Behövs låglönejobb - i så fall för vems skull?

Från vissa håll uppges att det behövs (fler) låglönejobb för att klara integrationen av flyktingarna. I något varierande utformning så framförs det av samtliga "allianspartier", och Svenskt Näringsliv (fd arbetsgivarföreningen) genom sin vd Carola Lemne hävdar att det behövs 300 000 enkla jobb med lägre lön.
Nu finns det, som sagt, olika infallsvinklar på detta. Vissa menar att det ö h t behövs fler låglönejobb, en del med, andra utan statlig subventionering. Att många arbetsgivare inte vill betala dagens löner för de jobb de vill ha utförda, det kan man förstå, de vill sänka företagens kostnader och öka vinsterna.
Men i debatten har också framförts krav på lägstalöner, men med motiveringar som om det skulle vara maxilöner. En annan variant är lägre ingångslöner, ofta då dessutom statligt subventionerade - för att företagen ska anse sig "ha råd" att nyanställa.

Nå, häromdagen var det en intressant artikel på SvD Debatt (18 mars)  av två ekonomer på KTH, som anser att behovet av låglönejobb överdrivs i debatten.
Jag citerar ur artikeln, som främst bemöter Svenskt Näringsliv.
"Sverige behöver 300 000 enkla jobb med lägre lön. Det slog Svenskt Näringslivs vd, Carola Lemne, fast när hon debatterade flyktingfrågan i SVT:s Aktuellt (9/2) och som senare upprepats. ... Därmed finns en siffra på det policyförslag initierat av det Finanspolitiska rådet som fått betydande genomslag i den aktuella svenska debatten. Behovet av låglönejobb motiveras med flyktinginvandring från länder med relativt sett låg utbildningsnivå. Men hur ser verkligheten ut bakom kravet på en tillväxt av enkla jobb motsvarande en ökning av den svenska arbetsmarknaden med 6 procent? Problemen motsvarar bara en tiondel av de låglönejobb som Carola Lemne vill skapa.
Förra året beviljades nära 33 000 personer asyl i Sverige och befolkningsstatistiken visar att det ­totala antalet människor från de fem stora flyktinginvandringsländerna Afghanistan, Eritrea, Irak, Somalia och Syrien i Sverige nu uppgår till drygt 300 000. Två tredjedelar av dem var mellan 20 och 64 år och med ett arbetskraftsdeltagande på 85 procent innebär det ett arbetsutbud på 190 000 personer. Hälften har minst gymnasieutbildning och är knappast i behov av fler låglönejobb.

Därmed återstår 95 000 personer med enbart förgymnasial utbildning. Varannan är dock redan syssel­satt som anställd eller egen företagare. Kvar finns mindre än 50 000 personer med enbart kort utbildning. Den till synes mest logiska lösningen för att få in dessa personer på arbetsmarknaden borde därför vara att se till att de slutar vara lågutbildade, åtminstone den majoritet som är under 40 år. Till slut handlar den riktigt stora utmaningen om att hjälpa 20 000 flyktinginvandrare in på arbetsmarknaden.

Visserligen innebär den nuvarande flyktingvågen att denna grupp ökar. Räknar vi med att hälften av de aktuella asylsökandena beviljas uppehållstillstånd, och samma andel av immigranter med potentiellt stora problem på arbetsmarknaden som hittills, bety­der det ett årligt tillflöde i storleksordningen högst 10 000 personer.

Det innebär att det är totalt 30 000 flyktingar från Afghanistan, Eritrea, Irak, Somalia och Syrien som kan antas behöva specifika åtgärder eller enklare jobb för att integreras på svensk arbetsmarknad. Det är en milsvid skillnad från Carola Lemnes behov av 300 000 nya låglönejobb.

Det totala antalet personer födda utanför Europa som är öppet arbetslösa eller deltar i program med aktivitetsstöd uppgår i februari till 145 000. Många är flyktinginvandrare som saknar gymnasieutbildning. I likhet med arbetslösa svenskfödda som har kort utbildning är det svårt att konkurrera om jobben utan utbildningsinsatser. Ett annat uppmärksammat problem är de flyktinginvandrare som bor i kommuner med god tillgång på bostäder men få lediga jobb. Ett tredje hinder för integration på arbetsmarknaden är diskriminering mot utlandsfödda. 

Bristfällig utbildning, brist på bostäder i regioner där jobben finns och etnisk diskriminering är viktiga förklaringar till arbetslösheten bland flyktinginvandrare i Sverige. Det finns även en mindre grupp med företrädesvis äldre personer som har extra höga trösklar för att komma in på den svenska arbets­marknaden. Men de motsvarar bara en tiondel av de enkla jobben med låg lön som Carola Lemne vill skapa.

Den pågående debatten om integration av ny­anlända på arbetsmarknaden kännetecknas av en polarisering mellan förespråkare för utbildnings­insatser respektive anställningsformer med låga löner.

Den samlade bilden av forskningen är att det inte finns några enkla samband mellan löner och sysselsättning vare sig för hela arbetsmarknaden eller för olika grupper. I Sverige genomfördes nyligen ett omfattande politiskt experiment med sänkta arbets­givaravgifter för att ungdomar skulle ha lättare att komma in på arbetsmarknaden. Men en utvärdering av reformen visade att den var mycket dyr och in­effektiv.Varför skulle resultatet bli annor­lunda om experimentet gjordes om med enbart flyktinginvandrare och enkla jobb?

det är olyckligt att den aktuella flyktingdebatten präglas av både felaktigheter, överdrifter och vanföreställningar. I Sverige finns en god och lättillgänglig statistik över frågor som rör arbetsmarknad och integration.

Vi ser en stor diskrepans mellan Carola Lemnes svartmålade bild av flyktingintegrationen på svensk arbets­marknad och hur det egentligen ser ut när man analyserar den offentliga statistiken.    Hans Lööf, Gustav Martinsson."

Nu kom en replik i SvD Debatt den 22 mars, från en annan ekonom (Mats Hammarstedt), som inte gillade att att behovet av låglönejobb kritiserades. Hans invändningar är, som jag ser det, inte speciellt tunga eller relevanta. Den utgår från att kritikerna ovan lyfter fram de idag största grupperna av asylsökande (Syrien, Afghanistan, Eritrea, Irak och Somalia) och jämför med statistik som har tyngre grund i utrikesfödda från Afrika och Asien.  Häpp. 

Den enda synpunkt, som är intressant hos Hammarstedt är att andelen kvinnor som behöver sysselsättning är högre, och då hur man än räknar och värderar statistiken bakåt och i de aktuella grupperna asylsökande. Men att det skulle märkbart öka behovet av låglönejobb för flyktingar har jag svårt att se. 

Jag menar alltså att "omsorgen" från Svenskt Näringsliv om att det behövs fler låglönejobb, den är starkt överdriven och beror på näringslivets vilja att få billig arbetskraft. Inte på en vilja att faktiskt integrera flyktinginvandrarna på ett människovärdigt och effektivt sätt.
Svenskt Näringsliv är mera ute efter att få bidrag för att anställa nyanlända och att de ändå ska vara i behov av någon form av bidrag. 

Hindren för nyanlända har många andra orsaker som kan och måste tas på allvar. Dvs brist på utbildning, bostadsbrist där det finns jobb och orsaker som diskriminering etc. Icke att förglömma att nu regeringen (och oppositionen) inte vill ge permanenta uppehållstillstånd, utan bara tillfälliga, det är en stort hinder för nyanlända att få jobb och därmed kunna integrera sig! 

"Hjärta av Jazz" gav smak på Lövestam

Jag fick boken "Hjärta av jazz - likaså en enda gång du möter, just den vän du behöver" av Sara Lövestam, helt nyligen av min dotter. Det blev en positiv överraskning. Jag läser tidvis mycket, av skilda slag, men blir sällan speciellt tagen av det dagens unga författare skriver. De verkar väldigt perspektivlösa, självcentrerade just på ungdomars liv just nu, historielösa och med föga förståelse för annat än det de själva upplevt.

Efter att ha läst Lövestams bok, som utkom 2013 "redan", så googlade jag lite på henne och hittade bl a dessa rader i Wikipedia. Jag citerar ur inledningen.
"Sara Lövestam, född 1980, svensk författare. Lövestam lärde sig skriva redan som treåring och fick sin första publicering vid åtta års ålder då hennes dikt om miljöförstöring publicerades i Östersunds-Posten. Det var tidigt hennes mål att bli romanförfattare, och hon hade flera bokmanus i bagaget när hon 2009 vann Piratförlagets manustävling Bok-SM 2009 med manuset till vad som blev debutromanen Udda.

Lövestam rör sig mellan olika genrer och skriver både för vuxna och ungdomar, historiska romaner, relationsromaner och även en spänningsserie i fyra delar om den papperslösa detektiven Kouplan. Den första delen vann hösten 2015 Svenska Deckarakademins pris för bästa kriminalromansdebut. Hennes romaner skildrar ofta möten mellan människor med olika öden och perspektiv, men också, vilket syns tydligast i Tillbaka till henne (2012) och Hjärta av jazz (2013), kopplingen mellan nutid och historia. Udda nominerades till priset Årets bok vid Gaygalan 2010."   
En pikant upplysning är att hennes två första levnadsår tillbringade hon i Knutby. 

Jag har bara läst just "Hjärta av jazz". Har bara sett hennes namn tidigare och minns en svalt positiv recension av den i Orkester-Journalen. Det var allt. Men jag vet ju att den dotter som gav mig boken, hon läser rätt mycket, så när hon ger mig en bok är den värd att läsa. Min dotter är i samma generation som Sara Lövestam. Både författaren och de två huvudpersonerna är såväl språkligt som musikaliskt inspirerade av Povel Ramel. 

Jag ser också att "Bokmalen" skriver detta om boken: "Det är på samma gång en fin berättelse om vänskap och tragisk historia om utanförskap som skär i hjärtat. Ändå har jag ett leende på läpparna och en varm känsla i bröstet när jag vänder sista bladet."  
Så känner jag också.
Till det vill jag lägga att språket är bra. Berättelsen är inkännande, medkännande för romanfigurerna och deras öden, speciellt för huvudpersonerna, men med några penseldrag som ger relief och djup också åt andra. Så skildrar hon fint mötet mellan två väldigt olika perioder i Sverige, en högstadieflicka i nutid och en ung jazzmusiker i 40-talet, huvudsakligen under WW2. Två personer som möts, av en slump i nutid kring kärleken till musiken, dvs jazzmusiken. Och kring både hans och hennes kamp, deras svårigheter och i en själarnas sympati. Där både den nu gamle jazzmusikerns trattgrammofon och stenkakor får plats tillsammans med flickans el-bas, mp3-spelare och mobiltelefon. Det är således också en historia om klassmotsättningar, åldersskillnader (den unge jazzmusiker blir kär i en äldre jazzböna, och mellan honom och el-bastjejen skiljer sådär sjuttio år), om mobbning,  både nu och då och på och utom nätet. Och om demens. Om omgivningens oförståelse, nu som då, för de som är lite annorlunda eller som förefaller annorlunda än "alla andra".   Plus fina miljöskildringar av Stockholm under det tidiga fyrtiotalet. Liksom dagens "liv" som knapptryckare. 

Ja, jag gillar boken, och jag blir nyfiken på Saras skrivande. Hon verkar ju gilla att ta upp mycket olika ämnen och testa olika genrer - och att koppla sina historier till gamla tider, ha perspektiv och sätta ihop rörande historier.  Och hon har språkglädje.

I ett avseende så har jag en liten anmärkning på författarens skildring av hur den gamle jazzmusikern lever på ålderdomshemmet. Jag tror nog att han behållit sin gamla trattgrammofon, men han hade tämligen säkert följt med tiden såpass att han någon gång under sent 50-tal eller tidigt 60-tal skaffat sig en enkel skivspelare för vinylskivor med 45 och 33 varvshastighet. För han hade självfallet fortsatt att köpa jazzskivor även efter stenkakeepokens slut. Däremot är det möjligt att han inte gått över till CD...

Smarta fånar - eller osmarta

Jag blir irriterad. Borde kanske bara skratta åt eländet, men det går inte. Det är ju så dumt. Osmart, ointelligent detta.
Var helt nylingen några dagar i Stockholm. På grund av folkanhopningen där blev det än tydligare än  när man ser på "landet". Nej, jag tänker inte på Anna Batra och hennes tal om lantisar, bevare mig väl. Det är ingen replik till hennes uttalande i början av sin karriär i moderata högerpartiet.

Det jag reagerar på är detta överdrivna användande av smartphones och liknande små apparater att hålla i handen framför näsan. Smarta fånar har jag börjat kalla dem, men menar osmarta fånar. Och tänker då i första hand på de som håller dessa manicker i handen.

Alltså, så sent som häromdagen var det, än en gång, ett inslag i Rapport om att föräldrar gör en stor dumhet när de alltid ha igång mobilen, också när de egentligen ska sköta och se till barnen. Till och med när de är ute på stan, vare sig de har barnen i barnvagn eller om ungarna går. Då de möjligen kastar en snabb blick en tusendels sekund på barnet/barnen men egentligen bara stirrar in i mobilen, som osmarta fånar. Barnen behöver ögonkontakt. Kontakt! med sina föräldrar. Och det gäller även när de lämnas på dagis. De ska inte bara pytsas in på förskolan... barnen (och personalen) måste få ha kontakt med föräldern vid överlämnandet. Liksom de bör ha när de är hemma. Det duger inte att de vuxna sitter med fån-apparaten och knappar när det är frukost och middag. Inte heller när de (eventuellt) ser på teve.

Helt nyligen så läste jag också (i papperstidningen!) att folk börja få besvär med synen mycket tidigare numera än förr, och det på grund av att de sitter (och står och går) med den lilla skärmen framför näsan alldeles för mycket. Ögonen orkar inte med det hur mycket som helst.
Och vad än värre är, det gäller även barnen. För barnen gör ju som de vuxna, "lär sig" att hela tiden de också ha mobilen (som de tyvärr får alldeles för tidigt, och utan restriktioner betr användandet) framför näsan. Och optikerna har observerat att även små barn måste skaffa glasögon mycket tidigare och i större utsträckning än före de "smarta telefonernas" tid.  Men visst, det ger ju optikerna mera jobb och större inkomster.

När jag så kollar medtrafikanterna i Stockholm så observerar jag en något anmärkningsvärt. Många människor ser ut att prata för sig själva. Nej, nej inte med de människor de möter, det var ju inte så vanligt tidigare heller. Snabbt upptäcker jag att de slingar sig en lite sladd, ner från halsen i kläderna. Det tyder på att där också döljs en liten mikrofon - och att de talar i mobilen som vilar i någon ficka. Det visar ju alla fall att de inte är gaggiga eller galna och talar högt för sig själva. Men det visar också att de inte ser mycket av det som är framför ögonen. De koncentrerar sig på telefonsamtalet.

Ärligt talat så är det ändå inte så väldigt många som går och står och pratat i sina mobiler medan de åker i eller väntar på T-banan eller bussen. Kanske bara 10-15%.  De flesta, säg 80 - 85% , de har mobilen framme, och knappar på den. De kan tyckas stirra ner i asfalten, men nej, de ser på den lilla skärmen och knapparna framför näsan. De ser inte sin omgivning, inte folket omkring sig. Mobilen är alltid igång, vilket verkar göra folk både osmarta och asociala. Märkligt nog kallas mycket av det som sker på internet (där smartphones i hög grad funkar) för "sociala medier".  De som gör att folk inte är sociala med varandra IRL (= internetförkortningen för "in real life"). För att vara social IRL måste man vara AFK (=away from keyboard). Vilket ytterst få verkar vara numera, ens utomhus.
Inomhus då? Tja, jag har en känsla av att många på jobbet är online mest hela tiden. Förhoppningsvis är det för att där sköta jobbet, men jag undrar... Och hemma då? Där är mobilen igång och tar uppmärksamhet från det man (dvs många) vaknar, via frukost (och jobbresan och jobbet) till middagen och medan de snabbkollar (mycket snabbt) barnen och (eventuellt) lite teve, innan de går isäng. Där mobilen är den som sist stängs av. Näe, nog är den igång, om än "passivt", även under natten då den laddas upp.

Jag tycker faktiskt att det är skrämmande. Den direkta och fysiska kontakten mellan människor har i hög grad försvunnit. Och mellan barn och vuxna. Visst, nog kan FB etc vara bra ( i måttlig omfattning) för att hålla kontakt med vänner (?) som befinner sig en bit bort.  Men det är ju inte nödvändigt att SMS-a den som är 10-100 meter bort. Eller att kolla "likes" på FB hela dygnet. Nog borde det finnas tid för att se och prata med familj och vänner som finns  i närheten - också.  Se folk i ögonen. Prata i st för alltid knappa meddelanden om allt (ofta onödigt) på en liten ögonförstörande manick.

Använd mobilen som telefon, om det behövs - inte som en dator som snart sagt ligger under huden. Och använd e-mail i st f SMS. Och använd datorn, i fullvuxen version, till det som sker bäst där, e-mail, söka kunskap och information, skriva-räkna, beräkna, sköta ekonomi (med säkerhet) etc. Det är smart att inte låta mobilerna ta över allt. Det är smartare att tänka själv, prata och umgås, utan att avskärma sig från det verkliga livet via smartphones små skärmar.

Alla barn har rätt till skydd och hjälp (Rädda barnen)

Jag citerar ur BARN, Rädda barnens utmärkta tidskrift, nr 1/2016. Det är ordförandens "sista ordet". Vill spara det och göra det tillgängligt för mina bloggläsare.  Artikelns rubrik är densamma som jag satt för detta blogginlägg.

"När Sverige skulle försöka hålla flyktingar borta kändes det som att gå in i en kompakt mur av mörker. Men maktlösheten får inte leda till uppgivenhet. Den hårda knuten i magen måste bli till bränsle för ett engagemang.

DE SENASTE MÅNADERNA har jag haft svårt att känna igen mig i mitt eget land. Jag har varit en stolt ambassadör för Sverige och har med trovärdighet kunnat prata om humanism och solidaritet. När land efter land i EU stängde sina gränser var Sverige ett land som stod upp för asylrätten , ett land som sa refugees welcome. 

När så beskedet kom att även Sverige skulle försöka hålla flyktingar borta kändes det som att gå in i en kompakt mur av mörker. Genom införandet av id­kontroller gick Sverige längre än något annat EU land dittills gjort. Tidigare kunde alla människor som kom till de svenska gränserna ansöka om skydd. Nu gäller det enbart de med id­handlingar – övriga släpps inte in. Det är om något en inskränkning av asylrätten.
 Chocken var total – hur kunde vi hamna här? Vad har hänt? Jag kände skam och en stor sorg. Men också en stor maktlöshet. Kan jag verkligen vara en del av detta? Men maktlösheten får inte leda till uppgivenhet och passivitet . Den hårda knuten i magen, den värkande känslan i brösten måste vändas till något annat. Den måste kanaliseras och bli bränsle för engagemang.
Asylrätten måste värnas, barnkonventionen efterlevas. 

Alla barn som kommer som flyktingar har rätt att få skydd och hjälp. Det är viktigare än någonsin att vara en stark röst och att vara uthålliga. Inte minst med tanke på de allt tydligare rasistiska strömningarna i vårt samhälle. Under lång tid har vi drivit frågan om säkra och lagliga flyktvägar. Därför har Rädda Barnen välkomnat utredningen som tillsatts kring frågan men läget är akut.
   Rädda Barnen har uttryckt starkt kritik mot tillfälliga uppehållstillstånd för barn. De har bara negativa konsekvenser. Det samma gäller inskränkningar i rätten till familjeåterförening. Då vi finns med längs hela vägen från krigsområdena ser vi vilka fasor barnen och deras familjer tvingas igenom.
   De migrationspolitiska besluts som nu fattats kan leda till att ännu fler barn riskerar livet på den farliga vägen till Europa. Under denna tiden har jag också känt stolthet över Rädda Barnen. Det är fantastiskt att se det enorma engagemang som aktiva landet över visar, det ansvar vi tar. Det samma gäller vår personal som nu driver vår första humanitära insats i Sverige. Vi är en kraft att räkna med.        Förutom att påverka migrationspolitiken måste vi också värna rättigheterna för de barn som kommit hit. Höstens flyktingmottagande har visat tydliga brister i den svenska förmågan att svara på en humanitär situation. Trots att många medarbetare i stat och kommuner jobbat extremt hårt har det funnits stora svagheter. De barns som kommit hit som flyktingar har samma rättigheter som alla andra barn. Vi vet dock att asylsökande barn ofta har betydligt svårare att få sina rättigheter tillgodosedda. Vår uppgift är att kämpa för att dessa barn får rätt till hälsa, fritid och utbildning på samma sätt som andra barn. Vi kommer fortsätta höja vår röst och kämpa för barns rättigheter och mot alla försök till inskränkningar i asylrätten.

Inger Ashing STYRELSEORDFÖRANDE"
---
Jag vill bara tillägga att jag instämmer. Jag har också haft svårt att känna igen mig i Sverige efter detta beslut. Och de beslut som kommit därefter. 

Malala - en förebild på internationella kvinnodagen

"Jag är Malala" heter som bekant Malala Yousafzais bok. Hon som 2014 blev den yngste fredspristagaren någonsin. Som kämpade för kvinnors rätt till lika behandling, blev skjuten av talibanerna.
En fantastisk och sann bok om en stark ung kvinna. Boken finns också i en pocketupplaga (PONTO pocket) , som utkom senare och innehåller ett par tillägg. Dels ett förord, som ger en intressant bild av hennes liv nu, som flykting och studerande i England. Hur hon ännu är en flicka, hur hon och hennes familj lever, men också hennes fortsatta kamp för alla barns rätt, och i synnerhet flickornas rätt till utbildning, och hur utbildningen är vägen till frihet och fred. Hur hon träffar politiska ledare och försöker övertyga dem om detta. Att utbildning är ett bättre sätt att bekämpa terrorism än krig.
Dels avslutas boken med en intervjua med henne, som ytterligare belyser detta. Och hennes längtan efter att få återkomma till Pakistan. Gärna, om hon kan, för att arbeta för ett bättre Pakistan.

Samtidigt så får vi veta att talibanledaren i hennes hemprovins nu är talibanernas ledare i hela Pakistan, vilket givetvis gör allt svårare för henne, inte minst för hennes säkerhet.

Jag vill gärna påminna om Malala och hennes bok och kamp inför internationella kvinnodagen, den 8 mars. Malala är verkligen en förebild för alla denna dag.
Läs boken.

---
Jag har tidigare skrivit om Malala, hennes kamp och hennes bok, länkar här, och här och här.
Något lite finns även här.
En kort presentation av henne som fredspristagare finns på denna länk.
Hon har också intervjuats av Skavlan om jag minns rätt. Och har hållit tal (tevesänt) inför FN och i Oslo i samband med att hon fick fredspriset 2014.