Sorgsna kommentarer av en gammal jazzordförande (SJR) (Om Leif W och Aneby Jazzklubb)

 Notering 18 febr 2022.

Så kom årets första nummer av JAZZ/OJ.

Det var inte roligt. Dels en stor artikel om att trumslagaren Leif Wennerström avlidit. Han var nog den trumslagare som jag hört oftast live, inte minst p g a att han var Bernt Rosengrens favorittrummis. Och han förekommer givetvis på en hel del skivor. Första gången var nog vid en spelning på "Gretas place" (dvs Club Artibus) i Gamla stan. Där spelades också in en del av SJR´s första skiva, "Improvisationer", som också blev Gyllene skivan. Med Bernt Rosengren och Leif Wennerström bl a. Under den aktuella tiden var jag SJR-ordförande. (SJR = Svenska Jazzriksförbundet, numera Svensk Jazz - Riksjazz). Medlem i SJR blev jag 1961, fick diverse kontakter och uppdrag (Jazz-Nytt- redaktör, informatör och sekreterare) som ledde till ordförandeskap ett par intensiva år, och sedan en avtrappning under några år.

(Under pandemitiden avled f ö Också Bosse Skoglund, en annan veteran inom trumslagarskrået. ) Något märkligt att läsa i JAZZ/OJ att Leif W avled redan den 28 april ifjol. Noterar även att förutom Leif W ägnas ytterligare fem nyligen avlidna jazzpersonligheter utförliga In Memoriam-texter i JAZZ. Därtill nämns att också ett tiotal internationella jazznamn avlidit, med bara namn och födelse- och dödsår angivna.

Sorgliga, trista nyheter.

Dels ännu en trist nyhet, som också den har en koppling till min aktiva tid i SJR. Det är att Aneby , jazzklubb tar paus under detta år, 2022. Klubben bildades 1961, och drevs av ett antal personer som var aktiva och pådrivande även i SJR och dess omvandling, och som nära samarbetande mig under 1960-talet. Aneby var dessutom "stationeringsort" för SJRs första (administrativa) kansli ett antal år, vid uppbyggnaden av SJR. En del Aneby-klubbister fortsatte dessutom även något eller några ytterligare decennier, - inte minst då vännen Göran Engström, mångårig förbundssekreterare i SJR, som också var den drivande intill slutet, i jazzklubben. Där de kvarvarande nu tar paus. Jag hoppas verkligen att nya, yngre krafter tar vid så att jazzen får liv i Aneby igen.

Pausen i år, och dess orsaker, känns sorglig för mig p g a av vad AJK betytt inte bara för Aneby, utan också för SJR och jazzen i Sverige.

Jag skulle kunna skriva mycket mera om detta, men intresserade kan finna mera både om Leif Wennerström och Aneby Jazzklubb i det precis nu utkomna numret av Jazz/OJ (som också har en lång historia - men fortfarande lever!) Gör det! Jag vill också nämna att Göran Engström inför SJRs 50års-jubileum 1998 skrev en väl genomarbetad historik, som både innefattar de första 20 åren och omvandlingen 1968 och utvecklingen till 1998 , där riktlinjer och ideér drogs upp till viss del redan före 1968 av bl a de som då tog över, och som lett till att Svensk Jazz är vad det är idag... (PS. "bl a" ska tydas som förutom styrelsen som tillträdde april 1968 så hade resonemang om SJR nya inriktning förts med t ex Anders Kling (som en kort tid var ordf), och Kurt Lindgren, basisten. DS.)

Lasse Werner en lycklig (?) skit, med många vänner

Fick precis hem boken om Lars Werner, "Lasse Werner, En lycklig skit. Den svenska jazzens gossen Ruda", av brodern Mats Werner (Gidlunds förlag).

Hur ska jag börja? Detta är inte en recension, utan mera en redovisning av hur jag känner att ta i boken, bläddra i den och läsa några sidor. Och det är är många sidor - härligt - och massor av bilder. Och med boken (i det facila priset) följer en CD och en DVD.

Förutom att boken redan vid första anblicken ger ett gediget och genomarbetat intryck så slås jag av de härliga musiker som spelar med Lasse Werner på de spår som finns på CD-n. Nej, jag har inte hunnit lyssna på den. Den har 17 spår, varav jag nog har en del i andra versioner, men inte just dessa.

Men musikerna; det är ju i stort sett hela den unga, moderna jazzmusikergenerationen som var aktiv de år jag själv blev frälst av jazzen. "Frälst" är det uttryck som Lasse själv lär ha använt när han beskrev hur Dizzy Gillespies musik fångade honom.
Musiker som Jan Wallgren, Bernt Rosengren, Torbjörn Hultcrantz, Sune Spångberg, Börje Fredriksson, Bosse Skoglund, Bo Wärmell, Kurt Lindgren, Rune Carlsson, Idrees Sulieman, Bertil Lövgren, Göran Östling, Leif Wennerström, Jan Carlsson, Bengt Ernryd, Christer Boustedt, Gösta Wällivaara och många andra.

Jag blir varm och glad i kroppen av dessa namn, hör i mitt inre musik som jag både hört live många gånger och som jag har på otaliga LP-skivor - och på en och annan EP och CD. Men tiden är knapp och mängden skivor gör att många "äldre" skivor nu stått ospelade i skivhyllorna i alltför många år. Ibland räcker det nästan att bara ställa sig vid skivhyllorna och kolla in vad som är där - musiken finns inne i mig. Men visst, önskar att jag kunde spela om dem igen. Inte så lätt när jag får en 20-30 skivor i handen vid en snabbkoll, men möjligen hinner spela en av dem just då...

Nå, Lasse Werner var vad som kallades "modernist"  under 50- och 60-talen. Och det jag först fastnade för var nog hans skriverier i OJ. Jag började med traditionell jazz, även om jag mycket snart inte bara gillade swing utan även be-bop, budskapsjazz och annat som kallades modernt. Lasse verkade, trots sin modernitet, ändå känna till och ha förståelse för äldre jazz i högre grad än andra modernister. Samtidigt som han väckte intresse för modern jazz. För visst var han influerad av och inspirerad av en massa amerikanska musiker, som Gillespie, Parker, Monk, Bud Powell etc, men ändå var han helt unik. Både som musiker och kompositör. Och till det var han knappast den tillbakadragna musikern som satt/stod tyst på scenen. Han gjorde ofta sin musik till en happening, där vad som helst kunde hända. Och gjorde det. Musiken blev teater. Och han skrev och spelade musik till teatersammanhang. Och han var en entusiastisk organisatör och inspiratör till spridande av jazzen och för att ge musiken och musikerna fler chanser att visa upp sin musik.

Och flera, men inte alla, av hans medmusikanter hade denna utåtriktade inställning till (den moderna) jazzen, om än i varierande grad och intensitet.

Jag bodde långt från storstaden dessa år, och lärde känna musikerna främst genom radio och skivor,  men inte minst genom mitt allt intensivare jazzintresse som även innebar ett djupt engagemang i SJR, så tog jag mig till Stockholm då och då och diverse festivaler. (Liksom jag hörde en hel del livejazz under de år runt och strax före 1980) som jag arbetade i Botkyrka utanför Stockholm.) En och annan musiker kom jag lite närmare in på livet, trots min blyghet. Nej, inte Lasse Werner, men t ex Kurt Lindgren (tyvärr sedan länge bortgången som så många andra i de årgångarna) som också hade en hel del intressanta och givande synpunkter på hur SJR skulle arbeta. Dvs som ett slags allmänt "jazzfrämjande", musikerna hade ju Emanon och FSJ.

Inledningssidorna visar att Lasse Werner tycks ha haft en fin och kärleksfull uppväxt, i en välbärgad övre medelklassfamilj, där musiken fanns men knappast var det som fångade honom. Tvärtom, han avskydde lektionerna för pianotanten och att tvingas höra Tjajkovskij. Han hade planer på att bli ingenjör/tekniker. Tills han fick höra Dizzy Gillespie, och han blev frälst på den moderna jazzen. Köpte allt av Dizzy han kunde komma över och sprang på Nalen så ofta han kunde - trots att han egentligen var för ung. Övergav scoutlivet och modellplansbyggandet. Blev jazzmusiker. Och en känd och uppskattad och nydanande sådan inom den tyvärr minskande skaran av jazzlyssnare.

Så nog var han "en lycklig skit" på det sättet. Han spred glädje, musik ska ju byggas utav glädje, och av ett slag som inte bara var yta utan innehöll kvalitativa djup. Samtidigt visste, eller anande jag att det fanns mörkare moln också på hans himmel. Han kunde inte sköta spriten, var nog tidvis alkoholist  och fick diabetes, som han inte skötte om. Hade många svåra år under 80-talet, och dog alltför ung 1992. Boken redovisar tydligen dessa svår förhållanden och år också ärligt.

Nu ska jag försöka fortsätta läsningen av boken. Och vid lämpligt tillfälle även kolla in CD-n och DVD-n. Liksom kolla in även diskografin som ingår. Noterar att förutom broder Mats så skriver en mängd andra vänner och kollegor till Lasse i boken också. I  ett slags introduktion så uttrycker t ex sångerskan Monica Borrfors sin saknad efter Lasse Werner. Hon saknar hans färg, idag är det för mycket av stajlande, grönsaksätande karriärister på jazzscenen, hon saknar det milda vansinnet och det egna uttrycket som Lasse Werner hade.

Jag instämmer.

(Bilden ovan visar Lasse W till vänster och "själsfränden" Christer Boustedt till höger)