Jag har blitt Skolpartist.... men inte bytt ideologi

Jag har förstått att ett och annat ögonbryn har höjts när det blivit känt att jag kandiderar i höstens val (kommunalt) - och dessutom på Skol och landsbygdspartiets lista. Jag vill därför förklara bakgrunden och varför detta steg.

Rent allmänt bör detta vara av visst intresse för många av mina vänner som kollar min blogg, och/eller på Facebook. Men möjligen än mera för Pitebor, som känner till (eller inte känner till!) mina tidigare politiska aktiviteter i kommunen och annorstädes.

 Jag har inte bytt grundideologi. Jag har allt sedan jag blev politiskt medveten, och det blev jag mycket tidigt, varit socialliberal, vilket var detsamma som folkpartist. Var medlem och mer eller mindre aktiv i drygt femtio år. Då gick jag ur fp, men har behållit min grundideologi frisinne/socialliberalismen, dvs för frihet i gemenskap, en frihet som långt den inte skadar andra och med socialt ansvar. Frihet och rättvisa.  Fp´s tilltagande högerglidning i kombination med en mix av nykonservatism och udda populistiska inslag, den kunde jag inte i längden försvara och företräda. När Jan Björklund tog över ledarskapet för fp var det droppen.  Det har varit svårt att hitta ett (riksdags-)parti som passar min grundsyn. Namnbytet till Liberalerna (L) har ju inte gjort saken bättre, jag ser det som snudd på falsk marknadsföring, även om man ännu i högtidliga sammanhand talar väl om socialliberalismen, men numera kanske mest om liberalism utan prefixet social. Rent faktiskt skulle möjligen prefixet ny- framför liberal passa bättre. För det betyder ju egentligen nykonservativ... i vart fall i vissa avseenden.

Alltså, jag har, som jag antytt i tidigare bloggpost, beslutat mig för att stödja och till och med kandidera för det lokala Skol- och landsbygdspartiet i Piteå, SLP.  Ett parti som vid förra valet kom in under namnet Skolpartiet, som en direkt följd av de stora protesterna emot den regerande socialdemokratins planerade nedläggningar av flera landsbygdskolor.

Varför då nu SLP? Ja, det är ett lokalt parti, som i första hand hävdar skolans och landsbygdens intressen, och det på ett sätt som är förenligt med min grundideologi. Skola och utbildningsfrågor har följt mig i stort sett hela livet, som skoladministratör många år, som skolpolitiker, genom giftermål,  och som grunden för demokrati och utveckling. Jag har till och med sysslat lite med undervisning själv. Jag är dessutom uppväxt i mindre samhällen, delvis ren landsbygd och bor efter en del år i större eller mindre städer nu en mindre tätort på landsbygden, snudd på glesbygd. Därtill har jag alltid hävdat att en levande demokrati förutsätter en aktiv opposition, som håller ögonen på makten.

SLP grundades och leds av Anders Nordin, med bakgrund bl a i Miljöpartiet (som tidvis haft en del socialliberala tendenser - dock inte under de senaste åren), och med starkt engagemang i just skol-  och landsbygdsfrågor, och demokrati, hur den ska bedrivas och göras levande, så alla känner sig inkluderade. Så att makten granskas. Nu instämmer jag inte i alla detaljer i vad SLP i Piteå tyckt och föreslagit, men i huvudprinciperna - dessutom är taket högt i SLP.
Jag har också funnit att SLP nog är det parti som är mest aktivt i kommunen. Koalitionen under sossebefäl och stöd av vänstern och miljöpartiet, de administrerar och bestämmer. Men SLP är de som granskar och kommer med förslag på bätrre politik.

Några korta exempel på vad som är (eller bör vara) SLP-politik.
Bevara skolorna i byarna, underlätta för ett öppnande av de som lagts ner. Ge möjlighet för elever i trånga "tätortsskolor" att välja en glesbygdsskola där det finns utrymme, om de så vill - med skolskjuts. Försvåra inte för friskolor genom lägre skolpeng genom budgettrixande. Bevara även dansundervisningen i Piteå, det är en skam att den "förvisas" till Luleå.
Bevara samhällsservice i byarna i st f att lägga ner den. Samhällsservice (och skolor) gör det mera attraktivt att bosätta sig i byarna, för att arbeta där eller för att pendla till jobb.

Eftersom mycken samhällsservice t ex betr viss sjuk- och hälsovård mm, bara finns i Piteå C så bör parkering i stan, liksom ett bredare affärsutbud etc, vara helt avgiftsfri (och med minimal byråkrati), gärna utan tidsgräns (eller minst tre tim fritt) för alla som bor utanför centrum.
För att minska behovet av bilar, eller i vart fall begränsa användandet av de ändå nödvändiga bilarna, bör lokaltrafiken, vara fri/gratis för landsbygdens folk vid resor till stan. Dvs inte bara för stadsbornas centrumlinje.
En aktiv och granskande oppositionspolitik, som också bekämpar alla tendenser till nepotism och korrumption, jävsbrott etc som finns eller kan dyka upp (vilket tydligen många pitebor befarar finns).
Etc. SLP är det i särklass mest aktiva partiet i fullmäktige. En ordentlig och samlad redovining av SLPs initiativ i fullmäktige finns på SLPs hemsida på internet.

En lämplig huvudslogan för SLP kunde vara: "Rättvisa åt landsbygden!"

Piteå behöver ett aktivt parti som tar ställning för skola, landsbygd och levande demokrati.

PS. Skol- och landsbygdspartiet i Piteå har en FB-sida, där man kan följa partiets aktiviteter, åsikter och förslag. 

https://www.facebook.com/piteslp/

eller om du har FB öppet redan, sök direkt på: piteslp

Där finns både sådant som är av mera lokalt intresse och principiellt viktiga frågor av allmänt intresse oavsett var man bor.

SLP har även en egen hemsida  på internet.  https://www.slp.nu/ 

Hans Lindblads minnesord om nära vännen Per Ahlmark

Fick just från Hans Lindblad hans minnesord i GD idag om Per Ahlmark. Hans är en viktig vän och inspiratör för mig betr socialliberalismen, och Per A var, som framgår nedan, en när vän och ideologiskt närstående till Hans L, jämnåriga och aktiva samtidigt, bl a i fpu och i riksdagen.
Läs!

”Stod alltid upp för demokratin”

Hans Lindblad skriver om sin personliga relation till den tidigare Folkpartiledaren Per Ahlmark, som nyligen avled.

I 60 år var jag nära vän till Per Ahlmark, personligt och ideologiskt. Svag hälsa gjorde det ansträngande för honom att skriva sin sista bok, memoarerna ”Gör inga dumheter medan jag är död!” (2011). Bokens budskap är att i alla lägen stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter. I dedikationen till mig tackade Per för ”åren av samverkan som lärt mig massor”. Men jag hade självklart lärt mer av honom.

Per Ahlmark 

Boken tar upp hur jag mirakulöst överlevde en bilolycka 1961, då min 19-åriga lillasyster Gudrun och vår ombudsman Jörgen Ydemark omkom. Per skrev: ”Det här blev också min tragedi, jag var FPU-ordförande då. Jag kände inte igen Hans på sjukhuset i Falun när jag besökte honom efter olyckan.”         Per talade på Gudruns jordfästning och kom att skriva mig ganska långa personliga brev.

I ett sådant två år senare tyckte han att jag i artiklar överlät för mycket åt läsarna att tänka ut. ”Är det inte bättre att tala om lite mer själv, bestämt säga ifrån att det här är åt helvete och att S. är en åsna.” Till del tog jag nog till mig rådet. Per stod för allvar och moral, men hans glada skratt fanns ändå nära.

   Jag har hört att Per var den som mest påverkade partivänner i Gävleborg att 1968 välja in mig i första kammaren, Jag agerade inte i egen sak, vet därför inte hur han egentligen bar sig åt. Per och jag var efter varandra kammarens yngste ledamot.

   Pers stora förebild var Herbert Tingsten, och han blev dennes lärjunge. Det började med att Per och en kamrat skrev till regeringen om att få slippa tvånget att delta i gymnasiets morgonböner. Regeringen sade nej, men Tingsten tog upp saken i Dagens Nyheter.

Kring 1960 blev ”unga liberaler” ett känt begrepp, med Per som sammanhållande namn. 15 år senare var han partiledare. En av efterkrigstidens främsta nordiska politiska retoriker, alltid noga förberedd. Många har vittnat om hur de blev liberaler på grund av Per. 
Den unge Bertil Ohlin och Bengt Westerberg har möjligen stått för något liknande.

Hans Lindblad 

   Per och jag var väl inlästa på hatet och lögnerna mot Karl Staaff under den långa striden kring demokratin. När den vulgäre och skrupelfrie Gösta Bohman började driva bluffen att det var högern som slagits för folkstyre reagerade vi starkt. Bohman och jag hade en ilsken muntlig debatt om detta här i Gävle, vilket Per uppskattade.

   Per Ahlmark blev partiordförande 1975 efter förlustvalet två år tidigare. Han drev en tydlig ideologisk valrörelse 1976. Folkpartiet ökade mest, vilket ledde till att Palmes socialdemokrater förlorade makten efter 44 år. Per blev vice statsminister. Han tyckte mycket om Thorbjörn Fälldin, hur olika de än var som personer.

Plötsligt lämnade han bara två år senare sina uppdrag. Han som varit så intensiv politiker. Utmattningsdepression men nog främst ett personligt val. Hans fästmö hade drabbats av cancer och tog sitt liv. Per var knäckt av att han låtit problem i regeringen ta också tid som han borde ha ägnat henne.

Han valde då att bli fri intellektuell, skriva, driva opinion och starta angelägna nätverk. Tre lyriksamlingar, en roman och översättning av den israeliske poeten Yehuda Amichai till svenska.

   Pers tre viktigaste böcker kom att gälla demokrati kontra diktatur. ”Vänstern och tyranniet: det galna kvartsseklet” (1994), ”Det öppna såret: om massmord och medlöperi” (1997) och ”Det är demokratin, dumbom!” (2004). Han drog fram rader av kända gestalter som hyllat eller urskuldat diktaturer. Han redovisade forskning om regimer som mördat i störst skala.

Att Per stod upp mot alla slag av diktaturer fick många att avsky honom, andra att beundra honom. Nog vad han väntat, i linje med vad som mötte hans förebilder Tingsten, Vilhelm Moberg och Eyvind Johnson. Den senare väckte irritation med sitt tal för demokratin, och mot Sovjet, inför Uppsalas studenter 1951.

Per ringde mig långa samtal. Han var skakad över att antisemitismen åter ökade, också i Sverige. När jag skrev biografin om Ohlins efterträdare Sven Wedén, en varm person med stor empati, tyckte Per att jag tog för lång tid på mig. Nog orolig för att boken skulle komma för sent för honom. När den kom ut 2013 var Per djupt rörd, inte minst av kärleksbrev jag fått låna av sonen från Svens långa och svåra år på sanatorium. Ganska snart upphörde sedan telefonsamtalen, när Pers minnesfunktion försämrades.

Högerextremism, nynazism och hatkampanjer växer som kusliga hot mot allt den liberala demokratin står för. Den välkända striden mellan konservatism och liberalism är tydligt tillbaka i både Europa och USA. Per Ahlmark hade verkligen behövts några år till.

Hans Lindblad"

(Inf i Gefle Dagblad 26 juni 2018) 

Det är viktigt att läsa - oavsett generation

Burning Daylight  och min far E.V (Walfred) Forsgren, 1917 

En gammal bok kom fram häromdagen.

     En bok som min far  köpte under sin tid i British Columbia, Canada, 1913 (!).   Min far var då 21 år, och hade arbetat sig igenom Canada från östkusten och genom vetestaterna (bl a på farmer och rancher) och arbetade i British Columbia som skogsarbetare. I skogskojorna som de sov i kunde ibland björnar ramla in genom taket, så sömnen blev det väl lite si och så med.
     Boken jag hittade är "Burning Daylight" utgiven 1910 (svensk översättning 1913 som "Kungen av Klondyke") och är skriven av Jack London. På omslaget ser man en varg och en man klädd i varm päls och varma handskar.           Det är en tjock äventyrsroman, på engelska, som min pappa pratade med mig om om då och då, många decennier senare. Pappa avled 1982. Han hade bara gått 6-årig folkskola, men var både intelligent och kunnig i det mesta. Han läste redan som ung under sina år i Canada och USA, och hade några böcker med sig hem, liksom efter återkomsten till Sverige, köpte t ex också Svensk Uppslagsbok i drygt trettio band, och en tjock världsatlas, vilket nog var rätt ovanligt för en enkel arbetare (målare). Han kunde prata med vem som helst, hög som låg, och jag minns hur han i 80-årsåldern kunde diskutera med ministrar, lugnt och insiktsfullt, när jag ibland drog med honom på politiska möten.

Min son Erik 2018

     Jag har fortsatt att läsa, och att också köpa olika uppslagsböcker, encyklopedier . Jag är född under 1900-talet, och har en son som är född 2005. Min far föddes således på 1800-talet och min far, jag och min son är alltså födda under tre olika decennier.  Jag försöker få min son att förstå, också han, hur viktigt det är att läsa - böcker. Trots internet.
Och att inse att för att förstå vår nutid bör man också känna till sin egen historia.

Bilderna visar omslaget till Burning Daylight, och min far i unga år (men något år äldre än när han köpte boken). Han var då under militärutbildning i USA, utanför San Fransisco, dit han tagit sig efter tiden i Canada.
Så en bild av min son, vid ett besök i år vid min farfars grav (dvs min sons farfars fars grav E A Forsgren) i Robertsfors.

Frälsis kan gospel (bild tillagd)

Var i Stockholm en sväng i förra veckan. Inkl ett par svängar till Avesta för att hälsa på och ta hand om sjuk syster.
Hamnade också ett par gånger i Kungsan (Kungsträdgården) i Stockholm. Utan att vara beredd på det så pågick där matfestivalen "Smaka på Stockholm".  Massor av folk och massor av mat i skilda former. Och varmt var det, mycket varmt.
Det som gjorde störst intryck var dock inte maten utan att direkt ramla in på en gospelkonsert, gratis, från scenen i Kungsan. Ett fartfyllt gäng, en stor kör kallad "Vasa gospel". Frälsningsarmén bildade kören 1994. Fart och fläkt och djupt engagemang, och jag gissar att de flesta i kören inte var födda 1994. Ungdomligt alltså. En gång i tiden hade ju Frälsis musikkårer lite överallt, med en massa blåsare. På senare år är det väl mest små grupper av äldre damer i Frälsningsarmén uniform, som spelat gitarr, som man stött på.
Vasa gospel hade enhetlig klädsel, i Frälsis färger, men inga uniformer, utan i stil med vad de stora nutida gospelkörerna "overthere" har. Plus givetvis fullt komp och några blåsare.  Och sången och inlevelsen, ja, den var så nära man kan komma det som gospelkörer i USA åstadkommer. Högsta klass alltså. Friskt och nutida, men med gospelns klassiska formspråk. Goda solister och en fantastisk kör.

Vasa Gospel i Kungsan 2018

Dagen efter framträdde ännu en kör, som presenterades som en av de största  soul och gospelgrupperna i Skandinavien, "One Voice". Nå, "Vasa Gospel" var klart större. Men visst, One Voice var också bra, men inte alls i klass med Vasa Gospel, trots att också den hade flera goda solister. Dessutom kändes One Voice mera utslätad, välsjungande men mera "europeisk" och skolad. Och ingen enhetlig klädsel.

One Voice var bra, men Vasa gospel var fantastisk, och med mera gospelfeeling.

Per Ahlmark, skarp socialliberal antikommunist och antifascist

Så har också Per Ahlmark avlidit. Strax efter sin efterträdare som fp-ledare Ola Ullsten. Två socialliberaler, i temperament mycket olika men lika i sin socialliberalism. Och båda tillhörde den unga generation som efter Bertil Ohlin och Sven Wedén format den svenska socialliberalismen som var folkpartiets kompass fram till ungefär sekelskiftet.

Per Ahlmark (1939-2018)  var den lysande retorikern, fräne debattören som alltid stod upp för de liberala frihetsvärdena, för mänskliga rättiheter och emot diktatur både till höger och vänster, emot både fascism/nazism och kommunism/socialism. För social välfärd och sociala reformer utan socialism. För mig var han den som klarast symboliserade att den socialliberala ideologin innebar ett både-och, både frihet och gemensamt ansvarstagande, solidaritet och inte for ned i något extremistiskt dike vare sig till "höger eller vänster".

För sina meningsmoståndare och för yngre generationer idag var och är han nog mest känd som en frän och (alltför) skicklig antisocialist. Och för dem än han suspekt eftersom han inte tvekade att avslöja pseudokommunister och mer el mindre mjäkiga socialister som det de var/är. Jag är övertygad om att hade han inte p g a sjukdom varit frånvarande från dagens debatt under senare år så hade han varit den främste kritikern av SD och den återuppståndna fascismen också.
Jag delade inte hans åsikter till 100%, men nära på. Främst betr hans syn på Irakkriget och delvis Israel/Palestina har jag en del något annorlunda syn. Dvs betr Israel så har han dock övertolkats i olika riktningar. Han försvarade alltid Israels rätt att, enl FN:s beslut, vara en egen stat, en demokratisk stat. Men det betydde inte att han till varje pris försvarade allt vad olika regeringar gjorde. Han ville tidigt ha en tvåstatslösning, en fredlig och hållbar lösning. (Se t ex en tidgare bloggpost om Ahlmark jag skrev 2011.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2011/09/per-ahlmark-en-klar-och-tydlig.html

Jag hade inte några närmare och djupare personliga kontakter med Per. Men bara en kort tid innan han avgick som minister (vice statsminister och arbetsmarknadsminister) var jag på en middag där jag satt mitt emot honom och vi resonerade lite. Och jag anade inget om att han snart skulle avgå. Men jag var inte ensam att bli chockad och överraskad. Jag blev närmst förtvivlad. Skrev några radet till honom, och fick ett tacksamt svar från honom.
Sen gick han över till mera litterärt författamde, men var också oberoende politisk kolumnist under rätt många år.

Summa, jag ser Per Ahlmark som en lidelsefull förkämpe för demokrati, för mänskliga rättigheter, för frihet så långt den inte skadar andra och med socialt ansvarstagande. Kort sagt som en lysande socialliberal.  Och så långt man kan komma från fascism och kommunism.
Han kunde hålla högerns Gösta Bohman kort, samtidigt som han tog högerns hjälp för att bryta fyra seklers socialdemokratiskt maktinnehav - och han kunde samarbeta med socialdemokraterna om så krävdes för att genomdriva socialliberala förslag och/eller hindra högerns dumheter. En klar ideologi som samtidigt var pragmatisk i praktisk politik.

För den som vill veta mera om Per Ahlmark, och inte nöjer sig med mediakommentarerna dessa dagar, kan jag hänvisa till en rätt bra och neutral text om honom i Wikipedia.  Där finns också en redigerad bibliografi om vad han skrivit. Man kan också söka på Per Ahlmark stiftelsen för mera info.

Jag vill också här delge er de minnesord som Olle Wästberg skrev om honom i SvDlörd 9 juni.

Den långa sjukdomen gjorde att Per Ahlmark var borta från den offentliga debatt han under många årtionden spelade en viktig roll i. I politiken har ingen betytt så mycket för mig som Ahlmark. Hans kombination av socialliberal, frihetlig retorik och humor stimulerade ständigt. Mona Sahlin sa en gång att hon inte gick med i Socialdemokraterna, utan ”gick med i Olof Palme”. Själv ”gick jag med i Per Ahlmark”. 

Per blev 1960, som 21-åring, ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund. Som FPU-ordförande formade han en generation "unga liberaler" som kom att dominera med krav om bl a jämställdhet, sydafrikabojkott, avskaffande av statskyrkan, internationell solidaritet. Ahlmark hade en huvudroll i avskaffandet av tvåkammarsystemet och i att fri- och rättigheter senare infördes i grundlagen.Som 17-åring blev Ahlmark känd när han och klasskamraten Hans Hederberg "gick till kungs" och för att slippa morgonbön. Skolan skulle vara konfessionsfri. Det stöddes av Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten, som blev en mentor för Ahlmark.

1975 blev Per Ahlmark partiledare. I valet 1973 hade Folkpartiet sitt sämsta resultat någonsin. Med Ahlmark som partiledare 1976 gick partiet upp till 11,1 procent – och Sverige fick sin första icke-socialistiska regering på mer än 40 år, där han blev arbetsmarknadsminister.

Efter partiledartiden skrev han – roman, diktsamlingar och böcker mot diktatur. Viktigast var "Vänstern och tyranniet" (1993), som betydde mycket för en ung generation icke-socialister.

Per Ahlmark var alltid villig att ta den yttersta striden. Att ha motståndare var ett bevis på att man stod för något. I en av diktsamlingarna finns raderna "doft av rökelse/brända broar". Han var inte rädd för att bränna broar.

Det dominerande var hans kamp mot fascism och kommunism. Ahlmark grundade Kommittén mot antisemitism, var vice ordförande i Samfundet Sverige-Israel, bildade Vänskapsföreningen Sverige-Taiwan. Han var engagerad i flera internationella antidiktatoriska organisationer. Hans stöd för Israel var intensivt, men han var samtidigt en av dem som allra först lanserade tvåstatslösningen.

Ahlmark skrev mot medlöpare och antidemokrater i personlig ångest. Bödeln var ingen abstraktion; han kan komma, gripa oss och döda våra barn. Den som inte gör motstånd blir medskyldig. För Ahlmark kändes det som stövlarna ekade i farstun. I en dikt skrev han "Min rädsla bär jag med mig vart jag går".

OLLE WÄSTBERG 

Är det vettig och rättvis miljöpolitik att skatta bort flyget?

Nu plötsligt är det fullt med maskrosor på gräsmattorna. De är egentligen hyfsat vackra, men blir snabbt för många och vissnar, förökar sig igen och blir en ren miljöfara när de tar över annan växtlighet. 

Är det så PT:s nya ledarskribent, Kata Nilsson, också ser det när hon under rubriken Höjd flygskatt ett straff för att du inte bor i Stockholm ? (ledare i PT den 29 maj)
     Hon polemiserar där emot miljöpartiets vilja att höja flygskatten ytterligare. Men hon säger inget ont om den skatt som nyligen införts... Hon påpekar att i Sverige med så stora avstånd som vi har,  så behövs flyget. Och att alternativ inte finns, och därför ska man inte avveckla flyget.
     Men när hon skriver att flyget är en stor klimatbov, så är jag inte med. Det finns många andra större bovar. Jag ser ingen vits med att göra flyget dyrare genom en generell flygskatt.

En flygskatt minskar inte utsläppen, den gör inte flyget mindre miljöfarligt. Den gör det bara dyrare att resa, och ger lite mera skatteinkomster. Det vettiga vore, om man nu vill styra genom beskattning, att premiera flygbolag som har nya flygplan som är bränslesnåla, har mindre skadliga bränslen och som flyger så att bränsleåtgången blir mindre än idag. 

Men att beskatta de som inte är miljöanpassade betr flygplan, bränsle och flygteknik. 

      Flyg kommer alltid att behövas, för långa avstånd, för att möjliggöra utveckling och företagande inte bara i storstäderna. Och för att ta sig till länder och kontinenter som skiljer sig från oss genom oceaner. Att paddla kanot är liksom inget alternativ vare sig man ska korsa Atlanten eller Kinesiska sjön.
    I viss mån kan utbyggda järnvägar vara ett alternativ, men kanske mera för godstransporter än persontrafik när snabbhet krävs och ändå måste kombineras med buss eller bil. Och biltrafiken är mera miljökrävande, även med el-bilar vilka kräver våldsamt miljöförstörande batterier. Vi kan inte ha pendeltåg över hela vårt glest bebodda land. Dessutom är det inte alltid som kollektivtrafik är det naturliga ens för lite längre resor, i en tid när vi snart har förarlösa bilar. De alternativ som behövs är inte alltid så miljösmarta, de finns inte än, och de kan bli väldigt dyra (även miljömässigt).

   Så ta det lugnt med flygskatter, gör det inte omöjligt att flyga för de som faktiskt inte har alternativ, och där inte alternativ kan skapas till rimliga kostnader, fullt ut. Storstadsbor kan redan idag resa (korta sträckor) tämligen billigt och miljösmart. Rika människor, även de som inte bor i storstad, kan givetvis strunta i miljön, och betala både skatt och faktiskt miljöstörande färdsätt ändå. Vilket inte precis räddar miljön.
    Skatta inte bort det nödvändiga flyget. Stimulera miljösmartare flyg. Ta fram alternativ, där sådana kan vara ett alternativ, som inte skadar miljön och som inte blir för dyra vare sig för samhällsekonomin eller för oss som vill och måste flyga ibland. Även för oss som inte är rika eller bor i storstäder. För en rättvis miljöpolitik.

Ola Ullsten, den förste, och hittills ende liberale statsministern efter Felix Hamrin.

Ola Ullsten kom in i riksdagen 1965 för att bryta gubbväldet. En av de "halmhattar" som kom fram dessa år.
Nu har han, 86 år gammal, avlidit, en viktig socialliberal, väl värd att minnas.  Här några kommentarer och noteringar-

Ullsten är den som mest framgångsrikt bedrivit socialliberal politik i praktiken, som statsminister men även på andra poster. 
1976 bröts den långa raden av socialdemokratiska regeringar i och med att de icke-socialistiska partierna  (fp, c och m) vann majoritet.  Per Ahlmark var fp-ledare, och drev en linje som innebar att moderaternas inflytande i regeringen marginaliserades, med taktiken att om inte moderaterna/Bohman följde den socialliberala linje som fp (och c) höll, så skulle mittenpartierna, eller rättare sagt fp, kolla om  sossarna skulle stödja dem i st f moderaterna. 
Ullsten efterträdde Ahlmark och blev statsminister under 10 månder 1978-79, ledde en ren fp-regering med stor framgång, trots att den bara hade ca 11% av riksdagen bakom sig. Men han lyckades få igenom sin och fp´s (då) socialliberala politik genom skickligt förhandlande med olika partier ... ibland med några andra icke-socialistiska partier, ibland med socialdemokraterna. Ibland både-och. Det viktiga för honom och fp (då) var att få genomslag för socialliberal politik - inte vem samarbetspartnerna var! 

Ola Ullsten, socialliberal statsminister

Bara för några år sedan kom Ullstens memoarer "Så blev det" (Ekerlids förlag). En mycket läsvärd bok, som inte bara ger en insiderskildrig av de stora kriser som präglade de icke-socialistiska regeringarna från 1976 års segerval, sådant som Kärnkraftsfrågan/Fälldin och Skattefrågan där Bohman hoppade av, U 137-krisen etc, utan också hur vardagsarbetet formandes och utvecklades utifrån både ideologiska och praktiska hänsynstaganden.

Ola Ullsten, den förste och hittills ende liberale statministern efter Felix Hamrin.
(OBS. I DN och många andra media anges, med stöd av NE som källa, att Ullsten var den förste liberale statsministern efter C G Ekman. Det är dock fel! Efter Ekman kom Felix Hamrin. Sedan dröjde det 46 år innan Ullsten blev statsminister.) 
 Varken Bertil Ohlin eller Bengt Westerberg, andra framstående folkpartiledare och socialliberaler blev ju statsministrar.
Ullsten arbetade mycket med internationella frågor, började som biståndsminister och efter sin statministertid så blev han utrikesminister (och vice statsminsiter) när Torbjörn Fälldin tog över som statsminister efter valet 1979. Men valet 1982 blev en besvikelse.
Jag blev 1970 invald i kommunalpolitiken och inte minst 1976-1982 blev mycket aktiva år. Och jag hamnade 1977 i Botkyrka och trots att mitt uppdrag där var "lokalt" så befann jag mig ofta nära hetluften och hade kontakter med fp i riksdag och regering, t.o.m. Ahlmark, Ullsten, Friggebo och Mundebo m fl. Och än mer med de under dessa, som länge var de som formade fp´s sociallibera politik även efter 1982. 

Sen kan man ju också läsa volymen om Ola Ullsten i Bonniers statsministerserie (nr 18), skriven av Mats Bergstrand. Ullsten, bondpojken från Teg uppvuxen i det Västerbottniska frisinnet, sysslade mycket med t ex bostadspolitik, jämställdhet, sociala frågor och, som sagt,  bistånd. Och efter det att han slutat med partipoliltik, han avgick som partiledare 1983, så var han ambassadör i bl a Ottawa, Canada och Rom, Italien.

Ullsten var analyserande och eftertänksam. Inte precis någon skämtare, i vart fall inte i officiella sammanhang, även om han kunde ha en torr humor.
En klar icke-socialist, som dock gärna kunde arbeta över blockgränserna när så behövdes.  En politiker som såg ideologin som viktig, och kunde pragmatiskt arbeta för dess förverkligande. 

Tillägg;  med kommentarer från andra.  
"Ola Ullstens linje var mer till vänster i det politiska landskapet än dagens Liberalerna – och framgångsrik, säger Sören Holmberg, valforskare och professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. "Då var Folkpartiet mer av ett utpräglat borgerligt mittenparti med ett mer mänskligt ansikte som värnade om välfärden. I dag är det ett marknadsliberalt parti som förespråkar Nato och är än mer entusiastiskt till kärnkraften än man var då. På den tiden var man dessutom ett hyfsat framgångsrikt parti, medan man i dag är farligt nära att åka ur riksdagen", säger han till nyhetsbyrån.. 
Korrekt. Fp var ett socialliberalt parti, ett mittenparti, inte ett högerparti. 
Och Ulf Adelshon, fd m-ledare säger att Ullsten var vänsterfolkpartist, som nog hellre samarbetade med s än med m. Visst, vänsterfp-are var vad fp-arna var då. De var socialliberaler, men inte socialister. Och ville förverkliga socialliberal politik, då var det naturligt att samverka med andra i frågor där man kunde få samförstånd. Vilket innebar att m inte alltid fick eller inte ville vara med. 

Bengt Westerberg, Ullstens efterträdare och partiledare för Folkpartiet 1983-95 säger att Ola Ullsten hade humor och kunde koppla bort fördomar. " Han var sakinriktad, han kunde koppla bort egna fördomar och verkligen lyssna på sakargument. Det kanske inte är många som förknippar det med honom, men han hade en väldig humor. Han spred mycket glädje omkring sig och många skratt",  

Ja, utåt var sällan Ullsten humoristisk eller skojfrisk. Men många av de som hade mera att göra med honom, vittnar just om hans humor, den som inte syntes utåt. 

Om miljöförstöring, miljöfascism som kan avskaffa demokratin och The Handmaids Tale.

Richard Appelbom (VLT) har på Facebook länkat en ledare med rubriken " Farligt om överheten blir översittare" , skriven av honom, där han varnar för, utifrån protesterande sommarstugeägare och att staten har tvingat fram ett naturreservat varnas för att överheten kan bli översittare. och att "goda" GAL-människor kan tvinga på andra sin vilja. Vägen till helvetet är kantat av goda föresatser. 
    Det är ju riktigt.
Det gör samtidigt att jag osökt (?) kommer  att tänka på den ruggiga framtidsbild vi får i "The Handmaids Tale" i tv1, söndagkvällar. (I skrivande stund några avsnitt kvar av serien.)

Jag har inte stött på GAL-TAN-begreppet, som Richar Appelbom använder i sin ledare, eller rättare sagt inte orkat kolla vad det anses betyda.  Men ser att  GAL-TAN-skalan, sägs ersätta eller komplettera höger-vänsterskalan. Där GAL står för Grön-Alternativ-Libertariansk (frihetlig), i praktiken de "goda", och TAN för Traditionell, Auktoritär och Nationalistisk, i praktiken de "onda".  
Men, Handmaids Tale har fått mig att, allteftersom, fundra över vad som kan ses som miljöfascism. Hur den lätt (?) blir något som säger sig vilja rädda jorden/världen genom att diktatoriskt ålägga oss en livsstil OCH ett i högsta grad diktatorisk styrelseskick, som bara gynnar den klick som lyckats ta makten. 

Vi vill väl alla (?) ha ett gott samhälle, och att staten genom de vi väljer ska stå för ett gott samhälle. Ett samhälle där vi är fria medborgare, där vi tar hänsyn till varandra, lever i en socialt ansvarstagande gemenskap - och där vi - liksom samhällets organ - värnar en god miljö i samspel med naturen och där inte miljögifter och utsläpp tar död på oss. 
Men att detta goda inte lägger bördor på oss som vi inte orkar med, t ex p g a "miljöskatter" som knäcker de som har låga inkomster, men som de som har höga inkomster glatt kan betala - och strunta i att leva miljöriktigt, för de har råd... 

Vissa miljöfaror har vi lyckats minska, eller i vart fall minskat öka förstörelsen genom... Men väldiga insatser, som bekämpar miljöförstöringen i stället för att knäcka vanligt folks ekonomi och frihet och integritet, återstår. Jag avstår från att rada upp det jag anser är felaktiga beslut och förslag (här och nu) - konstaterar bara att vi lever farligt.  

Handmaids Tale visar hur det kan gå, i vissa avseenden, om man inte i tid lyckas stoppa miljöförstöringen och där religiösa fanatiker (eller rättare sagt något slags maktgalna extremister) använder långt gången miljöförstöring som en förevändning för ett maktövertagande med en märklig mix av tvångsåtgärder för att fortsätta producera barn i ett samhälle där de flesta kvinnor (och även många män) inte kan föda barn. 

Vi har ju sett hur Trump använder en mix av "högerkristna" inslag med en isolationistisk, nationalistisk politik som förnekar miljöfaror för att "rädda amerikanska jobb". The Handmaids Tale visar att utnyttjande av religiös extremism också kan mixas med miljöargument, till en mycet farlig brygd. 
Extremism är alltid farligt, men när flera sorters extremism mixas blir det än farligare - både för demokratins och människans överlevnad. 

Plus, så tänker jag förstås på Lord Actons insiktsfulla och varnande ord "Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”

Om PT, åsikter och innehåll

Eftersom allt betr e-mail inte funkar just nu (pga att Bredbandsbolaget och Telenor slår ihop och det inte går att logga in på mitt mailkonto, och inte att skapa ett nytt konto för att komma in - ionte det heller ) så lägger jag ut detta mail i obearbetat skick på bloggen.  Ett mail med åsikter till redaktionen på PT, därför med en blandning av lokala och principiella frågor och åsikter. /LEF

Till redaktionen@pt.se

Åsikter om "åsikt" med mera. 

Jag bryr mig om PT. Den har ju varit av mycket skiftande i kvalitet genom de decennier jag kan överblicka, men om jag ser till senare år så har den varit en bra tidning, om än stundtals ojämn.
Nu är det inte PT´s utveckling de senaste fyra decennierna jag ska recensera eller tycka till om, utan dagens - och det ni kallar moderniseringar, som pågått en tid och enligt dagens Insikt ska fortsätta. Därför är detta inte en insändare, inte heller tänkt som en debattartikel, utan tänkt att hela redaktionen ska få ta del av, och möjligen grunna på. Tja, ordf-Marita kan väl också få läsa det.

Min åsikt och reaktion om detta är denna.
Att använda ordet modernisering är ett värdeladdat ord, som kan diskuteras. Det ni gör är ju att göra om placering av olika typer av texter, vilket också kan innebära en värdering, som i o f sig inte innebär modernisering.  Ni gör om i papperstidningen. Punkt.

Det ni idag flaggar extra för är att ni flyttar insändarna sådär 16 sidor bakåt. Att de plus debattsidorna kallas Åsikt. Det tycks innebära, förutom flyttningen, att utrymmet för dessa åsikter kraftig minskar, från ett helt uppslag varje dag till en sida per dag plus en sida en (eller två) gånger i veckan. Det innebär att något av det mest lästa i tidningen flyttas bakåt och får mindre utrymme. Dvs gör tidningen mindre läsvärd. 
Ingår detta i en planerad permanent minskning av sidantalet?  Dagens PT kändes tunnare än normalt...
Betr Åsikt så är det en term som används sedan länge i andra tidningar, ibland även benämnt Opinion och då inkluderat även ledarsidan. Det kan vara en logisk sortering, som dock inte med nödvändighet likställer ledare, insändare, debatt och krönikor/kolumner. Då skulle det ses som naturligt att lägga allt sådant material i en följd, i början av tidningen - eller i närheten av sporten...
OBS. Jag förespråkar inte att ledarna och politiska krönikor läggs mot slutet av tidningen (ej heller gillar jag att detta material ligger långt ner på er webbsida!)
Vill också påminna om att ledare står för den ledande artikeln,  där tidningens åsikt framfördes - av chefredaktören. Före nyhetsmaterialet. När insändare och debatt förekom så var det vanliga att det också lagts nära den ledande artikeln.
En nyfiken, och lätt orolig fråga, har PT några planer att flytta även ledarsidans åsiktsmaterial längre bak?

Att motor får mera utrymme har jag ingen åsikt om, om det inte tas från åsikt förstås.

Betr korsord/kryss så har jag en känsla av att de tar mera utrymme nu, vilket kan kännas som spaltfyllnad, men jag vet ju att det är populärt material för en stor (men minskande?) andel av (de äldre) läsarna. På gamla dar ha jag själv börjat att lösa korsord igen, vilket jag inte gjort sedan barnaåren. En åsikt där dock. Namnsdagskrysset är och har varit sådär lagom svårt/enkelt att snabbt ta itu med till frukostfikat. Och inte för omfattande. Detta att ni ger lösningen samma dag är dock irriterande, anser jag. Kör man fast på ett ord så är det så lätt att man fuskar i st f att anstränga sig. Och då blir inte så kul längre...

Jan Lundquists artiklar med grävande i gamla PT och andra källor, de är oftast mycket intressanta. Även för den som inte är barnafödd i Piteå, utan bara bott här i runt fyrtio år... Så de hoppas jag inte blir föremål för "modernisering".

Många börjar att läsa tidningen bakifrån - och kanske blir det än fler om ni lägger "åsikt" där. Därför, min åsikt är att serierna blivit sämre. Jag saknar väl i o f sig inte de borttagna så att jag gråter precis. Men de nya är ju erbarmligt dåliga,  ingen humor, om det någon ggn ska föreställa "samhälls-" eller "samtidskritik" så är det ytterst vagt och svårtytt...  bara trist. Dessutom, det verkar som de två kvarvarande, Hagbard och Hälge, börjat tappat stinget också.

Därmed har jag luftat mina åsiketer om åsikt och annat ni ändrat och ändrar i tidningen.

Det får räcka. (Även om jag har mycket annat att säga också.)

Med engagerade hälsningar,

Lars-Erick Forsgen

(Jag orkar inte korr-läsa, men hoppas det går att förstå ändå.)

Janne Carlsson i 5-stjärnig film på lördag-em

Jag visste ju att Janne Carlsson gjort "På palmblad och rosor", filmatiseringen av Slas roman. Och råkar se att den står på teveprogarmmet, lördag em, i ettan. (12 maj). Ja, det är verkligen en femstjärnig film. Tycker mig känna igen början, men sedan förstår jag att jag nog inte sett hela filmen tidigare - eller så läste jag boken en gång i tiden. "Yngve Frej" har jag däremot sett minst ett par gånger, i teve. Den är också oerhört bra.
Måste bara skriva detta, om ni inte sett filmen tidigare så hoppas jag att ni såg den idag. Eller försöker se den, den finns på SVTPlay till 11 juni. Svenskt drama kallas det. Ingen action, tack och lov, utan ett stillsamt och fascinerande drama. Om en man "Proppen" (Janne Carlsson) som ska leverera en tv-sladd till en lam  och stum gumma i ett litet hus i skogen. Det kanske inte låter så spännande, men det är ändå dramatik. Om ensamhet, om att bry sig, många tankar om livet. Fantastisk spelad av Janne Carlsson, som förutom att han var en bra trummis, och konstnär också var en begåvad skådespelare i seriösa roller. Inte bara en komiker i Göta Kanal-filmerna.

Femstjärnigt! Med plus. En tidsbild från 1970-talets allt glesare landsbygd, lite kontraster med den tidens stassbor, men framför allt ett äreminne över Janne Carlsson, och Slas och regissören Lars Forsberg. Och människors ensamhet - men också om att bry sig.
---
PS. Någon timme efter det jag skrev ovanstående så slog det mig att jag skulle kolla mina bokhyllor om jag inte hade den Slas-boken (eller ngn annan) där.  Jo men visst. Jag har ju boken, På palmblad ochy rosor. Med det omslag jag genast känner igen. Och jag har ju läste den. Den var/är bra. Men jag måste erkänna att filmatiseringen är ännu bättre än boken, troligen på grund av Janne Carlssons insats. Annars är det väl si och så med filmatiseringar av romaner, ibland är de bra, men ofta tycker jag nog att boken är bättre.
DS.

Sjukhuskrisen, räddas liv med centralisering?

Jag kan inte släppa tankarna på programmet i SVT, kanal ett igår: Dokument inifrån. Den stora sjukhusstriden. Del 2. 
Ett program som visade att den centralisering, som pågått rätt länge nu, av sjukhusvården - därtill i accelereande fart under seanre år, vilar på felaktiga och slarvigt analyserade fakta. Det är inte ca 500 patienter som dör årligen p g a att de opereras på små sjukhus med kirurger som inte är tillräckligt kvalificerade p g a för få operationer.

Programmet kan ses i SVTPlay till 5 nov 2018.

Politikerna vill att mer vård samlas på färre sjukhus. De lutar sig mot en statlig utredning som visar att 500 liv per år skulle kunna räddas. Men nu kunde Dokument inifrån avslöja flera allvarliga brister i utredningen.

Regeringen och en enig riksdag (häpp!)  har beslutat att vården ska centraliseras och Socialstyrelsen fick i uppdrag att snabba på koncentrationen av högspecialiserad vård. Landstingen visste att det här var på gång och har redan börjat centralisera delar av den högspecialiserade vården till färre sjukhus. Politikerna stödde sig på Måns Roséns statliga utredning. 

Enligt den statlige utredaren Rosén skulle 500 liv per år kunna räddas. Siffran 370 nämns också. – "Det vi gjorde beräkningar på var kirurgiska operationer, och det var 370. Sedan sa vi i avslutningsdiskussionen att vi tror ju inte att det bara är kirurgin som vinner på koncentration."
Det som är fullt klart är att Roséns utredning hade som en förutsättning att träning ger skicklighet. Och att direktivet därför var att hitta vägar att centralisera. 

MEN, Uppdrag granskning visar att det underlag som utredningen tagit fram har väldiga brister och inte visar det den sägs visa. De 500 som skulle kunna räddas med centralisering, var en gissad siffra lagt på underlag som, fastän mycket felbemängt, redan inkluderade andra grupper som Rosén trodde skulle må bra av centralisering/stordrift. Dvs fanns i siffran 370. Men i den siffran fanns: 

- Döda, som räknats flera gånger (man dör ju ändå bara en gång, även om man finns med i olika statikgrupper)

- Människor som inte ens var sjuka, utan skulle föda barn räknades med 

- Personer i livets slutskede räknades med, som avlidit, men inte p g a någon operation. 

Beräkningarna i utredningen ifrågasätts också av flera läkare. Så har t ex läkare vid mindre sjukhus kollat statistiken för sitt sjukhus, där de genomfört (så länge de fått) kvalificerade canceroperationer, men funnit att där inga dött under kollade perioder, trots att det borde ha varit flera om utredningen visat rätt...
Däremot har centraliseringen medfört längre väntetider på centraliserade operationer, än när de utförts (med gott resultat) vid mindre sjukhus. Och fler långa transporter med ambulansflyg. Att vänta med en canceroperation ökar riskerna. 

Den ansvarige ministern, socialminister Annika Strandhäll (S) reagerade starkt på uppgifterna som kom fram i Dokument inifrån och som visar att politiska beslut har fattats efter felaktiga beslutsunderlag. – "Jag blir väldigt upprörd. Det finns olika kontrollorgan längs vägen som ska se till att sådant här inte ska ramla igenom."  Hon försökte hålla masken, men hon nästan skakade och jag tyckte mig se att tårar av ilska inte var långt borta.   

Jag förstår henne. Samtidigt så är det direktivet som styrt utredaren som gjort att han tyckt att den statistik (där äpplen blandades med päron) han fått fram, gav belägg för att kräva stoppade operationer (och en del annat) vid mindre sjukhus, till förmån för centralisering.

Hur ska man (vem?) nu kunna stoppa detta? Sluta att dränera mindre sjukhus, som är närmare patienterna, på kvalificerade kirurger och andra läkare, som trots något färre operatoner ändå klarar dem bra, snabbare och görs närmare patienterna.
Den statlige utredningen har sådana brister att man kan fråga sig om det ö h t går att rädda patienter med centralisering? I vart fall inte 500, inte 370. Kanske inte ens 100 - eller ingen alls? 
Kanske är det så att centralisering faktiskt ökar dödligheten i vissa fall, p g a längre väntetider etc. Och genom att kvalificerade läkare flyr de mindre sjukhusen (då de inte får operera det de kan), och kvar blir färre läkare som inte får den träning som de behöver för att bli kvalificerade. Och som blir så få att de inte ens hinner med enklare operationer eller behandlingar. 

Eric Forsgren öppnade Norrland för sydsvenskarna genom teve

Såg ni den fina dokumentären i TV2 torsdag kväll 26 april 2018?  Om teve-pionjären Eric Forsgren. Mannen som satte Norrland på kartan. Genom intervjuer och reportage och dokumentärfilmer om vardagen i norr.
Om en värld som var helt okänd för de flesta svenskar söder om Dalälven.

Om inte, kolla programmet på SVTPlay innan det försvinner. Det ger främst glimtar från hans journalistiska liv, men också om honom själv, lite om hans fattiga uppväxt, att han gillade och spelade dragspel, och gripande om hans reatktion när hans hustru avled efter 62 års äktenskap. 

Och ja, han är en äldre släkting till mig, uppvuxen i Robertsfors, liksom min far (Erik Valfred) och sin bror Nils Forsgren
Eric föddes i aug 1928 och gav 2016 ut sina memoarer.

Mera om Eric Forsgren hittar man på Wikipedia, länk  

https://sv.wikipedia.org/wiki/Eric_Forsgren

Eric Forsgren avled 9 november 2018 på Lidingö. Eric Oskar Forsgren, föddes 1 augusti 1928 i Robertsfors i Västerbotten,

Letar man på SVTPlay så hittar man f. n. totalt tio olika program om eller av Eric Forsgren

Varför försvåra för friskolorna – och byarna? PITEÅ

Läser i lokaltidningen PT om hur den s-styrda kommunen än en gång försvårar för friskolorna, de som trots allt finns, genom att trixa med den interna bokföringen (för lokalkostnaderna) så att skolpengen och därmed friskolorna ska få sänkta bidrag.

     Sossarna gör allt för att stoppa och försämra för friskolor som ju tvingats fram genom s-styrets negativa skol- och glesbygdspolitik. För de idella friskolorna innebär det stora sänkningar, som de dessutom fått besked om först en bra bit in på budgetåret.

     Men, de ”besparingar” som kommunen gör för skolans del är en intern bokföringshistoria. Den gör inte någon märkbar reell effekt för BUN och de kommunala skolkostnaderna – däremot gör det det än svårare för friskolornas drift och underhåll.

     S-styret lägger gärna ner kommunala skolor på landsbygden, men andra skolor ska inte heller få finnas där.

För barnens skull – och för glesbygdens skull – måste det finnas skolor där!
Försvåra inte för friskolorna!
Och varför inte rädda glesbygdsskolor (med befarat vikande elevtal) genom att låta barn i centralorten (eller andra större tätorter där det är trångt) få välja att gå i en glesbygdsskola – med skolskjuts!!! I stället för att skjutsa barn från byarna till överfulla skolor i stan! 

(Manus, som i ngt bearbetadform tillställts PT som insändare.) 

Makten (s) gnäller över gnällig opposition...

Piteås kommunalråd nr ett Helena Stenberg (s), gnäller över att den lokala alliansen är gnällig. (PT-debatt 11 april 2018)
Jag ska verkligen inte försvara alliansen, men är det rätt av Helena att bemöta deras kritik och alternativ som gnäll? Det är inte oppositionens uppgift att jamsa med makten, oppositionen ska granska de som styr.

För som Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) sa: "Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare."
En sanning som står sig.

Jag tycker att fru Stenberg ska ta på frågan på större allvar, och fråga sig varför det finns kritik, om det nu finns kritik, och om det i så fall är vi vanliga medborgare som ska efterlysa mer eller annan kritik av hur makten utövas - eller inte utövas - i kommunen.
Om det finns en aktiv opposition. En granskande opposition är viktig för en fungerande demokrati. Och hur ska vi medborgare kunna veta vad som händer i maktens korridorer, dvs vilka frågor som tas upp och de behandlas och hur argumenten är? Dvs att inte media (dvs främst PT) bara refererar beslut (maktens beslut) och sådant som PT ser som publicistikt intressant.

Om det inte finns kritik av makten så är det något fel på demokratin. Då är makten för mäktig, dvs maktkorrumperad. Mitt intryck är att det är för lite kritik och granskning av den styrande s-ledda koalitionen i Piteå. Är inte t ex "Alliansen" lite för snäll? OK, ibland glimter det till i media (PT) om något som förevarit i fullmäktige, men inte är det så imponerande. Eller är det bara så att vi inte får information om att det finns en massa motioner och andra förslag, får möjligen kort veta om att en del avslagits, men sällan varför de lagts före eller motivet för avslaget.

Dessutom bör givetvis kommunförvaltningen göra det lättare för både PT och vanliga kommunmedborgare att ta reda på vad som händer, eller inte händer, i maktens korridorer.

Jag känner att de som granskar makten i kommunen behöver allt stöd de kan få. För demokratins skull. För rättvisans och mångfaldens skull.

(Vilket innebär att jag i höstens val till fullmäktige stöder SLP,  Skol- och landsbygdspartiet, vilket varit det mest aktiva i oppositionen i Piteå.  Och med mestadels vettiga förslag och synpunkter på både skolpolitiken här och betr landsbygspolitiken. )

Staffan Öbergs Nonet, veteraner spelar 60-talsjazz

Borde jag skriva något om söndagens jazzkonsert i Piteå?
OK då, några rader. Det var Staffan Öbergs Nonet, från Umeå som gästade Piteå, och där nonet berättar att det var nio musiker på scenen i "2kök"  i Acusticum.  Bra musik, bra framförd. Stilen var det som länge kallats modern jazz, så länge att det är nästan meningslöst att inte precisera det mera.
     Alltså, under begreppet modern jazz sorterar alla stilar som växt fram i jazzen efter swingen. Först kallades det ofta bebop, men senare också hardbop, cool jazz, västkustjazz, budskapsjazz-messengerjazz. Och den fria jazzen, Free jazz får också anses som modern, men med en extra vässning av det "moderna". Sen kom också andra influenser in  i den "moderna" jazzen, men de kan vi förbigå i detta sammanhang.
   Parallellt med den "moderna jazzen" har givetvis också spelats swing, i lätt modifierad, moderniserad form kallad mainstream, men också traditionell jazz som en samlande beteckning för den jazz som har sitt ursprung i New Orleans och när den utvidgade sitt geografiska område och togs upp ävan av vita musiker kallats dixieland.  Dess första utövare är nu alla avlidna, eller så ålderstigna att de inte orkar vara aktiva. En och annan dixiemusiker finns förstås kvar, men annars är de veteraner som spelar idag mest vita trad-musier som kommit fram i revivelmusiken (New Orleansmusikens återuppståndelse).

Nu har det gått så lång tid sedan också den moderna jazzens utövare, och efterföljare så också de kan kallas veteraner, som spelar sin tids musik, som var modern för åtskilliga decennier sedan.... Och deras repertoar är sådär runt 50-60 år gammal, eller äldre.  Och inget fel i det, liksom det inte är något fel i att "tradjazzens" nutida utövare/veteraner  spelar den repertoar som ligger inom den ramen.

Nåväl, detta sagt så förstås att Staffan Öbergs Nonet i huvudsak spelar låtar av John Coltrane, Miles Davis, Charles Mingus, Wayne Shorter, Thelonius Monk  etc, plus någon standardlåt och egen komposition i "60-talsstil".  Det gör de bra, och i arrangemang som ger lite touch till en egen tolkning, ibland kanske motiverad av att nio musiker är en aningen större sättning än den vanligaste under 50- och 60-talen. Ja, så spelade de också en Ellingtonlåt, "The Mooche", något omfriserad. Lars Gullins "Happy Again" passade också in bra. Men ärligt talat så gillade jag mest  deras version av Charles Mingus "Fables of Faubus", med ursprung ur kampen emot 60-talets rasism i USA. Monklåten kändes också mycket bra.

Alla musiker, både de verkliga veteranerna, sådana som Staffan Öberg, bar-sax, Sten Öberg, trummor, Lars-Göran Uhlander altsax, och de aningen yngre spelade fint och med känsla och var uppenbart inspirerade, trots den rätt glesa lyssnarskaran.
En mysig eftermiddag, med strålande sol som sken in genom de stora fönstren, och med en modern jazz som väl får kallas som mainstream i den genren.

För mycket snö är farligt! Tillägg.

Var med om en trafikincident igår, som hade kunnat sluta illa.
Körde söderut efter E4 till Piteå efter ett besök i Luleå.
Fin väg, soligt, lite vattenfläckar av smält snö-is här och där, men inget farligt. 110-väg, kör runt 100.
Ska just passera en vändplats, ett sånt där ställe där man ordnat en möjlighet att vända, vilket man normalt inte kan göra på E4:an där med mitträcke.
Ser plötsligt en bil komma fram från sidan mellan snödrivorna där från vändplatsen.
Jag har, som jag normalt gör, något lättat på gasen, för säkerhets skull när det kan komma ut andra fordon i en korsning, från en rastplats, p-plats eller liknande.
Men bilen från höger sida har tydligen svårt att se trafiken, dvs min bil. Han rullar fram än mera.
Fara, tänker jag. Eller reagerar min kropp, mina fötter, och jag bromsar in, rätt kraftigt, men inte i panik.
Det går någon mikrosekund, och så tvärbromsar den andra bilen. Och verkar påbörja en backningsmanöver.
Jag ser att han äntligen sett vår bil - äntligen efter en bråkdels sekund. Efter att ha kört ut för långt.
Och jag får utrymme att i krypfart precis rulla förbin hans kylare.
Puh.
Ser i ögonvrån att han backar tillbaka ordentligt.
Ser också att bakom mig kommer plötsligt en bil närma sig snabbt, han syntes inte till för ett par sekunder sedan. Så det är "tur" att jag inte helt stannat, eller krockat med bilen från höger. Då hade den bakomvarande bilen kört på mig bakifrån och jag också blivit påkörd från höger eller nos mot nos.  Med en hel del plåtskador på tre bilar, som minst. Troligen dessutom en del skador på folk i bilarna. Dvs min fru och min son, som ju satt till höger om mig, fram resp bak. Liksom föraren i den utkörande bilen. Plus att dennes passagerare, ett barn, liksom det att jag och den bakomvaranden bilens förare åtminstone blivt rätt omtumlade.
I bästa fall, i värsta fall något betydligt värre.
Allt skedde oerhört snabbt, när vi reagerade var det mycket snabbt och korrekt. Annars hade det skett något väldigt illa.
Min fru hann uppfatta att föraren såg helt chockad och förstörd ut. När han avbröt sin färd ut på E4:an och backade.   Men det gick ändå "bra".
Det var naturligtvis den bilens förare som var den vållande, som blivit den skyldige om det smällt.
Men varför?
Ja, egentligen var det förståeligt. Han hade dålig sikt - delvis kanske p g a solen, men mest p g a att snödrivorna var tämligen höga (men inte extremt höga på något sätt!)  och att det gjorde att han körde fram lite för långt, innan han såg oss. Det gick nog inte att se trafiken på E4:an just något tidigare.
Alltså, den otillräckliga snöröjningen var den egentliga orsaken.

På något sätt kände jag att vi borde ha stannat,. och sett hur det gått där vid sidan, när han backat undan. Men det kunde vi ju inte. Att själv stanna där plötsligt skulle ha orsakat  ytterligare en mycket farlig trafiksituation.

Så vi for hemåt, lätt chockade - när tankarna hann i fatt oss.  Och tänkte på hur farligt det är med den enorma snöhög som kommunens snöröjning lagt upp på vår tomt i den korsning där vårt hus ligger.  En trafikfara som vi anmält till kommunen, utan att de åtgärdat den.
För mycket snö är farligt, även i trafiken. Särskilt om den inte fraktas bort
---
Ovanstående hände i lördags. Idag tisdag måste jag tyvärr tillägga att en liknande farlig incident hände i "vår" korsning. En bil (vår) var ytterst nära att bli påkörd av en personbil på den korsande vägen. På grund av dålig sikt p g a den närmast gigantiska snöhög som snöröjningen lagt upp i korsningen. Och ännu inte tagit bort trots flera påpekanden. Barn, vuxna och personbilar syns inte och ser inte varandra. Oerhört farligt, orsakat av bristande snöröjning.

Folkkära artister dör undan

Mitt huvudsakliga musikintresse har alltid vatit jazzmusiken och närliggande områden. Och närliggande har aldrig egentligen varit populärmusik som schlager och rock n roll.

Ändå har det som varit den tidens populärmusik som omgett mig, den finns ju överallt. Den populärmusik som fanns på 50-talet var ju schlager i olika former, amerikanska och svenska. Och i störe eller mindre grad influerad av bland annat jazzmusik, rythm n blues. Rocken red ju redan i början på de färgade rythm n bluesartisterna innan Elvis och Tommy Steele blev stora namn. Och schlagersångarna hade ofta en förkärlek för jazz, även om de inte sjöng jazz annat än för nöjes skull.

För några dagara sedan fick vi veta att Jerry Williams avlidit. Den svensk som kanske bäst av alla sjöng rock och amerikansk rytmisk musik på ett sätt som både var genuint och ändå svenskt. Ärligt. Så visst sörjer jag honom. Han var en riktig musikant.

Just när jag skriver detta så spelar jag en del 50-talsinspelningar med Nat King Cole. För några timmar sedan hörde jag att Lill-babs, Barbro Svensson avlidet idag på morgonen. Hon personifierade på något sätt glädjen. Inte den bästa sångerskan, men den som var en stor ARTIST inom ett brett fält av populärsång. Och visst sjöng hon jazz också, hon började ju med Simon Brehms orkester, och på äldre dar sjöng hon gärna jazz i mer renodlade sammanhang. Inte bara de gamla toppsäljarna.

För mig är ett av mina första minnen av Lill-basb musik också förklnippat med Nat King Cole! Varför, jo båda låg på svenska toppsäljarlistor samtidigt någon gång i det sena 50-talet, Nat King Cole med "Mona Lisa" och Lill-babs med "Är du kär i mig ännu Klas-Göran".

En av Lill-babs stora fördelar var också att hon var hälsinge-jänta, uppväxt liksom jag i Hälsingland. Och en gång mötte (=såg) jag henne på rälsbussen från Bollnäs norrut. Hon skulle väl till sitt kära Järvsö, men steg av några stationer tidigare.

Så, även för mig, jazzvännen, så är både Jerry Williams och Lill-babs genuina och folkliga artister, om än mycket olika, som jag starkt uppskattat. De var personligheter.

Är det obegåvat att vara äldre ? Om nyttan av moblier

Mobilerna håller på att ta över från datorerna betr internet. Inte bara betr privata användare, utan också (och kanske än mer?) betr myndigheter som ska stå för samhällsservice, banker etc. Men också "gammelmedia" och jag ser också att de s.k. sociala media (som numera missbrukas av många, så de funkar som asociala media). Det märks ibland av den dåliga stavningen (pga klumpiga mobiler).

Från många håll förutsätts det  numera att all kommunikation sker via s.k. smarta telefoner. Dvs dessa små manicker som inte bara används för att telefonera med, utan gör anspråk på att ersätta de fullvuxna datorerna, som är uppkopplade via internet. Jag har tidigare protesterat emot detta, bl a i samband med hur parkeringen ska "skötas" i Piteå centrum. Påtalat att det inte är helt enkelt att hantera mappar via mobiler på ett smidigt sätt. Inte ens de modernaste. I kylan t ex. Med stela, styva fingrar. I mörker i kombination med något begränsad syn.  Till exempel.
   Då har en del personer sagt stt de äldre (som ofta är de som har bekymmer med mobiler och appar) är så pigga och "moderna" av sig att visst fixar de detta med mobilstyrd parkerings-byråkrati. Nog är pensionärer intelligenta nog pillra med mobilernas knappar.

   Nog kan det vara så. Eller rättare sagt, det är inte begåvning som saknas. Utan andra faktorer som spelar in. Och en del äldre bor ju så centralt i centrum, och är pigga och starka,  att de inte  behöver bil till varuhus eller service, eller kan åka med den avgiftsfrian centrumlinjen.  Men älde som bor utanför centrum har inte heller de fria resor till stan.

   Nu har en insändare i PT (tsd 3 april) menat att det bör satsas med trådlöst, inte kabel, för det går bra att använda de moderna smarta mobilerna i st f datorer. Och att det räcker för äldre, som är begåvade nog.

Som kommentar har jag skrivit en kommentar (i skrivande stund inte fått den införd i PT) om orsaken inte beror på kabel eller trådlöst - utan p g a hur mobilerna fungerar eller kan användas.

   Alltså. Insändaren som jag replikerar emot, förespråkar där trådlös kommunikation/"master" före kabel/"fiber" i glesbygden. Han tror inte att äldre är så obegåvade att de inte klarar av enklare mobiltelefoner.

   Nej, äldre är inte obegåvade, MEN många klarar inte av ens enklare mobiler för annat än telefon, och som kamera som inte . Det beror INTE på bristande intelligens eller begåvning, utan på grund av hur de s.k. smarta mobilerna ser ut och fungerar för många "äldre". Det är inte fråga om graden av intelligens ej heller om telefon eller internet kommer till och från mobilen trådlöst eller via kabel.
   Men givetvis måste överföringen vara stabil och klara de behov vi har.

   Det stora felet, haken, är att mobilerna har för små skärmar för den som har något nedsatt syn och har stela fingrar (och kanske inte heller har unga flickfingrar). Hur mycket de "smarta" telefonerna än teoretiskt klarar så fungerar de inte som fullvuxna datorer. De är klumpigare att manövrera, kräver slimmade program för att hjälpligt rymmas att visas på mobilernas små skärmar. Och man måste scrolla åt alla håll för att se det man vill/behöver se, men det är inte nog, förutom att det är bökigt för stela fingrar (även med pekpenna). Att det krävs appar fram och tillbaka hjälper inte.
   Märk väl, det är inte bara ee som är äldre som kan ha problem med syn, hörsel el annat som försvårar användning av smarta mobiler. 

   Det är alltså inte mast eller kabel som är det viktiga, inte heller om man som äldre är begåvad nog. Det är att även äldre (inte minst i glesbygd) visserligen kan använda en mobil telefon som telefon (och kamera), men att dagens "smarta" telefoner inte är smarta nog och helt enkelt är för små för att i praktiken fungera som ersättning för också datorer för den som har stela fingrar, något begränsad syn och hörsel. Glasögon kan inte avhjälpa allt, och hörsel är ofta mycket mer komplicerat än volym, hög volym kan försämra ljudet.

   Jag har en smartphone med stor skärm, men min syn och fingrar kräver att jag skriver detta på min fullvuxna dator. Annars skulle det ta orimlig tid och ansträngning. Att sitta (eller stå) och pillra med min smartphone med stor, och därmed faktiskt otymplig skärm, det är inget alternativ.

   Media bör också tänka på att att om deras internetkanal alltmer koncentrear sin kommunikation till att ske via smart phones så når man inte - och kan inte nås av - alla de som borde ha samma  rättvisa möjligheter som de har tillång till fungerande kanaler och användbara apparater. 

Per Garthon, socialliberalism och dagens politiska läga

Per Garthon har i Arbetet idag den 27 mars 2018 en  intressant artikel där han efterlyser ett socialliberalt parti i dagens svenska poliltik. Han  beskriver fp i stora, grova dag också så som jag upplevde det. Så visst är det intressant tankar och beskrivningar också idag för oss som anser oss vara socialliberaler, vare sig vi tillhör L något annat parti, eller är partilösa och möjligen kan ha sympati för ett parti utanför riksdagen. 

För de decennier Garthon beskriver VAR folkpartiet klart socialliberalt. OCH det var ett parti som den gode Per tillhörde och arbetade för - även om han fick mycket stryk av Gunnar Helén, och Per avvek så småningom för att bilda miljöpartiet (mp)  - främst efter en djup konflikt med dåtidens part-sekr i fp, Carl Tham. Per var ju kärnkraftsmotståndare, men Tham mycket anhängare och förespråkare. Sedan gick ju Carl Tham över till sossarna... 
Jag var aldrig Garthonist i den beryktade striden i fpu, som f.ö. Lars Leijonborg vann med knappast möjliga marginal. Men jag följde med noga och läste med god behållning en av de böcker Per skrev och där han mer el mindre idiotförklarade det parti han tillhörde - och nu faktiskt försvarar som socialliberalt!!! Jag har nog aldrig strukit under så mycket i en bok som i Pers. Både med utropstecken och frågetecken. (Hittar den inte nu i det utkylda rum som är mitt bibliotek - jag har för mycket böcker.) 

Trots sina betänkligheter, och ifrågasättanden, av fp då så verkar han nu, som sagt, ändå godkänna fp´s dåvarande socialliberalism. Han ville i viss mån ha med sig denna i sitt mp, även om fokus låg på miljöpolitiken. Vid en FB-diskussion med honom härom året (före det nuvarande språkrören tog över) så medgav han också villigt att i mp finns (dvs fanns) starka inslag av socialliberalism... Och jag upplever hans efterlyshning i Arbetet-artikeln som ett indirekt erkännande av att mp idag (det också) tappat sitt socialliberala inslag - till förmån för att få sitta med vid maktens bord. Med resultat att tappa både väljare och medlemmar... 

(Är det inte möjligen så att också en del av fp´s förlust av socialliberalismen beror på strävan efter att få sitta i regering, med m som riktmärke?) 

Jag noterar också att Per G inte nämner med namn en av de starkaste socialliberlaerna, Sven Wedén. Däremot hans (och därmed fps) förespråkande av företagsdemokrati och andel-i-vinst- system. En som drev främst löntagarfondfrågan (i s-riktning dock) var just Pers motståndare Carl Tham, som gick till s. Det s som mp idag samarbetar med, i väldigt underordnad position. ..... 

Så, inte blir jag speciellt  förvånad att Per Garthon gärna skulle sitta i en regering idag med ett fp som det var på 70-talet. Men dagens L är inte som 70 (eller 80)-talets folkparti. Något oklart är det om han tänker det sig som mp-are eller som fp-are a la 70-tal, eller som "bara" Per Garthon. Visst är det en intressant tanke, åtminstone om det skulle innebära ett återfött socialliberalt parti + Per Garthon i en styrkeposition gentemot de andra partier som troligen måste ingå i en sådan regering. Inte som lydparti varken till sossarna eller dagens gammelmoderata parti.

En regering där ett starkt och socialliberalt parti ingår, plus Per G (i någon egenskap), det skulle rimligen ha stora möjligheter att driva en politik för "frihet i gemenskap" (Heléns korta definition av socialliberalismen) och med en framtidsinriktad miljöpolitik. Utan nyliberalism, konservatism eller socialism. 

Tia Fuller kommunicerar generöst sin jazz.

Tia Fuller! 

Jag ger mig! Tia Fuller Quartet är väldigt bra. Härlig, levande positiv jazz. 

Tia och Joe Dyson

Mimi Jones, formidabel basist.

Förhandsreklamen gjorde nog både mig och en och annan jazzvän (eller Beyoncéfan) lite avvaktande. En så oerhört proffsig hemsida, snygga bilder av Tia, en meritlista som slåt det mesa. Fina akademiska examina, och dessutom professor i jazzpedagogik vid Berklee School of Music i Boston, USA. Har spelat med diverse popkändisar som Beyoncé, vilket kanske skrämmer bort en del jazzvänner, men också och framför allt med sådana jazzhöjdare som Esperanza Spalding, Dianne Reeves och Joe Faddis. Samt har egen kvartett. Det är snudd på för mycket...

Shamie Royston, oj oj vilken pianist! 

Men nej, jag ger mig, efter att ha hört Tia och hennes kvartett spela i (glest besatta) Black Box i Acusticum i Piteå, lördag em. Generös, varm musik, intensiv. Publikvänlig och kommunikativ utan minsta kommersiella sidoblickar. Jag vill nog påstå att samtliga medlemmar i kvartetten är av högsta  klass. Både instrumentalt och betr inlevelse och jazzfeeling. Ende manlige i gruppen, trumslagaren Joe Dyson från New Orleans spelade på sina trummor, både finstämt och explosivt och med swing. Och de tre kvinnorna, ja, det var inget "frökenlir" från någon. Mimi Jones på ståbas var helt formidabel, fullvuxet och intelligent fantasifullt, inget slökomp där inte. Tias storasyster Shamie Royston - oj vilken lirare; spelade med två fulla händer, som ibland känes som fyra. Jag fick sådana giganter, i något olika stilar, som McCoy Tyner, Cecil Taylor och - Marylou Williams i tankarna - utan att hon för ett ögonblick gav avkall på sin egen personlighet. Kraftfullt, fantasifullt, energiskt med våldsamt sväng - men även lyriskt när så skulle vara. Och så Tia Fuller själv på sin glänsande altsax förstås, samma superlativer, glöd, omväxling, intensitet, moget och i en modern stil, som kan ses som mainstream av högsta klass i dagens jazz, utan spekulativt sökande efter "seriösa" inslag, inget som tråkar ut en. Bara kreativitet, märgfull musik, frustande levande och stundtals lyrisk eller suggestiv i böljande vågrörelse med snudd på sövande effekt - men , som sagt aldrig tråkigt eller demonstrativt pretentiöst.

Tia Fuller ger generöst soloutrymme av alla, och där solisten ibland spelar helt ensam, ibland med en-två andra, och ibland kommer Tia in och övertar rollen igen, efter at från kulisserna följt det och gett instrumentala kommentarer. Omväxlande, levande musik som engagerar.  Alla musiker har mycket musik inom sig, och de ger av den till lyssnarna. Både Tia Fullers saxofon och gruppen som helhet ger till och från vibbar av gladare Coltranemusik. Jag menar det som ett högt betyg.

Tia har desstom verbala kommentarer i och mellan låtarna, ofta för att inkludera lyssnarna på ett eller annat sätt. Vi känner oss som delaktiga i en dialog.  Vi trivs och upplever att musikerna trivs storartat, trots att publiken är rätt fåtalig.

Hela Tia Fuller Quartet tackar för sig. 

Två set, ett på drygt sjuttio min och ett på cirka timmen, plus en kort paus däremellan. Så slutar det hela med att Tia förklarar hur mycket de älskar Sverige och hur väl de mottagits.
Och "God Bless You".
En generös konsert med generösa musiker.
Vi hade gärna lyssnat en stund till - men måste tyvärr inse att det var dags att gå ut och ta oss hem i snövädret.
Och jag måste försöka få tag på den nya skiva som ska komma snart.