Man kan bli galen när det inte funkar

På blogger finns inte någon besöksräknare, inte vad jag kunnat upptäcka i vart fall. Visst skulle det vara kul att se hur många som kolla min blogg. Så därför försökta jag hitta och hämta hem en fri counter, med statistik och allt.
Men icke. Jag har ju två bloggar på Blogger, men eftersom de är kopplade till goggle-kontot har det samma inloggningsdata. Möjligen är det därför som det inte funkar, inte som jag vill.
Först gick ingenting, trots att jag tyckte mig göra allt rätt.
Sedan så upptäcker jag att räknaren finns, och det till övermått, dvs i flera upplagor på den blogg som jag INTE vill ha den på. Men att den räknaren, som alltså sitter på min bildblogg, den räknar besök på min textblogg! Utan att det syns på textbloggen!!!
Låter det helgalet och förvirrat?
Just precis! Varför? Jag känner att jag nästan drivs till vansinne att det inte ska kunna gå att få ordning på detta.
Undrar bara om det blir samma galenskap om jag installerar en "enklare" räknare? Och om den gamla ligger kvar - på fel ställe - och i tysthet räknar det som inte behöver räknas.

En sak är i alla fall kul att veta. Att jag har besökare på min textblogg, dvs denna. Oväntat många, det visar registreringen av en halv dags besökare bara!

Svenska Jazzriksförbundet, SJR, 60 år.

För sextio år, 1948, sedan bildades SJR, då uttytt till Svenska Jazzklubbarnas Riksförbund. Tjugo år senare var det tuffa tider för jazzen och en del av de då "aktiva" ville lägga ner förbundet. Dock ej alla.
Tvärtom blev det en 68-revolution och ett litet gäng entusiaster tog över förbundet och namnet ändrades till Svenska jazzriksförbundet.
Avsikten med namnändringen var att betona att det var till för alla jazzintresserade, inte bara för "klubbister". Klubbister på den tiden var folk som samlades för att spisa skivor. Inte alltid gillade de att gå ut och lyssna på levande jazz, vilket i och för sig under några år under slutet av 60-talet och en bit in på 70-talet inte var så lätt. Då publiken svek kunde inte många konserter anordnas.
Dock, det var för att råda brist på detta som SJR ombildades. Och tänka sig, SJR fortlever ännu! I allt väsentligt enligt de riktlinjer som 68 års män (ynglingar) drog upp.
Det man kunde önska vore dock att fler yngre jazzintresserade var aktiva i SJR och av jazz över huvud taget.
I dagarna håller SJR sin jazzriksdag, förlåt jazzrixdag. Att det är ett jubileum har jag inte sett uppmärksammats. Kanske råder en viss historielöshet. I dagens styrelse ser jag inget namn som var med i styrelsen 1968, men någon som dock var aktiv redan då.
Det man, som gammal jazzvän, skulle önska vore att det blev en förnyelse och föryngring av SJR.
Det som präglade 68 års förnyare av SJR var ett både-och. Både tradition och förnyelse, med tonvikt på visioner och förnyelse. Idag förefaller dels ha glömt sin historia, dels dock i stort fullfölja den inriktning som påbörjades 1968! Men det borde innebära en ständig omprövning också!

Cynisk gravhantering

Det var en vidrig bild vi fick se när Uppdrag granskning på onsdagkvällen visade hur det kan gå till vid gravsättningar. Det studerade fallet rörde Vännäs utanför Umeå, men samtidigt gjordes klart att det förekommer här och där i landet att kistor krossas eller på andra sätt förstörs så att förmultning påskyndas. Och så att jordsättningar undviks.
Nu vill jag inte tro att det är allmänt förekommande, men att det ändå sker på fler än ett håll i landet är illa nog. De kyrkogårdsarbetare, vaktmästare som använder grävskopor för att krossa locken på kistorna är helt olämpliga för sitt jobb. De visar en cynism och okänslighet som är förbluffande. Likaså de arbetsledare (inklusive kyrkoherdar som känner till det) som tillåter eller till och med beordrar detta och liknande "arbetsmetoder" (som detta att med kraft spruta in vatten i gravar och kistor).
Det är olagligt, brott mot griftefriden men framför allt så förkrossande vidrigt och chockerande att det strider mot all etik och mänskliga känslor.

Det är fullt förståeligt att de som sköter detta på ett vettigt och pietetsfullt sätt också är upprörda och bedrövade.
Vi vill inte att våra nära och kära ska behandlas så. Och en dag ligger vi där själva. Det gäller även olämplig kyrkogårdspersonal.

En återblick på en oförglömlig upplevelse i min ungdom

Första gången jag mötte riktig jazzmusik, levande jazz, blev det en veritalbel chock. Vilken volym, vilken fantasi, vilken energi!

Visst hade jag mött jazzmusik tidigare. Genom radion, och så småningom genom egna skivor. Detta hände på den tiden som man sände familjeprogram på söndageftermiddagarna. Direktsändningar förstås – och alltid med en orkester. En jazzorkester, och den jag minns bäst var Simon Brehms.
Nå, sedan upptäckte jag även jazzprogrammen, där Claes Dahlgren sände sina jazzglimtar från USA. Jag började köpa både Orkester-Journalen och Estrad. Följden av det var att jag snabbt fick grepp både om den “traditionella” jazzen och den moderna. Louis Armstrong och Albert Ayler sida vid sida så att säga.
Tiden var senare delen av 50-talet. Inte stod det mycket om jazz i dagspressen, men när Louis Armstrong blev sjuk (var det under en turne i Italien?), så visst innebar det notiser till och med i svensk lokalpress!
Jag tror inte att jag missade ett enda jazzprogram i radion under många år. När jag gjorde min militärtjänstgöring kunde jag förstås inte lyssna lika flitigt. Min far gillade inte jazz, men jag lyckades faktiskt förmå honom till att banda in en stor del av de viktigare programmen. “Stackars” pappa fick sitta med min rullbandspelare och spela in Smoke Rings och midnattssändningarna från Gyllene Cirkeln.

Av naturliga skäl så måste jag dock lyssna med något dämpad voym på denna radio- och skivjazz. Dels så tålde resten av familjen inte att jag spelade för högt, de ansåg det som en tillräcklig uppoffring att jag över huvud taget “tvingade” dem att höra jazz ständigt. Dels så var den tidens anläggningar, dvs radio, skivspelare och bandspelare inte utrustade med speciellt starka förstärkare eller högtalare.

Men det dröjde innan jag fick tillfälle att höra levande jazzmusik. Vi bodde ju in en liten by, familjen hade ingen bil. Jag var dessutom för ung för att ta körkort och att resa ensam med buss in till stan, det var bara inte att tänka på.

Count Basie himself.

Så kom det sig att Count Basies orkester skulle komma till stan! Då kunde jag inte hålla mig. Bussresor till och från läroverket i staden hade vant mig vid ensamt resande. Nu skulle jag dit, till Folkets Park på Långnäs i Bollnäs. Det gick faktiskt en buss dit i lämplig tid, och en tillbaka någon timma senare.
Jag har inget minne hur jag tog mig, ensam förstås, till Långnäs från busstationen. Jag gick förstås, med en spänning i kroppen och med stora förhoppningar på vad som skulle komma. Tänka sig, Basies berömda orkester i lilla Bollnäs. Och jag skulle få höra den!
Det var lite småkyligt i folkparken denna sommarkväll (var det i augusti månne?). Det var fullsatt på parkbänkarna framför den lilla scenen, med Ljusnan bakom. Det drog säkert kallt på alla musiker och artister från vattnet.
Så kom de in på scenen, 16-17 man, de flesta svarta, men trummis var Louie Bellson. Jag minns att jag var lite skeptisk till att denne vite modernist skulle spela trummor hos Basie. På de legendariska skivorna var det ju Jo Jones och Sonny Payne som gällde.

Jösses vilken ljudchock när de startade! Det kändes som att man skulle blåsa bort! Detta var något helt annat än att krypa ihop framför radion hemma. Vilken energi! Jag kände inte längre något av kylan i luften.
Count Basie hade lett strålande orkestrar i flera decennier denna tid, och skulle så göra i mer än ett par decennier till. Han och musikerna var inga direkta ungdomar längre men ännu i sin krafts dagar. Basie själv måste ha varit runt 55 år, och det är ju ingen ålder, trots att ständigt turnérande självfallet tar på krafterna.

En stor del av repertoaren denna scenshow var från den s k atomplattan, Neal Hefti stod för många av arrangemangen. Det var vass och gungande musik, men också softare stycken som “Lil darlin” etc. Både solister och ensemblespel var av toppklass. Efter scenkonserten så blev det en liten paus innan orkestern flyttade över till dansestraden! Tänk, ett världsberömt jazzstorband skulle spela upp till dans också! Jag skulle få valuta för entren många gånger om.
Det var säkert många som dansade, det var en stor parkpublik denna kväll. Men jag och något hundratal jazzdiggare, vi stod tätt packade framför estraden och lyssnade, njöt och isöp denna musik, en musik som gick direkt till våra hjärtan. Inte dansade vi, de flesta kunde nog inte dansa, och för övrigt ansåg vi nog att det skulla vara ett slöseri. Vi ville LYSSNA, inte missa en ton! Nu under dansseten så fick vi också mera av Basies repertoar, mera sång och några trumsolon. Även om trumsolon sällan har något större musikaliskt värde var det bara att ge sig för Louie Bellsons uppvisning. Och nog kunde han backa upp Basies band på ett fullvärdigt sätt.

Sångarna? Ja, det var Irene Reid och Joe Williams. Basies sångerskor har väl inte alltid varit de mest lysande stjärnorna, med enstaka undantag som Helen Humes, men Irene Reid gjorde ett fräscht och bluesigt intryck. Joe Williams verkar ibland lite för pompös (han är ju ingen Jimmy Rushing), men han gjorde ett fantastiskt jobb. Det var bara att ge sig, allt samspelade till det bästa. Count Basie själv, orkestern som helhet, solisterna, sångarna.
Irene Reid.
Joe Williams.


Plötsligt hade gått många timmar. Fortfarande som i extas så konstaterade jag att sista bussen hem hade gått för länge sedan. Konstigt nog bekymrade det inte mig. Jag drog mig ut mot utfarten och för en två mil lång vandring hem, mitt i natten.
Lyckligtvis stannade snart en bil. Det var folk från samma by, en av handlarna där och bl a hans dotter, som var några år äldre än vad jag var. Så jag kom hem lyckligt. Utan skoskav men med Basies musik i huvudet.


Det tog en tid att smälta denna upplevelse. Självfallet fördjupade den min kärlek till jazzen, och den har aldrig falnat. Även om min musiksmak breddats, jazzen är min första och största musikaliska kärlek.


Denna bild är ungefär från den tid som jag hörde Basie i Bollnäs Folkets Park.

Diktatorer bryr sig inte

Folket är bara till för att ge makthavarna makt och rikedom.

Cyklonen som just drabbat Burma, och följdverkningarna därav, visar med tydlig cynism hur en diktatur fungerar. Just när detta skrivs sägs det vara 22 600 döda, minst 40 000 saknade och MILJONTALS hemlösa. Men regimen har inte någon organiserad räddningsverksamhet av någon rimlig omfattning, och antalet områden som inte nåtts är många i detta vanskötta land.

I höstas såg vi vilka enorma militära resurser som Burmas styrande förfogar över. Detta när munkarnas och folkets protester brutalt slogs ner.

En stats grundläggande uppgift är att trygga medborgarnas liv och lem, att ge dem skydd och rättvisa. Detta ska garanteras av goda och rättvisa lagar och opartiska domstolar, samt polis för den inre säkerheten och försvar emot yttre fiender.

I Burma saknas allt detta. Någon rättvisa och rättsskydd finns inte. Polis och militär finns i övermått, men inte för att skydda folket utan för att skydda diktatorerna emot folket. Militären kan döda och terrorisera folket, men kan (och ska) uppenbarligen inte hjälpa folket vid katastrofer.

Diktatorerna är rädda för inflytande utifrån. Alltså släpps hjälp inte in, bara mindre rännilar når in i Burma. De som vill komma in och hjälpa får ej visum! Och risken är stor att det som släpps in av hjälp, det kommer inte att nå de drabbade utan tas omhand av regimen.

Diktaturens cyniska ansikte grinar oss i ansiktet. Den råa makten bryr sig inte om folket. Folket ska bara tjäna diktatorernas syften och ge dem rikedom.

Sjuka löner!

Det är lätt att känna sympati för sjuksköterskornas lönekamp. Få anser annat än att de har ett viktigt och ansvarsfullt jobb. När vi blir sjuka vill vi ha vård.

Dock, löner är något relativt. Lönesättning påverkas av många faktorer. Nu fladdrar det runt många olika siffor i debatten kring vårdstrejken, men egentligen har jag svårt att se att sjuksköterskornas löner är direkt låga. '
Finns det bara två sorters löner – höga och låga? För de flesta förefaller det vara självklart att den egna lönen är låg, för låg och att de som har mer än en hundring mera i månaden, de är högavlönade. Något slags normallön, ett mellanläge finns bara i statistiken, inte i folks medvetande. I vart fall inte när man diskuterar löner och speciellt inte om man jämför med sin egen inkomst.
Få erkänner dock att de tillhör de högavlönade, och allra minst att de har för hög lön! Det finns ju alltid någon som har högre inkomst, om inte annat bland utländska direktörer, filmskådisar eller fotbollsproffs.

Nej, jag menar nog att sjuksköterskornas löner, rent generellt och utifrån de uppgifter som cirkulerar i pressen, verkar vara ganska rimliga. Detta också i förhållande till ansvar och utbildning. Ett problem är förstås att annan vårdpersonal med betydligt kortare utbildning och med lite mindre ansvar har snudd på samma lön. Och att läkarna har mycket, mycket högre lön. Liksom advokater och finansvalparna hos fondbolag och banker.
Själv har jag givetvis alldeles för låg inkomst, mycket lägre än en nyexaminerad sköterska... trots avsevärt längre utbildning.

Alltså, sjuksköterskornas situation beror nog på att det finns för många andra som har lite (eller mycket) högre lön. Detta har drivit upp den allmänna kostnadnivån, vilket drabbar alla med normala eller lägre löner. Att få upp såväl ingångslöner som snittlöner och dubbelt så höga generella pålägg som andra grupper, och en bra utveckling efter tjänsteår, det är lönlöst, hur mycket de än strejkar. Efter en tid försvinner även allmänhetens sympati i takt med att alltfler drabbas av uteblivna operationer och utebliven vård. Vem ska ge allergisprutorna nu när pollensäsongen kommer igång?

Något som skulle ge en chans till bättre löner vore givetvis att det fanns en alternativ arbetsmarknad än den offentliga sektorn för sjuksköterskorna. Privata arbetsgivare skulle betala vad marknaden kräver för att få bra personal. Men landsting och kommuner kan inte ständigt höja skatterna – och behöver inte det heller – när de i praktiken har vårdmonopol. Dessutom verkar det inte gå att rationalisera och effektivisera offentligt driven vård utan att det ger negativa konsekvenser för vården i sig. Däremot består byråkrati och otympliga strukturer.
Liksom hutlöst dyrbara stafettläkarsystem.

Det är svårt att se ett slut på denna konflikt som inte ger besvikelse hos sjuksköterskorna, men som samtidigt ändå höjer kostnadnivån och lönekonkurrensen över hela arbetsmarknaden.

Rädslan för invandrad arbetskraft

I dagens DN-debatt finns en utomordentlig artikel om den svenska rädslan för arbetskraftsinvandring. Hur den försämrat och försämrar förutsättningarna för både välfärden i Sverige liksom för de presumtiva invandrarna.

Svensk flyktingpolitik är ju, eller har i vart fall tidigare (säg fram till sekelskiftet ungefär) varit, välvillig om än alltför valhänt omhändertagande och därmed i praktiken diskriminerande genom att den skapat ett bidragsberoende.
Under 50-60-talen så var arbetskraftsinvandringen inget som upplevdes som problem. Sedan har det gradvis svängt. Inte minst LO har en att mera uttalad skepsis, och den allmänna opinionen verkar ha tagit intryck av det faktiska fiaskot med flyktingpolitiken och låtit det påverka attityden till även arbetskraftsinvandring.

Jag citerar här bara slutklämmen i DN-artikeln (DN 4 maj 2008) och hoppas att de är en tillräcklig aptitretare för att ta del av hela artikeln.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=766424

"Invandring bryter loss människor från fattigdom. I slutet av 1800-talet valde en stor del av svenskarna att invandra till USA. Och pengarna som invandrare skickar hem - cirka 300 miljarder dollar per år officiellt, kanske lika mycket till inofficiellt - överskuggar de 100 miljarder dollar som västländernas regeringar ger i bistånd. Återvändande invandare tar också med sig kunskaper och nya idéer. Afrikas första internetkaféer startades till exempel av invandrare som återvänt från Europa.

En friare invandring är inte ett hot. Det är en möjlighet. Det är ingen välgörenhetsgärning. Det kan vara till fördel för alla parter. Det är en fråga om mänskliga rättigheter och om internationell solidaritet lika mycket som egoism. I slutändan handlar det om att skapa en öppnare, mer dynamisk och progressiv värld."

Alltså, länken till hela artikeln är: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=766424

Varm Valborg och spårlös 1a maj

Kors i taket, Valborgsmässoaftonen var varm iår, i vart fall på dessa breddgrader! Vad jag kan minnas är det första ggn i mitt liv. Att frysa är ju annars regeln. Dock var det surt och blött i marken. Snön har precis töat, men smältvattnet har inte hunnit torka upp.

Första maj var märklig på ett sätt. Förutom att det är demonstrationsdag för glesnande skaror av sossar och vänsterpartiser så sammanföll det i år med Kristi Himmelsfärds dag, vilket av tradition är Folknykterhetens dag.
Denna kombination gjorde att nykterhetsfrågorna, dvs alkoholproblemen i samhället, fick ovanligt stor uppmärksamhet. Välförtjänt!

Sossarna förefaller fortfarande vilsna och har inte hittat någon linje efter sin valförlust. Vänstern är likaså vilsen. Alliansen verkar inte det minsta vilsen... vilket inger farhågor då i vart fall några av dess partier borde vara betänksamma över delar av Alliansregeringens politik.
I stort passerade dock första maj spårlöst.

Vems verklighet?

TT:s tvredaktion har en enl min mening en snäv verklighetsuppfattning. I en liten tv-krönika anser skribenten att det vanliga inte bara är att köpa något snabbt och enkelt till lunchen utan att man ofta äter ute till middagen. Och att det är en stor skillnad till när hon var liten, då var det speciellt och lite lyxigt att äta på restaurang.

Det är möjligt att det är vanligt bland en snäv grupp välavlönade yrkesarbetande 30-åringar företrädesvis i Stockholmstrakten. Hon noterar ju också att det är billigare att laga mat hemma. Just så är det, därför äter de absolut flesta sin middag hemma.

Att gå ut och äta är fortfarande lyxigt och dyrt för de flesta av oss, vi som måste få vardagsekonomin att gå ihop även om familjen har en inkomst under tjugotusen i månaden, brutto.

Visst, en och annan är av omständigheterna tvungen att äta lunchen ute, men då måste den vara inte bara snabb utan också billig. Att också äta middag ute, det har man inte råd med. Det är lyx som kanske förekommer en gång vartannat eller vart tredje år. Om inte någon annan bjuder förstås.

Sådan är verkligheten för oss som lever utanför Stockholms innerstad och har normala inkomster.

Vem försvarar Sverige?

Så ska försvaret halveras. Igen. Hur ofta kan det ske? Har Sverige egentligen ett försvar?
Trots allt kostar det fortfarande en del pengar, men det tycks inte vara mycket vi medborgare får för pengarna. Vems är felet? Är det militärens - eller regeringarnas fel?
Ska det vara sysselsättningsskäl, industripolitik som styr försvaret? Eller lusten att hellre spendera skattemedlen till något annat?

Trots alla nedskärningar så lär antalet officerare vara sådär dubbelt så många som (de meniga) soldaterna.
Jag läste någonstans att idag finns fler överstar än fänrikar. Men det är klart, nyrekryteringen är svag, en fänrik är en ung officer som förväntas göra karriär. Överstar var av tradition regementschefer. Idag finns knappt några regementen ("förband") kvar, så överstarna sitter på någon stab i Stockholm. En ny fänrik har ingen lysande karriär framför sig.

Och de ytterst fåtaliga värnpliktiga som utbildas, de skickas efter den korta utbildningen utomlands på FN-tjänst.

Samtidigt lär det finnas planer på att köpa en handfull svindyra "Super-Jas"-plan. Vilka ska flyga dem, flygflottiljerna läggs ju ner? Ska de stå och rosta på marken någonstans i hangarer, då det inte finns pengar att låta dem flyga?
De rester av flotta som finns kvar ligger vid kajen.

Vilka finns kvar att försvara Sverige? Utan ett försvar som ger respekt blir Sverige ett lockande byte.

Rödebyslynglarna fällda!

Jag har tidigare skrivit om Rödebytragedin. Noterar nu att samtliga fem ynglingar i det s k mopedgänget fälldes för hemfridsbrott och i ett fall för olaga hot. Alltså de slynglar, med snudd på ligistfasoner, som trakasserade en familj där pappan till slut i desperation sköt mot dem för att freda familjen. OK, att skjuta är fel. Men man kan (i vart fall jag) känna viss förståelse för pappan, när detta gäng trakasserat och förföljt både sonen i familjen och hela familjen under lång tid.
Att slynglarna fälldes kommer dock lite överraskande. Ungdomars allt oftare förekommande övertramp betr det som är acceptabelt i ett civiliserat samhälle blir ju inte så ofta bestraffat eller ens påtalat! Självfallet kan det finnas bakomliggande orsaker för deras uppträdande, men beteenden i form av mobbning, trakassererier och olaga hot är lika fel för det! Det kan inte överslätande kallas för pojkstreck!

Min fromma förhoppning är att denna dom ska bli något som uppmärksammas och ihågkommes bland såväl ligistungdomar som deras föräldrar. Och avhåller från sådana fasoner i fortsättningen. Om det verkligen blir så återstår dock att se.

Vattenkyckling?

AB skriver, åberopande Råd och Rön, att fryst kyckling kan innehålla 20% vatten samt att nu börjar producenterna injicera vatten i färsk kyckling också.
Det är naturligtvis uppåt väggarna fel.
Det tycks inte hjälpa att vattenhalten ska anges på förpackningen. Däremot så ska vi som konsumenter vara tacksamma för journalister som håller ögonen öppna och informerar oss. Med kunskap kan vi välja bort vattenkyckling. I vart fall så länge som det finns alternativ.
Men nog är det bedrövligt att producenterna på alla sätt försöker lura oss.

Hillary fixar fortsatt rysare

Så tog Hillary Clinton hem primärvalet för demokraterna i Pennsylvania, t o m med bredare marginal än många väntat. Hon vägrar ge upp, och visar en beundransvärd seghet som i mycket liknar sin makes. I motsats till maken så har hon dock ett slags distans till omgivningen, som inte alla uppskattar.
Hennes konkurrent Barak Obama förefaller dock i alltför hög grad vara en pratmaskin. Onekligen har han också en mindre erfarenhet än Hillary Clinton, var han står är dessutom lite svårt att precisera av hans uttalanden. De är eleganta, men ofta lite tomma, substanslösa. Han entuasimerar tydligen främst unga, men vad vill han?
I mångt och mycket sägs han ligga nära Clinton, men ett eller två snäpp till höger om henne. Därmed även rätt nära republikanernas McCain, som dock förefaller mera sympatisk än George W Bush. På senare tid har Obama också verkar lite väl teoretisk och främmande från vanliga väljares vardag, kommen från en övre medelklass som han är.
Obama leder beträffande delegater, men Clinton har tagit hem de stora, viktiga staterna. Och hon visar en uthållighet, som är en bra egenskap för en bra president. Hennes seger nu bäddar för att det blir en fortsatt rysare i de kommande primärvalen.
En rysare som kan fortsätta ända fram till konventet, och försätta de s k superdelegaterna i en svår situation om vem de ska välja som partiets kandidat.

Schenströms vägran

Ulrica Schenström, hon som fick avgå som statssekreterare sedan hon suttit och pimplat vin med en journalist när hon hade jour för Sveriges krisberedskap, hon vägrar komma och svara på frågor när konstitutionsutskottet kallar.

Är det inte ganska typiskt? Hon anser, troligen med Reinfeldts tysta medgivande, att hon står över sådana futtiliteter som att svara på besvärande frågor från riksdagsmän. T o m Lars Danielsson (s), som gjorde bort sig i hanteringen av Tsunamikatastrofen, ställde upp. Inte så att han gillade att sitta där, men han smet inte undan.

Schenströms smitande är ytterligare ett bevis på att Reinfeldt och moderaterna har svårt med att hantera regeringsinnehavet, svårt att hitta de rätta och kompetenta personerna till viktiga uppdrag, har svårt för att respektera riksdagen. Illa, illa.

Tvingas in i A-kassan?

För den som lever på eller strax under det som kallas existensminimun är det en ständig plåga att gå och handla (med kraftigt stigande matpriser) men lika plågsamt att läsa om alla nya pålagor som kommer och planeras.

Regeringen sägs bl a planera kraftigt höjd bensinskatt. Ack ja.

Och nu också en obligatorisk A-kasseförsäkring, med en årsavgift på minst 5.000 kr per år. Närmare detaljer okända, men ett skrämmande perspektiv öppnar sig.

Nå, ska A-kassan vara obligatorisk så ska den givetvis finansieras genom skatten! Det duger inte att sänka skatterna för de välbeställda och gömma kostnaderna genom att ta ut avgifter från de som inte har råd.

Vart tog valfriheten vägen?
Varför en ny myndighet? Är det meningen att jobben ska fixas genom att införa nya byråkratier?

Vet alliansen inte att de som går ur A-kassan gör det på grund av att de inte har råd, att redan dagens avgifter är för höga - eller förtränger de det? De som gått ur tar en medveten (?) risk att stå utan A-kassa om de blir utan jobb.
Eller så har de inget jobb för att kunna betala A-kasseavgiften. Varför tvinga folk till något de inte har råd med? Av det som läckt ut så verkar det i vanlig ordning drabba de som redan är drabbade! Denna regering, liksom föregående, tycks tro att alla männsiskor har en inkomst av minst 30-35.000 kr per månad. Ibland verkar de tro att det är vad folk har att röra sig med efter skatt till och med!

Jag förutsätter, utan minsta garanti för att ha rätt, att ett färdigt förslag ska innehålla ett otal undantag för de som är pensionärer, de som studerar, de som arbetar deltid, för de redan arbetslösa med flera. Det skulle dock innebära just en byråkratisk överbyggnad, som motiverar den höga avgiften. Dessutom, med obligatorisk a-kassa så borde det inte heller vara en max-gräns på 300 ersättningsdagar. Utan jobb och utan a-kassa, hur ska den avgiften betalas?
Måtte regeringen backa!

Jag är sannerligen ingen socialist, men ibland undrar jag om höger-alliansens regering är smygsossar. Socialister, som för en omvänd Robin Hoodpolitik.

Makt är farligt

Makt korrumperar. Fullständig makt korrumperar fullständigt.
Därför skall ALL makt kontrolleras.
Därför ska makt delas mellan olika maktcentra ("statsmakter").
Därför skall makthavare aldrig få sitta för länge. Sådär åtta år kan vara en bra gräns...
Därför är det viktigt att t ex riksdagen kontrollerar regeringen och ämbetsverken!
Och att väljarna byter majoritet i riksdagen då och då!
Att vi inte har politiserade domstolar.
Och att vi har en fri press som inte bara skrivet om kändisar och snusk/snask.

Detta som en påminnelse kring detta med strävan efter makt (vilket beskrivs som medlet för att genomföra politik), som en påminnelse om Mugabes utveckling (för att nu ta ett övertydligt exempel), och som ett apropå till Mundebos artikel (och avhandling) om att riksdagen inte fullgör sin kontrollplikt av regeringen.

Ta makten från partiledningarna!

Rikdagen sköter inte sitt jobb, menar Mundebo.
Förre budgetministern Ingemar Mundebo (fp) har inte upphört att intressera sig för samhällsfrågor bara för att han idag inte är aktiv politiker. Tvärtom, som pensionär har han forskat i hur riksdagen sköter sig och skrivit en doktorsavhandling som utmynnar i slutsatsen att rikdagens ledamöter inte sköter sitt jobb. Detta redovisar han i DN-debatt den 13 april 2008.

Anledningen till detta, menar Mundebo, är att rikdagsledamöterna inte förstår sin roll i att lagstifta och att kontrollera hur regeringen och myndigheterna sköter sig. De föredrar att synas i media och att gå på arbetsplatsbesök i st f att läsa in handlingar och hålla tummen i ögat på regeringen. De har blivit ett transportkompani i händerna på partiledningar och regering (oavsett färg). Riksdagens faktiska makt har minskat kraftigt.

Visst är det så. Men varför har det blivit så? Tja, kan det bero på att de svenska partierna är så bidragsberoende? Det är partierna som får bidragen, och därmed är det partiledningarna som styr, inte ledamöterna. Partiledningarna är idag föga intresserade av ideologi i någon djupare mening. Det är makten i sig som är det viktiga, inte politikens innehåll.
Därmed blir det mindre intressant, verkar det som, att kolla upp hur makten utövas, hur beslut genomförs, hur skattepengar används. Det viktiga är att synas i media, för att inväljas och återväljas som representant för ett parti. Inte för sina egna eventuella åsikter och målsättningar, eller för sin förmåga att representera väljarna.

En som faktiskt fullgjorde sitt uppdrag, var förre riksdagsmannen Hans Lindblad (fp) i Gävle. Han kollade både försvar, skola och mycket annat, utan att få mycket uppmärksamhet för det. Numera finns knappt någon av hans kaliber i riksdagen.

Ett problem är att dagens partier är både så små och så toppstyrda och så beroende av statsbidrag. Antalet medlemmar har sjunkit drastiskt under se senaste decennierna. Likaså antalet förtroendeuppdrag. Samtidigt har partipiskorna blivit allt strängare. Det är möjligt eftersom det är partiledningarna i dessa små partier som i högsta grad styr vilka som ställs upp på valsedlarna. Vi har ju partival, inte personval, trots att formellt visst inslag av personval finns. Det gör att en riksdagsledamot i första hand måste hålla sig väl med partiledningen. Vad väljarna tycker har ingen betydelse. Utrymme för starka personligheter med stark ideologisk grund finns inte.

Jag tror att ett kraftigt ökat inslag av personval skulle stärka de enskilda ledamöternas kurage och självständighet gentemot partiledningarna – och därmed skulle det finnas större utrymme för ledamöter som tar sitt uppdrag på allvar. Som kontrollerar vad som faktiskt görs för skattepengarna. Och som redovisar det för väljarna.

Ett sätt att öka personvalet är att alla kandidater, som inte skulle behöva vara nominerade bara av partierna genom något slags sållingsprocess styrd av partiledningar etc, sätts upp på en och samma valsedel och att väljarna får kryssa för ett namn. Jag har inte ett helt utarbetat förslag, men det viktiga är att begränsa partidisciplinen till förmån för den enskilde kandidaten. Partierna skulle vara skyldiga att stödja varje kandidat lika mycket.

Visst skulle det bli svårare att styra partierna, och även mera riskabelt vid regeringsbildningar. Men väljarnas inflytande skulle öka. Och ledamöterna skulle inse att det inte räcker att vara en knapptryckare i riksdagen som kombinerar detta med att vara partimegafon. Riksdagskandidater skulle tvingas att skaffa och redovisa en egen uppfattning om samhällsfrågor i relief till andras, och att som väljarnas ombud kontrollera hur beslut genomförs. Inte bara att beslut fattas.

Norran, en frisinnad tidning!

I min barndom läste vi Norran hemma. Norran = Norra Västerbotten, frisinnad tidning.

Nu ska Norran ha en ny politisk redaktör - och det betonas att Norran politiskt vill leva upp till just den termen, frisinnad. Att det inte bara ska vara ett tomt ord.

Hedersvärt i dessa tider då ideologier alltmer underställs en ren och rå strävan efter makt, och att i den strävan så bryr man sig föga om idéer och ideologier. I min föreställningsvärd, som i hög grad formats av den folkliga socialliberalism som också betecknas som frisinne, är denna bekännelse till frisinne något mycket viktigt.

Läste i en ordbok att frisinne är det svenska ordet för liberal. Det må vara rätt, men för mig är det mer än så. Frisinne är den praktiska liberalismen, den som formats av småfolk, inte av teoretiker vid universitet. Det är den socialt ansvarskännande och medkännande liberalismen som formats i folkrörelser (så länge sådana fanns), med individer i samverkan.

Den är en framåtsträvande ideologi, som aldrig tappar sin grundval. Den har bara en del av ordet gemensamt med den snäva manchesterliberalismen (som idag ofta går under beteckningen nyliberalism). Frisinnet, socialliberalismen glömmer aldrig att människan, den enskilda människan, måste stå i fokus. Kollektivet eller staten eller någon slags "nytta", som definieras av en överhet, får inte trampa på den enskildes rätt och integritet.

Om detta kan jag skriva mycket. Och har skrivit mycket, på denna blogg och i andra sammanhang. Just nu och här bara: Så skönt att frisinnet ska få leva kvar i Norran!

Zappa!

Att zappa är ju att använda fjärrkontrollen för att snabbt byta teve-program, att mer eller mindre planlöst leta mellan de många kanaler som många (de flesta?) har idag.

För mig är det ett begrepp som inger visst obehag, något som jag förknippar med håglösa tonåringar som inte orkar läsa teve-programmet och/eller inte kan koncentrera sig på program som kräver lite ansträngning.

Därför tog det lite tid innan jag själv upptäckte ett program i Kanal 2 som heter Zappa Europa. Ett litet program som jag verkligen kan rekommendera! Det är mestadels korta inslag, kanske därför det kallas Zappa, men av oftast en mycket hög intressefaktor. Det är inslag som ger en inblick utöver de vanliga tevenyheterna om vad som händer runtom i Europa. Mer tidlösa än det som får plats i nyhetsprogram, och kanske därför mera intressanta också. Innehållsmässigt kan det vara precis vad som helst, från experiment med nutida segelfartyg till att i Oslo säljs vinylplattor som en modeflyga. Och allt däremellan.

Börja Zappa!

Intressant skatteförslag

På nittiotalet infördes i en ekonomisk krissituation den s.k. Värnskatten. Då förutspåddes att den skulle bli permanent, även om den beskrevs som ytterst tillfällig. “Självfallet” lever den kvar, trots att vi har en högerledd borgerlig regering.

Anders Borg vill inte avskaffa Värnskatten, i vart fall inte under denna mandatperiod. Det har fått ett antal moderater att gå i taket. De menar att om värnskatten inte avskaffas så springer moderaterna ifrån sin politik – vilket i detta fall är ideologi, eftersom det handlar om skatter. Den moderata pressen verkar också vara på samma linje som de moderata skattesänkarna, och emot den egna finansministern.

Med ett intressant undantag, Norrbottens-kuriren i Luleå. Tidningens ledarskribent menar att ett avskaffande av värnskatten inte gynnar arbetslinjen, som ju numera är det som alltid åberopas som överideologi av Borg och Reinfeldt. Höginkomsttagarna (över 42.000 kr/mån) skulle inte arbeta mera med sänkt statsskatt på de sista kronorna.

Kanske är det rätt tänkt. I den titt på senaset taxeringen som samtidigt publiceras i nämnda tidning så framgår att en icke obetydlig del av de mest välbeställda (i vart fall i Norrbotten) är hockeyspelare, läkare och så avsuttne s-ministern och numera Folksamchefen Anders Sundström i Piteå förstås (årslön 5,3 milj).

De som skulle må bra av sänkt statsskatt är de som idag tjänar under nivån för värnskatt, men ändå såpass att de betalar den “normala” statsskatten på 20 %, dvs i intervallet 28.000-42.000 kr. Tjänar man mindre så betalar man bara kommunalskatt (ca 33%).

Onekligen har NK rätt i att tröskeleffekten från 33 till 53 % är större, och berör fler!, än från 53 till 58 %! Även om 28.000 i månaden är en helt ouppnåelig drömnivå för mig, så lär det vara så att väldigt många svenskar idag tjänar strax under den nivån, och som skulle kunna stimuleras till mera arbete om de inte snubblade på en skattehöjning på 20% när de passerar 28.000 kr. Merparten av svenskarna är inte direktörer i börsbolag, kommunalråd, riksdagsledamöter eller andra utpräglade höglöneinkomsttagare.

Därför verkar det vara mera rättvist att sänka statsskatten för mera normala inkomsttagare i stället för den “värnskatt” som ligger på topp för en liten gynnad elit. I vart fall om man vill ha en solidarisk skattefinansiering av välfärden. Och om det samtidigt skulle gynna sysselsättning och arbete.

Fiffelbidrag i st f barnbidrag?

Jag skrev redan igår (se nedan) att jag ser fördelarna med ett allmänt barnbidrag överväga vad som eventuellt kan ses som fördelen med en behovsprövning.
De som vill ha ett behovsprövat bidrag brukar säga att det kan inte vara rätt att ”rika” (då sällan definierat vad som menas med rik) kan sätta in barnbidraget på ett konto så att barnet ska kunna köpa en Porsche vid myndighetsdagen, och att med datorer kan det inte vara så svårt att göra behovsprövningen.

Frånsett att lyxbilsköp torde vara ytterst sällsynt (om ens förekommande), så torde det vara så att om någon ekonomisk förälder lyckas spara lite av bidraget så är det tänkt för att minska lånebehovet vid barnets studier. Och det är väl en samhällekonomisk fördel!

Det man inte tänker på, eller vill erkänna, är att folks ekonomiska situation snabbt kan ändras, vilket ingen myndighet kan vara helt uppdaterad på. Eller ens bör lägga sig i. Man flyttar isär, gifter sig, skiljer sig, flyttar ihop, man växlar mellan studier och arbete och arbetslöshet. Drabbas av sjukdom. Etcetera. Hur mycket byråkrati vill det till för att hålla koll på detta? Hur mycket blanketter, vantolkningar och fel uppstår av detta? Och fiffel. Ska det bli retroaktiva återbetalningar, eller utbetalningar i tid och otid?

Nog kommer det att skapa jobb, men knappast de produktiva jobb som regeringen säger sig vilja skapa. Självfallet innebär det också att många drar sig för att öka sin arbetstid från deltid till heltid om barnbidraget försvinner. Vad har samhället då vunnit? Vad har den enskilde vunnit? (Däremot förlorat i pensionsunderlag, vilket man kanske inte tänker på medan barnen är små.)

Hur många föräldrar i gränslandet för den inkomstgräns som kan föreslås (snart sagt vilken den än blir) kommer att överväga att på papperet flytta isär för att kunna behålla barnbidraget. Eller t o m flytta isär på riktigt, vilket samhällsekonomiskt kanske är än värre. Och vart hamnar tanken på barnets bästa i sådana resonemang?

Det allmänna barnbidraget är till för barnen, ska inte vara något som skapar fiffel och inproduktiv byråkrati!

Maude i galen tunna.

Kan det vara rätt att ”rika” ska ha lika barnbidrag som fattiga, säger i sant populistisk anda centerledaren Maude Olofsson. Bestickande, eller hur? Själv är hon så välavlönad att ett barnbidrag varken skulle göra till eller från och dessutom har hon väl knappast längre i den åldern att hon ska ha fler barn.

Men varför infördes då barnbidragen? Om jag minns rätt tillkom de strax efter andra världskriget efter kraftig tillskyndan av Bertil Ohlin och folkpartiet. Bidraget tillkom för barnens skull – och var lika för alla barn, oavsett föräldrarnas inkomster. Det var tanken bakom den generella välfärdspolitiken. Lika för alla, ingen skulle pekas ut som ett fattighjon i behov av fattighjälp. Genom att bidraget till barnen var lika för alla så skulle också förståelsen öka bland de välbeställda för att de skulle betala höga skatter. Även de skulle få något tillbaka. Självfallet så sågs det också som en fördel att slippa den omständiga byråkrati som behovsprövning skulle innebära. Pengarna skulle gå till barnen och inte till en byråkrati.
Trots sporadiska ifrågasättanden har det så förblivit. Barn ska inte behandlas olika med hänvisning till föräldrarnas inkomster. Byråkrati skall undvikas – och inget barn ska få stämpeln ”fattig” i pannan.

Centern och Maude Olofsson vill numera ofta beteckna sig som socialliberala, att de kommit bort från det gamla bondeförbundstänkandet. Det som så ofta lancerat förslag som enkelt och rått kan betecknas som en återgång till fattigstugan. Man ser framför sig storbonden, som i sin godhet tar emot ett fattigt barn som oavlönad arbetskraft och sätter deras föräldra på fattigstugan. I praktiken var det ju dit gamla linje 2 i pensionsfrågan skulle leda liksom senare förslag om diverse garantinivåer (med olika namn) som skulle sortera bättre folk från de mindre bemedlade. Med detta utspel trampar centerns ledare rejält i klaveret och placerar sig miltals från allt vad socialliberalism heter. Det är en återgång till en bondekonservatism som inte ens kan kallas socialkonservativ.

Typiskt för tidsandan (?) är att samma dag så varnar Rädda Barnen för att klyftorna mellan fattiga barn och rika barn ökar. De fattiga har inte blivit fler, men fattigare. Skillnaderna syns allt tydligare.

Hittills har inte centern fått med sig något annat parti, vad jag hört. Väl är väl det. Men säker kan man inte vara i en tid då alla partier springer ifrån sina ideologier och verkar allmänt vilsna i sin jakt på makten. Man undrar i vilken värld Maude Olofsson lever, hon med en, nej två löner som överstiger 1,5 milj om år. Hon ser från sin höjd uppenbarligen 20.000 kr som gränser för en familj om den ska vara ”fattig” eller ”rik”. Helt klart är att en barnfamilj med en inkomst på brutto knappt 20.000 kr i månaden inte är rik. Men är familjen plötsligt höginkomsttagare bara för att den kommit någon krona över tjugotusen i samlad inkomst? (Dvs ett par makar med vardera tio tusen i månaden.) Det verkar helt ogenomtänkt, alternativt cyniskt.

Dock, bortsett från detta så kvarstår det riktiga att behandla barn lika, att inte sätta fattigstämpeln på vissa – efter en kostnadskrävande byråkratisk utredning. Och att söka bevara viljan att betala skatt även hos de som lyckats ta sig en bit över existensminimum. Det är ju symptomatiskt att förslaget att avskaffa barnbidraget (för de med 20 000/mån) ackompanjeras med förslag om att då kan (bör) man sänka skatten för de välbärgade (men då sätts gissningsvis gränsen för dessa en bra bit högre än 20.000 kr/mån).

(Nu ska jag ändå inte vara så elak att jag i konsekvensens namn efterlyser att stöd till rika partier ska avskaffas. Inte heller ska jag påpeka vilka tröskeleffekter en behovsprövnings skulle få, som kommer att lura många kvinnor kvar i deltidsjobb.)

Biffar och bensin

Växthuseffekter och klimathot. Idag vet de flesta, som inte blundar med både ögon öron, att miljöhoten mot vår jord är allvarliga och konkreta. Vårt sätt att hantera jorden gör inte bara att miljön förgiftas och resurserna förbrukas i övermått. Det innebär också att temperaturen stiger så att inlandsisen smälter vilket leder till att "snart" så översvämmas stora delar av jorden.
Skulden för detta läggs ofta på bensinen, vårt resande, att varor fraktas, på bilar och flyg. Inte minst våra politiker vill minska vårt resande genom olika skatter. Själva reser de ju mest på skattepengar, och kan alltså resa ändå.

I viss mån så ligger det något i detta. Men alltfler, dock ej politikerna, inser numera att våra konsumtionsvanor också spelar stor roll. I klartext, att vi i Europa och Amerika (främst) äter för mycket nötkött. Kossorna avger den farliga metangasen och äter kraftfoder som är rent negativa för klimatpåverkan. Däremot är transporterna av biffen av marginell betydelse, vad än Mona Sahlin inbillar sig.

Skulle vi i västvärlden inte bara minska ökningstakten av vår konsumtion av nötkött utan också halvera den skulle ett stort miljöförbättrande steg tas. Att hålla sig till gris och höns skulle bara det innebära en radikal förbättring. Man behöver inte bli vegetarian.

Det förefaller som att en minskad biffkonsumtionen är mycket mera effektiv per satsad krona än att minska bilresandet.
Vi får hoppas att politikerna inte är så förtjusta i sina biffstekar att de blundar för detta.

Hans Lindblad, redan sjuttio, skriver om Sven Wedén.

För några dagar sedan blev Hans Lindblad sjuttio år. Det känns konstigt. Visserligen har han “alltid” funnits med i politiken. Under många år var han ständig vice ordförande i folkpartiets ungdomsförbund. Under lång tid satt han i riksdagen för Gävleborsgs län och var fps försvarsexpert. En gänglig yngling, som kunde ge ett något tankspritt intryck. Möjligen beroende på att han alltid höll en mängd olika tanketrådar på gång i hjärnan.

Direkt folklig kan man nog inte säga att Hans är, nykterist och intellektuell, analytisk. Det som “stör” det mönstret är han stora beundran för Lill-Babs, Barbro Svensson. Något som inte är helt vanligt bland riksdagspolitiker...

Lyckligtvis fortsätter Hans att vara aktiv även sedan han avgått från riksdagen. Hans bok “Jag var för snäll” är en oerhört intressant läsning som främst handlar om hans riksdagstid. Just nu håller han på med en biografi över Sven Wedén, fp-ledaren som efterträdde Bertil Ohlin och pga sjukdom tvangs att avgå alltför tidigt. Det ska bli en intressant bok, om en imponerade politiker som var tidigt ute med sitt intresse för företagsdemokrati, vinstdelning etc. I dagens politiska klimat kanske han skulle ses som för mycket “vänster” för att tillhöra ett icke-socialistiskt parti. Men Wedén var alltså en av Ohlins närmaste och en tid fp-ledare.

Sorglustigt och pinsamt

Ibland undrar jag om nyhetsredigeringen är en slump. Dvs i vilken ordning nyheter presenteras.

Som när TVs Rapport först visar att de våldsamt överdimensionerade bonusar som öses över direktörerna i många storbolag inte ger något positivt resultat. Tvärtom förefaller det som att de bolag som inte dränker ledningen i bonusar, de går som regel bättre.

Något att tänka på för ägarna. Tyvärr är det väl så att ägarna är ganska anomyma, och styrelserna till stor del befolkas av ett litet gäng kompisar, vd-ar som sitter i varandras styrelser. Och de tror att bonusar ger resultat.

Därefter kommer ett av regeringens favoritteman, att vanligt folk fuskar så ofantligt med föräldraledighet. Men nu med nya siffror, som visar att fusket är närmast obefintligt. Här har det i debatten påståtts, främst då av ledande politiker, att t ex VAB-fusket skulle vara mer än 20%. Ny statistik från Försäkringskassan visar att det inte ens är en tiondel av vad som påståtts. Knappt mätbart. Och Försäkringskassan tar avstånd från tidigare uppgifter... Men regeringen tror mera på fuskrapporterna.

Hur mycket ska vi satsa på att regeringen i alla fall kommer att besluta om gigantiska, byråkratiska och kostnadkrävande kontroller för att stoppa det “omfattande” fusket?

Nog är det ett sorglustigt sammanträffande med dessa nyheter. En som visar på hur en liten klick i den ekonomiska toppen göder varandra med mångmiljonbonusar – utan att det är bra för företagen, bara för direktörerna själva.

En som visar att jakten på vanligt folk, där de påstås fuska med bidrag (som rör sig om hundralappar), visar sig vila på felaktiga förutsättningar. Fakta visar att vanligt folk gör rätt för sig. Hur det är med storbolagens direktörer är mera tveksamt.

Är det ändå inte lite pinsamt när fakta visar något annorlunda än man trott?

Koldioxiod och sifferexcersis

Läser i bladet att eftersom Sveriges andel av världens koldioxidutsläpp är ynka 0,2% så borde inte sveriges klimatpengar satsas i Sverige. De skulle göra större nytta där de stora utsläppen görs.
Kanske det.

Men ändå, hemska tanke, kanske inte Sveriges befolkning är en femtedels procent av jordens befolkning. Vad får det för logisk konsekvens för detta resonemang? Låt oss räkna. Säg att jordens befolkning är sex miljarder. Det är nog mer än så, men låt oss säga det. Samt att Sverige har nio miljoner invånare. En procent är 60 miljoner och en femtedels procent är 12 miljoner.

Men Sveriges invånare är inte tolv miljoner, och rätteligen “borde” vi ha kanske 14-15 miljoner för att det ska vara en femtedels procent av världsbefolkningen. Således borde vi inte släppa ut ens så mycket som 0,2 % av koldioxiden, kanske bara drygt hälften därav. Och vi har en bra bit kvar innan vi kommer ner på medeltalet per invånare i världen.

Därmed säger jag inte att det vore fel att bidra till minskade utsläpp på annat håll. Eller att en minskning i Sverige kan slå hårt mot vissa grupper, om den inte avvägs rättvist. Däremot visar mitt lilla exempel att det är lätt att komma fel om man räknar fram sifferbevisning, men glömmer att ta med fler viktiga faktorer.

Oaktsam Fk - och oaktsamma politiker

Försäkringskassans anmälningar om “bidragsfusk” har ökat dramatiskt. En del ovetenskapliga enkäter på internet visar också att många tror att bidragsfusk är vanligt.

Dock, vad är bidragsfusk? Det visar sig att en mycket, mycket liten andel av anmälningarna håller sådan kvalitet att de går till åtal (och, jag undrar, hur många fälls?). Försäkringskassan tycks anmäla rena bagateller. Åklagarna kan inte finna minsta brottsmisstanke. Enligt ett tidningsuttalande av en försäkringskassetjänsteman så får kassan in tio gånger så många anmälningar (anonyma!) som vad kassan sedan anmäler till polisen. Det betyder att av de ursprungliga anmälningarn kanske inte ens en procent anses värda att ta upp av åklagarna!

Borde det inte få en och annan att stanna upp och fundera, både hos försäkringskassan och hos de beslutande politikerna. Kan det vara så att hetsen mot de sjuka lett till en helt obefogad misstänksamhet? Kanske är politikerna ansvariga för att försäkringskassan skickar för många fall till åklagarna? Och dessutom verkar det vara mycket att önska i försäkringskassans handläggning, av både försäkringsärenden i sig och när det gäller anmälningar. Man har helt enkelt inte nog på fötterna.

Nu behövs det inte ens att den sjuke har för avsikt att “fuska”, det räcker att han/hon varit oaktsam, dvs inte förstått reglerna fullt ut. Detta enligt ett tämligen färskt beslut. Märkligt. Helt uppenbart är att en stor del av det som av media (liksom av politiker och försäkringskassa) omnämnts som fusk, det är handläggningsfel och oklara regler. Alltså något som beror på myndigheterna, inte på den sjuke. Vilket dock kan leda till att den sjuke anmäls för fusk, då det är oaktsamt att inte förstå reglerna och att inte begripa att myndigheten gjort fel.

Självklart kan det finnas fusk, det gör det i alla system. Men när det gäller sjukskrivningar är det våldsamt överdrivet, och dessa överdrifter beror i hög grad på en “oaktsamhet” hos såväl ansvariga politiker som hos vissa av försäkringskassans tjänstemän. Liksom på den opinion som dessa piskat fram. Som det nu visar sig, utan faktiskt underlag.

Fel blev rätt, men visar ändå på orättvisa.

Så fick då Reinfeldt, läs Anders Borg, backa från förslaget om att beslagta försäkringspengarna från de som tecknat privata eller kollektiva sjukförsäkringar.
På många sätt en högst motiverad reträtt, men väl så sen. Kritikstormen var ju kompakt redan i ett tidigt skede. Till slut blev den för hård, och kom från alla håll, inklusive inifrån regeringspartierna.

Det är självfallet inte fel att ändra sig, speciellt inte om man har fel. Dock, det är inte något som regeringen brukat göra. Jag minns i vart fall inget tidigare fall av betydelse. Politiken skulle vinna på att politiker erkände fel mera ofta. I denna fråga var det så uppenbart långt tidigare att det mest förvånande är att den inte insåg det, och reagerade tidigare. Nu förefaller det mest som en taktisk reträtt, beroende på risken för myteri, mindre som att den gav sig för sakskäl.

Jag har tidigare noterat att protesterna mot tidigare allmänna, generella sänkningar och försämringar av sjukförsäkringen mött tämligen lama protester. Jag påpekade då att detta möjligen berodde på att så många hade kollektiva eller privata tilläggsförsäkringar som gjorde dem skadeslösa. Och jag spådde att när regeringen gav sig på dessa försäkringar, då skulle det bli mera liv. Men att regeringen nog skulle försöka.

Ack, hur rätt hade jag inte. Nu fick dock regeringen backa, vilket var helt rätt. Samtidigt framstår i än skarpare relief hur regeringen slår mot de som redan ligger allra sämst till. För reträtten gäller ju inte alla de som inte har jobb, som är arbetslösa och utan chans att försäkra sig till en rimlig penning. Chanslösa pga att de inte har jobb med “rätt” kollektivavtal och för låg inkomst för att teckna en privat försäkring.
De som har det sämst ska se till att de inte blir sjuka, framför allt inte någon längre period.

Två ytterligare bra förslag i veckan

Det nya betygsförslaget verkar vid snabbt påseende i vart fall vara bättre än vad som nu gäller. Det är en fördel för eleverna att veta vad de kan. I andra länder häpnar man nog när man ser den rädsla för betyg som finns i Sverige, spec på sossesidan.

Skolket måste också kommas tillrätta med. Ogiltig frånvaro ska antecknas i betygen. Om det ska behövas med polishämtning är väl tveksamt. Möjligen som en sista utväg i undantagsfall. Men självfallet ska föräldrar underrättas och fås förstå att det råder skolplikt i grundskolan. Och sociala myndigheter kunna kopplas in när så behövs. Grundskoleelever har som sagt skolplikt, det är inte frivilligt.
Skolk ställer till mycket elände. Förutom att det ju innebär att skattepengar slösas bort när elever uteblir utan giltig orsak från undervisningen.

Två bra, två dåliga förslag.

Senaste veckan bjöd på både vin och vatten vad betr regeringsförslag.
Ett bra var att förtidspensionärer ska få bättre möjligheter att våga prova på att i någon mån kunna testa om de kan återgå i något slags arbete, utan att riskera att förlora sin pension. Visst finns det begränsningar i förslaget, men de är mindre än i dagens ridiga situation.

Ett annat positivt förslag var att starta imanutbildning med statligt stöd. Det utgår ju till utbildning av präster och pastorer. Det är visserligen inte statens sak att definiera och tolka religionen, men onekligen finns det en poäng i att tillhandahålla en utbildning som i övrigt ger en bra inblick i och, förhoppningsvis, förståelse för svensk lagstiftning och samhällssyn.

Sämre var onekligen förslaget att kräva att flyktingar ska ha skaffat både en fast jobb och bostad innan de ska kunna få hit sina anhöriga. Det verkar inhumant både mot deras barn och för flyktingen själv.

Det andra förslag är i sig ingen nyhet, men den har fått förnyad aktualitet. Detta att man inte ska kunna försäkra sig för att kompensera lönebortfallet vid sjukdom, att 75% ska vara max även om man privat eller genom avtal betalat in premier för en högre ersättning. Det kan i och för sig tyckas orättvist att någon ska få mera än vad som ingår i den statliga försäkringen. Men ska staten bestämma om vi ska få försäkra oss om ett drägligt liv när olyckan är framme och staten vill göra oss utslagna? Dessutom är det ju konfiskation.

Provvalen i USA angår hela världen.

I USA pågår sedan en tid den märkliga provvalscirkusen för att vaska fram de stora partiernas presidentkandidater. Uppenbarligen tillgår det på mycket olika sätt, inte alla helt moderna eller förtroendegivande. Både kandidaterna och omvärlden löper en uppenbar risk att tröttna på denna långdragna process.
Dock är den viktig, inte bara för partierna eller USA. Som dagens enda stormakt, om än med skamfilat rykte främst pga Bushs utrikesäventyr, är det av mycket stor betydelse vem som väljs till nästa president. Bush anses ju som den sämsta president, speciellt då betr utrikespolitiken, som USA någonsin haft. (Och t ex framlidne president Gerald Ford ansåg att Bill Clinton var den bäste presidenten någonsin!)
Man har svårt att tro att någon kan vara så ödesdiger för USAs rykte som Bush, men det kan man inte säkert veta.
På den republikanska sidan förefaller John McCain mest “rumsren”, trots diverse hårda ståndpunkter i utrikespolitiken. Men där finns några som man undrar hur de öht taget kan ställa upp med sina märkliga åsikter.

För oss svenskar är förstås Hillary Clinton mest känd. Mycket meriterad och erfaren, och väldigt hyllad av maken Bill. Och med ett inre patos för rättvisefrågor. Samtidigt verkar hon lite för kyligt intellektuell. Det framgår till och med av Bills memoarer, alla dennes hyllningar till trots.
När det gäller Barak Obama är det ungefär tvärtom. Han bärs fram av en ungdomlig entusiasm, men vad vill han egentligen? Vad man vet ligger han i stort rätt nära både Hillary Clinton och republikanernas John McCain, med med en brasklapp att han dessutom är mycket otydlig. En klar fördel för hans kampanj är förstås Kennedyklanens stöd.

Personligen känner jag sympati för demokraten John Edwards, men det verkar redan vara kört för honom.

Men vad är det USA och världen behöver, Clintons kyliga intellekt och erfarenhet eller Obamas unga entusiasm? Inte vet jag. Och vem har störst chans att besegra en republikansk kandidat?
Båda väcker starka känslor, för och emot. Många väljare kan inte se en kvinna som president, andra kan inte tänka sig en färgad president. Dessa antipatier kan driva dem att rösta republikanskt även om de inte hyser varmare känslor för deras kandidat, vem det än blir.

USAs president har en våldsamt viktig post. Den kan både brukas för goda saker eller missbrukas. Dock brukar amerikanerna se till att presidenten sällan blir för mäktig, ofta får presidenten en kongress emot sig, så han måste kompromissa. Maktdelning kallas det.

Vem bryr sig om KD och deras syn på äktenskapet?

Betyder det något hur det går för kristdemokraterna?

Kristdemokraterna har problem. I regeringen har de fått massor av stryk, fått ge sig för “glädjen” att sitta med i regeringen. Opinionssiffrorna viker, oftast snubblar de runt de fyra procenten, eller ligger en bit under spärren. Ett av kd:s vallöften, att slopa fastighetsskatten, massakrerades av Reinfeldt och Anders Borg till oigenkännlighet. Och av sänkt bensinskatt blev det höjd skatt. Nå, de är/var visserligen profilfrågor för kd, men knappast speciellt ideologiska i djupare mening.

Men nu har en svårknäckt nöt dykt upp. För kd och för hela regeringen. Frågan om homo-äktenskap. (Eller “samkönade” äktenskap som det något oegentligt kallas i debatten.) Detta är en moralfråga av det slag som är grundläggande för de som är kds kärna, som orsakade att kd bildades en gång. Det är en fråga, som för många kristdemokrater är mycket mera än politik. Vanliga polititska frågor går som regel att kompromissa om. Partiledaren vill visserligen hitta en kompromiss, som räddar ansiktet (och själen) för kd. En sådan kompromiss måste i sak ge kd “rätt”, utan att de övriga partierna ska behöva dagtinga alltför mycket. Men - hur skulle en sådan kompromiss se ut?

Inte blir det lättare av att Reinfeldt själv mycket klart betonat att detta är inget som han vill kompromissa om. Så var hamnar regeringen då? Har Reinfeldt och övriga allianspartier insett vad denna moralfråga betyder för kd? Inser de att för kds rötter är det frågan om att vinna eller försvinna, för kd. Förlorar kd i regeringsförhandlingarna så antingen spricker kd eller åker ur riksdagen vid nästa val. Eller både-och. Tvingar Reinfeldt kd att ge upp, då tappar Göran Hägglund sin position inom kd. Partiet har ju bara sin kärntrupp kvar, de religiösa och/eller allmänt moralkonservativa. Inte sitter de stilla i båten om kd får ge sig i detta också.

Detta bör väl åtminstone kds partiledning inse, och det är deras plikt att göra det klart för Reinfeldt och övriga partiledare. Rimligen måste alliansen vilja vinna nästa val, då kan de inte straffa ut kd i detta läge. Övriga tre partier torde knappast klara en majoritet utan kd, ett kd som antingen inte vill stödja alliansen eller inte kommer in. Det verkar inte otroligt att kd tvingas ställa kabinettsfråga om detta. Att frågan hanteras så att kd överlever. Och varför skulle kd inte vilja överleva?

Ett teoretiskt alternativ skulle vara fri röstning. Det vore ur flera avseenden en sympatisk lösning, partidisciplinen är alltför hög i riksdagen. Det finns frågor som för enskilda ledamöter har en sådan vikt att det inte borde behöva tvingas att rösta emot sitt samvete. Samtidigt skulle det bli en framgång för homosexuella äktenskapsivrare, eftersom ju de finns i hög grad även inom de tre oppositionspartierna.

Det svåra i detta sammanhang är att det samtidigt helt skulle ta bort motiveringen för kd att ingå i regeringen. Varför stödja en regering som i fråga efter fråga går emot kd, och dessutom i denna för kd oerhört viktiga överlevnadsfråga? Vilken långsiktig strategi är den rimliga för regeringen mot denna bakgrund?

En ytterligare komplicerande faktor är sverigedemokraternas agerande. De närmar sig alltmer riksdagsspärren. De har helt uppenbart strävat efter att få över moralkonservativa väljare till sig. Ett oskickligt hanterande av homo-frågan kan inte bara stjälpa kd, inte bara framtvinga en regeringskris inom den närmaste tiden. Det kan också innebära att kd åker ur riksdagen, och till och med orsaka att sverigedemokraterna kommer in!

Regeringskris och Reinfeldts avgång i vår vill möjligen oppositionen ha (även om den inte har något program) och inte skulle Sahlin och övriga “vänstern” sörja över att kd försvinner från riksdagen. Men vill ens de att sverigedemokraterna istället kommer in? Demokratin skulle långsiktigt inte må bra av en sådan utveckling.

Klasskort från 1952...

Att tiden går är inget sensationellt påstående. Denna bild är från tidigt 50-tal, då vi (mina föräldrar, jag och min syster) flyttat till Vallsta. En tidstypisk skolbild från klass 2 (= åk 2)


Längst bak står lärarinnan, fröken Ester Ingmansson.
Eleverna från vänster till höger, bakre raden: Sven "Svinken" Andersson, Ulla Nilsson, Ingrid Olsson, Ingrid Sennvik, Maj-Lis Eriksson, Viola Eriksson, Kerstin Eriksson, Nany (el. Nancy?)med bortglömt efternamn, hon flyttade visst efter den terminen.
Mellersta raden: Kjell Nordlander, Bengt Jonsson, Solveig Martinsson, Siv efternamn ?, Gunnel Andersson "Rönnings", Maj-Britt Flykt, Siv Sandström, Monica Vennström, Ingrid Eriksson, Ingrid Hallström.
Framför Ingrid, i en rad för sig står Lars Johansson( Arwén).
Främre raden: Jan Sandström (tvilling med Siv S), Viljo Jonsson, Mårten Eriksson, Bernt Nordlander (tvilling med Kjell N), Lars-Erik Forsgren, Stig Sundell, Leif "Hanken" Svensson.

Ska fattiga barn svälta ihjäl för att “rädda” miljön?

Att bilar ska gå på etanol, det har jag länge varit tveksam till. Detta av det enkla skälet att jag inte ser det rimliga i att bränna upp spannmål (till etanol för bildrift) i stället för att det ska bli mat. När man fraktar etanolbränslet över halva jordklotet så kostar frakten både i pengar och miljöförstöring dessutom.

Nu kommer också, i takt med att s.k. miljöbilar som drivs med etanol säljs alltmer, allt fler varningar för etanolen. Den innehåller flera farliga ingredienser. Den driver upp spannmålspriserna enormt, med följd att inte bara maten i de rikare länderna blir dyrare. Nej, nu rapporteras att det också innebär kraftigt ökad risk för svält hos barnen i de fattigare delarna i världen. Fler barn kommer att dö eftersom vi köper och bränner upp spannmålet som bränsle i våra “miljövänliga” bilar.

Nog måste det finnas bättre alternativ till bensinen än etanolen! Alternativ som inte förstör miljön eller gör att barn svälter ihjäl.

Galor och galor, man blir galen.

Visst, det är viktigt att kunna följa med i teves nyhetsprogram. (När jag periodvis varit utan teve så har jag dock klarat mig bra med radions P1 “bara”.) Dock, ibland kan det dock behövas lite avkoppling, gärna på en inte för enfaldig nivå. Men var ska man söka de programmen? Inte är de överväldigande många i det programutbud som man betalar licens för. Knappast heller om man skulle köpa en knippe betalkanaler (vilket ord, man betalar ju redan licens!).

Det verkar som att teveutbudet i såväl monopolteve som i TV4 numera domineras av galor. Det är Guldbaggegalor, idrottsgalor, melodifestivalprogram till tusen, dansgalor och s.k. Idolgalor, och så en knippe välgörenhetsgalor. OK, de sista med sympatiskt ändamål, men varför stöpta i samma trista form? Allt till förvillelse lika.

Oavsett kanal så fylls de av reklam, diretkt eller indirekt, öppen eller dold, eller likartat material. Ofta fylls programmen, speciellt då Idolprogram och dansgalor, också av tjatiga återblickar stup i ett och allt presenteras av hurtfriska “programledare”, utan överväldigande intelligens och med enfaldiga texter att framföra.

Vart tog de spirituella programledarna vägen och de lekfulla och fyndiga programidéerna vägen? Har tevekanalerna förlorat förmågan att göra kvalitativa underhållningsprogram? Allsång på Skansen (som alltmer spårat ur) och Så ska det låta är alltför fåtaliga undantag i den annars så trista och jämntjocka smörja som numera dominerar tevekanalerna.

Jag blir galen av dessa eneverande galor. Något mer borde man få för licensen!