Blir det en god jul?

Affärsmännens julreklam dränker oss redan. Köp, köp, köp. Samtidigt som demokratin ifrågasätts och hotas. Människor runt om oss lever utan frihet, i stället rasar krig, ofta inbördeskrig, och tvingar folk på flykt. I USA har just en president valts, av en minoritet, som talat och talar om att bygga murar och att hindra folk att komma till landet.
Jag har svårt att komma i någon julkänsla.
(Dessutom är jag sjuk, om än förhoppningsvis snart på benen igen. )

Jul firar vi i Sverige, och i många andra västländer, som en kristen högtid, till minne av Jesu födelse - som snabbt, på grund av en grym regim, resulterade i att Jesus och hans föräldrar blev flyktingar.
Ja, jag vet, det finns inslag i dagens julfirande här uppe i den kalla Nord, som påminner om de "religiösa" förkristna matorgier som skedde när vårt land var trägudars land. Människoffer slipper vi (förhopnningsvis) numera. I stället är det i mycket affärsmännens jul. Och Kalle Ankas.

Allt eftersom välståndet förbättrades så såg givetvis affärsmännen till att vi inte bara handlade mat till jul utan alltmer julklappar. Fler och dyrare för varje år. Med tevens ankomst som centralpunkten i hemmen så blev också Kalle Ankas jul viktig, julgranen lever kvar men kommer lite i skymundan.
Kalle Anka håller oss i alla fall hemma.

Annars går det mesta ut på att ge, vilket numera tolkas som att köpa.
Själv vill jag gärna se att julen ger oss tillfälle att göra någon glad, att vi kommer ihåg varandra. Det betyder ju verkligen inte att det ska köpas en massa, inte att tvingas stressa runt och hitta något (dyrt) att slå in i paket.
Att göra något borde betyda att ge av sin tid om omtanke. Att vara tillsammans, om möjligt inte bara fysískt, utan även själsligt, att inte vara på nätet, i mobilen medan vi äter julskinkan eller ser på Kalle (eller läser julevangeliet - hur många gör det numera?)   Julen är en familjehögtid, men trots det kan det ju vara svårt att ha alla man älskar omkring sig. Ev frånvarande motiverar givetvis att man slår en signal till den/dem. I synnerhet om man glömt att skicka en julhälsning via snigelpost.

Julen bör alltså innebära att vara tillsammans, i större eller mindra kretsar, och inte glömma de som är helt ensamma. Att i första hand ge av sin tid. Vara tillsammans, äta tillsammans, prata, skratta, dela minnen. Och det utan en massa extra ståhej, som stressar och kostar pengar.

OK, man kan ju också ge en liten julklapp till de som är nära. Helst inte för stort och påkostat dock. Kanske något som man själv gjort, något som man bakat, smärre saker som visar att man tänker på varandra, gillar varandra. Men som inte jagar och stressar oss att övertrumfa varandra i dyrbarheter.  Och inte glömma barnen, men det är nog ingen risk, om man inte är helt barskarpad. Men då gäller det att stålsätta sig emot reklamen som försöker göra allt till måsten.
Många gånger passar det bra att ge en bok. Som man noga valt ut, för att passa mottagaren och dennes intressen. Som gör att denne dessutom lockas att släcka smart-fånen, surfplattan eller datorn för att hålla i papper, slippa se på en flimrande skärm en stund.

God Jul. Och ta inte ut julen i förväg. Advent betyder väntan, är en förberedelstid. Inte att man ska "provsmaka" på själva julen så man är mer än less på den redan före juldagen.

En fridfull och fröjdefull jul är vad vi behöver i denna tid när alltför många lider och plågas av krig, sjukdomar, flyktingskap, hunger/svält, trakasserier av olika slag. Ge dem en tanke, och om möjligt lite av din tid också.
Så kanske vi går mot bättre tider.

Psalm 289 mot egoism och rasism

Min mor var inte rik, tvärtom. Men hon hade ett gott hjärta.  En av de lärdomar hon gav mig var att "man blir inte fattigare av att hjälpa de som har det sämre, de som behöver hjälp."  Hon levde också som hon sa, hjälpte många människor i sin omgivning. Inte minst äldre "tanter".  Men hon stannade inte vid de som hon kände eller som bodde geografiskt närmast. Det var också invandrare. Eller behövande i andra länder.

I psalmboken finns en rätt ny psalm, som också är en av de verkar sjungas flitigt. Psalm 289 "Gud kärlek är som stranden", med text av Anders Frostenson. Den beskriver det goda, friheten och tryggheten, men också det som begränsar det  goda, som begränsar eller hotar, det som bygger murar mellan människor. Det är sådant som rädslan, som egoismen.

Några citat, från vers 2-4.
"Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av....

Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse  är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.

Herre. I din förlåtelse vår frihet är. Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar bland alla människor, folk och raser här."

 Det är alltså våra egon, att vi bara tänker på oss själva, vår rädsla för varandra, för folk och raser som bygger vår ofrihet, vårt fängelse. Befriar vi oss från rädslan för det okända, från att bara se oss själva, och visar kärlek till varandra, då blir vi fria.

En psalm att begrunda inte minst nu i valtider, där det finns partier som vill utmåla sig som kristna (och då till en kristendom som ser till det begränsat nationella - "fädernas kyrka") och som i stället för givmildhet och kärlek till medmänniskan blåser under främlingsrädslan, rädslan för andra folk och raser och bara ser kostnader i detta.