Gillar Jimmy Carter, r&r-presidenten

 Jimmy Carter, musikälskande president 

 Såg teve-dokumentären i lördags om Jimmy Carter, som rubricerades som rock-n-rollpresidenten. Har alltid gillat honom. Men inte precis för att han var en rock-vän. Det hade jag inte kläm på då. 
 Möjligen  p g a att jag inte hade mycket tid att hänga med i världspolitiken de år han var president och åren där omkring. 

Han verkade sympatisk och trevlig. En bra kontrast till watergatefifflaren Nixon (repl) och dennes efterträdare Gerald Ford (var det väl?), som hade svårt att gå nedför trappan från flygplanen och verkade sååå försiktig att göra något. 
   Men Jimmy Carter var en frisk fläkt i förhållande till dessa män. Demokrat, mänsklig, icke det minsta rasist - tvärtom. Inte en proffspolitiker (men varit guvernör), jordnötsfarmare, utan förmögenhet, men bred utbildning. Och han gillade musik i största allmänhet, som jag minns det. Men hade problem med Iran - det s k gisslandramat, Ayatollorna. 

Filmen visade nu att han gillade Dylan, och han var uppvuxen med gospel,  och folkmusik  Och jazzusik.  Och föraktade inte heller rockmusik Allen Brothers m fl. Och Elvis. Och musikerna gillade honom, och han dem. De ställde upp för honom i valkampanjen, vilket också innebar att han fick in pengar till reklam och andra kampanjkostnader. 

Han jobbade hårt som president, och med gott stöd av sin hustru Rosalyn.
Men han hade en egenhet. Hans rådgivare sa att det-och-det förslaget, ställningstagandet skulle vara bra för honom  politiskt, se bra ut... Men det var inte det viktiga för Jimmy Carter, som faktiskt också varit militär (trots sin jordnära religisotet och förkärlek för  jazz- och gopel och rock (musiker som inte alltid var så "rena"). 
Nej, det viktiga var om saken, förslaget, lösningen var RIKTIGT, rätt - moraliskt och socialt.  Inte om det bara såg bra ut politiskt-taktiskt. 

OK. 
Och Iran-krisen där Ayatollorna, den islamska elit som tagit makten och tagit USA-gisslan (för att få tillbaka den avsatte och sjuke Shahen, för att avrätta honom)  det gick inte bra. Carter ville inte tillgripa våld, starta ett krig, utan försökte förhandla med ayatollväldet. Lönlöst, och han  fick åtskillig kritik för sin "vekhet" av  aktivister, hökar som ville se hårda tag. Men en militär aktion skulle innebära gisslans död, och många andras på båda sidor. 
Hans popularitet gick ner, bensinen steg liksom inflationen. Och republikanen Ronald Regan vann valet. 
DOCK, Carter lyckades till slut få loss gisslan, utan blodsutgjutelse. Men bara en kort tid före det att Regan tillträdde som ny president. 
Och Carter avgick utan större åthävor. Återvände till Planes. Men tämligen snabbt aktiverade han sig i olika wellfarefrågor. Bekämpade sjukdomar, t ex aids,  drev fredsfrågor, som "ambassdör" för fred och försoning (med eller utan officiellt stöd). Till slut uppmärksammades det av Nobelpriskommittén så att han fick Nobels fredspris 2002.  Vad jag minns var det ingen som ifrågasatte den utnämningen...  
Nu är Jimmy Carter 98 år, och vidhåller att musiken är en välgörande, samarbetsskapande kraft. Och vid god vigör när filmen spelades in 2018.
Redan som president bjöd han ofta in musiker till Vita huset. Sådana som Dizzy Gillespie (som fick Carter att sjunga i bop-klassikern "Salt peanuts"!) och Charles Mingus med många fler.  
Tyckte mig se Dexter Gordon, ts, också i en glimt.

Verkligen synd att han inte omvaldes för ytterligare mandatperiod, rock n rollpresidenten Jimmy Carter. 

  

Julmusik - av olika ålder

Behöver ni julstämning i adventstider? Och då något som inte är muzak som spelas i varuhusen för att öka köplusten. Då rekommenderar jag något som måhända inte är det första man tänker på: En CD med The Blind Boys of Alabama, Titel: "Go tell it on the Mountain"
Det är gospel med djupa rötter, faktisk utgiven detta århundrade. Idag är det inte så mycket av Gospel som framförs av manliga sångare i grupp. För 50-80 år sedan var det dock vanligt.
Sångarna i Blind Boys är rätt ålderstigna nu, men fullt OK. arrangemangen är till viss del rätt annorlunda än de vanliga.  Tillika är det gästsolister (utanför de solister som tillhör gruppen) i 10 av de 12 (klassiska) numren. T ex Solomon Burke och Mavis Staple, hon är nu i 80-årsålder och still going strong. Jag har f ö en LP, som jag köpte 1961, där Mavis Staples sjöng med den ursprungliga The Staples Singers, inkl papa Roebuck Staples.
Bilden nedan visar dock en något tidigare upplaga av the Blind Boys of Alabama. 

Jag vill också lägga in en bild av Staple Singers,  

Jag har flera skivor av dem, men den jag syftar på ovan är en "julskiva", titel: The Twenty-Fifth Day of december.  Riverside/Fontana. Typiska julmelodier i engelska versioner (men med gospelsound). 

Papa Roebuck Staple och barnen Yvonne , Mavis och Pervis.  Tidigt 60-tal.

Missa inte Kiralina!

Jag höll på att missa detta.

Jag är rätt kräsen, och springer inte iväg för att lyssna på vad som helst. Så orkesternamnet KOMP blev bara en notering att kolla upp senare. Det är ett så anonymt namn, även om punkt mellan bokstäverna ska visa att det namnet är en förkortning av gruppmedlemmarnas namn. Även om det är hyfsade namn så är det inte speciellt upphetsande.
Mer eller mindre av en slump så såg jag igår att i gruppen ingår en sångerska som heter Kiralina och kommer från Canada. Och det stod nog något om gospelbakgrund också. Då klickade det till i hjärnan, kunde det vara den där härliga, unga sångerskan som det var en stor artikel med många lovord om, i Jefferson, bluestidskriften, helt nyligen. Yes, snabbkollade. Det måste vara hon. På besök i lilla Piteå. På lämplig em-tid dessutom och med jazzklubben som arrangör. Dit måste jag. Trots den torftiga information som lokaltidningen gett.

Frugan sängliggande i feber, men jag tog med sonen och for till musikhögskolan och dess aula. Vi var i tid, och genom dörrarna hördes att musikerna var på plats och kollade ljudet. Jag och grabben sätter oss längst fram, för att lättare kunna fotografera. Publiken strömmade inte in i några större massor, det såg rätt glest ut när förbandet började sin halvtimme.

Dags för huvudnumret, K.O.M.P som ska uttydas Kiralina Salandy, Carl Orrje, Moussa Fadera och Patrik Boman. Sång, piano , trummor och bas, respektive. In träder Kiralina, och den förste hon ser på och ler åt, det är min grabb. Ett varmt leende.
I första låten "Wake Up" övergår hon efter en gospelinspirerad introduktion till att berätta om hur kärleken förde henne till Sverige. En kärlek som, tillsammans med hennes uppväxt i en gospelbemängd kyrka och med en mor som predikant/evangelist, uppenbarligen sätter en varm prägel på henne både som människa och sångerska.

Ja, hon håller hela konserten igenom en publikkontakt, full av värme och kärleksfull glädje. Hon utstrålar hela tiden en lyckokänsla, en positiv glädje och innerlighet, hennes ansikte lyser. Och hon har en härlig röst, med den extra touch som hennes gospeluppväxt ger.
De tre komparna är mer än kompetenta, men de ser alltför allvarliga ut. Vågar de inte le? Att vara en seriös musiker måste inte betyda att man inte vågar le eller ge något uttryck för känslor.

Efter Speak Low så kommer så den gospel jag längtat mest efter, jag har ju läst att hon  imponerat stort då hon framfört den. Precious Lord, Take My Hand av den som kallas gospelns store kompositör, Thomas A Dorsey. En melodi som fått så många tolkningar, och jag erkänner förbehållslöst att Kiralinas hör till de absolut bästa. Vilken innerlighet! Glädje och allvar i harmonisk kombination. Hon går ut bland publiken, som en gospelsångerska traditionellt ska göra, och jag ser mer än en som verkar mycket berörd.
Efter den korta pausen kom ytterligare en gospel i "rätt" utförande. Jag hade gärna hört några till. Kan inte någon kyrka i Piteåtrakten ta hit henne för en renodlad gospelkväll? Gärna med komp av Per Slim Notinis gospelgrupp.

Därmed inte sagt att hennes "världsliga" repertoar går av för hackor den heller. De flesta nummer som hon framförde var ur the Great American Song-book. Svängiga, romantiska, ja som de ska vara och som de ska framföras i jazztolkning. Innerligt framförda av denna fantastiska live-artist. T ex Pennies from Heaven, Love is Here to Stay, Lover Come Back to Me, Please Send Me Someone to Love etc.

Och All the Way. i en version som fick mig att minnas Billie Holidays fantastiska tolkning från 50-talet. Dock utan den spruckna röst som Holiday hade sina sista år.  Det är starka ord, men Kiralia lät som en ung Holiday. Bättre betyg kan nog inte ges.

Så tog Kiralina upp min grabb Erik plus förbandets trummis för att "spela med" henne i If I had a Hammer. Skönt gung, och publikknipande.

Extranumret som vi klappade fram var svängiga It Don´t Mean a Thing, If it Ain´t got that Swing (Ellingtons låt).
Vilken konsert!

Jag förstår till fullo de berömmande orden i Jefferson (nr 186), och rekommenderar studium av artikeln om henne där. Jefferson har en hemsida, (www.jeffersonbluesmag.com)  men tyvärr ligger inte alla artiklar ute på nätet, bl a den om Kiralina.

Apollo Theater - att minnas i en bedrövlig tid och värld

 Man får söka tröst.
INTRO
   Det är lätt att bli deppig av världsläget. Över en värld och tid som verkar helt galen. En värld som inte verkar ha tagit någon lärdom av varken kommunismen eller nazismen, hur våld och elände uppstår genom ideologisk eller religiös fanatism, fattigdom och ojämlikhet, djupa klyftor och brist på medmänsklighet och kärlek.
Oroshärdarna är närmast oräkneliga. Och så en galen syn på ekonomi. Som nu när Grekland tror sig kunna slippa betala sin ofinansierade välfärd, där folket tröttnat på att svälta. Helt förståeligt. Men där politikers överbud glatt anammats, då och nu. Där som på andra håll, liksom i Sverige.
   Ekonomi som styrs av girighet. När, som idag, när Ericson för stryk på börsen för att det inte "går" riktigt så överdådigt bra som "finansanalytikerna" hoppats. Ett bolag som höjer utdelningen, och säljer bra på de flesta marknader, med undantag för Nordamerika. Numera räcker det alltså inte att företag går bra, ger goda vinster och kan dela ut av vinsten. Nej, att företag går runt och ger en bra avkastning, det är inte nog. De ska gå väldigt bra. Svinaktigt bra, då blir dess direktörer inkomster svinaktigt höga - och finansmarknaden tillfreds. Och börsen kan stiga. Då, men först då.
   Oro för egen hälsa och ekonomi (som hårdbeskattad fattigpensionär) är inte heller något som höjer humöret.

TRÖSTEN
I det läget är det skönt att råka titta i en bok som ger viss lindring. Som praktverket om Apolloteatern i New York, som kom härom året.
"Ain´t Nothing Like the Real Thing", hur Apolloteatern skapade den amerikanska underhållningen. En stor, tung, bildrik bok av högsta kvalitet, insiktsfulla texter,  ingen trist liten pocket detta. På engelska, förstås. Jag minns inte hur mycket det kostade, men speciellt dyr var den inte. Utgiven av  Smithsonian Books, Washington, DC.  Jag köpte den genom Adlibris. Fraktfritt.

Apolloteatern har en hundraårig historia, vilken boken beskriver mycket väl. På det sätt som gjort den berömd är den något yngre, säg ca 80 år, där de första var mycket av vaudeville och "burleque" men som eftersom alltmer var mera modern underhållning, i framkant med tiden. Med storband som Ellington, Basie och Lionel Hampton, där sångerskor som Ella Fitzgerald och Pearl Bailey liksom Billie Holiday upptäcktes och vann stora framgångar. Där unga talanger kom fram, och senare uppträdde flitigt. Där storstjärnor ibland kunde göra både dåliga och fantastiska framträdanden, dock inte alltid till såpass stor publik att det gav någon vinst. Vilka som spelade och sjöng där? Omöjligt nämna ens en bråkdel, "alla" började där eller i vart fall framträdde där! Ofta väldigt ofta även som stora namn. Charlie Parker förstås, liksom Louis Armstrong, Steve Wonder, Aretha Franklin, Gladys Knight, Sam Cooke, The Supremes, Etta James, Tina Turner, massor av bluessångare, mängder av gospelsångare och grupper, Bessie Smith, Sarah Vaughan, Dina Washington, John Coltrane, Miles Davis, Dizzy Gillespie. James Brown, B B King, John Lennon, Earl Hines, Art Blakey, Monk, Chuck Berry, Smokey Robinson.... ja, det var några få exempel. Och stand-upkomker, med flera.
Alla dessa presenteras och kommenteras mer eller mindre utförligt, med mängder av härliga och oftast unika bilder. Bilder som gör mig glad.

Många skribenter och infallsvinklar, som både livfullt beskriver de olika epokerna och de olika artisterna, musikerna, sångarna och orkestrarna. Visar att medborgarrättsrörelsen var med.  Och mycket annat.  Liksom intressanta inblickar i hur "affärerna" gick, genom kopierade artistkort, där både attraktionernas musikaliska framträdanden "betygssätts", liksom vilket gage de fick - och om de drog stor eller liten publik. Och om publiken var nöjd eller inte.
Och jag måste nämna bilder än en gång. Fina, konstnärliga bilder med både liv och stämning.

Det sprakar av liv och musik av både text och bild.
Blues, gospel, jazz, dans, sång, underhållning av klass.
En bok som visar att allt inte alltid varit mörker, inte ens under mörka tider i övrigt.
Att musik kan vara den helande kraften för universum.

Pingst i Pite

Intro. Piteå är lite annorlunda än resten av röda Norrbotten. Lika rött som de flesta andra norrbottenskommuner. Men samtidigt en ort med en hel del Västerbottensanda, småföretagande och frikyrklig religiositet. Det senare med betoning på EFS, som ändå betecknats som en inomkyrklig väckelse. I Västerbotten har dessa faktorer också kombinerats med (lett till) ett starkt inslag av frisinne, dvs den folkligt förankrade liberalism som länge var folkpartiets kännetecken och även kallas socialliberalism. Frisinnet i politisk mening är dock knappast något som präglar Piteå. Piteå har sedan länge en stark musikprägel, som kanske även den har en del av sina rötter i frikyrkan och Framnäs folkhögskola och sedan några decennier även det faktum att här ligger en musikhögskola, landets nordligaste, som t ex  bl a utbildar kyrkomusiker, musiklärare och studiomusiker, och omfattar numera även olika mediautbildningar.

Detta kan bilda bakgrund till en liten notis om "Pingst i Pite".  Pingstaftonen var det musikgudstjänst i Öjeby gamla stenkyrka, mer än 600 år, och det var samtidigt Troendegruppens vårkonsert. Troendegruppen är en ungdomlig kör (jfr ovan betr skolorna och EFS) under ledningar Staffan Sandlund, en av de många duktiga musikerna med det efternamnet i Piteåbygden. Kören har en bred repertoar inom kyrklig och andlig musik och har en ungdomlig fräschör och styrka i sitt framträdande. Halleluja ur Messias av Händel avslutade och toppade deras vårkonsert på pingstaftonen.

Pingstdagens förmiddagsgudstjänst hölls på EFS:s moderna anläggning Storstrand.  Även det en gudstjänst som fyllde lokalen och dominerades av sång och musik. Support Choir är även det en lokal kör och koncentrerar sig på    gospel, oftast av det mera rytmiska slaget. Lite opolerat kan det låta, men så ska det ju vara, inte minst när gospel framförs av körer. Och engagemanget och sångglädjen går det inte att ta miste på. Dessutom så räds inte kören att använda det rörelseschema som präglar gospelkörerna i gospelns hemland USA.

Det var två härliga pingstkonserter/gudstjänster med två visserligen något olika körer men båda med goda ledare och ett entusiastiskt och musikaliskt framträdande av klass!

Support Choir, gospel med stor inlevelse

Öjeby kyrka firar 600 år av sin tillblivelse. Igår kväll var det stor konsert på kvällen. Hur stor förstod jag inte förrän den började. Kyrkan fullsatt - och, vilken mäktig kör! Välklingande, levande och med bred och djup repertoar av gospel av olika ålder och karaktär.
Jag har hört mängder av gospel, på skiva och in natura.
Detta var nog en av de absolut bästa framträdanden jag hört i en svensk kyrka! Ingen förkonstling, ingen påträngande frälsningsiver. Men äkta, innerligt så det kröp under huden.

Tänk att få höra Thomas A Dorseys klassiska "Precious Lord, Take My Hand" i ett så känsligt och samtidigt storslaget framförande. Tack, tack.