Demokrati - för åskådare och beställare, eller för deltagande och inflytande?

Så är då valdagen passerad. Val till både riksdag, region/landstingsnivå och till kommunfullmäktige.
En sak är tydlig, medborgarna, väljarna är inte nöjda. De/vi är missnöjda på olika sätt, och en sak verkar dock rätt allmän - man är missnöjda med dagens  ordning, med partierna hur de agerar, missnöjda med politiken, med inflytandet, med "leveransen", en misstro att politikerna håller vad de lovar, att de inte samarbetar, att de samarbetar, att det inte är klara besked i sakfrågor, att det är svårt att den eventuella ideologin hos partierna och deras företrädare.
Allt fler är politiskt engagerade -  men allt färre engagerar sig i partierna, speciellt inte i de etablerade. Det är svårt att hitta folk som kan eller vill offra tid på att ta politiska förtroendeuppdrag, att sätta sig in i sammanträdeshandlingar och ta ställning.  Däremot kan man tycka till om både det ena eller andra, utan fakta- eller bakgrundskoll. Det är lätt att klicka på gilla eller ogilla på Facebook.

På något sätt tror jag att de flesta vill ha demokrati. Däremot så verkar det finnas många olika meningar om vad demokrati är. Och så finns det, allt fler verkar det, som inte alls gillar demokrati,
möjligen till namnet, utan vill se starka ledare och att "demokratin" ska begränsas till vissa grupper.

Det talas allt oftare i termer som att "politiker" (opreciserat vilka), deras löften kan man inte lita på, de vill bara ha makt. Självklart vill en politiker, en förtroendvald ha makt, men det vi försöka ta reda på är varför, till vad? Är det för att klättra i en politisk karriär, för att få fina, pengainbringande uppdrag - eller kan det beror  på att man vill uträtta något? Och - i så fall - vad då? Låta bygga fina monument, för att höja skatterna eller sänka dem? Förbättra välfärden i någon mening, i spå fall hur och för vem, och vem ska betala, Du eller någon annan? För att förbättra undervisningen - för vem, var? För de i tätorterna - eller för alla barn i kommunen? Etc
Oftast finns det ju ett "eller",  ett eller flera tänkbara alternativ även om det är vanligt att bara få ett alternativ presenterat.

Ska vi, vill vi, se demokrati så som att "politikerna" (dom) ska leverera något som vi beställer genom att ge dem en röst. Och blir arga när det inte blir som den politiker, det parti vi röstat på, sagt. Och vi tänker inte på att partiet inte har majoritet, eller ens ingår i en majoritetsgrupp. Majoriteten kan ju ha en annat åsikt (oftast) än det vi röstat på. Men då blir vi arga och besvikna på alla "politiker".  Har vi blivit besvikna flera gånger... då röstar vi på något annat parti, ett nytt parti, som vi inte hunnit bli besvikna på.

Detta har vi sett ty dliga bevis på i det senaste valet. Vi menar att partierna inte lyssnar på oss, vilket ofta är rätt. Vi inser att partiernas företrädare ofta befinner sig på ett annat plan än vad vi väljare gör.  Och vi söker något nytt, partier som lyssnar, eller som i vart fall förklarar vad de vill.
Det bildas partier emot eller för "planskilda korsningar", trafikleder i tunnlar eller i långa krokar runt om staden, alternativa partier som vill fixa sjukvården, för det klarar inte dagens  styrande i landstinget, vi ropar ofta på experter som ska fixa det som inte politikerna klarara av. Vi blir trötta och less på långvariga maktinnehav som kört i stå, som vi inte förstår, som inte samarbetar med andra, eller som inte vill samarbeta utan springer iväg i extrema riktningar.

Ofta är det ett berättigatt missnöje. Det är både vårt fel som inte vill engagera oss, utan mest bara klaga, men dels också  partier som har stelnat. Som mera vårdar sig om att ingen får rubba partiets cirklar om vilka som ska representera det, att följa sina inarbetade rutiner, att de glömmer sina ideologiska grundvalar och diskutera med medlemmar och sympatisörer  om vad och hur ideologin ger för vägledning i dagens läge - eller om det finns andra sätt att tänka, gamla eller nya.

Partierna måste nog, anser jag, öppna sig, hitta nya arbetsformer, och samrådsformer, att inte tvinga folk bli medlemmar, utan få vara med och diskutera och känna sig för. Jag tycker nog inte enfrågepartier är en vettig väg för att skapa levande demokrati, även om det kan  kännas berättigat någon gång. Detta eftersom partier bör vara såpass stabila att de kan ta och se ett större perspektiv. Att kunna diskutera och väga prioriteringar, att ha flera aktuella - och f n mindre diskuterade men viktiga - frågor som kan diskuteras.

Detta leder också till att vi inte ska se demokratin som ett system av beställare och utförare. Jag tror att demokratin fungerar bättre om vi är delaktiga, att vi diskuterar på ett brett plan.  Om vi låter oss sättas på åskådarplats medan de stora, eller små, elefanternsa dansar och förnöjer oss. Eller inte.
Vill vi inte ständigt vara missnöjda med skådespelet, så är det nog bättre med deltagardemokrati.

Men då bör vi nog själva tänka igenom också  varför vi tycker som vi gör. Är det av egoistiska skäl, eller vill vi arbeta för ett bättre samhälle för alla. Och vad är viktigt? Ex-vis. Varför vill vi att skolorna ska vara offentligt ägda (dvs inte gå med vinst utan få kosta hur mycket som helst)  eller "privata" friskolor. Är det viktiga att det inte går med vinst, eller att det finns alternativ och finns skolor, där barnen finns? Är  eleverna och undervisningen det viktiga - eller vem som äger dem, oavsett att det ena inte kostar mer än det andra i skattepengar? Är det viktiga att vi får bidrag, som andra betalar, eller att vi får lägre skatt som gör att vi inte gemensamt kan fixa allt som väljarna vill ha? Vad är viktigt, och vad är mera viktigt än annat? För vem, för mig, för dig, för samhället, för jordens överlevnad?

Ska vi bara beställa eller bör vi vara aktiva, fria medborgare som hittar goda prioriteringar, i något slags gemenskap med andra?
Demokratins kris, kanske är den både partiernas kris, och vår oförmåga att engageras oss?

Nynazzarna NMR vill krossa demokratin, jfr Almedalen

Årets Almedalsvecka sker på två plan. Politikenra håller sina tal och PR-utspel inför media. Men vid sidan av detta är de "vanliga" människor som faktiskt vill ta del av veckan, att informera sig eller själva sprida info eller diskutera med andra, "höga" som "låga".   Ibland möts ändå de två världarna, tydligen. I år verkar dessutom NMR, de svenska organiserade nynazzisterna;  de som inte ens försöker hålla en putsad fasad, de som inte ens försöker vinna någar val. De som bara vill störa och rasera demokratin. De som talar (nå, skriker då) om riggade val. Som vill knäcka bögar, som vill skicka ut (eller ännu värre) alla som inte tycker som nynazzarna själva tycker, dvs judar, muslimer, färgade, flyktingar, minoriteter. De är väldigt aktiva, på sitt provcerande sätt, i Almedalen. Och nu efter någon dag verkar de ha fått upp farten, inte minst p g a att polisen gett dem demonstrationstillstånd. Märkligt nog. NMR som förnekar förintelsen.
Inte nog med att de störde, så gott de kunde, Annie Lööfs tal igår. Men hon tog kampen emot dem, öga mot öga. De har fortsatt med att störa fol i Almedalen.
Det torde nu vara uppenbart att de utgör ett hot för alla som inte lever upp till deras mall. Jag har tagit del av flera skildringar av hur folk hotas, knuffas, trakasseras på alla de sätt. Folk som muntligt framför singa  åsikter om nazism, de misshandlas av nazisterna, det drabbar unga flickor, medelålders kvinnor och äldre damer, och män. Ibland hinner någon polis, ofta inte. Och poliserna tycks ibland tycka att de som inte gillar nazzarna inte ska säga något utan bara drypa iväg. Jag blir välidgt upprörd. 
Polisen skulle inte ha gett NMR tillstånd, för NMR är ute för att provocera och störa det demokratiska samtalet. Det verkar som om  bryter mot förbudet om att utsätta folkgrupper för hot och våld. Det borde polisen ha förutsett. 

Nu läser jag dessutom att en forskare befarar att NMR (uttytt nordiska motståndsrörelsen) planerar att störa valen också, genom att sända ut "valobservatörer" med uppgift att ställa till oreda vid vallokalerna.
Jag citerar lite ur artikeln i SvD.
"NMR har vuxit och rekryterat fler medlemmar och är den ledande högerextrema organisationen i Sverige. Säkerhetspolisen bedömer att gruppen blivit mer aktiva och att fler är benägna att begå brott.

– Det är inte en lätt uppgift för Säpo att ha koll på NMR, för NMR har inte ens koll på sig själva helt och fullt. Men just nu ligger det inte i deras intresse att på något sätt gå för långt över gränsen inför valet.

Christer Mattsson (forskaren, experten ) säger att i vissa kommuner och vallokaler så är risken stor att NMR dyker upp. De har själva sagt att de kommer agera "valobservatörer". I deras poddsändningar har de dessutom börjat tala om valfusk för att försöka undergräva förtroendet för valsystemet i förväg.

– Om man dyker upp i vallokalerna blir det lättare för NMR senare när de vill hamra in budskap om att valet inte gick rätt till eller att det var riggat, säger Mattsson.

NMR kan dyka upp med flaggor och filmutrustning, eller så är man inte öppen med sin agenda. Kungälv, Lundvika och Boden är tre av platserna som NMR pekat ut som viktiga under valrörelsen.
NMR har skrikit slagord som "krossa homolobbyn" och försökt att plocka ner prideflaggor och satt upp nazistpropaganda." 

NMR ska givetvis inte ha demonstrationstillstånd, men de kan ju ändå dyka upp där de vill och ställa till bråk. De vill ju ha uppmärksamhet, och sprida skräck och misstro till demokratin.
Frågan är hur det ska bemötas?  Undervisning? Att inte tro allt som skrivs på Facebook etc, inte tro på fejkade dumheter? Och... ?