Dags igen för regring fp plus s?

Efter nittio år – dags för ny regering med fp och s?

Fredagen den 19 oktober var det nittio år sedan folkpartiet (liberalerna) och socialdemokraterna bildade en regering tillsammans. Kan det bli aktuellt igen?

Statsminister 1917 blev liberalernas partiledare, Nils Edén, och det var liberaler som dominerade regeringen, men också Hjalmar Branting ingick, som den främste representanten för socialdemokraterna. Denna regering blev en av de viktigaste regeringar som Sverige haft, den genomförde många tunga reformer, mest känd kanske den som slutligt fastställde lika och allmän rösträtt för män OCH KVINNOR. Hösten 1917 närmade sig första världskriget sitt slut, men kungen (Gustaf V) sökte ännu styra landet med stöd av högerkrafterna. Det var därför naturligt att de framstegsvänliga och demokratiskt sinnade partierna (liberalerna och socialdemokraterna) förenade sig. Därmed kan anses att parlamentarismen segrade. Regeringen skulle ha stöd av riksdagens majoritet.

Visserligen ska man aldrig säga aldrig, när det gäller politik, och det rimliga är att vid varje tidpunkt väga vad som är de viktigaste politiska frågorna och utifrån det välja (eventuell) samarbetspartner, men idag är det politiska läget helt annorlunda än för nittio år sedan. Parlamentarismen har segrat, rösträtten är genomförd. Socialdemokratin har regerat landet, med några smärre avbrott, sedan bortåt sjuttiofem år. De ledande politikerna är av en annan, och klenare, kaliber än för nittio (eller femtio) år sedan. De flesta partier har förflyttat sig i förhållande både till varandra och till sina ideologier. Folkpartiet har idag i mycket blivit ett högerliberalt parti. Socialdemokratin gläder sig visserligen åt att ha blivit av med Göran Persson, men verkar idag idéologiskt vilsnare än någonsin, poltiken spretar åt alla håll – och inget. Fp ingår i en regering vars främsta syfte är att hålla socialdemokraterna utanför regeringsmakten. Allt detta gör att det knappast är troligt med en fp/s-regering inom överskådlig tid. Vem vet för övrigt om de två partierna överlever så länge – och i så fall i vilken form.

Nej, mera troligt är i så fall en koalition mellan de två “arbetarpartierna”, s och m. I praktisk politik har de sedan länge ofta samarbetat, om än i retoriken bekämpat varandra. Idag är inget av dem ett arbetarparti i verklig mening. För båda partierna verkar det mest vara munväder och taktiskt spel för gallerierna. Det som förenar dem är just frånvaron av en tydlig ideologi – liksom strävan efter makt för maktens egen skull.

Skulle det bli någon stark och oväntad turbulens exempelvis genom en dramatisk oväntad händelse, och kanske efter ett nederlag för Alliansen 2010 – så är det mera troligt att socialdemokraterna och moderaterna faller i armarna på varandra.
Givetvis efter att först rivit upp en del damm och efter att ha lagt ut diverse dimridåer.
Troligare än en regering med fp och socialdemokraterna i alla fall.

Vann eller förlorade Al Gore?

I kommentarerna till att förre vicepresidenten i USA, Al Gore utsetts till en av de två mottagarna av Nobels fredspris i år så sägs att han knappt förlorade presidentvalet år 2000 mot George W Bush.

Tja, det beror ju på hur man ser det. Al Gore fick dryga halvmiljonen fler röster än George W Bush. Det som avgjorde det hela var en tveksam och mycket omdiskuterad hopräkning av rösterna i Florida, och där HD till slut ansåg att Bush skulle ha Floridas elektorsröster. Därmed blev Bush president. Må det tillåtas mig anse att de stora förlorarna därigenom blev det amerikanska folket – och världssamfundet. Al Gore fick dock mera tid till att ägna sig åt sig hjärtefråga, miljöhotet mot vår planet.

Som USAs president skulle han förstås knappast haft samma aggressiva, skjuta-från-höften-stil som den inskränkte fanatikern George W Bush. Och Al Gore skulle ha behandlat miljöfrågorna på ett seriöst sätt, till skillnad från vad G W Bush gjort. Möjligen skulle också en mängd liv sparats genom en mera genomtänkt politik för Mellanöstern och Irak.

Skotten i Rödeby, tomtar och änglar

Om Rödeby och behovet av änglar...

Läser just att det på nätet sprids en hat-animation (från det mobbande mopedgänget?) mot den man (och hans familj) som i desperation sköt mot lymlarna som en lång tid trakasserat hans familj. Det som ledde till att en av de tonåriga angriparna dog av skotten och en annan (som anses vara ledare) skadades.
Ser också att byn Rödeby verkar vara splittrad. En del tar de trakasserande unglymlarna i försvar, alltså de stöder mobbarna. Och det verkar ju helt klart att både polis och sociala myndigheter varit anmärkningsvärt slappa och passiva.

Ett av samhällets främsta, primära uppgifter är ju att trygga medborgarna liv och egendom, skydda dem mot ligister och olika slags angrepp. Så att vi medborgare inte behöver ta till våld i självförsvar, vilket denne stackars man tvangs att göra med olyckligt resultat. (Och som väl kommer att leda till att mannen hamnar i fängelse, medan angriparna på sin höjd får lite förmaningar – alltför sent.)

Här verkar det, av vad som hittills framkommit, helt uppenbart att samhället inte klarat sin uppgift. Men tydligen inte heller gängkillarnas familjer och närstående. Den som mobbar andra ska inte försvaras utan tas i upptuktelse. Det hela visar på ett samhällsklimat som helt spårat ur.

Samtidigt läser jag att en förskolerektor i Lesjöfors förbjudit att barnen ritar änglar till julen. Tomtar skulle vara bättre! Vilken missriktad beskäftighet! Förbudet, som hon inte vågar skriva i ord, bara uttala muntligt, ska vara föranlett av att skolavslutningar inte ska innehålla religiösa inslag.
Vilket obegåvat trams! Änglar förekommer inom flera religioner, så det är inget som är exklusivt för kristna. Däremot kan man ju notera att tomten är ett slags hednisk kvarleva, som gjorts mera romantisk i sena tider, främst då av handlarna. Men skulle det vara bättre med hedniska inslag (anti-religiösa) än med religiösa? Änglar symboliserar faktiskt något gott, helt frånsett eventuell religiös stämpel. Och tomte är inte något odelat positivt, tomte = tönt, tomtar på loftet etcetera.

Vi behöver fler änglar.
Och det finns alltför många tomtar bland olika slags tjänstemän och andra som missuppfattat detta med samhällets yttersta ansvar.

Bojkotta OS i Kina, för Burmas skull.

Odemokratiska regimer kan vi bojkotta.

Enskilda personer ska inte trakasseras eller tystas för sina åsikter. Åsiktsfrihet är viktigt i en demokrati.
När det gäller regimer som inte är demokratiska måste vi dock ha andra principer. Givetvis är det bra om man i första hand kan argumentera och resonera med diktaturer. Om de låter sig diskuteras med, och om de låter sig påverkas. Tyvärr är så ofta inte fallet, speciellt eftersom de ju har maktmedel för att själva förtrycka sina innevånare på alla sätt. Ibland bryr de sig knappast heller om hur omvärlden ser på dem. Några exempel på det är Nord-Korea och Burma. Båda har regimer som på olika sätt anser sig kommunistiska eller socialistiska, men som framför allt är länder där regimen hänsynslöst roffar åt sig för att leva i lyxliv medan folket svälter.

I Burma har militären styrt i sådär fyrtiofem år, utan minsta hänsyn till folkviljan. I det val som hölls för ett antal år sedan så fick juntans parti ytterst få röster. Men då valde generalerna att helt bortse från valresultatet.

I dagarna har en bred folklig resning i form av fredliga demonstrationer slagits ner med våld och mängder av dödsoffer, osäkert hur många. Ett tecken på regimens desperation är att de t.o.m grep och fängslade (och högst sannolikt även torterade och dödade) mängder av munkar. Detta i ett land där munkarna har en mycket hög status och anses som heliga.

Nu är det tydligen tyst på gatorna i Rangoon och andra burmesiska städer. Folk är rädda, men under ytan jäser det.

Alltså. Gör som Desmond Tutu förslagit; bojkotta OS i Kina för Burmas skull. Idrott är ju politik och pengar. Kina vill ha OS som en PR-seger för sin regim. Då är det fullt OK att pressa Kina att utöva sitt inflytande på diktatorerna i Burma. De är ju stora vapenkunder till dem, och en viktig handelspartner.
Folket i Burma lever i armod. Diktaturen måste bort, den har funnits alltför länge. Jag ser inget fel i att genom ett bojkotthot (och genomförd bojkott om så behövs!) sätta press på såväl Kina som Burma.
Tvärtom!

Röd tröja fredag, som stöd för kampen i Burma!

I morgon fredag kan du ge ditt symboliska stöd för kampen för demokrati i Burma genom att bära röd tröja.

Yrkesförbud för oliktänkande?

Sverigedemokraterna står för en unken, främlingsfientlig och bakåtsträvande, odemokratisk politik. Tyvärr tycks den vinna allt större anslutning. Det är ett faktum som borde innebära att alla goda krafter debatterar och belyser det demokratiskt felaktiga i sds politik. I mångt och mycket bygger ju sverigedemokraterna på okunskap och en rädsla för det nya och för demokrati.

En socialdemokratisk riksdagskvinna har nu tagit sig före att föreslå att dessa felaktiga åsikter skall innebära att en förespråkare i hennes kommun nu skall bojkottas i sin yrkesutövning. Hon ska ha försökt få bort en hänvisning till dennes dansställe på kommunens hemsida. Likaså har hon ringt och försökt få folk att bojkotta personen.

Det är ju helt galet! Demokrati bygger på samtal och tanke- och yttrandefrihet, inte på bojkott av politiskt oliktänkande! Att de facto förespråka yrkesförbud mot oliktänkande, det är rent odemokratiska metoder. Yttrandefrihet gäller även oliktänkande! Den som försvarar demokrati med odemokratiska medel korrumperar och befläckar demokratin.

Odemokratiska rörelser skall bekämpas med argument och upplysning, inte med politiska bojkotter!

Vad rätt du tänkt, Carina Hägg (s), fast det blev så helt fel.

Denne märklige Persson.

Jag har aldrig gillat Göran Persson. Så var det sagt. Men det är ingen tvekan om att han är en intelligent person. Jag har då och då känt en motvillig beundran för hans talekonst. Likafullt är han en gåta.
Hur kan en så intelligent person bete sig både så buffligt och med en så uppenbart självdestruktiv girighet? Som om han inte det minsta bryr sig om vilket intryck han gör.
Han propagerar under decennier för sin gråsossepräglade socialdemokrati, ibland med stänk av något som kunde tolkas som förnyelse, ibland med utpräglad dogmatisk socialistisk framtoning. Men alltid ändå med en verbal betoning på solidaritet (vad nu det ska betyda).

Så avgick han. Allt tal om socialdemokrati försvann över en natt. Det var som om en mask revs av. Av honom själv. Han levde helt in i sin roll som godsherre. Skaffade sig ett mycket välavlönat extraknäck som “konsult” i PR-branschen för ett minst av allt socialistiskt färgat företag. Vilket scenbyte!
Nyligen höll han ett föredrag om härskartekniker (arvode enl media: 100.000 kr), där han förspråkade hånleenden och nonchalans som framgångsrika tekniker. Därmed förstärker han ytterligare sin image av bufflighet och hänsynslöshet.

Småsnål, det har det alltid sagts om honom. Men nu slår det ut i full blom. Utan att blinka så anser han sig ha rätt att behålla sin fallskärm på 121.000 kr i månaden trots att han (i likhet med sina ex-ministerkollegor) ska räkna av sina inkomster från fallskärmen. Han anser inte sin inkomst vara inkomst! Vilket givetvis är brännvinsadvokatyr av sämsta slag.

Har inte karln någon hut i kroppen?
Vill han verkligen bli ihågkommen som en girig och principlös buffel?

Rättvis orättvisa?

Alliansregeringen verkar känna en närmast ofattbar njutning av att presentera plågsamma nya pålagor eller smärtsamma nedskärningar och ändringar i välfärden. De (smärre) positiva inslagen drunknar bland allt det negativa, och det negativa framförs med en dåres envishet och brist på psykologisk insikt och med samma allt ihåligare motivering.
Jag behöver knappast dra en lång rad exempel, här bara en reflektion av ett av de senaste förslagen; om hur sjukförsäkringsersättningen ytterligare försämras.

Redan tidigare har jag noterat, med viss behärskad förvåning, att de nedskärningar som tidigare genomförts trots allt inte orsakat större och kraftfullare protester. Orsaken gissade jag var att hittills har nedskärningarna främst drabbat de som redan ligger, de som inte har en fast förankring på arbetsmarknaden genom arbetslöshet, tillfälliga jobb och långtidssjukdom. Eftersom en mycket stor andel av de med hyfsat stadiga jobb och goda inkomster samtidigt skyddats av avtalsförsäkringar som gett dem en bra bit över den vanliga sjukpengen, om de drabbas av sjukdom.
En konsekvens av detta förhållande var förstås att klyftorna mellan de som har (jobb) och de som inte har ökat.

När nu finansminister Anders Borg och regeringen vill lagstifta bort det skydd som avtalsförsäkringar kan ge, så kan det ses som ett aningen perverst utslag av rättvisetänkande. Skyddet som finns i avtalsförsäkringar skall avräknas så att den totala ersättningen vid sjukdom inte skall överstiga 75% av (den reducerade) inkomsten. Möjligen bortsett då från den politiska eliten och likställda.
Att förslaget bryter mot avtalsfriheten på arbetsmarknaden är ganska självklart, men det kan väl regeringen krångla sig förbi?

För visst är det väl rättvist om eländet omfattas inte bara av de sämst ställda utan även av bredare grupper innefattande en hittills tämligen välmående medelklass! Eller?

Hedervärd avgång.

Försvarsminister Mikael Odenberg (m) avgår. Något oväntat, trots att det var bekant att han och den unge finansministern inte var på samma linje om försvarskostnaderna.
Den utgång man kunde förväntat sig var att det antingen skulle bli en kompromiss nära Odenbergs linje, eller att denne snällt skulle godta direktiven från högre ort och ge avkall på sin uppfattning.

Dock, det visar sig att Mikael Odenberg står för sin uppfattning och därför inte kan ta ansvar för en försvarspolitik som först anger kostnaderna. Och sedan – inte anger vad som ska göras för pengarna – utan låtsas att det kan göras en anpassning till uppställda mål trots kraftigt lägre anslag.

Häromdagen redovisades att lilla Finland har ett många gånger starkare försvar än Sverige, med möjlighet att i en kris ställa upp många fler soldater, och detta till en mycket lägre kostnad. Men det visar inte att man kan leka med planer hur som helst, omställningar måste ske gradvis, för att inte ställa oss utan försvar. Och ska vi inte ha ett försvar så ska ansvariga (!) politiker tala om det för oss medborgare. Hittills har det mest varit dimridåer kring detta. Vi har lurats tro att vi har ett bra försvar trots radikalt lägre anslag samtidigt med ett allt större engagemang i vår omvärld i form av FN-uppdrag etc. På senare tid har också mer än antytts att en stor del av den svenska försvarbudgeten varit ett förtäckt stöd till den svenska försvarsindustrin
(sysselsättningsstöd). Om det kan man tycka vad man vill, men det bör vara klart för alla att så är/varit fallet. Liksom att en omställning innebär konsekvenser av många slag.

Jag sympatiserar med Odenbergs uppfattning att saker och ting ska tas i rätt ordning. Att först måste man precisera vad man vill med försvaret, vad ska försvaras? Blir det något kvar i Sverige om tusentals militärer skickar på FN-uppdrag? Sedan ska man anslå medel till det man vill uppnå. Likaså sympatiserar jag med att han inte dagtingar med sitt samvete.
Det behövs fler politiker som inte böjer som rön för vinden när högre nivåer ryter till. Vi behöver rakryggade politiker som talar öppet om vad olika beslut innebär!

Bra och mindre bra ur nyhetsfloden.

Hör nu att medellönen nu, för en man, ligger på drygt 27.000 i månaden. Men någon tusenlapp lägre för kvinnor.
Hoppsan, där ser man vad man halkat efter. Inte undra på att det är svårt att få pengarna att räcka när fantasilöner verkar vara normen. Och man själv är så väldigt långt därunder. För utgifter och priser ligger mera på medellönenivå.

Jan Björklund, han som ska bli ny fp-ledare, vill stoppa ålderssegregeringen. Det var en bra nyhet från något oväntat håll. Kanske är det ett utspel tillkommet på initiativ av partisekreteraren Erik Ullenhag? Hursom helst, bra är det. Folk i 50-55-årsåldern är inte förbrukade. Tvärtom, då har de flesta tillägnat sig erfarenheter av stor betydelse för sin omgivning. Som yngre inte har.

Vårdnadsbidraget. En belastat ord, men varför inte? Valfrihet och valmöjligheter är ju bra, för människorna. Synd bara att det tycks bli valfritt också för kommunerna att införa det. Därigenom torde de flesta sosse-kommuner att inte införa det – och därmed neka sina invånare den valmöjligheten.

Susanna - hopp för idrotten!

Visst är det trevligt att se hur svenskar når framgångar i olika sportsammanhang. Eller över huvud taget när det nås bra resultat i härliga, renhåriga tävlingar.
Men det är några saker som alltmer skymmer det idrottsliga och gör det till en blandad upplevelse med dagens idrottande, speciellt då på toppnivå.
Det ena är all denna doping. Fusk av olika slag.
Det andra är att pengarna är kung. Att äran har allt mindre betydelse, att det är pengar, prispengar, bonusar och sponsorspengar som räknas. Ishockey- och fotbollsspelare som har mångmiljoninkomster. Inkomsterna på fantasinivå för toppidrottare av att vara reklampelare. Och doping etc kommer väl av kampen om pengarna.

Läser nu i alla fall en liten artikel som ger ett visst hopp om att det ännu verkar finnas idrottare som inte sätter den egna plånboken främst. Häcklöperskan Susanna Kallur, hon skänker sina sponsorspengar till fattiga barns skolgång om hon uppnår de mål hon sätter. Ju fler mål hon når, ju fler afrikanska barn får gå i skolan.

Jag är väl gammaldags, men jag erkänner att det känns bra att det ännu finns de som inte sätter egennyttan främst.

Terroristerna låts segra?

Bengt Westerberg, idag RK-ordf, sa några tänkvärda ord i radion idag(5 aug) apropå hur alltfler tummar på rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Bland annat såväl Sverige som USA.
Misstanke om framtida terrorhandlingar används för att neka folk att få komma till Sverige, flyktingar och andra. Detta utan att ange sakskäl för detta, SÄPO kan dölja sina skäl. Allt är sker i det fördolda utan rättssäkerhet eller offentlighet.

Detta menade Bengt Westerberg var att låta terroristerna vinna. De segrar om demokratin tummar på rättssäkerheten. Demokrati kan inte värnas genom odemokratiska metoder. Då har demokratins motståndare vunnit.

Ett skarpt uttalande, av den förre fp-ledaren. Jag saknar liknande uttalanden av dagens aktiva toppolitiker. Det är bara hårda tag. Vart tog demokratins innersta väsen vägen?

Onödigt sjuka?

Härom dagen rapporterades en utredning om att med högre sjukersättning så blev sjukfrånvaron längre. Och kostnaderna högre både för samhället och för diverse försäkringsbolag.
Två reflexioner om detta.

Först. Det blev, till stor del motiverat, ett stort motstånd och opposition när såväl denna som förra regeringen (s) skar i välfärdssystemen, t ex betr sjukersättningen. Dock, egentligen var det både bättre och sämre än som uppmärksammats i debatten. Bättre på så sätt att väldigt många, speciellt då de med bra jobb med goda anställningsvillkor, inte alls drabbats. De fick sina 90%. (OK, efter diverse strul, men ändå.)
Men sämre, eftersom de som verkligen drabbas, det är de med sämre inkomster och sämre anställningsvillkor, eller som är utan jobb när de blir sjuka. Dvs, de som hade det sämst, drabbas kraftigast av båda regeringarnas politik.

För det andra. Varför utgår kommentarer om att sjukfrånvaro är detsamma som fusk? Speciellt då om det gäller lång sjukdom. Nog kan det förekomma, men inte är det regel. Jag kan tänka mig att den längre sjukfrånvaron faktiskt beror på att man behöver lite längre konvalesens än den lägre ersättningen indirekt tillåter. Att låg sjukpeng tvingar en del människor tillbaka till jobbet innan de är helt återställda. Vilket kan innebära att de då inte har full arbetskapacitet, eller t.o.m blir sjuka igen.

Eller är det så att folk med dålig ekonomi av någon orsak har bättre hälsa och tillfrisknar snabbare än de med med bättre ekonomi och goda sjukersättningsförmåner? (OBS ironi.)

Krypandet för diktaturens Kina

Kina president är på Sverigebesök. Kommunist-Kinas. Det demokratiska Kina (Taiwan) pratas det inte om, det är mer eller mindre satt i karantän.
Visst, kommunist-Kina är en ekonomisk stormakt numera, mycket pga den billiga arbetskraften.
Arbetmiljön är också dålig. Mänskliga rättigheter finns knappast. Men pengar luktar inte, menar tydligen många.

Det känns märkligt att Sverige ska krypa för och fjäska för denne representant för världens största kommuniststat. Kommunism är diktatur. Det var inte så länge sedan de blodiga dödsskjutnigarna på Den Himmelska fridens torg (makabert namn i detta sammanhang).
Nu invänder någon att dagens regim i Kina inte precis styr enligt kommunismens regelbok med hårt styrt planekonomi. I stället är det en kapitalistisk ekonomi.
Må så vara, men den (mycket råa och primitiva) kapitalism som Kinas ledare tillämpar, den innebär inte att det är demokrati! Tvärtom kan man tycka att den mix av diktatur, kommunistisk retorik och rå kapitalism är en sällsynt dålig mix. Den förenar de värsta sidorna av båda sidorna. I vart fall är resultatet att klyftorna mellan fattiga och rika växer i Kina. Det välstånd som skapas är koncentrerat till vissa regioner och en ny överklass. Yttrandefrihet finns inte, kritiker bestraffas och jagas. Kina är ett land som inte precis är varsamt med användande av dödsstraffet, tvärtom.

Jakten på nya marknader verkar ha gjort att regeringar och företag i väst, inkl Sverige, tiger om diktaturen och Kinas ständiga och grova brott mot mänskliga rättigheter. Jag menar att det är skamligt. Att sälja sin själ för pengar.

Nu kan man förstås hoppas att på sikt inte kommunismen kan bestå ens i Kina. Ju fler som får smak på kapitalismens goda, desto bättre. Och de kommer att kräva demokratisering.
Men, ska man tro på att Kinas ledare är så pragmatiska så borde demokratiförkämparna i Kina få stöd av den demokratiska världen. Säga att visst, vi handlar med er, men vi vill se tydliga steg i demokratisk riktning. Inte bara att en överklass blir så rik att den kan köpa både mobiler och bilar.

Kina behöver en Jeltsin!

Svart 6 juni.

6 juni - Svart nationaldag.

Det började med en tryckande värme som förtog all lust att gå iväg och på något sätt fira nationaldagen. Och hur firar man den, egentligen?

Efter några timmar kom så meddelandet: Povel Ramel är död. Inte helt oväntat, men ändå en chock. Många har redan berättat om sin chock och sina minnen.
Själv tycker jag att det är omöjligt. Han var för stor! En del av den svenska folksjälen, utan att vara på minsta sätt inskränkt nationalistisk. Tvärtom. Men en genial ordvrängare och musikant. Som var både rolig och bitande ironisk utan att vara elak. Visst, han var ett geni.

Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Minnena är så överväldigande.

Men nog är det konstigt att vi får meddelandet just den 6 juni. Nationaldagen.
Dock, han avled redan igår kväll.

Pengar eller skilsmässa.

En forskare vid Umeå Universitet har kommit fram till att det är fara för äktenskapet vid arbetslöshet, om man är – man. Vid mannens långtidsarbetslöshet så begär kvinnan ofta skilsmässa.
Men om kvinnan är arbetslös, då är det en annan sak. Att mannen har god ekonomi är alltså mycket viktigt för många kvinnor. Men kvinnans ekonomi har ingen betydelse för om mannen håller fast vid äktenskapet eller inte.
Det låter som en gammal fördom, att kvinnor gifter sig för pengar. Men nu har forskare bekräftat fördomen. I denna jämställda tid. Vad ska man tro?

Hoppas att jag har fel !

Allt fler partidistrikt inom fp rapporteras nu stödja Jan Björklund som ny partiledare. Jag är skeptisk till honom. Samtidigt så minns jag att när Bengt Westerberg skulle väljas så hade han en kameral högerframtoning, som gjorde mig betänksam. Skrev t.o.m ett brev till Lars Lejonborg om dessa tvivel, och det visade sig att han delade dem. Westerberg blev den bäste och klarast socialliberale fp-ledaren sedan Bertil Ohlin. Så fel man kan ha.
Nu påminns jag om detta i ett nyhetsbrev från Olle Wästberg (fd statssekr hos Ann Wibble mm). Han var också emot Bengt W den gången, liksom Peter Örn (en gång en utpräglad socialliberal partisekreterare), och Olle Wästberg menar att Jan Björklund kan överraska i positiv riktning när han får framträda i helfigur.
Jag hoppas verkligen att jag har fel och att Olle Wästberg har rätt. Dock tror jag att en postiv överraskning skulle underlättas om Björklunds omgivning, dvs vice partiledare med flera, redan från början består av goda socialliberaler. Som exempelvis Cecila Malmström och Birgitta Ohlsson. Med Erik Ullenhag kvar som partisekreterare. Och med Staffan Werme (kommunalråd i Örebro) inom räckhåll.

Skattemedel till lagbrott

Så var det detta att ett antal kvinnor i en kvinnojour frikänts trots att de skyddat en kvinna som helt emot lagen tagit barnen från umgänget från dess far, under många år dessutom. Domstolen ansåg att kvinnojouren inte är en offentlig verksamhet och därför inte behöver fråga folk om deras motiv etc för att få jourens hjälp. Någon vilja att kolla upp den andra partens åsikt fanns inte, lika lite som de kollat upp vem som enligt lagen hade rätt till barnen.
Nå, all rim och reson är väl ändå att inte så helt lita på en parts utsagor i denna typ av frågor. Här tummas friskt på sanningen.
Dessutom, kvinnojourerna arbetar oftast med skattemedel, även om de inte formellt är offentliga inrättningar. Att skattemedel ska gå till verksamheter som bedriver lagtrots och begår lagbrott, det är väl ändå helt orimligt!

Att skydda utsatta kvinnor från misshandel är en helt annan sak än att ta lagen i egna händer. Mot lagen.

Fredagen den 11 maj.

Vår lille son blir idag 1 år och 8 månader. Hör att studenter i Sverige (men studien gjordes visst i Lund) dricker för mycket. Alldeles för många som dricker för mycket. 85 % av tjejerna och 72 % av killarna är i riskzonen, dvs konsumerar för mycket för ofta. Helt osannolika siffror, men har man sagt det i radion så...
Är det därför som det också uppges att en mängd ungdomar exponerar sina sexuella aktiviteter på internet. “Vi var berusade”, säger de som “ursäkt”.
Betr gruvstrejken så uppmärksammas nu alltmer att gruvarbetarnas grundlön ligger högre än många akademikers lön. Med tillägg blir skillnaden ännu större. Men alla jämför sig ju med de som har det bättre. T ex med ministrar, eller direktörer. Och direktörerna jämför sig med USA-direktörer. Samtidigt ser vi att inflationen tar fart igen. Kejdereaktion.
Som ett nytt bevis på att “Sverige-är-bäst” kan man se att försvarsministern (m) anser att svenska splitterbomber inte är farliga för civila. Det gör dem unika... Därmed går han emot den överenskommelse som gjorts, framdriven av Birgitta Ohlsson (fp) , om att Sverige ska motarbeta användningen av splitterbomber. Dubbelmoral, modell (m).
Dubbelmoral, modell Göran Persson, är ingen nytt. Men nu gäller det hans nya knäck som konsult, som han lagt upp så att han ska kunna ha lön både som konsult och statsrådspension utan avdrag på den senare. Dubbel ersättning alltså. Men mer än halverat anseende, ifall han skulle ha något kvar.

Gruvstrejken slut, men...

Så slutade den olagliga gruvstrejken på onsdag em. Det var bra det. För vilda strejker är olagliga. Så är det faktiskt.
Sedan kan man i och för sig ha olika åsikter om det finns något skäl till dem som man kan känna sympati för.
Jag känner ingen sympati för denna vilda strejk. Däremot så har jag förståelse för den frustration som många kan känna när höjdarna i samhället, inbegripet dirketörerna i de större bolagen (och en och annan politiker) skor sig utan tanke på samhällsansvar eller solidaritet. Men det försvarar inte en vild strejk.
Oavsett om nu denna strejk ger något påtagligt resultat för de strejkande, vilket är tveksamt, så gav det fel signal till de lågavlönade, vilket gruvarbetarna inte är. Arbetarna visade inte heller solidaritet.

Som man sår får man skörda.

Gruvstrejken är de giriga direktörernas fel.

Gruvarbetarna i Kiruna är sannerligen inte lågavlönade. När de nu strejkar vilt, trots avtal, är det inte för att de precis svälter.
Nej, anledningen är att LKAB går väldigt bra just nu, pga av världskonjunkturen och malmpriserna. Faktorer som ofta svänger rejält såväl upp som ned. Men gruvarbetarna vill vara med och få en större del av kakan, och hänvisar till direktörernas kraftiga och oblyga lönelyft.
De giriga direktörerna har därmed bäddat för dessa bekymmer. Sår man vind får man skörda storm.

Och inte lär ett extra lyft för gruvarbetarna gynna jämställdheten och de traditionellt lågavlönade kvinnojobben. Några fyra tusen extra i månaden lär de aldrig få se, i stället ökar klyftan mellan mansjobb och kvinnojobb.

PR-Persson

Så gick Göran Persson över till en moderat PR-byrå för att få ihop pengar till sin herrgård. I och för sig begripligt, eftersom han vill leva godsherreliv.
Dock, ytterst pinsamt för socialdemokratin, att allt fler av deras fd toppolitiker så lätt byter sida. Det är en stor belastning för dem, sänker trovärdigheten. Tyvärr ökar det även politikerföraktet i allmänhet. Att ledande politiker som hoppar av blir PR-män och lobbyister för verksamheter som de tidigare haft att sköta som politiker, många upplever det som jäv. Naturligtvis är det just Perssons kontakter som politiker som PR-byrån vill utnyttja.
Frågan är om det verkligen ger dem den PR de vill ha.
Viktigare är det principiellt tveksamma när denna typ av avhopp, sidbyten sker. Att Carl Bildt gratulerar Persson till dennes nya knäck får ses som ganska så grym ironi...

Vill m höja bensinskatten?

Nu signalerar Anders Borg, finansminister (m) att bensinskatten kan höjas pga klimathotet. Visst är utsläppen från bensin farliga för miljön. Men skall därför vanligt folks nyttjande av bilen stoppas?
Borg tror mycket mera på ekonomiska styrmedel (höjda skatter) är på stimulanser och ändrade attityder.
Det är möjligt att han har rätt. Men blir det därför rättvist - eller effektivt? Höjda skatter på bensin innebär att de som har en god inkomst (eller mer) kan fortsätta köra sina bensinslukande bilar. Eller som riksdagsledamöter och ministrar, åka taxi på skattepengar. Eller, som Stockholmare nyttja väl utbyggd och subventionerad kollektivtrafik.
För oss andra, som inte bor i Stockholm och som har låga eller normala inkomster innebär det våldsamma ingrepp i vår vardag. Vi måste ställa, eller sälja, den helt nödvändiga bilen. Vi tar oss inte till jobbet och fritiden utarmas eftersom det blir alltför kostsamt att skjutsa barn eller oss själva till olika aktiviteter, till sport- eller kultur.

Bensinen är redan alltför dyr för oss. Därför vore det bättre att ytterligare pressa bilfabrikanterna till att ta fram bensinsnålare bilar, att se till att motorstyrkan drogs ner (= sänker bensinförbrukningen), att ta fram mera av alternativa drivmedel. Och att de övergångsvis subventioneras.

Den nuvarande inriktningen är ju att skatta oss till döds för att minska energiförbrukningen. Att göra alternativ energi billigare, relativt sett, genom att beskatta olja och el. Men vad hjälper det den som inte har pengar nog? Den som har höga inkomster får en valfrihet, men vi andra vi får frysa och hålla oss hemma.

Är det en inriktning som räddar miljön, som skapar nya jobb och utveckling? Jag har svårt att tro att en eländigare tillvaro för vanligt folk "räddar miljön".
Nej, en sund sparsamhet, som inte framtvingas in absurdum genom skatter, kombinerad med teknikutveckling, det måste vara mera positivt på både kort och lång sikt.

1:a maj här och där

Första maj i år verkar trots allt inte ha varit mycket mera upphetsande än vanligt, trots att sossarna nu befinner sig i opposition. OK, visst försökte en och annan talare krydda sina tal lite mer än vanligt, det bjuder väl rollen som oppositionsparti. Men nog är det märkligt att ett parti som vill komma tillbaka till makten har så lite av offensivt tänkande framåt. I och för sig lär Mona Sahlin ha talat lite om behovet av omprövning och förnyelse, men det verkade tämligen blekt och tafatt. Det vanligaste inslaget i s-talarna retorik var kraven på återställare. En och annan sådan kan jag ha viss förståelse för, men inte är det mycket att bygga framtiden på att ständigt blicka bakåt. Speciellt om viljan att lära av gamla misstag inte är överväldigande.

Däremot kan man nog vara glad över att svensk politik, trots regeringsskifte och stundtals hårda ord, ändå håller sig till en verbal kamp. I Turkiet är det stora massdemonstrationer inför presidentvalet.
Och i Filippinerna t ex hålls val nu i maj. Där är det hårdare tag. Alltför hårda tag. Den nyblivne boxningsvärldsmästaren Manny Pacquiao, som kandiderar till kongressen, har blivit mordhotad och flera borgmästare har blivit ihjälskjutna. Det är förenat med livsfara att vara politiker där. Trots det är det vanligt att både idrottsstjärnor och populära skådespelare även försöker sig på en politisk karriär.

Sahlin avväpnar Björklund?

Hör att Mona Sahlin vill ändra sossarnas skolpolitik. Bort med flummet, sluta att gnälla om tidigare betyg och säga ok till ordning och reda och kunskap. Lärlingsutbildning är OK. Ja, hon signalerar till och med att det är dumt att säga nej till friskolor. Det är insyn och kontroll som är det viktiga, inte hur skolor drivs. Låter som fp under Bengt Westerberg.

Får Mona Sahlin med sig sitt parti, så avväpnar hon Jan Björklund (fp). Idag har han ju inget annat än skolpolitiken att komma med. I stort densamma som nu Sahlin verkar vilja acceptera. Det kan öppna för en återgång till det samförstånd kring skolpolitiken som en gång rådde mellan sossar och liberaler. Om än det verkar länge sedan nu.

Nu är knappast Jan Björklund den som vill samarbeta med sossarna. Hittills har han dock inte visat intresse för andra frågor...

Det positiva, förutom för skolan, är att en omsvängning hos sossarna i detta, är att det kan framtvinga en omorientering även hos fp i socialliberal riktning. Det finns ju ingen anledning för fp att ändra skolpolitik (annat än framtoningen av den), men när en paradgren försvinner som konfliktområde, då är dels inte Jan Björklund på hemmaplan längre. Dels måste fp bredda sig, ta upp och betona det sociala området bättre. Liksom återgå till försvaret för den enskildes integritet, för en liberalare invandringspolitik etc, vilket ju vacklat betänkligt under batongliberalernas tid.

Då kan inte fp agera som stödparti för moderaterna längre. Däremot återfår fp sitt existensberättigande. Något som många gamla sympatisörer känt tveksamhet inför under senare år.

Leijonborg ut - och sedan?

Så ska han gå då, Lars Leijonborg, redan vid höstens landsmöte. “Redan” skriver jag eftersom det verkade som att en del ville göra fallet mjukare genom att låta honom sitta ett år till.

Beskedet gör att det faller en tung sten från mitt bröst. Partiets inriktning sedan några år har gjort mig mycket bedrövad, och till slut har jag känt att jag inte kan stödja dess politik. OK, fortfarande är det det mest socialliberala. Men det räcker inte i den omgivning som finns. Centerns utveckling,t ex, har inte varit tillräckligt tydlig.

När Jan Björklund utmanade honom för några år sedan, så försvarade jag Lars ivrigt. Han föreföll då vara en garant för att socialliberalismen skulle förbli folkpartiets ideologi. Och Jan Björklunds framtoning var för mörkblå, som moderat light och en av batongliberalerna. Utvecklingen visar att jag hade fel betr Leijonborg som socialliberalismens försvarare, men rätt betr Björklund. Det kanske var så att Lars gick åt höger för att blidka Jans anhängare.

Det som gör mig bekymrad nu är att Jan Björklund återigen av många förs fram som kandidat till partiledarposten. Visserligen har Jan som skolpolitiker uppenbara förtjänster, i sak. Däremot för han ofta fram sina förslag som om han vore en moderat “lag-och-ordning”-förespråkare. Ingen vet med säkerhet hur han skulle profilera fp som ledare. Kanske kan en ny partistyrelse med kraftig socialliberal inriktning balansera och se till att han inte gick till överdrifter? I vart fall om dessutom de vice partiledarna blir tunga socialliberaler.

Bättre vore dock om Cecilia Malmström valdes. För den breda allmänheten är hon inte så känd, annat än som Marit Paulsens parhäst i EU-parlamentet. Och numera som Europaminister. Men med tre år till nästa val så borde det kunna avhjälpas. Det viktiga är att hon är den som visat mest av socialliberal profil av tänkbara kandidater. Så t ex tror jag mig veta att hon t ex inte var förtjust vare sig i fps ståndpunkt betr övergångsreglerna eller i den överdrivna buggningshysterin.

Folkpartiets framtid beror således inte bara på Leijonborgs avgång utan på vem som blir hans efterträdare. Och dennes närmaste omgivning.

För både Leijonborg själv och utbildningspolitiken så vore det däremot bra om han sitter kvar som utbildningsminister.

Är delad VAB katastrofen för fp?

Jag kan förstå dem som tar sig för pannan när "fp föreslår" att vård av sjukt barn ska delas 50-50 mellan makarna. OK, jämställdhet är viktigt, men någon gräns för klåfingriga beslut, som lägger sig i hur folk ordnar sin vardag, måste finnas.

Förslaget är dumt, och visar bara att förslagsställarna lever för långt från människors vardag, eller helt snöat in på jämställdhet in absurdum.

Men förslaget är inte taget av fp, så med ett minimun av förnuft så blir det avvisat. Och faller i glömska...

Från tjuvarna i toppen till stackarna på botten.

Skrev tidigare om Jan Guillous “Tjuvarnas marknad” (se nedan). Strax efter den så läste jag “Svinalängorna” av Susanna Alakoski. Vilka kontraster! Tjuvarnas marknad handlar ju om de firade samhällstoppar som visar sig vara simpla gangsters, och ändå i stort sett klarar sig undan straff även om de ertappas. På nytt aktuellt genom den senaste insiderskandalen med inblandade från Nordea och Cevian.

Svinalängorna däremot handlar om de som mer eller mindre oförskyllt hamnat på samhällets botten. Här exemplifierade som invandrare, företrädesvis från Finland, låginkomsttagare och ofta alkoholiserade. Det ses ur barnets synvinkel. Börjar i grått, men på något sätt ändå idylliskt, om än mycket luggslitet. Gradvis förvärras det hela, flickans föräldrar och grannar sjunker allt djupare in i alkoholism. Mot slutet är det ett riktigt inferno, och man (dvs jag, som lyckligtvis sluppit att växa upp bland alkoholister, om än det var fattigt) undrar hur barnen över huvud taget orkar överleva. Ja, t.o.m känna kärlek till sina trasiga föräldrar.
Livet är märkligt. Och kontrasterna är skarpa mellan de som anses som samhällets toppar och de som lever på samhällets botten.

Fps riksmöte

Det är kanske inte så kul om media fokuserar på ett parti precis när det diskuterar partiledarfrågan. Så det troliga kanske är att Leijonborg trots allt får sitta kvar ett år till, trots de stora betänkligheterna emot honom. Lite av "lam anka" blir han nog ändå. Frågan om vem som ska efterträda känns sannerligen inte löst.

Så bedömer jag stämningen inför helgens riksmöte i Örebro, där några hundra "ledande folkpartister", mest kommunalpolitiskt verksamma, samlas för gemensam uppbyggelse. Men med en med rätta ifrågasatt partiledare är det frågan om det blir någon större kick för de närvarande.

Och landsmötet i september kan bli en nervös tillställning.

Fp-ledare?

Det spekuleras alltmer om när Leijonborg ska avgå. Han vill inte själv, men det vill många andra.
Själv tycker jag verkligen att han ska ta chansen att gå nu vid landsmötet i höst. Han har gjort sitt som partiledare. En del bra, men på senare tid har det varit övervikt åt det dåliga, dvs han har lett fp bort från socialliberalismen. Vart fp har gått är mera otydligt.
Däremot kan han stanna som utbildningsminister.
Det som är bekymret är efterträdarfrågan. Några av de som ofta nämns kan jag svårligen tänka mig, de skulle leda än mera bort på fel väg. Jan Björklund eller Johan Pehrsson är inga socialliberaler precis. Inget fel på lag och ordning, men det kan bli FÖR mycket. Batongliberalism är inget för mig. Knappast för andra liberala människor heller.
Jag kan tänka mig Cecilia Malmström, om hon pallar för jobbet. Nyamko Sabuni ger ett lite blandat intryck ideologiskt, och hon verkar hon nog alltför intellektuell för att attrahera större väljarskaror. Erik Ullenhag och Birgitta Ohlsson kanske är aningen för unga än, annars förefaller de vara goda och stridbara socialliberaler, som nog kunde återföra fp till den rätta vägen. Om de fick chansen för de batongliberaler och andra spridda odefinierade grupper av opportunistiskt slag som idag tagit alltför stort utrymme.
Men den enda som folk känner till utom Leijonborg är väl Jan Björklund, så det blir en lång och tuff uppgift för en ny ledare att göra sig känd. Och uppskattad.

Varför rösta efter samvetet?

I LibNet, det fria alternativ som uppstod när fp stängde sitt debattforum på internet, har diskuterats fråga om samvetsröstning. Däri har en skibent uttryckt tvivel om det riktiga att tillåta röstning efter samvete och åsikt. Detta med hänvisning till att det förekommer ett antal åsikter som han anser felaktiva, ex-vis om alkoholpolitik mm.

Först: principen om samvetsröstning ser jag som en fundamental liberal princip för hur riksdagsledamöter får (och ska) uppträda. Likvärdigt med fria och allmänna val för oss andra. Och i princip inte avhängig av vilka åsikter de har och om vi gillar dem eller inte.

För det andra: vanliga riksdagsledamöter ingår inte i regeringen. Det gör bara ministrarna. För riksdagsledamöter är frågan om de ska vara röstboskap eller om de ska stå för de idéer och principer, vilka de gått till val på. OBS, idag har vi personval, om än alltför svagt markerat pga partiernas vilja att ha just lydiga nickedockor.

För det tredje: De exempel, som de socialliberala ledamöterna Barbro och Birgitta gav är frågor där möjligen vissa delar av fp-gruppen kan ha en lite konservativ syn, vilken dock är betydligt större i de andra allianspartierna! Men man kan omöjligen påstå att dessa två kvinnor skulle vara socialkonservativa! Tvärtom!
De står för goda radikala (social-)liberala värden såsom respekten för den enskilde, frihet, omsorg, bistånd och religionsfrihet etc.

För det fjärde: Om ett parti svängt i sin uppfattning, t.o.m. vacklar betr sin tidigare idéologi så har rimligen dess enskilda medlemmar och företrädare full rätt att kämpa för sin uppfattning så länge de orkar, även om partiet svängt, utan att de ska tvingas ut.

För det femte: Att riksdagsgruppen inte skulle återspegla sina väljares värderingar i de nämnda frågorna verkar vara ett något våghalsigt uttalande. Det brukar dock vara så att ledande politiker (kanske ska vi räkna riksdagsledamöter dit) som mera radikala än sina väljare. På gott och ont. Det kan man tycka vad man vill om, men enl min mening ska inte någon tvingas att rösta emot sin absoluta övertygelse eller sitt samvete i någon för denne viktig fråga. (Och det finns ju mängder av mindre frågor och sådant som inte är speciellt ideologskt tydligt.)
Sedan får väljarna fälla sin dom i sinom tid. Även det på gott och ont.
Och det förefaller rimligt att ideologiskt medvetna politiker försöker gå före opinionen. Det ser jag som radikalt liberalt.
Att bara sätta upp fingret i luften och se vartåt det blåser känns mera konservativt och opportunistiskt. Inte liberalt.

Ska samvete och ideologi styra, eller ska riksdagsledamöter vara röstboskap.

De socialliberala riksdagsledamöterna Barbro Westerholm och Birgitta Ohlsson (fp!) har givetvis rätt när de i det liberala veckomagasinet NU nr 15/07 kräver att det ska tillåtas fri röstning i frågor av samvetskaraktär. Det är så självklart att det inte borde behövt påpekas och krävas. Att det ändå måste sägas visar hur illa det är ställt. Det visar att det finns en överkänslighet i Alliansledningen. Det visar att liberalismen sitter trångt, liksom självfallet hur illa samvetena plågas hos de som fortfarande håller sig med sådana.

Ett av mina första minnen av politik var när jag som ung pojke i När-Var-Hurs årskrönikor över riksdagsarbetet kunde läsa hur länets fp-riksdagsman, Gottfr. Fröderberg från Arbrå, i ett flertal frågor gått emot partilinjen. Då kände jag att han var en sann liberal!

Om man vill påstå att fp fortfarande är ett liberalt parti (en del påstår att det finns vissa fragment av socialliberalism kvar också, vilket dock i så fall är just bara fragment) så borde samvetsröstning vara ett självklart ställningstagande. Annars är ju risken uppenbar att högerkantringen blir fullständig. För ett liberalt parti är det en överlevnadsfråga - och samvetsfråga – att inte lägga sig platt för högerpolitik, vare sig den är socialkonservativ eller s.k. nyliberal, oavsett partibeteckning. Och inte ens i ett regeringssamarbete!

Sjukt om intyg

Än en gång, ett sjukt regeringsförslag. Denna gång om krav på läkarintyg från första dagen.
Vilken anstormning det kommer att bli hos vårdcentralerna. En överlastad sjukvård kommer att kapsejsa pga pappersarbete.

Ett grundkrav borde förstås vara att intyget/besöket betalas av arbetsgivaren.

F.ö. är det lätt att tänka sig vilka möjligheter till godtycke och trakasserier detta öppnar upp för.

Regeringsförslag utan trumpetstötar

Det var stort PR-pådrag när regeringen offentliggjorde sina förslag om förmögenhetsskatten och fastighetsskatten. De tänkte att det skulle ge plus i opinionen kantänka. Trots inte bara skönhetsfläckar i förslagen, utan stora revor främst betr fastighetsskatten (t ex retroaktiv höjning av reavinst och ingen sänkning för bortåt hälften av villaägarna).

Det var däremot påfallande tyst när de i onsdags la förslag om ny skatt på trafikförsäkringen. En skatt, som dels innebär en ny princip, dels drabbar normalbilisten med sådär sjuhundra mera i försäkringskostnad om år. På topp av allt annat alltså.

Tanken är att trafikskador ska drabba bilförsäkringen. Men i konsekvensen borde då rökare betala via någon obligatorisk rökarförsäkring för de skador rökningen åsamkar. Likaså bör de som dricker sprit obligatoriskt betala en försäkring för de skador alkoholen medför för samhället.

Det är intressanta perspektiv som öppnar sig. Och gigantiska obligatoriska försäkringsavgifter för ditten och datten. Om man drar ut konsekvenserna.
Frågan är bara vad som skulle motivera de skatter vi också betalar.

Fastighetsskatten byter namn. Och alt förslag av mig.

Så ska Alliansregeringen infria ytterligare ett vallöfte, det om fastighetsskatten. I vanlig ordning blir det tydligen inte riktigt som det var tänkt eller uppfattats i valrörelsen.
Av de uppgifter som hittills kommit ut verkar det bästa vara att en reell sänkning sker för de som bor i hyresrätt. Att de rika gynnas är en naturnödvändighet, i vart fall för de rika som skaffat sig dyra och flotta hus med högt taxeringsvärde. De har självfallet haft hög fastighetsskatt. Tar man bort en skatt så gynnas de som tidigare betalt den. (Betr förmögenhetsskatten så betalades den dock inte av de riktigt rika, utan mest av en medelklass, som lyckats amortera av sina huslån.)

Det som verkar märkligt är att vanligt folk åter kommer sämst ut. Vanligt folk med enkla kåkar, och låga eller normala inkomster. De ska i st för fastighetsskatt drabbas av en kommunal avgift upp till 4.500 kr . Kommer någon kommun att ta ut mindre? Det innebär ungefär vad de flesta, utanför de överhettade stortstadsområdena, betalar idag. Att sätta ett “tak” på att avgiften inte ska överstiga 1 % av taxeringsvärdet visar att det blir en oförändrad skatt för många, om än med nytt namn. Fastighetsskatten är ju idag 1 % av taxeringsvärdet. Ska alla få en sänkt kostnad borde taket ha satts vid säg 0,6 % av taxeringsvärdet.

Som förslaget redovisats hittills så är det bara ett nytt namn på den gamla skatten för väldigt många människor med normala hus utanför storstäderna. Plus att de ska betala en reavinstskatt på 30 % i st f idag 20 %. En faktisk försämring alltså. I princip är det vettigare att betala en reavinstsskatt när man säljer, och alltså får in pengar, än att betala för ett innehav. Men den höjningen var våldsamt stor.
En del kantigheter med det gamla systemet där taxeringsvärdena för hus i attraktiva lägen plötsligt stigit bara för att grannarna sålt sina hus med stor vinst, det försvinner nu, tack och lov.
Men en oformlighet som kvarstår, förutom att förslaget gynnar välbeställda i storstäderna, är att det innebär att skattebyråkratin för att åsätta villor taxeringsvärden måste behållas.

Detta är ju ett kostnadskrävande bevis för att skatten de facto inte avskaffas, bara byter namn.

Jag har tidigare förespråkat ett avskaffande av fastighetsskatten. Inte att den skulle döpas om. Nu uppstår en "hädisk" tanke. Behåll skatten, men sänk den till 0,5 % av taxeringsvärdet, och undanta de första 400.000 av värdet från beskattning! Då skulle folk i vanliga villor slippa skatten eller i vart fall få den kraftigt sänkt. Medan de med verkligt dyra hus (som bara folk med höga inkomster och förmögenheter har råd med) visserligen också får sänkt fastighetsskatt, men de får ändå betala en del för sitt lyxboende. Och höj reavinstskatten till omkring 25 %, inte till 30 %.