Jag tror att Hans Blix har rätt. Nordkorea är ett litet land styrt av en desperat och trängd och nyckfull diktator utan folklig kontakt. När sådana trängs in i ett hörn så är risken stor att de tillgriper våld. Eller att motsidan tillgriper våld för att "lösa" situationen.
Dock visar erfarenheten att detta inte är en lösning. Det är inte bara hur USA hanterat Irak som är den erfarenheten. Onekligen stiger i vart fall min oro över det brist på fingertoppskänsla, som USA visar. Och en del andra med.
Nu kommer förstås en del hökar påstå att man inte får vara undfallande mot diktatorer. Rätt. Men måste man vara korkad för det? Varför lura in sig i en situation där det enda möjliga är krig och därmed följande tragedier? Vart tog diplomatin vägen?
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar