Sjuksköterskorna är besvikna över att de inte fick mera än 0,5% mera pga strejken än de annars skulle fått. Varför det? Strejker brukar inte löna sig, speciellt inte för offentliganställda.
Problemet är att fackliga ledare känner sig tvungna att elda upp medlemmarnas entusiasm för strejken genom att ställa orimliga (ogenomförbara) krav. När så kraven inte går igenom så uppstår besvikelse. Det ligger ett slags automatik i detta.
“Alla” i Sverige vill ha rättvisa löner. Frågan är bara vad som är rättvist. Och betala, det skall alltid någon annan göra. Som avtalsrörelserna fungerar kan ingen få mycket mera än någon annan. Att komma sist och kräva mera än andra fått, det funkar inte. Avvikelserna kan bara bli marginella, möjligen med undantag för mycket små grupper. Avtalsrörelserna fungerar i stort sett konserverande vad gäller olika löntagargruppers löner i förhållande till varandra.
En sak borde dock fler tänka på. I vart fall om man vill ha ett samhälle utan djupa inkomstklyftor mellan olika människor. Inflationen, den måste man hata. Höga lönelyft driver upp inflationen. Inflationen gör att köpkraften minskar för de med lägst inkomster. Däremot gör den att det blir billigare att låna. Man betalar med mindre värda pengar än de man lånat. Och en del av räntan betalar “staten”, dvs vi andra som inte har råd att låna.
Den kris i världsekonomin, som uppstått i USA och nu börjar drabba vanliga svenskar, den beror ju på att människor som inte haft råd att låna, de har lånat, lurats in i en låneekonomi. Nu kan de inte betala och det blir kris för hela samhällsekonomin.
Med inflation ökar skillnaderna i samhället. De välbeställada klarar sig eller till och med gynnas, men de sämst ställa kan inte kompensera sig. De drabbas bara av högre priser.
Därför är det viktigare att bekämpa inflationen än att ställa stora lönekrav. Även för sköterskor och andra, som anser sig vara värda rejäla lönelyft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar