Alltså, jag läste nyligen om "Röde Orm" av Frans G Bengtsson. Fick den som yngling av min far, glömt det mesta utom vissa episoder. Och upptäcker att den faktiskt är en rätt skarp vidräkning (omedvetet av Frans G, eller ej) med den vikingatid som i slutet av 1800-talet och en bra bit inpå 1900-talet sågs som ett slags hjältetid. Vikingarna lyftes då fram som ideal för mod, styrka, självständighet och (om än väldigt geografisk begränsad) nationalism.
Läser man Frans G med dagens ögon, så framstår vikingarna i mycket som väldigt vidriga människor i en vidrig tid. Även om huvudpersonen Röde Orm och några till hade en del försonande drag. Men det var faktiskt en tid av våld, sjöröveri och allmänt plundrande. Handel i vanlig mening var rätt obetydlig del av det som vikingarna sysslade med. Att plundra och stjäla var mera "hedersamt" än handel. Så t ex avskydde Röde Orm och hans "fastlandssvenskar" hjärtligt de snikna gotländska köpmännen. Vikingarna ansåg sig som överlägsna, och ville inte beblanda sig med andre. Förutom att de helt samvetslöst kunde utnyttja kvinnor som de "träffade" (dvs våldtog och tog som slavar att sälja).
Nej, kvinnoförtryck, våld, hämnd. övergrepp, att ta, utnyttja och sälja slavar, att se ner på de som inte kom från ens egna trakter, de som inte höll på asagudarna (eller när vikingarna "blev kristna", se ner på morerna (muslimer) och de bysantinskt kristna), att bara se till sig själva (och eventuellt familjen och ätten), att bli rik och berömd för egen del, det var vikingatidens ideal och liv.
Jag förstår varför vikingarna idag ses som förebilder för sverigedemokraterna., hur de menar att "riktiga svenskar" är och skall vara. Dvs som själviska, inkrökta svin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar