Fattigsverige?

SvD har idag, den 4 febr, en ledare signerad Maria Eriksson med rubriken "Fortfarande Fattigsverige", något överraskande kanske för att vara i en moderat tidning.

Ändå. Hon koncentrerar sitt resonemang på att det finns folk som är fattiga, så fattiga att de tar SMS-lån. Att det inte bara är unga som lånar. Att under s-tiden var prioriteringen att hålla tillbaka inkomstspridningen. Att däremot förmögenhetsfördelningen är ojämlik. Och tycker att man (regeringen) ska fortsätta sänka skatterna för folk med "vanliga" inkomster.

Det låter väl bra? Eller...

Är det inte så att de med (fast heltids-) arbete har aldrig haft det så bra som idag? De har låga skatter - och borde i de flesta fall kunna spara ihop en buffert på 10 000 kr, eller mer. De behöver inga SMS-lån.

Därför brister skribentens analys. Att folk med goda inkomster med låg skatt inte har ens en liten buffert måste bero på något annat. En ovana att spara kanske (= bristande uppfostran)? En överdriven konsumism, som medför att alla tycker sig ska ha "allt". Och det genast, utan att spara ihop till det? Ett sneglande på de med riktigt höga inkomster, som gör att det inte finns en psykologisk broms emot prisstegringar. Folk, dvs de med jobbinkomst, de köper ju ändå. Bristande konkurrens gör att priserna är för höga, vilket inte slår så hårt för de som har fått sänkt skatt och även höjd lön. Men för de andra...

"De andra", det är inte bara de som pga arbetslöshet får leva på A-kassa och därför får ta till SMS-lån. De drabbas givetvis. För de har att betala högre priser utan att ha fått något jobbskatteavdrag. Men detsamma gäller pensionärerna. Likaså de sjuka, fr f a de långtidssjuka. De som skambelägges av regeringens retorik, såsom varande arbetsskygga simulanter. "De andra" är således flera, stora grupper. Att de inte kan spara och drabbas hårt av oförutsedda utgifter är givet. En tandläkarräkning t ex. Men även smärre dagliga kostnader svider illa för den som lever på eller under marginalen.

Jag har som regel inga problem med att det finns folk som tjänar bra, eller bygger upp förmögenheter. Inte om det sker genom hårt, ärligt arbete. Det som bekymrar mig är alla som trots hårt arbete, sjukdom, arbetslöshet eller ålder inte klarar sitt uppehälle. Som i vissa fall tillgriper nödlösningen SMS-lån.

Därför menar jag att det faktiskt är samhällets uppgift, genom staten-skattebetalarna, att se till att de som råkat illa ut, som inte har ett fast heltidsjobb, får en drägligare tillvaro. Därför har jag allt svårare att se det logiska och rättvisa i de fantasilöner som idag blivit vanliga både inom näringslivets toppar och bland högre politiker. Att sänka skatten för folk som redan har allt de behöver, det känns inte heller motiverat.

Inte ens för att stimulera konsumtionen under en lågkonjunktur. För det är mera effektivt att höja barnbidrag o likn, att inflationssäkra sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar, att sänka skatten för pensionärer. Dvs att rikta åtgärderna till de som använder pengarna, som inte har råd att spara.

Sverige är inte fattigt, många, de flesta har det fantastiskt bra. Men, många och alltfler har det minst sagt knapert. De är de fattiga. De är de som borde få skattesänkningar.