15 juni 2018

Frälsis kan gospel

Var i Stockholm en sväng i förra veckan. Inkl ett par svängar till Avesta för att hälsa på och ta hand om sjuk syster.
Hamnade också ett par gånger i Kungsan (Kungsträdgården) i Stockholm. Utan att vara beredd på det så pågick där matfestivalen "Smaka på Stockholm".  Massor av folk och massor av mat i skilda former. Och varmt var det, mycket varmt.
Det som gjorde störst intryck var dock inte maten utan att direkt ramla in på en gospelkonsert, gratis, från scenen i Kungsan. Ett fartfyllt gäng, en stor kör kallad "Vasa gospel". Frälsningsarmén bildade kören 1994. Fart och fläkt och djupt engagemang, och jag gissar att de flesta i kören inte var födda 1994. Ungdomligt alltså. En gång i tiden hade ju Frälsis musikkårer lite överallt, med en massa blåsare. På senare år är det väl mest små grupper av äldre damer i Frälsningsarmén uniform, som spelat gitarr, som man stött på.
Vasa gospel hade enhetlig klädsel, i Frälsis färger, men inga uniformer, utan i stil med vad de stora nutida gospelkörerna "overthere" har. Plus givetvis fullt komp och några blåsare.  Och sången och inlevelsen, ja, den var så nära man kan komma det som gospelkörer i USA åstadkommer. Högsta klass alltså. Friskt och nutida, men med gospelns klassiska formspråk. Goda solister och en fantastisk kör.

Dagen efter framträdde ännu en kör, som presenterades som en av de största  soul och gospelgrupperna i Skandinavien, "One Voice". Nå, "Vasa Gospel" var klart större. Men visst, One Voice var också bra, men inte alls i klass med Vasa Gospel, trots att också den hade flera goda solister. Dessutom kändes One Voice mera utslätad, välsjungande men mera "europeisk" och skolad. Och ingen enhetlig klädsel.

One voice var bra, men Vasa gospel var fantastisk, och med mera gospelfeeling.

Inga kommentarer: