I NU nr 25/08 (fps veckotidning) finns en artikel med rubriken "FRA prövar lojalitet". Avsikten med rubriken är möjligen att meddela att fps gruppledare i riksdagen, Johan Pehrson, anser att det är illojalt av en riksdagsledamot att rösta emot partilinjen.
Till vem ska en riksdagledamot visa lojalitet? Till regeringen? Till partiet? Till sina väljare? Till sitt samvete och sin grundläggande ideologi?
Jag vågar säga (för lagen har väl inte trätt i kraft än, hm...) att jag inte ser som det överskuggande syftet för en riksdagsman att rösta som partiet vill, eller att göra det lätt för en regering.
Personligen anser jag det viktigare att visa lojalitet mot sina väljare och sin egen djupa övertygelse. Att rösta efter sitt samvete måste väga tyngre än att följa en partipiska.
För, vad är det som säger att det ska vara lätt för en regering?
Men ligger det inte en ännu djupare, mera skrämmande, underton i rubriken? Den att FRA anses, av makteliten, ska kunna pröva medborgarnas lojalitet emot makthavarna, emot den politiskt korrektheten, att medborgarna ska kontrolleras så att de inte ger uttryck för andra åsikter än de för tillfället härskande anser de korrekta, lojala?
Debatten, som den förts av vissa förespråkare för FRA-lagen, ger en otäck eftersmak av hur de som anser sig veta bäst ser på oss andra.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar