Sveriges Radio ska stå på allmänhetens sida. Inte vara en maktens megafon. Nu har det väl inte alltid varit så, men detta är en ljusglimt i mörkret. I det mörker som makten vill lägga över oss medborgare. Andra ljusglimtar är också att genom internet så blir det allt svårare för diktatorer att hålla sig kvar vid makten. Information sprider sig.
När SR öppnar "radioleaks" borde det vara en tankeställare till alla mörkermän. SR inser uppenbarligen att i längden så är det bättre med fri information och fri journalistik.
Måtte all världens censurvänner och diktatorer inse detsamma. Visst, många tecken, inte minst i Sverige tyder på motsatsen. Runt om i världen så visar det sig att det går att förtrycka folk, men inte i längden! Frihet och demokrati är viktigare än bröd och skådespel.
Internets och bloggares inflytande var en viktig kanal för oppositionen i Tunisien, och till att diktatorn där störtades. Fria bloggare i Egypten har länge varit en nagel i ögat för Mubaraks regim där, men nu verkar tappen gått ur tunnan. Hur det går vet vi inte i skrivande stund. Men även om det blir ett bakslag, så kommer Egypten snart att skaka av sig diktaturen. Då står övriga diktaturstyrda arabstater snart i tur...
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
29 januari 2011
26 januari 2011
Fel pris på elen ökar våra kostnader för koldioxidutsläpp som inte existerar
P g a den intensiva debatten, och vreden över, betr de oskäligt höga elpriserna har AB återpublicerat en snart årsgammal artikel, skriven av två kd-are, vari de beskrivet att par av orsakerna till det höga priset.
I och för sig var det inte ens då så sensationella fakta som framfördes. Men likafullt är det märkligt att regeringen inte agerat för att rätta till felaktigheterna. En orsak kan givetvis vara att högt el-pris ger staten enorma inkomster både direkt (som skatter) och indirekt (genom höga vinster för statliga Vattenfall).
I artikeln lyfts två orsaker fram, delvis sammanhängade. I min bloggpost häromdagen var det ett av de av mig tillagda förslagen till de som E24 publicerat, som hade samma innehåll. Dvs att idag prissätts elen i Sverige på den gemensamma nordiska elbörsen Nord Pool. Där används ett system för prissättning som kallas marginalprissättning. Detta innebär att den sist producerade och dyraste kilowattimmen avgör hur mycket all el kommer att kosta för konsumenten. Vi betalar alltså för dyr kol-el, trots att 98% av det vi köper är annan, billigare el.
Redan detta borde räcka för att vända upp och ned på Nord Pools (el-bolagens) prissättning. Men kd-arna pekar på ännu en icke avsedd (?) konsekvens av detta, nämligen att vi betalar koldioxidskatt (och kostnader för utsläppsrätter) för produktion som inte ger koldioxid. De påpekar att nästan all svensk el är klimatneutral och kraftbolagen har inte någon kostnad för utsläppsrätter när de producerar vår el. Detta är en konsekvens som inte belysts speciellt ofta i debatten.
Av vilken anledning???
Enligt konsultföretaget Econ Pöyrys beräkningar tjänar kraftbolagen 24 kronor för varje krona som de haft i omkostnader för utsläppsrätter.
Effekten har blivit att kraftbolagen kunnat plocka ut extravinster på cirka 20 miljarder kronor årligen. Om denna kostnad slås ut på alla svenskar blir det i genomsnitt 2 000 kronor per hushåll. För en vanlig familj i villa innebär det en merkostnad på nästan 3 000 kronor per år. Som jag uppfattar det är detta "endast" pga obefintliga kostnader för utsläppsrätter, som inte är motiverade.
Lägger man till det även det galna systemet med marginalprissättningen så torde summan bli avsevärt mycket högre. Försiktigt uttryckt.
I och för sig var det inte ens då så sensationella fakta som framfördes. Men likafullt är det märkligt att regeringen inte agerat för att rätta till felaktigheterna. En orsak kan givetvis vara att högt el-pris ger staten enorma inkomster både direkt (som skatter) och indirekt (genom höga vinster för statliga Vattenfall).
I artikeln lyfts två orsaker fram, delvis sammanhängade. I min bloggpost häromdagen var det ett av de av mig tillagda förslagen till de som E24 publicerat, som hade samma innehåll. Dvs att idag prissätts elen i Sverige på den gemensamma nordiska elbörsen Nord Pool. Där används ett system för prissättning som kallas marginalprissättning. Detta innebär att den sist producerade och dyraste kilowattimmen avgör hur mycket all el kommer att kosta för konsumenten. Vi betalar alltså för dyr kol-el, trots att 98% av det vi köper är annan, billigare el.
Redan detta borde räcka för att vända upp och ned på Nord Pools (el-bolagens) prissättning. Men kd-arna pekar på ännu en icke avsedd (?) konsekvens av detta, nämligen att vi betalar koldioxidskatt (och kostnader för utsläppsrätter) för produktion som inte ger koldioxid. De påpekar att nästan all svensk el är klimatneutral och kraftbolagen har inte någon kostnad för utsläppsrätter när de producerar vår el. Detta är en konsekvens som inte belysts speciellt ofta i debatten.
Av vilken anledning???
Enligt konsultföretaget Econ Pöyrys beräkningar tjänar kraftbolagen 24 kronor för varje krona som de haft i omkostnader för utsläppsrätter.
Effekten har blivit att kraftbolagen kunnat plocka ut extravinster på cirka 20 miljarder kronor årligen. Om denna kostnad slås ut på alla svenskar blir det i genomsnitt 2 000 kronor per hushåll. För en vanlig familj i villa innebär det en merkostnad på nästan 3 000 kronor per år. Som jag uppfattar det är detta "endast" pga obefintliga kostnader för utsläppsrätter, som inte är motiverade.
Lägger man till det även det galna systemet med marginalprissättningen så torde summan bli avsevärt mycket högre. Försiktigt uttryckt.
24 januari 2011
Sex (och ett halvt) steg till lägre el-priser
Sajten E24 har fem förslag till lägre el-priser. Motiveringen är att det är dags att lägga ett konsumentperspektiv på el-prissättningen. Ja, verkligen.
De fem förslagen är i korthet.
1. Alla ska ha kontrakt. I dag kan elbolagen ta ut mer i elpris från alla konsumenter som inte hört av sig och begärt att få ett avtal. I praktiken tar bolagen vilket pris de vill av de som inte har kontrakt.
2. Gör elnätet samhällsägt. Det är inte rimligt att privatisera något som sedan bara kan säljas i monopolform. (Min kommentar. El-produktionen tror jag inte blir bättre eller billigare genom att vara statsägt, men näten är intrastruktur. Se mitt förslag nedan.)
3. Låt inte konsumenterna subventionera äldre, elintensiv industri. I dag betalar dessa företag ett lägre elpris än andra. (Min kommentar: El-intensiv industri kan ju skaffa egen el-produktion för sina behov. Och på så sätt bli "modernare" och mera konkurrenskraftiga. Det ska inte vara övriga konsumenters sak.)
4. Styr elbolagens renoveringar. Det är inte rimligt att energibolagen själva ska kunna stoppa kärnkraftverk för översyn mitt i smällkalla vintern av andra orsaker än av säkerhetsskäl. En ojämn elförsörjning gynnar i praktiken elbolagen. Det ger dem möjlighet att ta ut högre priser och därmed få högre vinster.
4b. Jag har ett näraliggande eget förslag här. Då energiförsärjningen är ett samhällsintresse, så ska det inte vara möjligt för bolagen att sälja ut (överskotts)el-energi på sommaren (till låga priser) och därigenom mer el mindre tömma vattenmagasinen. Uppstår ett totalt överskott vintertid bör de däremot kunna sälja el från vattenkraft.
5. Tydliggör regeringens dubbla roller. I dag får statskassan in mer moms ju mer vi betalar för elen och mer utdelning ju högre Vattenfalls vinst blir. Sådana dubbla roller är aldrig bra och förlorarna är de som får betala.
För fullständigare motiveringar, läs länken ovan.
Jag menar att det är fem förslag som jag kan instämma i, om än med olika tyngd.
Men förutom min infogade pkt 4b ovan (om när sälja vattenkraft) har jag ett ytterligare förslag.
Punkt 2 ovan säger att el-näten är infrastruktur, och där bör staten på något sätt se till att det blir lika regler och lägsta kostnader.
Jag har också ett förslag betr prissättningen på el-produktionen. Eftersom marknaden inte fungerar, dvs konkurrensen de facto satts ur spel, då är det (i en liberal ekonomi) samhällets uppgift att se till att det blir konkurrens. Vi kan konstatera att idag klarar inte staten det genom sitt ägande i Vattenfall. (Jfr även pkt 5.) Detta oavsett regering!
En utredare måste därför tillsättas som har till uppgift att ta fram ett konkurrensstimulerande förslag (som sedan beslutas) där priset inte får baseras på marginalkostnaden för den sist importerade dyra olje- eller kolkraften, utan baseras på något slags medelkostnad. Det borde inte vara omöjligt att hitta en modell för detta. Om viljan finns.
Jag tippar att i ett slag skulle då el-priset kunna halveras. Eller mer. Givetvis skulle el-bolagens vinster (och dirrarnas bonusar) minska, men nog skulle de se till att de ändå gick med vinst.
I andra branscher så tvingar konkurrensen fram låga priser (där det inte är monopol eller oligopol). En hel bransch kan inte sätta priser pga en marginalkostnad för en liten del av sin produktion, det ser konkurrenterna till. Och de måste effektivisera sin produktion... Eller ersättas av andra som är effektivare. Det är en fungerande marknadsekonomi. Varför skulle det vara omöjligt betr energibranschen?
De fem förslagen är i korthet.
1. Alla ska ha kontrakt. I dag kan elbolagen ta ut mer i elpris från alla konsumenter som inte hört av sig och begärt att få ett avtal. I praktiken tar bolagen vilket pris de vill av de som inte har kontrakt.
2. Gör elnätet samhällsägt. Det är inte rimligt att privatisera något som sedan bara kan säljas i monopolform. (Min kommentar. El-produktionen tror jag inte blir bättre eller billigare genom att vara statsägt, men näten är intrastruktur. Se mitt förslag nedan.)
3. Låt inte konsumenterna subventionera äldre, elintensiv industri. I dag betalar dessa företag ett lägre elpris än andra. (Min kommentar: El-intensiv industri kan ju skaffa egen el-produktion för sina behov. Och på så sätt bli "modernare" och mera konkurrenskraftiga. Det ska inte vara övriga konsumenters sak.)
4. Styr elbolagens renoveringar. Det är inte rimligt att energibolagen själva ska kunna stoppa kärnkraftverk för översyn mitt i smällkalla vintern av andra orsaker än av säkerhetsskäl. En ojämn elförsörjning gynnar i praktiken elbolagen. Det ger dem möjlighet att ta ut högre priser och därmed få högre vinster.
4b. Jag har ett näraliggande eget förslag här. Då energiförsärjningen är ett samhällsintresse, så ska det inte vara möjligt för bolagen att sälja ut (överskotts)el-energi på sommaren (till låga priser) och därigenom mer el mindre tömma vattenmagasinen. Uppstår ett totalt överskott vintertid bör de däremot kunna sälja el från vattenkraft.
5. Tydliggör regeringens dubbla roller. I dag får statskassan in mer moms ju mer vi betalar för elen och mer utdelning ju högre Vattenfalls vinst blir. Sådana dubbla roller är aldrig bra och förlorarna är de som får betala.
För fullständigare motiveringar, läs länken ovan.
Jag menar att det är fem förslag som jag kan instämma i, om än med olika tyngd.
Men förutom min infogade pkt 4b ovan (om när sälja vattenkraft) har jag ett ytterligare förslag.
Punkt 2 ovan säger att el-näten är infrastruktur, och där bör staten på något sätt se till att det blir lika regler och lägsta kostnader.
Jag har också ett förslag betr prissättningen på el-produktionen. Eftersom marknaden inte fungerar, dvs konkurrensen de facto satts ur spel, då är det (i en liberal ekonomi) samhällets uppgift att se till att det blir konkurrens. Vi kan konstatera att idag klarar inte staten det genom sitt ägande i Vattenfall. (Jfr även pkt 5.) Detta oavsett regering!
En utredare måste därför tillsättas som har till uppgift att ta fram ett konkurrensstimulerande förslag (som sedan beslutas) där priset inte får baseras på marginalkostnaden för den sist importerade dyra olje- eller kolkraften, utan baseras på något slags medelkostnad. Det borde inte vara omöjligt att hitta en modell för detta. Om viljan finns.
Jag tippar att i ett slag skulle då el-priset kunna halveras. Eller mer. Givetvis skulle el-bolagens vinster (och dirrarnas bonusar) minska, men nog skulle de se till att de ändå gick med vinst.
I andra branscher så tvingar konkurrensen fram låga priser (där det inte är monopol eller oligopol). En hel bransch kan inte sätta priser pga en marginalkostnad för en liten del av sin produktion, det ser konkurrenterna till. Och de måste effektivisera sin produktion... Eller ersättas av andra som är effektivare. Det är en fungerande marknadsekonomi. Varför skulle det vara omöjligt betr energibranschen?
23 januari 2011
Tre riksdagspartier nära spärren
Vänstern, centern och kd är nära 4%spärren enl en opinionsmätning som SvD redovisar.
Vem blir förvånad?
Centern och kd sitter i knäet på moderaterna, utan egen profil.
Vänstern har visserligen lösgjort sig från sossepartiet, men har ändå problem både med partiledare och profil.
Märkligare är då att dessa tre inte har sällskap med fler partier snubblande runt 4%. I den takt sossarna rasar är de där om några månader. Och hur kan fp fortfarande lura folk att det är ett liberalt parti?
Att inte fler ligger riktigt illa till, kan det bero på att det inte finns fler partier att välja på? Att man inte känner till fler, eller att opinionsinstituten inte ger fler valalternativ?
Vilket leder till frågan hur många som avstått från att svara.
Vem blir förvånad?
Centern och kd sitter i knäet på moderaterna, utan egen profil.
Vänstern har visserligen lösgjort sig från sossepartiet, men har ändå problem både med partiledare och profil.
Märkligare är då att dessa tre inte har sällskap med fler partier snubblande runt 4%. I den takt sossarna rasar är de där om några månader. Och hur kan fp fortfarande lura folk att det är ett liberalt parti?
Att inte fler ligger riktigt illa till, kan det bero på att det inte finns fler partier att välja på? Att man inte känner till fler, eller att opinionsinstituten inte ger fler valalternativ?
Vilket leder till frågan hur många som avstått från att svara.
Politik utan folkrörelse
Några rader, bl a aktualiserade av en kommentar från Bengt Göransson, fd kulturminister (s).
Dagens partier är små, medlemsmässigt. Partiorganisationernas liv, utanför de centrala partikanslierna, är på ytterst låg nivå och mest förnimbart under valrörelserna - och då främst som mer eller mindra effektiva marknadsförare av centralt producerad valpropaganda.
De partier som, historiskt sett, haft något inflytande i Sverige (s, c, fp) var på ett eller annat sätt folkrörelseförankrade. Socialdemokratin främst då genom fackföreningsrörelsen. Centern (bondeförbundet) genom böndernas organisationer och inte minst SLU, bondeförbundets ungdomsförbund som höll igång både politik och nöjesliv på den landsbygd som en gång betydde mer för Sverige än Stockholm. Folkpartiet var stadigt förankrat, förutom i den intellektuella stadsliberalismen, i det socialliberala frisinnet, framvuxet ur de demokratiska folkrörelserna nykterhetsrörelsen och frikyrkorna - och faktiskt delvis även ur den tidiga fackföreningsrörelsen.
Det var rörelser byggde på en bred gräsrotsrörelse, genom engagerade människor med en ideologi som skolats och utvecklats i diskussioner i tillämpningen på vardagens problem och frågeställningar. Rörelser som skolat människor som förenade ideologi med praktik i strävan att göra samhället bättre.
Idag existerar inte dessa folkrörelser i den ursprungliga meningen. Då fanns inte härskaror av välavlönade funktionärer, utan de drevs av idealism. Då var medlemmarna det viktiga, inte statsbidragen. OK, rudiment finns även idag, men inte är de som tidigare.
Därför är det kanske inte så märkligt med den ideologiska förvirring och bristande förankring hos gemene man som präglar dagens partier. De spillror som finns kvar ägnar sig åt att vinna eller behålla makten. Men i vilket syfte? Det vet de knappt själva. Och partitopparna är vare sig representativa för de fåtaliga medlemmarna eller för väljarna.
När folkrörelserna var basen för partiengagemanget var det en deltagardemokrati. Idag är vi långt ifrån detta.
I stället har vi ett slags åskådardemokrati, som bygger på att mer eller mindre självutsedda "eliter" kämpar på en massmedial scen för att vinna åskådarnas gunst.
Att det finns en misstro emot dagens politiska etablissemang beror nog i hög grad på att det är många som inte vill vara åskådare bara. Vi vill vara deltagare.
Hur det ska ske är frågan. Det är knappast troligt att de gamla (bidragsberoende) folkrörelserna kan kanalisera detta. Men folk engagerar sig på olika sätt. Det som det gäller är att upptäcka och få dessa nya vägar för engagemang att ta sig politiska uttryck.
Annars blir klyftan allt större mellan riksdagshusets glasbubbla och väljarna.
Dagens partier är små, medlemsmässigt. Partiorganisationernas liv, utanför de centrala partikanslierna, är på ytterst låg nivå och mest förnimbart under valrörelserna - och då främst som mer eller mindra effektiva marknadsförare av centralt producerad valpropaganda.
De partier som, historiskt sett, haft något inflytande i Sverige (s, c, fp) var på ett eller annat sätt folkrörelseförankrade. Socialdemokratin främst då genom fackföreningsrörelsen. Centern (bondeförbundet) genom böndernas organisationer och inte minst SLU, bondeförbundets ungdomsförbund som höll igång både politik och nöjesliv på den landsbygd som en gång betydde mer för Sverige än Stockholm. Folkpartiet var stadigt förankrat, förutom i den intellektuella stadsliberalismen, i det socialliberala frisinnet, framvuxet ur de demokratiska folkrörelserna nykterhetsrörelsen och frikyrkorna - och faktiskt delvis även ur den tidiga fackföreningsrörelsen.
Det var rörelser byggde på en bred gräsrotsrörelse, genom engagerade människor med en ideologi som skolats och utvecklats i diskussioner i tillämpningen på vardagens problem och frågeställningar. Rörelser som skolat människor som förenade ideologi med praktik i strävan att göra samhället bättre.
Idag existerar inte dessa folkrörelser i den ursprungliga meningen. Då fanns inte härskaror av välavlönade funktionärer, utan de drevs av idealism. Då var medlemmarna det viktiga, inte statsbidragen. OK, rudiment finns även idag, men inte är de som tidigare.
Därför är det kanske inte så märkligt med den ideologiska förvirring och bristande förankring hos gemene man som präglar dagens partier. De spillror som finns kvar ägnar sig åt att vinna eller behålla makten. Men i vilket syfte? Det vet de knappt själva. Och partitopparna är vare sig representativa för de fåtaliga medlemmarna eller för väljarna.
När folkrörelserna var basen för partiengagemanget var det en deltagardemokrati. Idag är vi långt ifrån detta.
I stället har vi ett slags åskådardemokrati, som bygger på att mer eller mindre självutsedda "eliter" kämpar på en massmedial scen för att vinna åskådarnas gunst.
Att det finns en misstro emot dagens politiska etablissemang beror nog i hög grad på att det är många som inte vill vara åskådare bara. Vi vill vara deltagare.
Hur det ska ske är frågan. Det är knappast troligt att de gamla (bidragsberoende) folkrörelserna kan kanalisera detta. Men folk engagerar sig på olika sätt. Det som det gäller är att upptäcka och få dessa nya vägar för engagemang att ta sig politiska uttryck.
Annars blir klyftan allt större mellan riksdagshusets glasbubbla och väljarna.
17 januari 2011
Politiska bloggare ompositionerar sig
Kollade just Politometerns topplistor för "mest inflytande" för olika partier. För den som undrar ligger jag på "Övrig" och har så legat allt sedan jag lät registrera mig. På den listan har jag oftast legat bland de fem-sju högsta. På den totala lista, alla "partier" pendlar jag mellan ca plats 50 och 90, beroende både på andras och egen aktivitet.
Nu ser jag inte topplistorna som speciellt intressanta i sig, men självfallet ser jag gärna att min blogg blir läst.
Dagens observation är dock en annan. Och den tycks bero på att det tillkommit ett nytt "parti". Nej, jag menar verkligen inte sd. Men jag har redan tidigare observerat att några av de främsta på "övriga"-listan försvunnit, och förstod att de gått till "L", dvs liberaldemokraterna.
Men det stannar inte med det. Ser nu också att den mest läste bloggaren alla kategorier HAX numera anser sig vara liberaldemokrat! Från att ha varit piratpartist.
Följdaktligen är det numera den "ständiga tvåan" totalt, dvs Emma Opassande, som toppar piratpartiets bloggarliga. Även de kända tidigare pp:arna Oscar Swartz och Calle Rehbinder går numera under beteckningen (L).
Erik Hultin, tidigare (c) är numera (L). I övrigt återfinns (givetvis) flera f.d. folkpartister på (L)-listan nu. Exempelvis Amanda Brihed, Per Pettersson, Jan Rejdnell och Jens Odsvall.
Det är tydligt att det skett en ompositionering från olika håll, främst från pp, fp och "övriga" till (L)iberaldemokraterna bland de politiska bloggarna.
Dessutom är det nog inte någon vildare gissning när jag förmodar att fler av de bloggare som är missnöjda med dagens riksdagspartier så småningom kommer att byta beteckning i politometerns listor.
Nu ser jag inte topplistorna som speciellt intressanta i sig, men självfallet ser jag gärna att min blogg blir läst.
Dagens observation är dock en annan. Och den tycks bero på att det tillkommit ett nytt "parti". Nej, jag menar verkligen inte sd. Men jag har redan tidigare observerat att några av de främsta på "övriga"-listan försvunnit, och förstod att de gått till "L", dvs liberaldemokraterna.
Men det stannar inte med det. Ser nu också att den mest läste bloggaren alla kategorier HAX numera anser sig vara liberaldemokrat! Från att ha varit piratpartist.
Följdaktligen är det numera den "ständiga tvåan" totalt, dvs Emma Opassande, som toppar piratpartiets bloggarliga. Även de kända tidigare pp:arna Oscar Swartz och Calle Rehbinder går numera under beteckningen (L).
Erik Hultin, tidigare (c) är numera (L). I övrigt återfinns (givetvis) flera f.d. folkpartister på (L)-listan nu. Exempelvis Amanda Brihed, Per Pettersson, Jan Rejdnell och Jens Odsvall.
Det är tydligt att det skett en ompositionering från olika håll, främst från pp, fp och "övriga" till (L)iberaldemokraterna bland de politiska bloggarna.
Dessutom är det nog inte någon vildare gissning när jag förmodar att fler av de bloggare som är missnöjda med dagens riksdagspartier så småningom kommer att byta beteckning i politometerns listor.
16 januari 2011
Vad tror partierna att vi är intresserade av?
En läsarkommentar till ett tidigare inlägg stimulerade mig till en längre kommentar, som jag här vill återge i lätt bearbetad form. Läsaren ansåg bl a att det finns två skäl att välja ett parti. Antingen vill man överlåta till ett parti med en stark ledare att fixa till alla orättvisor och problem. Eller så vill man att staten ska göra så litet som möjligt, och väljer parti efter det. Samtidigt påpekade han/hon att för det krävs en organisation (av de som strävar efter makten, dvs ideologi räcker inte) men att partiet får inte bli en makt-och försörjningsbas. Så har ju blivit fallet med socialdemokratin och de lär inte komma ur sin ökenvandring innan de har fått rensa sin organisation.
Att ett parti inte får bli en försörjningsinstitution håller jag med om. Att jag anser att makt korrumperar är också mer el mindre denna bloggs ledstjärna. Dvs att därför skall makt kontrolleras.
Men, jag vill nog påstå att det finns många skäl för att rösta på - eller inte rösta på ett parti. Skäl som kan beskrivas på flera sätt. Det skäl som i princip alla partier idag för ut till väljarna är "plånboken". Dvs en vädjan till egoismen. Att väljaren av den anledningen ska överlåta till de som man ger makten att använda den som de själva vill. Det är i vart fall det som m kört med, mer pengar till den som har jobb och redan har det bra. Och s körde med återställare av bidrag och transfereringar, så att främst de som inte har lyckan av jobb och friskhet skulle gynnas.
Varför det ena skulle vara bättre än det andra ur en ideologisk synpunkt aktade man sig noga för att diskutera! Framför allt talade de knappast om frågor som inte i första hand, eller inte alls, rör ekonomi. Frihet, gemenskap, rättvisa, rättssäkerhet, integritet etc förbigicks med tystnad.
Samtidigt hoppades partierna att de av sina gamla väljare skulle förknippas med de ideologier de tidigare stått för.
För mig, och jag tror många fler, räcker inte det. Vi har insett att partierna spätt ut "sina" ideologier till oigenkännlighet. Dvs i praktiken. Därför vill jag/vi dels ha möjlighet till bättre insyn i och kontroll av vad partierna de facto gör i maktställning! Samt att de faktiskt gör det de lovar, och inte motsatsen (som ex-vis fp och c betr FRA-lagen).
Nå, åter till själva frågan om organisation contra ideologi. Givetvis krävs något slags organisation av ideologiskt likatänkande för att kunna arbeta i riksdagen. Men då ska de dels vara likatänkande och dels faktiskt ha genomtänkta och redovisade ideologier! Inte bara till namnet utan till gagnet.
Och ex-vis genom personval och författningsdomstol ska vi lättare kunna ställa dem till svars och korrigera dem när de gör fel.
Svenska partier börjar likna det som i Mexico en gång hette (heter?) något liknande Den institutionaliserade revolutionens parti. Där betoningen helt var en organisation för MAKT, inte för revolution. De är organisationer vars enda mål är försörjning och MAKT, men de låtsas ha kvar sin gamla skylt av ideologi i grunden...
Alltid lurar det någon. Möjligen dock allt färre...
Att ett parti inte får bli en försörjningsinstitution håller jag med om. Att jag anser att makt korrumperar är också mer el mindre denna bloggs ledstjärna. Dvs att därför skall makt kontrolleras.
Men, jag vill nog påstå att det finns många skäl för att rösta på - eller inte rösta på ett parti. Skäl som kan beskrivas på flera sätt. Det skäl som i princip alla partier idag för ut till väljarna är "plånboken". Dvs en vädjan till egoismen. Att väljaren av den anledningen ska överlåta till de som man ger makten att använda den som de själva vill. Det är i vart fall det som m kört med, mer pengar till den som har jobb och redan har det bra. Och s körde med återställare av bidrag och transfereringar, så att främst de som inte har lyckan av jobb och friskhet skulle gynnas.
Varför det ena skulle vara bättre än det andra ur en ideologisk synpunkt aktade man sig noga för att diskutera! Framför allt talade de knappast om frågor som inte i första hand, eller inte alls, rör ekonomi. Frihet, gemenskap, rättvisa, rättssäkerhet, integritet etc förbigicks med tystnad.
Samtidigt hoppades partierna att de av sina gamla väljare skulle förknippas med de ideologier de tidigare stått för.
För mig, och jag tror många fler, räcker inte det. Vi har insett att partierna spätt ut "sina" ideologier till oigenkännlighet. Dvs i praktiken. Därför vill jag/vi dels ha möjlighet till bättre insyn i och kontroll av vad partierna de facto gör i maktställning! Samt att de faktiskt gör det de lovar, och inte motsatsen (som ex-vis fp och c betr FRA-lagen).
Nå, åter till själva frågan om organisation contra ideologi. Givetvis krävs något slags organisation av ideologiskt likatänkande för att kunna arbeta i riksdagen. Men då ska de dels vara likatänkande och dels faktiskt ha genomtänkta och redovisade ideologier! Inte bara till namnet utan till gagnet.
Och ex-vis genom personval och författningsdomstol ska vi lättare kunna ställa dem till svars och korrigera dem när de gör fel.
Svenska partier börjar likna det som i Mexico en gång hette (heter?) något liknande Den institutionaliserade revolutionens parti. Där betoningen helt var en organisation för MAKT, inte för revolution. De är organisationer vars enda mål är försörjning och MAKT, men de låtsas ha kvar sin gamla skylt av ideologi i grunden...
Alltid lurar det någon. Möjligen dock allt färre...
14 januari 2011
Varför är inte rättssäkerhet självklar?
Jag har varit slö med bloggandet några dagar. Men radions nyhet om Madelaine Leijonhufvuds angrepp på HD-domen om behovet av bevisning även när det gäller sexövergrepp mot barn, kan jag inte få ur huvudet. Läste i DN hennes artikel om detta, där hon uppenbart menar att bevis inte behövs i dessa fall. Det viktiga är att sätta dit någon. HD menar däremot att ingen ska dömas utan tillräckliga bevis. Inte på tyckande och hörsägen, ex-vis från personer som kan ha andra motiv än de som är kopplade till fallet.
Självfallet är sexövergrepp mot barn ett av det värsta brott som finns. Möjligen mord undantaget. För mord, liksom för alla andra brott, krävs dock bevis. Och den som ej är dömd är oskyldig. Det är en gammal god rättsregel.
Före dom, oskyldig. Och dom skall vila på bevis. Varför då denna upprördhet, inte bara hos Leijonhufvud utan även hos andra? De menar att det ska räcka med påståenden och hörsägen?
Det är ju helt barockt! Det strider helt emot rättsstatens grundläggande principer.
Summa. Jag kan inte tänka mig något värre än att bli dömd oskyldig. Och då speciellt för ett sådant brott.
Det skrämmande är att det uppdagats flera fall där oskyldiga dömts för påhittade sexbrott, och för brott de ej varit skyldiga till. Därför ser jag HD:s dom som ett steg i rätt riktning för en viss ökad rättssäkerhet.
(Nej, jag hittar i en hast inte länken till HD:s dom, men den finns på internet.)
Självfallet är sexövergrepp mot barn ett av det värsta brott som finns. Möjligen mord undantaget. För mord, liksom för alla andra brott, krävs dock bevis. Och den som ej är dömd är oskyldig. Det är en gammal god rättsregel.
Före dom, oskyldig. Och dom skall vila på bevis. Varför då denna upprördhet, inte bara hos Leijonhufvud utan även hos andra? De menar att det ska räcka med påståenden och hörsägen?
Det är ju helt barockt! Det strider helt emot rättsstatens grundläggande principer.
Summa. Jag kan inte tänka mig något värre än att bli dömd oskyldig. Och då speciellt för ett sådant brott.
Det skrämmande är att det uppdagats flera fall där oskyldiga dömts för påhittade sexbrott, och för brott de ej varit skyldiga till. Därför ser jag HD:s dom som ett steg i rätt riktning för en viss ökad rättssäkerhet.
(Nej, jag hittar i en hast inte länken till HD:s dom, men den finns på internet.)
09 januari 2011
Liberalism är inte en organisationsfråga.
Det har förekommit en debatt senaste tiden om en sammanslagning av fp och centerna. Som ett försök att rädda och stärka liberalismen. Ett argument har varit att "balansera" moderaterna, som idag helt dominerar i vart fall regerandet. Diskussionen har bl a sitt ursprung i ett antal artiklar i Liberal Debatt, men också diskuterat i dagspress, på Facebook och på bloggar.
Jag ska här inte gå in på alla för- och emotargumenten, men vill ge min syn på frågan. Utifrån min bakgrund.
Den som känner mig vet att jag varit folkpartist i femtio år, därefter gick jag ur partiet pga dess ideologiska förfall. Det är redan några år sedan och föregicks av en period där jag succesivt blev alltmer plågad av att se hur socialliberalismen förtunnats och ersatts av ... av vad? Tja, till en del av nyliberalism, till en del av allmänna högersynpunkter, till en del av ren och skär maktsträvan förklädd av en populistisk smörja/sörja. Jag bytte inte åsikt eller ideologi, men eftersom partiet gjort det kände jag att jag måste lämna det. Med stor smärta.
Under mina aktiva fp-år sa jag då och då, i ett slags galghumor, att liberaler är så liberala att de inte kan tänka sig att organisera sig i ett parti. Som liberal är man på något sätt alltid i opposition emot det etablerade, och då blir partianslutning ett tvång man inte vill underkasta sig. Liberaler älskar frihet. Men politik handlar om det vi måste göra gemensamt. Och socialliberalismen handlar om frihet i gemenskap. Länge var ju också socialliberalism detsamma som folkpartiet.
Jag har alltså en längre historia inom fp än de flesta av dagens aktiva. Jag minns när sammanslagningsplanerna aktualiserades på 70-talet. Fp hade gjort ett dåligt val 1973 och c var på framgång, pga Fälldin och det begynnande kärnkraftsmotståndet. C var då ett utpräglat bondeparti, om än med en inbrytning i städerna på gång. Speciellt var de gammeldags centerpartisterna i kommunalpolitiken oerhört konservativa och samtidigt rena maktspelare med förakt för ideologi. Det de agerade för, det var fördelar för bönderna och/eller partiet.
Detta var en stark kontrast till de ideologiskt medvetna socialliberaler typ Gunnar Helén och Per Ahlmark (+ t ex Gabriel Romanus, Olle Wästberg, Hans Lindblad, Hans Blix, Ola Ullsten m fl) som styrde och var ledande inom fp. Fp var då, som sagt, ännu ett klart socialliberalt parti. Jag tillhörde de som var beredd att starta ett nytt liberalt parti då, om sammanslagning hade skett. Men det behövdes inte. Och vid valet 1976 gick fp starkt framåt, och den första icke-socialistiska regeringen på mer än 40 år kunde bildas. Och i den förde fp en politik på gränsen till sammanbrott, och det för att föra fram socialliberal politik. Onödig anpassning till höger var helt otänkbar!
Idag är situationen annorlunda. Fp har som sagt lämnat liberalismen (även om enstaka liberaler finns kvar) och centerns liberala historia blev kort, mycket kort, bara några år i 2000-talets början, även om en och annan som kallar sig liberal finns kvar. De senaste 4-5 årens faktiska politik från fp och c ger inget underlag för att tro på en liberal förnyelse genom en sammanslagning av partierna. Att det hos kvarvarande liberaler inom både fp och c finns en uppgivenhet över situationen, det har jag full förståelse för.
Men att två f.d. liberala partier skulle bli liberala på grund av en sammanslagning, det kan jag inte finna logiskt.
En liberal pånyttfödelse partipolitiskt måste nog ske på annat sätt. T ex genom att man faktiskt blir socialiberala igen! Antingen att fp och/eller c som partier återfinner liberalismen, eller så genom att de kvarvarande ideologiskt medvetna socialliberalerna inom fp och c söker sig bort från sina gamla partier och ansluter sig till andra liberaler som redan hoppat av och startat något nytt.
Liberalismen inom svensk politik kan inte pånyttfödas genom en organisatorisk förändring. Den kräver ideologisk medvetenhet först och främst!
Jag ska här inte gå in på alla för- och emotargumenten, men vill ge min syn på frågan. Utifrån min bakgrund.
Den som känner mig vet att jag varit folkpartist i femtio år, därefter gick jag ur partiet pga dess ideologiska förfall. Det är redan några år sedan och föregicks av en period där jag succesivt blev alltmer plågad av att se hur socialliberalismen förtunnats och ersatts av ... av vad? Tja, till en del av nyliberalism, till en del av allmänna högersynpunkter, till en del av ren och skär maktsträvan förklädd av en populistisk smörja/sörja. Jag bytte inte åsikt eller ideologi, men eftersom partiet gjort det kände jag att jag måste lämna det. Med stor smärta.
Under mina aktiva fp-år sa jag då och då, i ett slags galghumor, att liberaler är så liberala att de inte kan tänka sig att organisera sig i ett parti. Som liberal är man på något sätt alltid i opposition emot det etablerade, och då blir partianslutning ett tvång man inte vill underkasta sig. Liberaler älskar frihet. Men politik handlar om det vi måste göra gemensamt. Och socialliberalismen handlar om frihet i gemenskap. Länge var ju också socialliberalism detsamma som folkpartiet.
Jag har alltså en längre historia inom fp än de flesta av dagens aktiva. Jag minns när sammanslagningsplanerna aktualiserades på 70-talet. Fp hade gjort ett dåligt val 1973 och c var på framgång, pga Fälldin och det begynnande kärnkraftsmotståndet. C var då ett utpräglat bondeparti, om än med en inbrytning i städerna på gång. Speciellt var de gammeldags centerpartisterna i kommunalpolitiken oerhört konservativa och samtidigt rena maktspelare med förakt för ideologi. Det de agerade för, det var fördelar för bönderna och/eller partiet.
Detta var en stark kontrast till de ideologiskt medvetna socialliberaler typ Gunnar Helén och Per Ahlmark (+ t ex Gabriel Romanus, Olle Wästberg, Hans Lindblad, Hans Blix, Ola Ullsten m fl) som styrde och var ledande inom fp. Fp var då, som sagt, ännu ett klart socialliberalt parti. Jag tillhörde de som var beredd att starta ett nytt liberalt parti då, om sammanslagning hade skett. Men det behövdes inte. Och vid valet 1976 gick fp starkt framåt, och den första icke-socialistiska regeringen på mer än 40 år kunde bildas. Och i den förde fp en politik på gränsen till sammanbrott, och det för att föra fram socialliberal politik. Onödig anpassning till höger var helt otänkbar!
Idag är situationen annorlunda. Fp har som sagt lämnat liberalismen (även om enstaka liberaler finns kvar) och centerns liberala historia blev kort, mycket kort, bara några år i 2000-talets början, även om en och annan som kallar sig liberal finns kvar. De senaste 4-5 årens faktiska politik från fp och c ger inget underlag för att tro på en liberal förnyelse genom en sammanslagning av partierna. Att det hos kvarvarande liberaler inom både fp och c finns en uppgivenhet över situationen, det har jag full förståelse för.
Men att två f.d. liberala partier skulle bli liberala på grund av en sammanslagning, det kan jag inte finna logiskt.
En liberal pånyttfödelse partipolitiskt måste nog ske på annat sätt. T ex genom att man faktiskt blir socialiberala igen! Antingen att fp och/eller c som partier återfinner liberalismen, eller så genom att de kvarvarande ideologiskt medvetna socialliberalerna inom fp och c söker sig bort från sina gamla partier och ansluter sig till andra liberaler som redan hoppat av och startat något nytt.
Liberalismen inom svensk politik kan inte pånyttfödas genom en organisatorisk förändring. Den kräver ideologisk medvetenhet först och främst!
06 januari 2011
Den trygge Eliasson (s) Uppdat.
Läste just ett inlägg av Jan Eliasson, fd s-utrikesministern, i AB. Han har väl alltid gjort ett sympatiskt intryck och är ju känd som en internationellt framgångsrik diplomat och medlare.
Efter en snabb genomläsning av Eliassons text måste jag säga att jag känner stark sympati för hans resonemang, hans sätt att resonera.
Jag kan inte påstå att jag blir sosse i en hast p g a Eliassons argumentering, men han befäster det intelligenta och medvetna intryck han alltid gett.
Han är i någon mening en "traditionell" sosse, men känns inte fast i den socialistiska betongen. Han tuggar inte teser och han är inte heller den som till varje pris vill ha en reformering av partiet. Tvärtom, han vet var han och partiet har rötterna, men ser både framåt och utåt. Han utstrålar därmed både trygghet och faktiskt förnyelse. Men inte lär sossarna våga välja en 70-åring till ny ledare? I Sverige anses ju som regel den som passerat 60-årsstrecket helt förbrukad. Ofta anser man att den som fyllt 45 bör flytta på sig.
Idag ser vi hur det är närmast kaos i sossepartiet. Det är inte bra, för trots allt är s ännu ett stort parti. Vilket inte betyder att jag vill se det återkomma i en position där det närmast prenumererar på makten. Däremot tror jag faktiskt att Jan Eliasson vore bra för socialdemokratin, han har en trygg utstrålning, är intelligent och han är en diplomatisk ledare. Under honom skulle partiet inte dra iväg ut på äventyrligheter åt någotdera hållet.
Uppdatering. Har sett flera kommentarer om detta. Nu även Johan Westerholms, som på sin blogg beskriver s som ett parti i fritt fall. Och att det behövs en ledning. Visst. Läs det också. Kaos och ängsligt positionerande leder ingen vart. Visa vad ni vill, ni sossar som vill något. En del av de som visat vad de vill, de vill nog få i partiet ha, och ex-vis Per Nuder kan nog inte bli något annat än en nödlösning av sämre slag. Varför inte våga ta en klok karl som Jan Eliasson?
Efter en snabb genomläsning av Eliassons text måste jag säga att jag känner stark sympati för hans resonemang, hans sätt att resonera.
Jag kan inte påstå att jag blir sosse i en hast p g a Eliassons argumentering, men han befäster det intelligenta och medvetna intryck han alltid gett.
Han är i någon mening en "traditionell" sosse, men känns inte fast i den socialistiska betongen. Han tuggar inte teser och han är inte heller den som till varje pris vill ha en reformering av partiet. Tvärtom, han vet var han och partiet har rötterna, men ser både framåt och utåt. Han utstrålar därmed både trygghet och faktiskt förnyelse. Men inte lär sossarna våga välja en 70-åring till ny ledare? I Sverige anses ju som regel den som passerat 60-årsstrecket helt förbrukad. Ofta anser man att den som fyllt 45 bör flytta på sig.
Idag ser vi hur det är närmast kaos i sossepartiet. Det är inte bra, för trots allt är s ännu ett stort parti. Vilket inte betyder att jag vill se det återkomma i en position där det närmast prenumererar på makten. Däremot tror jag faktiskt att Jan Eliasson vore bra för socialdemokratin, han har en trygg utstrålning, är intelligent och han är en diplomatisk ledare. Under honom skulle partiet inte dra iväg ut på äventyrligheter åt någotdera hållet.
Uppdatering. Har sett flera kommentarer om detta. Nu även Johan Westerholms, som på sin blogg beskriver s som ett parti i fritt fall. Och att det behövs en ledning. Visst. Läs det också. Kaos och ängsligt positionerande leder ingen vart. Visa vad ni vill, ni sossar som vill något. En del av de som visat vad de vill, de vill nog få i partiet ha, och ex-vis Per Nuder kan nog inte bli något annat än en nödlösning av sämre slag. Varför inte våga ta en klok karl som Jan Eliasson?
04 januari 2011
Kungahusets bakgrund, belys den!
Det räcker inte att veta att kungahuset Bernadotte har sin bakgrund i den franske militären Johannes Döparen (Jean Baptiste), utan vad de senare gjort är också av högsta intresse. Deras kamp emot demokratin, och tyskvänlighet under första världskriget och nazi-kopplingar före och under det andra.
Vill här vidarebefordra en länk till en utomordentligt intressant och viktig artikel i AB (av alla tidningar!), skriven av dess kulturchef Åsa Linderborg och rubricerad: Nassarna på slottet.
Det har svassats för mycket för kungahuset/Bernadotternas förehavanden både betr nazi-tiden och hur de motarbetade demokratins genombrott i Sverige. Jag noterar med bestörtning de ytterst okunniga kommentarer som en del läsare av AB ger till artikeln. Kommentarer som försvarar nazism och nassesympatierna inom kungahuset, ibland med tyckandet att det vore värre med kommunister i de kungliga (statsägda) slotten. Som om en förfärande antidemokratisk extremideologi skulle vara bättre än den andra, försvara den andra. Skrämmande i sanning!
Det är uppenbart att historia är oerhört viktigt. Och att okunnigheten är stor. Dagens bernadotter är kanske inga nazi-sympatisörer, men självfallet kan det inte ursäkta gårdagens handlande. Och alla präglas i någon mån av sin bakgrund. Och när man tar ställning, ex-vis till frågan om en stats styrelseskick, är det viktigt att veta hur det växt fram.
Och dagens kronprinsessa,Victoria har fått sitt namn efter den mycket tyskvänliga och antidemokratiska drottning Viktoria (Gift med Gustaf V). Finns en hel del att läsa om detta, skrivet av Hans Lindblad. Dels på Liberal Debatt, dels bl a i Lindblads statsministerboks-recensioner på min blogg. Ex-vis kan jag rekommendera artikeln om Hjalmar Hammarskjöld och Carl Swartz. Samt om Karl Staaffs tid.
Vill här vidarebefordra en länk till en utomordentligt intressant och viktig artikel i AB (av alla tidningar!), skriven av dess kulturchef Åsa Linderborg och rubricerad: Nassarna på slottet.
Det har svassats för mycket för kungahuset/Bernadotternas förehavanden både betr nazi-tiden och hur de motarbetade demokratins genombrott i Sverige. Jag noterar med bestörtning de ytterst okunniga kommentarer som en del läsare av AB ger till artikeln. Kommentarer som försvarar nazism och nassesympatierna inom kungahuset, ibland med tyckandet att det vore värre med kommunister i de kungliga (statsägda) slotten. Som om en förfärande antidemokratisk extremideologi skulle vara bättre än den andra, försvara den andra. Skrämmande i sanning!
Det är uppenbart att historia är oerhört viktigt. Och att okunnigheten är stor. Dagens bernadotter är kanske inga nazi-sympatisörer, men självfallet kan det inte ursäkta gårdagens handlande. Och alla präglas i någon mån av sin bakgrund. Och när man tar ställning, ex-vis till frågan om en stats styrelseskick, är det viktigt att veta hur det växt fram.
Och dagens kronprinsessa,Victoria har fått sitt namn efter den mycket tyskvänliga och antidemokratiska drottning Viktoria (Gift med Gustaf V). Finns en hel del att läsa om detta, skrivet av Hans Lindblad. Dels på Liberal Debatt, dels bl a i Lindblads statsministerboks-recensioner på min blogg. Ex-vis kan jag rekommendera artikeln om Hjalmar Hammarskjöld och Carl Swartz. Samt om Karl Staaffs tid.
03 januari 2011
Lite nyårsprat
Gott Nytt År på er.
Redan 3 jan och har inget skrivet. OK, det finns massor att kommentera, eller i vart fall notera. Men somt vill man helst glömma. Och somt är så trist eller svårt att det känns för svårt.
Rick Falkvinge avgått som PP-ordförande. Vad säger man? Oväntat att det kom nu, men ändå ingen överraskning. Han ville väl och jobbade hårt, men trampade i klaveret ett par ggr för mycket i senaste valrörelsen. Kanske blev piratpartiet också alltför mycket enmansshow, trots flera andra kunniga och skickliga medarbetare. Nu får vi hoppas på att Anna Troberg klarar av att lotsa skutan i de svåra vatten som är politiken.
Trots allt är det väl dessutom så att flera, snart sagt alla, av riksdagspartierna skulle vara i behov av ledarbyten och/eller en klarare ideologi. Både valresultat och blickar framöver visar det.
En tragisk personnyhet av annat slag är förstås Per Oscarssons. En stor skådespelare med en mycket personlig framtoning. Och - jag har svårt att föreställa mig något värre sätt att dö än att brinna inne.
Andra, ja cirka en halv miljon svenskar, har hamnat i andra bekymmer för sin överlevnad. Skuldfällan. Lånar och lånar för mycket. Lurade av konsumtionssamhällets faror. Påhejade av banker och andra. Kring detta kan mycket filosoferas. Avstår just nu och nämner bara en sak. Att inte folk kan betala lån de tagit beror ju ofta i vart fall delvis på att man råkar ut för händelser som numera inte samhället ger ett skyddsnät för: sjukdom, arbetslöshet etc.
Och så lär EU-beslut innebära att svenska åklagare och poliser blir tvungna att utreda brott som inte är brott i Sverige. Alltså av EU-medborgare som tagit sin tillflykt till Sverige. Det verkar mycket märkligt. Trots att Sverige anser att svenska lagar ska gälla även utomlands...
F.ö. har SVT knappast varit någon pålitlig kompis denna jul- och nyårshelg. Förhandsjinglarna var bättre än programmen. Enstaka program har varit OK. Men mest har det varit rent nonsens och ett evigt kokande av soppa på Viktoria och Daniels vigsel i somras. Hur trevlig än Vickan kan vara som person så står mig detta upp i halsen, speciellt som alternativen inte funnits. När folk är lediga och vill koppla av, då borde det sändas lagom underhållande och kvalitativa program. Program som inte är för tunga och inte för infantila. Åtminstone något per kväll...
Bevis på mänsklig dumhet, okunnighet och olyckor, de får vi nog av i de nyhetssändningar som vi ser och vill se. Dessutom börjar den grå vardagen nu... Då vi får ta oss samman för att gå vidare.
Redan 3 jan och har inget skrivet. OK, det finns massor att kommentera, eller i vart fall notera. Men somt vill man helst glömma. Och somt är så trist eller svårt att det känns för svårt.
Rick Falkvinge avgått som PP-ordförande. Vad säger man? Oväntat att det kom nu, men ändå ingen överraskning. Han ville väl och jobbade hårt, men trampade i klaveret ett par ggr för mycket i senaste valrörelsen. Kanske blev piratpartiet också alltför mycket enmansshow, trots flera andra kunniga och skickliga medarbetare. Nu får vi hoppas på att Anna Troberg klarar av att lotsa skutan i de svåra vatten som är politiken.
Trots allt är det väl dessutom så att flera, snart sagt alla, av riksdagspartierna skulle vara i behov av ledarbyten och/eller en klarare ideologi. Både valresultat och blickar framöver visar det.
En tragisk personnyhet av annat slag är förstås Per Oscarssons. En stor skådespelare med en mycket personlig framtoning. Och - jag har svårt att föreställa mig något värre sätt att dö än att brinna inne.
Andra, ja cirka en halv miljon svenskar, har hamnat i andra bekymmer för sin överlevnad. Skuldfällan. Lånar och lånar för mycket. Lurade av konsumtionssamhällets faror. Påhejade av banker och andra. Kring detta kan mycket filosoferas. Avstår just nu och nämner bara en sak. Att inte folk kan betala lån de tagit beror ju ofta i vart fall delvis på att man råkar ut för händelser som numera inte samhället ger ett skyddsnät för: sjukdom, arbetslöshet etc.
Och så lär EU-beslut innebära att svenska åklagare och poliser blir tvungna att utreda brott som inte är brott i Sverige. Alltså av EU-medborgare som tagit sin tillflykt till Sverige. Det verkar mycket märkligt. Trots att Sverige anser att svenska lagar ska gälla även utomlands...
F.ö. har SVT knappast varit någon pålitlig kompis denna jul- och nyårshelg. Förhandsjinglarna var bättre än programmen. Enstaka program har varit OK. Men mest har det varit rent nonsens och ett evigt kokande av soppa på Viktoria och Daniels vigsel i somras. Hur trevlig än Vickan kan vara som person så står mig detta upp i halsen, speciellt som alternativen inte funnits. När folk är lediga och vill koppla av, då borde det sändas lagom underhållande och kvalitativa program. Program som inte är för tunga och inte för infantila. Åtminstone något per kväll...
Bevis på mänsklig dumhet, okunnighet och olyckor, de får vi nog av i de nyhetssändningar som vi ser och vill se. Dessutom börjar den grå vardagen nu... Då vi får ta oss samman för att gå vidare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)