Vapen till rebeller

En svensk medborgare med syriskt ursprung smugglar vapen till rebellerna (= den opposition som nog har faktisk majoritet) i Syrien.
Det är inte lagligt. Det är SRs huvudnyhet idag, torsdag 31 okt 2013.

Jag förmår inte bli särskilt upprörd över detta lagbrott.

Under en förutsättning förstås. Att vapnen går till den demokratiska oppositionen, inte till någon grupp som vill ersätta dagens blodiga regim med någon annan totalitär regim.

Och - hur var det med Sveriges stöd till ANC i Sydafrika. Vet vi att inget gick till vapen? Eller ville vi inte ens veta? Eller visste vi och godkände att en del gick till den väpnade delen av kampen? Jag minns inte.... men ställer frågan.

Jfr gärna föregående inlägg om fredens pris. 

Fred, vad kostar det?

Fred. Vilket varmt och härligt ord. Fred och frid, det önskar vi väl alla. Nästan alla.
Och vi undrar varför det finns krig.  Vi lever ju i 2000-talet, inte i stamkrigens tid, inte i religionskrigens tid. Och både Stalin och Hitler är döda. Nog borde vi ha fred. Avskaffa alla vapen och skrota försvaret.

Varför är det inte fred?  Krig kostar blod, död, elände -  och pengar.
Hm, visst är det så. Men jag tror att fred förutsätter frihet. De folk som inte lever i frihet, de känner förtryck och kämpar för frihet. Om det behövs med vapen. Ofrihet, hunger, förtryck.
Det är lätt för oss som lever i frihet, med rösträtt och demokrati, utan att hungra och med hyfsade mänskliga rättigheter att tycka att fred är självklart. Varför slåss dom? Varför till och med inbördeskrig?

Lätt för oss att säga. Men, som sagt, det är inte så enkelt. Folk som lever under något slags förtryck vill bli fria, vill befria sig från förtrycket, ofriheten. Det är vad historien lär oss. För att förstå måste vi kunna historien.

Demokratier krigar inte emot varandra. Däremot kan en demokrati råka i krig med en diktatur, av vad slag den än är. En demokrati kan anfallas av en diktatur. Eller de förtryckta i en diktatur begär stöd utifrån, från en demokrati. Eller från det vi kallar världssamfundet. Vilket vi ofta preciserar som FN.  FN kan eller vill dock inte alltid ingripa för att förhindra krig eller inbördeskrig. Varför? Ja, FN består inte bara av demokratier. Här finns både rena diktaturer och mer eller mindre halvdemokratiska stater vid sidan av klart demokratiska stater. Därför spelar spelet mellan stormakter, vilka alla inte är demokratiska,  en alltför stor roll när det gäller att befrämja den frihet som är fredens förutsättning.

Låt oss därför inse att frihet och demokrati, det är fredens förutsättningar. Om vi i demokratiska och välmående länder kan avskaffa ofrihet och hjälpa till att avskaffa diktaturer och förtryck, då främjar vi freden. Och till slut kan vi kanske avskaffa det militära försvaret. Gradvis.

Att bara sitta och ropa fred, fred och avrusta. Det är naivt och välmenande, men hjälper inte. Först måste komma frihet och demokrati. Vilket i sin tur oftast förutsätter utbildning och ett visst mått av välstånd och internationellt samarbete.


 

Socialliberalism och nyliberalism (spec inom fp)

Vad som är socialliberalism och nyliberalism, det diskuteras inom FB-gruppen "Socialliberalerna".  Inte minst skillnaderna mellan liberalismen. Men det finns säkert många andra som har synpunkter och intresse för dessa frågor. Därför vill jag här lägga ut några kommentarer även på bloggen.
Ex-vis har en debattör menat att skillnaden är synen på marknadsekonomin. Att socialliberaler skulle vara mera av reglering av marknaden än vad nyliberalerna anser.

Synen på marknadsekonomin, den fria marknaden etc kan vara EN skillnad mellan socialliberaler och nyliberaler/neoconservativa, Men inte den enda och knappast det största. 
Här vill jag inflika att den genuine socialliberalen Hans Lindblad (fp) menar att beteckningen nyliberal inte är korrekt, eftersom de egentligen har en neoconservativ syn - dvs i grunden konservativ men med en syn på ekonomi och marknad som har vissa "nyliberala" inslag (a la Milton Friedman). 

Betydligt viktigare är synen på människan. Nyliberaler ser människan som en isolerad ö där hon lever i total, närmast anarkistisk frihet. Dvs ett snäpp värre än hur många traditionella liberaler såg det. Socialliberalismen som jag uppfattar den ser människans frihet som oerhört viktig, MEN bara så långt den inte skadar någon annan. Människan är en social varelse som lever, måste leva,  i samspel med andra, eller som Gunnar Helén formulerade det "Frihet i gemenskap". Jfr gärna med socialliberalen Per Ahlmarks valtema, 1976 var det väl,  "Sociala reformer utan socialism". Socialliberalismen tar socialt ansvar.  Och kom ihåg hur Ahlmark i en koalition med centern och moderaterna ständigt pressade moderaterna till eftergifter för att säkra den socialliberala profilen. Annars fanns ju andra partier (=s, vars socialism Ahlmark var en utpräglad motståndare till, men som han var beredd att samarbeta med för att stoppa moderaterna o de hos m framväxande nyliberala idéerna). Och hur Ullstens fp inte ville regera ensamt tillsammans med m, eftersom i en sån koalition skulle det socialliberala fp vara den mindre parten. 

En beskrivning på diskussionsgruppen  på FB av den moderata politiken menar jag är ett slags definition av vad nyliberalismen står för: Girig kapitalism utan socialt ansvar. Vilket är precis motsatsen till socialliberalismen. Självfallet känns det märkligt att ett parti (fp) som kallar sig socialliberalt då verkar som stödparti till ett nyliberalt parti m (med div socialkonservativa och allmänt populistiska drag) och därmed medverkar till en politik som gynnar högavlönade, som försämrar arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring och ger pensionärer högre skatt, trots lägre inkomst, än de förvärvsarbetande och som är ytterst motvilligt till bistånd. 
Alexander Bard, som nämns i diskussionsgruppen som nyliberal,  betecknar sig själv inte som nyliberal, han menade att han är socialliberal och kritiserade fp för nyliberalism. Var han egentligen står är lite svårt att begripa, från Liberaldemokraterna blev han mer el mindre utsparkad p g a att han ville själv styra och bestämma det mesta, ofta i tveksam riktning. Att centern tog emot honom visar nog både på en osäkerhet hos honom själv och hos centern om vilken väg de ska gå. Hans ändringsförslag betr centerns profil gick ju också på pumpen rätt rejält. Välförtjänt till största delen.
Vi ska också förstå att inom fp är av tradition "Socialliberal" ett positivt omdöme inte minst pga att det var den linje fp förde under decennier och som lockat medlemmarna. De som nu blivit förtvivlade och som alltmer flyr fp, men inte har någonstans att ta vägen. Men som ledningen nu försöker hålla kvar med tal om socialliberalism, men mest med tal. 
Inom högern, moderaterna och hos renodlade nyliberaler är socialliberal däremot ett skällsord. Varför man från det hållet gärna beskriver alla, som inte är nyliberaler eller gammelkonservativa, som hemska socialliberaler, och vill därmed påskina att det är lika ruskiga som socialister. 

En socialliberal vill inte försämra arbetsrätten. Ej heller i o f sig motarbeta fackföreningsrörelsen. Men man kan notera att fackföreningarna bildades av liberaler/frisinnade. Att de snabbt manövrerades ut av socialister och socialdemokrater var pga att liberalerna inte ville göra partipolitik av fackföreningarna och såg dem som ett samarbete mellan fria individer, inte som ett kollektiv som skulle arbeta för socialism.  Och socialliberaler inte bara erkänner att fackföreningar viktiga. Arbetstagare måste också ha en organisation, som arbetar för deras intressen. Det kan inte vara förbehållet arbetsgivarna. Fp hade, under sin socialliberala tid, flera framstående arbetarliberaler i sina led, och även fackliga företrädare, främst från tjänstemannarörelsen,  inom sina led.

Jag påminner också om att enligt en gammal ordlista så översätts liberal med frisinnad som det svenska ordet. Frisinne och socialliberalism är kanske inte 100% identiska begrepp, men väldigt närliggande. Begreppet frisinne används sällan idag, men betecknar ett slags folklig liberalism - i motsats till den mera teoretiska "stadsliberalismen".  De frisinnade var i hög grad "småfolk", småhandlare, lärare, lägre tjänstemän, arbetare och hantverkare (som ju då oftast var småföretagare) och småbönder - ofta aktiva även i nykterhetsrörelsen eller någon frikyrka.  Dessa folkrörelser stod just för demokrati, för trosfrihet och socialt ansvar för medmänniskan. Men utan socialism.  

Ullsten och miljön

Finns mycket av intresse i fd statsminister Ola Ullstens memoar. De 30 åren sedan han slutat som aktiv politiker (och bl a varit ambassadör) avhandlas mycket kortfattat. Men där framgår ändå att han i hög grad ägnat sig åt miljöfrågor i ett internationellt sammanhang, "kallad" av FN. Speciellt intresserad av att bevara den naturresurs som skogen är. Sista kapitlet, sid 314-322.
Han konstaterar att en gång fanns dubbelt så mycket skog på jorden som idag. Vi har nått en gräns. "Till bilden av skogen i våra liv hör också både ett växande välstånd och en djupare klyfta till dem som ännu är fattiga."

Högerpolitik kan inte styra Sverige, jfr Ullstens memoarer

Nu vill jag ge några rader om moderat politik och makt, regeringsmakt. De är delvis inspirerad av Ola Ullstens bok. Som passar mig som hand i handske betr synen på detta.
Alltså. Moderaterna anser sig som det enda "borgerliga" partiet. Det enda verkliga alternativet till en s-ledd regering. Andra partier är bara fjant i marginalen, och ska underordna sig moderaterna. Det är grundsynen hos m.
Perioden 1976-82 var svåra år för moderaterna. De fick ju vara med i början av båda perioderna, men trivdes inte utan klagade högljutt på att det inte var högerns politik som fick råda. Speciellt betr skatter och ekonomi. Fp liksom centern (då, men nu?) ansåg att en regering inte kan föra en högerpolitik. Sverige mår inte bra av ytterkantspolitik.
När regeringen sprack 1978 var det förstås främst pga kärnkraftsfrågan, men det var gurgel i annat också. Och när centern ställde sig åtsidan varken kunde eller ville folkpartiet sitta i en regering med enbart moderaterna som kompisar. Den skulle bli för tung åt höger. Och fp var då ett socialliberalt parti.
Så i st följde en framgångsrik minoritetsregering med endast fp, som sökte och fann stöd åt båda hållen för att få igenom socialliberal politik. Under "tyst" gillande av socialdemokraterna, som dock endast formellt gav stöd betr fp´s energipolitik.
Så, mitt i andra perioden så blev den ekonomiska politiken en knäckfråga (inkl både marginalskatter som borde sänkas OCH ekonomiska stimulanser för sysselsättningen skull och som kompensation för de med lägre lön som inte gynnades av marginalskattesänkningen). Egentligen så gick moderaterna med på det mesta - men fick kalla fötter när fp+c ville ha en bred överenskommelse som innefattade även sossarna, vilka anslöt sig under den "underbara natten". Och så bröt moderaterna upp....

Svagt, men en ren demonstrationspolitik från M. Moderaterna (och andra ickesocialistiska partier) får ALDRIG komma överens om politiken. Så menade Gösta Bohman och hans parti.

Nå, vad gör då Reinfeldts moderater? Jo, de inser att högerpolitik inte vinner gehör vare sig hos övriga "borgerliga" partier eller hos en majoritet av väljarna. Alltså, han stjäl en del av sossarnas kostym och ordval. Har en mjukare beskrivning av vad m vill, säger att m är ett arbetarparti.... bla bla. Och väljarna och fp, c och kd går på det vid valet 2006, trots att m knappast modererat sin socialkonservativa politik annat än betr ordval. Men en del väljare börjar få upp ögonen vid valet 2010, men de små stödpartierna anpassar sig till den faktiska högerpolitiken. För att få vara med.  Dock försvinner den egna majoriteten. Och småpartierna upptäcker att deras väljare i ökande grad flyr dem. Vad ska de göra? Profilera sig, men åt vilket håll? Lägga sig än mera åt höger och lämna den (falska) mittpositionen åt moderaterna? Eller förmår de återvinna sina förlorade ideologier?

Men vad gör Reinfeldt när han inser att m minskar men kanske förblir rätt stort, men att stödpartierna antingen trillar ur riksdagen eller blir så små att de inte räcker till en gemensam majoritet.

Samverka i politiken? För eller emot något?

Maktväxling är viktigt i en levande demokrati. På alla plan. Om hälften av medborgarna inte känner att de har något inflytande alls på politiken uppstår frustration som ta sig oönskade former.  Därför bör spelreglerna var sådana att en opposition har en fair chans att vinna makten, den också. Det resonemanget gäller både på riksplanet och lokalt. En viktig faktor för att så ska kunna ske är givetvis att det finns förtroendevalda som är alerta och kan och vill granska makthavarna och ge väljarna alternativ. Ett parti som suttit vid makten blir med tiden mer och mer maktfullkomligt.

Efter 44 års socialdemokratiskt styre (som dessutom kunde luta sig emot en eftersläpande första kammare) är det naturligt att den icke-socialistiska oppositionen som första mål såg just att det skulle bli maktskifte. Och så skedde, vilket skakade sossarna ordentligt, liksom det gjorde också 1991. Men det var viktigt att socialdemokratin inte såg sig självt som den naturliga innehavaren av regeringsmakten för tid och evighet.

Mitt intryck är också att den insikten dröjer än längre hos de vanliga s-partimedlemmarna än hos partitoppen, speciellt då i kommuner som också har bastant s-majoritet.

För en opposition måste det dock vara viktigt att veta varför man eftersträvar makten. Är det för att man är emot något, eller att man är för något. Och då ska vi inse att majoritetsregeringar bestående av ett enda parti inte lär vara möjliga i Sverige. För att bilda regering så måste det finnas en samverkan, vare sig parterna ska ingår i regeringen eller ha en lösare samverkan.

Nu har vi haft en icke-socialistisk regering, som kallar sig Alliansen, i drygt sju år. Den har bestått av ett "borgerligt" block. Och oppositionen ser sig som ett röd-grönt block.  Vi ser bl a av opinionssiffrorna att Alliansblocket ligger illa till. Och det röd-gröna blocket har svårt att formulera sig till ett samlat alternativ.
På regeringssidan ligger alla tre småpartier risigt till. Och tidvis har vänsterpartiet låga opinionssiffror.

Alltså måste en regering bygga på samverkan. Men måste den bygga på blockpolitik. Är det naturligt att samverka emot något?  En samverkan emot något, dvs emot en tänkt motståndare, förutsätter menar tydligen många ledande politiker idag att man har en gemensamma grundideologi. De som idag främst ser det så är moderaterna och socialdemokraterna. Och de menar att det då är resp partis idéer som ska gälla, småpartierna på resp sida får underordna sig. De för stunden mindre partierna kan då inte stå för sina (eventuella) ideologier. Ändå har vi faktiskt inte ett tvåpartisystem. Varje parti förutsätts, i vart fall av väljarna, ha en klar ide om hur de vill forma samhället, en idé som skiljer sig från de andra partierna.

I förre statsministern Ola Ullstens nyligen utkomna memoarer "Så blev det", skriver han om hur han ser på samverkan och att den inte (längre) oundvikligen ska bygga på blockpolitik. Partierna har olika ideologier och samverkan bör ske med beaktande på vilka frågor som är aktuella.

"Samverkan över partigränserna handlar inte om ett köpslående om partiernas ideologier, utan om att trots olika grundvärderingar försöka nå gemensamma mål."  Och ser vi på historien så samverkade liberaler och socialdemokrater emot högern för att införa demokratin i Sverige. Sverige som välfärdsstat utvecklades i samverkan (dock ej i regeringsställning) mellan socialdemokraterna och folkpartiet, ofta med de senare som pådrivande. De ickesocialistiska partierna har samverkat emot socialdemokratin för att stoppa socialiseringssträvanden och för att avlösa socialdemokratin vid regeringsmakten. Vi kan också se att fram till och med 80-talet så såg de s.k. mittenpartierna det som uteslutet att en icke-socialistisk regering skulle ledas av en högerman, en moderat. Ullsten ledde till och med en minoritetsregering som kunde samverka åt båda håll.

Idag ser få väljare några egentliga skillnader, annat är retoriskt, mellan de två största partierna. Det är mest makten för maktens skull de eftersträvar samtidigt som de suddar ut och vill dölja sina egentliga ideologier.
Småpartierna mals sönder av de stora, som inte vill att de små profilerar sig.

Accepterar man att partierna är till för att ha olika grundsyn, så måste man också inse att samverkan inte innebär att man utplånar något partis ideologi, men att man söker finna en väg till gemensamt mål i aktuella frågor. Med bibehållen ideologi. Och då kan och bör samverkan till och från ske över "blockgränserna".

Det är inte utan att jag ser detta resonemang från Ullsten som en uppmaning till folkpartiet att återgå till den socialliberala linjen, att profilera sig, och att söka samverkan med ett eller flera partier för att få genomslag för socialliberala idéer.  Inte att vara lydparti under moderaterna. Att bryta upp blockpolitiken.

Fp som stödparti eller som ett anständigt liberalt alternativ?

Som ett apropå till mitt blogginlägg den 14 okt kan vi se en artikel i Di idag den 17 okt, rubrik: Folkpartiet nere på träsknivåer.
Där konstateras att skolpolitiken varit folkpartiets och inte minst Jan Björklunds paradfråga. Jag är kritisk till mycket av Jan Björklunds politik, men skolpolitiskt har han (och fp därmed)  i huvudsak ändå varit rätt ute. Att han har en framtoning som skrämmer är en annan sak.
Nu håller sossarna på att springa om honom, och koalitionsstorebror "nya" moderaterna vill sno skolprofilen från fp. Så, vad ska fp och Jan Björklund göra? Nu när fp ligger bara hårsmånen ovan 4%.

Statsvetaren Jenny Madesten menar att "planen nu är att börja prata om andra saker och bredda partiet. Det blir svårt för Folkpartiet att vinna val på den här frågan en gång till”, Samtidigt är det inte helt givet hur en ny strategi skulle kunna se ut. Det finns en tydlig ansvarsfördelning inom regeringen som begränsar de mindre partiernas handlingsutrymme. Och att profilera partiet som ett mer socialliberalt parti är inte gjort i en handvändning.

”Det är svårt att ge sig i kast med till exempel socialförsärkingar, eftersom det skulle gå i clinch med hela regeringens politik”,

Hm, ja är det viktigast att gå i takt med moderaterna, då blir det svårt att återvinna väljare och förtroende. Frågan är vad som är viktigast för folkpartiet, eller rättare sagt dess väljare, är det att vara stödparti till moderaterna, att till varje pris sitta vid maktens köttgrytor. Eller att formulera en egen vision, en liberal vision, för hur det vill se Sverige. Jag vill gärna tro att folkpartiets väljare, inte minst de som nu överger partiet och många idag osäkra, de vill ha ett parti, gärna folkpartiet, som är ett socialliberalt alternativ till högern - och till socialdemokraterna.

Kanske är fp´s provval i Stockholm ett tecken på detta. Där den mest frispråkiga socialliberalen på toppnivå, Birgitta Ohlsson placerade sig före Jan Björklund. Dvs många medlemmar har tröttnat på Björklunds högerlinje och vill se socialliberalism i praktiken i stället. Att det inte är gjort i en handvändning är ju helt klart. Återgången till socialliberalismen måste upplevas trovärdig, väljarna måste övertygas.

Jag menar att folkpartiets framtid beror på om det återgår till en klart socialliberal politik, det som var folkpartiets ledstjärna till millennieskiftet ungefär. Om det sedan leder till att Reinfeldt får avgå som statsminister, desto bättre.

Förpackningar i politiken... om nygamla moderaterna

Ser i DN en artikel där förre högerledaren, förlåt, moderatledaren Bo Lundgren menar att Fredrik Reinfeldt genomfört den politik som Lundgren förde fram i valrörelsen 2002. I allt väsentligt då. Visst har han rätt.
Det Fredrik Reinfeldt gjorde var att presentera varan i ny förpackning, vilket dolde det faktiska innehållet.

DN prickar av Lundgrens förslag och vad "nya moderaterna" under Reinfeldt genomfört. Med hjälp av sina små stödpartier...

Jag måste konstatera att många gått på detta med den nya förpackningen. Två gånger dessutom. Och konstaterar att det finns många förpackningar som är onödiga, om de inte bara är till just för att dölja innehållet.

Allt medan sopbergen växer.

DN:s artikel avslutas med en avslöjande kommentar, om ärlighet. Grunna över den.

"Men som helhet ser du (Lundgren) inte så stora skillnader i den reella politiken mellan de gamla och nya Moderaterna?

– Nej, så är det. Det handlar inte bara om volymen skattesänkningar. Vi ville sänka skatten för den som hade ett arbete, och det vill vi nu. Men vi hade en bredare palett och det skrämde många människor.

En del menar att du var för ärlig?

– Om det sedan var ärlighet eller inte ... Jag hoppas att alla politiker kan vara ärliga och faktiskt säger vad de vill göra."

Vad räddar fp från att halka ner emot spärren?

Ser att några folkpartister oroar sig över ett par opinionsmätningar som visar att även fp minskar från  den redan tidigare låga nivån runt 6% som varit den vanliga under senare senare tid. Fp närmar sig den nivå som kd och c legat på under lång tid.
Fp uppmanas att vakna och börja sätta fart, snart är det val.

Jag menar att ett sätt att väcka fp vore att partiet återgick till socialliberalismen. Då inte bara i ord utan också i praktiken. Då skulle det finnas ett icke-socialistiskt alternativ till de olika varianterna av moderat-light som existerar idag. 
Jag tror att besvikna socialliberaler skulle återvända,  och andra som idag är vilsna över frånvaron av ett vettigt,  icke-socialistiskt parti skulle äntligen  finna en hemvist. Jag vet  att idag är det rätt många som överväger att rösta på Sossarna till och med, trots att de egentligen verkligen  inte är sossar, men som vill ha bort alliansregeringen,  eftersom fp idag verkar lägga sig platt för den moderata politiken eller t o m lägger sig till höger om moderaterna.

Det är möjligt att det finns maktgalna moderater som kan tänka sig att lägga stödröster på fp, kd eller c, för att rädda dessa partier som stödpartier för en fortsatt Moderat-alliansregering. 

Men vad säger det om t ex folkpartiet? 
Nej, ge oss ett faktiskt alternativ till både moderaterna och socialdemokraterna!   

Swinging Wheel Big Band på Kårhuset (plus bilder)

 Lite bilder tillagda.

Jag är inte den som springer på Kåren i "onödan" precis. Jag måste erkänna att, trots att jag under ett antal år skrev en massa konsertrecensioner om bl a jazzkonserter i Piteå i olika tidningar, så var det före det att Kårhuset vid Musikhögskolan byggdes. Så senast jag var på "kåren" det var 1975-76 och inte i Piteå utan på Norrlands Nation i Uppsala. Tiden går. Gissa vilka jag hörde där! Ja, bland andra Benny Waters, då ca 75 år, och Eva Taylor också ungefär i den åldern då. Det ansågs vara gammalt då...  Och båda hade erfarenheter från jazzstorheter från 1920-talet, Benny Waters t ex från King Olivers orkester, dock ej samtidigt som Louis Armstrong spelade med King Oliver, och Eva Taylor som sjungit med Clarence Williams Blue Five med t ex Sidney Bechet och Louis Armstrong.
Men även om tiden går så har jazzen en föryngrande verkan på många musiker - och lyssnare. Så blev väl Benny Waters bortåt hundra år och höll på nästan in i det sista...

Varför då denna utläggning? Tja, säg det. Lite nostalgi är det, men om bra musik och fantastiska musiker. Och sådana minnen väcks när jag går på "Kåren" ffg efter många år. Om än i Piteå. Orkestern Swinging Wheel Big Band som spelande innehåller visserligen några musiker i mogen ålder, om än inte riktigt i den åldersklass som Waters var i på mitten av 70-talet. Många av musikerna i storbandet av 2013 har faktiskt väldigt många decennier kvar tills de kommer i närheten av de nämnda veteranerna. Tänk så mycken skön musik de har tid att spela!

Det här är ingen regelrätt recension. Låt mig ändå säga att jag gillade konserten. Repertoaren var mycket blandad, från sådant som Shiny Stockings i lätt moderniserat Basie-stuk till eviga standardlåtar som Lullabye of the Leaves, Fly Me to the Moon,  låtar av Jaco Pastorious och Chick Corea och några original av orkestermedlemmar - som extranumret Fat Rat av Gunnar Ullberg. Och där emellan lite hardbop och soulfunkigt.

Storbandet är i grunden ett fritidsband, med start 2004 i halvstort format, men som med tiden vuxit till ett fullstort big band med ett mycket vasst brass på fyra tp, tre tb, fem saxar (flera goda solister) och fullt komp på fyra man. Jag ska inte rabbla upp alla solister, och i stort byggde de instrumentala numren mest på ensemblespel, men jag vill ändå nämna Jerry Winblad von Walter på altsax och flöjt. All Day Long var ett lyriskt featurenummer för trumpet och i Works Song, ja 50-talsklassiskern! - var det massor av trombone. Arret av Daniel Nolgård (f.ö. son till musikledaren Janrik Nolgård, som jag arbetade tillsammans med en gång i tiden. Som sagt, tiden går... )

Grädden på moset var gästande helproffsiga Kicki Enqvist, som jag skrev första gången om för sådär 25 år sedan...  Yes, det var bra, hon satsade hårt redan från början med ösig, kraftfull mogen sång. Varierade med lite mera visaktig balladsång på svenska, allt av första klass och utan tvekan.

Trevligt att Piteå har fått ett storband igen, som vågar friska på, med blandad repertoar och stor spelglädje.

Konserten varade runt två timmar inkl en kvarts paus på lyssnarvänlig eftermiddagstid och Kårhuset var fullsatt. Arrangör: Jazz i Piteå.

General Giap död, vilket väcker minnen

En liten, liten notis i tidningen meddelar att general Giap är död. Vietnamesisk krigshjälte, han blev 102 år gammal.
Vem var han? När dagens (medelålders) läsare ser det så kopplar de troligen till Vietnamkriget mot USA.
För mig väcker det dock minnen långt före den tiden. Det påminner mig om när jag som mycket ung satt och läste Norran, (Norra Västerbotten). Politiskt brådmogen som jag var så läste jag ledarsidan inklusive t ex  de utrikespolitiska kommentarerna där. Året var 1954.
Det som för alltid etsat sig fast i mitt minne var nyheterna om Indokinakriget, dvs det som Frankrike, som var kolonialmakten, förde mot den kommunistiska rörelsen Viet Minh. Där general Giap tillfogade fransmännen ett förödande, blodigt nederlag vid Dien Bien Puh 1954. 

Jag citerar "Snart rasade det franska kolonialväldet samman. Dien Bien Phu, är historiker ense om, påskyndade hela avkoloniseringen och gav andra förtryckta folk insikten att de med beslutsamhet och militär styrka kunde besegra till synes övermäktiga motståndare.

USA klev snart in i Vietnam i ett försök att hejda kommunismen i Asien, men blev också besegrat. " 

Även där var Giaps insatser viktiga.  Och trots att han var kommunist, så symboliserar han idag -även för mig - en koloniserade folks frihetskamp. Att han fortfarande levde intill för någon dag sedan, det var en överraskning.  Soldater brukar inte bli så långlivade, speciellt inte de som fört gerillakrig.  

Och trots detta mycket gamla minne har jag faktiskt en bra bit kvar tills jag är 102 år. 

Ser också att notisen på internet är mera utförlig än den i papperstidningen. Läs den.

Spotify - inget för de som LYSSNAR på musik?

Media har i hög grad uppmärksammat att Spotify fyllt fem år. Med hyllningsartiklar.

Varför det? OK, det är ett företag som överlevt. Och många menar att det gett musiklyssnarna ett alternativ till att ladda ner musik på internet utan att känna sig som snyltande pirater. Dvs, upphovsrättsmaffian har inte längre någon anledning att själva eller låta polisen jaga folk som lyssnar på musik genom datorn.  Det lär idag finnas ungdomar som inte ens förstår vad man menar när man talar om piratnedladdningar. Vad är det, de lyssnar ju på Spotify. Och "alla" tycks mena att ingen lyssnar på musik på skiva.  Och levande musik räknas liksom inte, trots att det är där som i vart fall de populärare artisterna tjänar storkovan.

Dan Backmans analys i SvD idag (9 okt 2013) är avstamp för mina funderingar kring detta. Hans rubrik är: Ligger ansvaret för historien på oss skivnördar?  Läs det.

Dan Backman påpekar , liksom i förbigående, att artisterna fortfarande får oanständigt lite betalt för sin musik, dvs via Spotify. Det är nog riktigt, men det fick de väl även tidigare? Förutom de som sålde mest skivor förstås. Vilka är de som skrikit högst för minskade inkomster pga piratnedladdningarna. Men visst är Spotify ett slags tröst och möjligen en orsak till att det privata privatnedladdande minskat till nära nog försumbart. Lite är i alla fall mera än ingenting. Särskilt om detta lilla i högre grad kan kanaliseras förbi den snyltande upphovsrättsbyråkratin och gå mer eller mindre direkt till artisterna. Om jag nu ska lufta en drömsituation.
Musik, framför allt populärmusik finns ju alltid omkring oss nu. Och vi får ju dessutom betala ett slags skatt så fort vi köper dataminnen. En avgift som ska gå till musikerna, vilket är minst sagt en överdrift. Men avgiften betalar vi trots att vi inte använder minnena till att lagra musik.

Dock var det inte det som var min (eller Dan B:s) poäng betr Spotify. Och skivköpandet skulle nog ha avtagit oavsett både Spotify och piratnedladdningar.
Nu är det ju så att man inte behöver ladda ner musiken. Den kan man lyssna på ändå, även via Spotify.
Musik fyller nämligen olika behov. För många är musiken en ljudtapet, som de inte kan vara utan, men som de egentligen inte lyssnar på. En hädisk tanke, hur många skulle lyssna (LYSSNA) på Melodifestivalen om den gick i radion. Nej, numera SER man på musik i teve. Och det mesta av den s.k. populärmusiken skulle falla platt ner utan showen, bilden - och mediaskriverierna omkring den. Och de som köper populärmusik idag har bilden av showen med sig i hjärnan.

Hårddrar jag? Kanske, men bara en aning. Och visst är det så att musikupplevelsen kan förstärkas av man har sett musikerna spela, sångaren sjunga etc även för annan musik. Jag vill t ex påstå att det som kallas Nutida musik ("konstmusik") också gör sig mycket bättre om man ser den också, inte bara hör den.

Jag fortsätter dock att köpa skivor. Trots att de är dyra. För jag vill inte höra ljudtapeter, som andra skapat.. Jag vill välja själv, och utan reklamavbrott. Utan att "tipsas" om att köpa annan musik. Tips som dessutom möjliggörs av att mitt Spotifyspelande registreras (det avskyr jag) och de datoriserade tipsarna inte verkar veta något om musik. I vart fall inte min musik.
Som Backman påpekar så är Spotify en mycket enkel skivspelare  med mycket sämre ljudkvalitet än både LP-skivor och CD (fysiska skivor). Och som skvalar på.
Och denna internetskivspelare bara spelar, den ger ingen information om musiken. Vi kan inte studera skivomslagen, vare sig i form av text eller bild. Om man nu inte räknar de frimärkssmå bilder som kan förekomma.  Till och med Youtube brukar ge mera information om musiken än Spotify.

Erkännas ska dock att denna informationsfrånvaro i någon mån finns även på en del av de fysiska lågprisskivor som numera marknadsförs. Det gör dock inte saken bättre. Överväger man att köpa en box med 10 CD av en artist, så vill man nog veta lite mera än melodititlarna. I vart fall vill jag det. Ex-vis när spelades de in, har du funnits på någon LP eller CD tidigare och i så fall vilken? Blir det motsvarande åtta LP-dubbleringar, eller bara två?

Spotifys framgång och CD:ns nedgång har dessutom lett till att det är svårare att hitta en del slags musik. Smala genrer blir mer och mer exklusiva, dyra. Dvs Spotify är inget bra alternativ för oss som verkligen vill lyssna på musiken, men inte behöver se den, och som inte har råd att specialimportera musiken i fysisk form, och inte har tid att leta fram eventuella alltmer svåråtkomliga skivor.

Men - det är väl meningen att vi ska sitta och spela våra gamla skivor. Och de lär ju för oss musiknördar räcka till längre än vår eventuellt återstående livstid. Vi får sitta i gungstolen, med specialinprovade hörapparater och använda förstoringsglasen för att läsa den mikroskopiska texten på CD-konvoluten.