Fick en bekräftelse på mina farhågor om bakomliggande orsaker till FRA-jasägarnas samhälls- och demokratisyn alltför snabbt. Läser nu i DN att centerns kommunikationschef klagat hos en bloggares arbetsgivare över bloggarens skriverier.
Hon anser att bloggaren använt fel språkbruk, och att arbetsgivare, inte skribenten, skulle upplysas om detta. Att vända sig till arbetsgivaren är självfallet en påtryckning till denne att söka tysta bloggaren/den anställde! Ett inlindat försök att censurera.
Det är möjligt att ordvalet, med svordomar, hos bloggaren kan anses mindre lämpligt. Men det måste man tåla i ett demokratiskt samhälle med fri och öppen debatt. Möjligen kan man, om man anser sig kränkt, gå direkt på skribenten och påtala att man inte gillar dennes debattspråk eller attityd. (Det händer att jag själv gör.)
Men det obehagliga är att ett regeringspartis företrädare vänder sig till en debattörs arbetsgivare, i ett solklart försök att påverka denne för att gå på bloggaren.
Med en sådan inställning hos en partitjänstman hos ett parti som är för FRA-lagen, så blir i vart fall min motvilja mot lagen allt starkare. Jag har svårt att se sådana som pålitliga försvarare för det fria ordet, för fri öppen debatt, för demokrati.
Borde inte några av ja-sägarna till FRA-lagen ångra sig redan?
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar