstyrkor för att avrätta dem bara. )
Men oväsen kan föras på många sätt, och bilarna är ju bra på det.
Och det höll på många timmar efter midnatt.

Sen på morgonen var det bedövande tyst. Det var som att tupparna dött av nattens ljudchocker. När barn och hundar sent omsider började höras var det märkligt dämpat. En säregen upplevelse.

Gott nytt år och god fortsättning. Att hoppas är väl ändå fortfarande tillåtet.