Händels Messias i musikstaden Piteå, 15 maj 2017.

Detta är ingen recension, utan mera av en notis för att uppmärksamma en stor konsert, som lokaltidningen PT inte recenserat. I vart fall inte i dagens tidning. Och som protest emot att PT, som annars i stort sett är en bra tidning, inte heller haft någon recension inne av den stora vårliga kyrkokonserten i Öjeby kyrka i söndags, Lars-Erik Larssons Förklädd Gud.

Gårdagskvällens (månd den 15 maj) konsert skedde i Acusticum, Stora salen. En drygt en och halv timmes version av Händels oratorium Messias, ett av kyrkomusikens absolut största och mest spelade verk,  vari ingår den berömda kören "Halleluja".

Jag förstår att PT inte skriver om vanliga gudstjänster, men nog borde rimligen konserter, även med prefixet "kyrko-" recenseras. Piteå är faktiskt en musikstad med en stor bredd på utbudet, vilket bättre bör uppmärksammas fullt ut även i PT,  också om de sker i kyrkorummet.

Nå, Händels Messias är ett klassiskt storverk, som trots sin ålder (skrevs 1741) och längd faktiskt spelas flitigt än idag, världen runt. Nu även i Piteå. Och det var ett mycket kompetent, fullödigt och engagerat framförande, dirigerat av Stig Sandlund.
Kören, Troendegruppen med lärare från Musikhögskolan och Framnäs Fhsk, bestod av 33 personer, om jag räknat rätt. (Vilket i o f sig var en knapp tredjedel av den kör som sjöng i Öjeby kyrka kvällen innan.) Musikerna var Skellefteå  kammarorkester, 21 pers, sådär dubbelt så många som i kyrkan. Därtill fem sångsolister, som medverkade med recitativ och i arior, alltid med orkesterstöd.

Orkestern hade den inledande korta Sinfonia helt för sig själv, men också ett antal korta avsnitt i anslutning till solosångarna arior.

Dock, det som imponerade och fängslade mig allra mest var de mäktiga, jublande och kraftfulla partierna med kören, stödd av orkestern. Både musiken i sig, kompositionerna, hade en sådan övertygande kraft, och framförandet gjorde musiken full rättvisa.
Avslutande "Hallelujah: for the God omnipotent reigneth" skickade rysningar genom min kropp.

Ovationsartade, stående, långa applåder visade åhörarnas tacksamhet.
Och jodå, det var snudd på fullsatt också i Acusticum. Så nog finns det ett stort intresse för även denna musik.

(PS. I onsdagens PT var det en ynka liten notis från söndagens stora konsert i Öjeby kyrka. På "familje-nära-sidan", där förutom familjenotiser ocsk tas in föreningsnotiser av mera intern karaktär, som rapporteras av föreningsmedlemmar och funktionärer. OK att PT till slut tog in en mininotis ändå. Men dels felplacerad och dels ingen recension. )

Mäktig Förklädd Gud

Det var vårkonsert i Öjeby kyrka igår, söndag, med Förklädd Gud som  annonserat huvudnummer. Ett av de mest kända kyrkomusikaliska verken från mitten av 1900-talet. Uppenbarligen är det ännu ett verk som många vill höra. Eller var det  kören (dvs de fyra samverkande körerna från Furubergskyrkan, Infjärdens-, Piteås- och Öjeby kyrkokör) och sångsolisterna som drog? I vart fall så var det svårt att hitta en p-plats, trots att vi var ute trekvart i förväg.
Och solen sken in i Öjeby gamla och pampiga stora stenkyrka, som var fullsatt, även på läktarna - och extrastolar fick tas in. Öjeby kyrka är då och då rätt välfylld och nära nog fullsatt, men nu var den spikad, och extrastolar kan jag inte minnas jag sett behövas tidigare.

Nu var det inte "bara" Förklädd Gud som stod på programmet, utan den mer än hundrahövdade kören började med fyra väl utvalda och genomförda melodier; Med en sång från mitt hjärta (J Rutter/K Svensson), Låt mig växa fri (J Eriksson), Låt mig växa stilla (K-E Svedlund/A Frostensson) och Vårens stilla väntan (J-O Kulander/O Jansson). Och låt mig säga det redan här, kören i sig gjorde väldigt fint ifrån sig och blev för mig kvällens höjdpunt. Väl nyanserat, vårlikt och mäktigt på en gång.

Sedan ett mellanspel, där kören fick vila sig lite, och Rainer Lindhs kraftfulla stämma fick tolka W Petersson-Bergers Jungfrun under lind, med ackompanjemang av en liten orkesterensemble och med Staffan Sandlund som dirigent. Organisten Lars Nilsson ,Öjebyn, gjorde en sprudlande pianotolkning av Sindings Frulingsrauschen, och Anette Jernelöf, Piteå, sjöng finstämda Vilar Glad, ett något mera nutida stycke (B Anderson, K Lugn) som ändå passade väl i sammanhanget.

Efter gemensam psalmsång var det då dags för Förklädd Gud. Med den stora kören, sångsolister, musikensemblen, recitation, allt under Staffan Sandlunds ledning.
Ja, det var bra, faktiskt mycket bra. Nu måste jag erkänna att jag inte kunde höra texten, men den sjöngs på ett kvalificerat och fint sätt som inte stod ett steg efter de största, helproffsiga körerna. Sångsolisterna levererade som de skulle och den lilla ensemblen lät bra. Även om jag nog tyckte mig höra en skorrande dissonans vid ett tillfälle, som jag knappast tror att Lars-Erik Larsson skrivit in i musiken. Men den gled snabbt förbi. Som helhet alltså ett mäktigt och imponerande framträdande, som gjorde all heder av de medverkande, med ett extra plus till den hopslagna kören.

Men nog kändes det snopet att "bara" musikerna, sångsolisterna och dirigenterna fick blommor. Visst, det skulle ha gått åt mängder av blommor om varje körmedlem också fått var sin ros, men ändå. Det var de värda, de också.

-----



Här en bild av en liten del av den mäktiga kören. Ett par av musikerna skymtar också. I bakgrunden skymtar också några av orgelpiporna. 

Betr fred och fredsminister, förtydligande

Min text nyligen om fred och fredsminister, som också i en något kortad version varit införd i PT, har föranlett en del kommentarer.
Jag har bl a vänligen fått (mp-aren) Valentin Sevéus helt nyutkomna bok i ämnet "Världen behöver fredsministrar" översänd (som fil). Den innehåller i mycket ett antal initiativ i fredsfrågan,  från mp i sig och från mp-medlemmar just betr vikten av en fredsminister.

Om detta och, och kringhörande kommentarer, finns mycket att säga. Just nu vill jag dock bara poängtera följande. Och det fär ses som ett förtydligande till tidigare text.

Alla, eller de flesta, gillar väl fred, i vart fall "vanligt folk" liksom de som styr demokratiska länder. I ett fullt demokratiskt land är det svårt att tänka sig att man röstar fram en aggressiv krigshetsare. Visserligen kan det uppstå, och det är det vanliga, krig där en demokrati och en diktatur än invovlverade, men inte mellan två demokratier.

När det då reses frågan om en fredsminister i olika sammanhang så brukar den hamna i sidospår, som inte visar hela eller ens delar av hur komplicerat det är att få fred.
Felet med resonamanget om fredsminister etc (liksom i nämnda bok) är att man ser för "snällt", för begränsat på det hela. Som om en fredsminister är ett slags quickfix. Att man tror (?) att något slags förbud mot vapen och vapenförsäljning i sig är fredsbefrämjande. Och att man därvid bortser från hur det ser ut i världen, där det faktiskt är bristen på demokrati och överflödet av auktoritära och diktatoriska regimen som är orsaken till icke-fred (krig).

En demokrati måste försvara sig emot angrepp, av skilda slag, från dess fiender, vilka är diktaturer. Då är det farligt att, som en kvarleva från forna tider, tro att neutralitet till förekomsten av diktatur gagnar freden. 
Förutom att orsaka krig emot sina grannar så är ju diktatur också en osäkerhetsfaktor inrikes. Medborgarna vill ha frihet. Fria medborgare röstar inte fram styrande som anfaller andra länder. Mellan demokratier förhandlar man. Man håller fred. 

En fredsminister är inget värd om hen inte har ett omfattande mandat, som inbegriper en stor mängd departement. Plus att det finns, måste finnas,  en helhetssyn - dvs på orsakerna till krig (icke-fred).
Dvs att avskaffandet av diktatur är det viktigaste. Dvs införandet av stabil demokrati är grundbulten.
Vapenförbud är verkningslöst om det inte råder demokrati.
Det hela är alltså mkt svårare än att bara ropa "fred" och lägg ner vapnen eller avstå från NATO eller avstå från försvar.
Ett aktivt arbete för demokrati i alla jordens länder - är det viktiga - och då får inte Sverige vara neutralt till de delar av omvärlden, även mäktiga statet, som är diktaturer.

Och man ska inte tro att det är lätt.
Det torde kräva mer än en "fredsminister". Däremot kräva aktiva demokratiseringssträvanden, från både Sverige och andra demokratiska länder.

Ondskan är stark, men det finns motkrafter. T ex Miriam Mondragon från Piteå

Just när jag ska skriva denna text ser jag att Expressen haft en artikel om den bok och den person som jag tänkte skriva om här. Därför inleder jag med att direkt citera Expressens ingress.
"Miriam Winroth-Mondragon, 52, lämnade Svartuddens myrmarker i Norrbotten för det extrema våldet i Honduras i Centralamerika.

I dag arbetar hon och hennes organisation Team Rescue med att ge rättvisa åt barn som utsatts för sexuella övergrepp.

Hon verkar i en extremt kriminell miljö där elvaåringar rekryteras av gängen för att langa narkotika och begå väpnade rån.

– Det är lätt att säga: ”Javisst sexuella övergrepp är sådant som är vanligt i Honduras, men det händer ju inte här”. Men det gör det, säger hon."

---
Jag la ut en liten statusrad på FB och på en liten stund kommer kommentarer och ihågkomster.  Miriam Mondragon är känd i Piteå, av både jämnåriga och de som känner hennes föräldrar. Boken om henne och hennes arbete gavs ut i dagarna, finns på Libris förlag, författare Berthil Åkerlund.    Det är en bra bok som gärna fått vara lite längre. Jag hoppas att många läser den, tar emot dess budskap och blir inspirerade av det. Dvs att hjälpa andra människor i utsatta situationer - och att kämpa för det goda, emot ondskan, på ett eller annat sätt. Inspirerande, men också en spännande berättelse ur den verklighet som finns, i olika varianter och grad, på alltför många ställen på vår jord. 

För mig tog det inte många sidor in i boken förrän jag "lokaliserade" vilka Miriam och hennes föräldrar är. Jag bor i o f sig i Piteå, sedan många år. Men mig veterligt har jag inte träffat Miriam in person, men däremot, om än flyktigt, hennes mor (i något politiskt sammanhang) och läst (positivt) om hennes far en del under mina första år i kommunen.

Nå, det är intressant att läsa hur Miriam som barn såg sig själv och av sin omgivning som ett mycket änglsigt och räddhågat barn - men att hon succesivt blev av med sin änglan och blev en stark och självständig ung kvinna som tidigt bestämde sig för att hjälpa andra. Därtill tydligt inspirerad av sin far, läkaren. Vilken hon hade väldiga diskussioner med. Nu räckte inte hennes betyg riktigt till för de höga kraven för läkarutbildning, och hon visste inte hur hon skulle göra, men kom att läsa spanska, blev tolk för flyktingar, och kom så småningom i kontakt med människor från Honduras och kom att börja i alfabetiseringsprojekt i Honduras. Jag ska inte dra allt i boken, men efter mängder av olika slags upplevelser, en del mycket farliga och/eller jobbiga på annat sätt så fann hon sin kärlek i en man från Honduras. Gifte sig, fick barn men fortsatte, efter en period av utarbetning med mera och återvndande till Piteå, till Hondueas och började arbeta för utsatta människor, med fokus på barn och ungdomar som utsatts för sexuellt våld. Att finna förövare, för att förhindra att de begår fler övergrepp, men också för att ge offren vård och kunna bearbeta sina upplevelser för att orka gå vidare i livet. 

Boken ger också exempel, ända intill i princip den dag den utgavs, på hur hon och hennes grupp "Team Resuce" arbetar och vad som händer både medarbetarna själva, deras familjer och de som lever i de utsatta miljöerna.  Vi får också viktiga och intressanta inblickar i makens bakgrund - och hur Miriam formats av sina föräldrar och miljö.

Boken utges av Libris och för att ge inblickar i hur det arbete som Miriam Mondragon och hennes team gör, inom ramen för ASJ (Asociación para una Socieadad más justa), en organisation för mänskliga rättigheter och rättvisa, som stöds av Läkarmissionen (fd Svenska Journalens Läkarmission),  Pg 90 00 21-7. Vilket f.ö. är en hjälporganisation som min mor regelbundet stödde så länge hon levde.

(OBS, har rättat pg-numret till Läkarmissionen. Var lite för snabb att lägga ut texten, med bristfällig korr-läsning. Men nu är plusgironumret rätt.)